måndag 29 april 2013

Dagens ordspråk!

 
 
För några dagar sedan skulle vi måla hus! Men 6-åringens hus blev till en kyrka. Det skulle bli ett stort färggrannt fönster under klockan men han orkade inte riktigt måla färdigt det. Fint blev det i alla fall tycker jag!
 
Vi pratade lite om hus och hem medan vi målade. Jag försökte komma på ordspråk som handlar om hem.
 
Mitt hem är min borg!

Borta bra men hemma bäst!
 
Hem, ljuva hem!
 
Vi tyckte att de stämde rätt bra. I hemmet kan man slappna av och vara sig själv! Där kan man greja med det man vill. Där finns de bästa vännerna och alla saker man vill hålla på med. Det är roligt att åka bort och uppleva nya saker men alltid skönt att landa i sitt eget hem!
 
Någon som kan fler ordspråk om hemmet?
 

Barn som går vind för våg - några funderingar!

Jag läser en artikel i Forskning och framsteg. Den handlar om kriminalitet, om varför man blir en brottsling. Det är en intressant artikel som berättar om ungdomsbrottslighet i Södermalm på 50-talet. Tydligen var ungdomsbrottslighet ett stort problem på den tiden och i det området och man försökte kartlägga vilka pojkar som låg i riskzonen. De här pojkarna har intervjuats igen nu när de är i 60-70-årsåldern.

Man har försökt se vilka faktorer som skulle vara betydelsefulla för att få en brottsling att sluta vara kriminell.

  • Idén om att arbete skulle kunna få kriminella på fötter igen. Men enligt forskarna är detta en myt. Det går bra att kombinera arbete och kriminalitet för det mesta.

  • Det verkar som en partner eller en familj kan ha en lugnande påverkan. När brottslingar trappar ner så har det ofta med relationer att göra.

  • Man har också sett att kvinnor har en civiliserande effekt på män. Men män har tyvärr ingen civiliserande effekt på kvinnor – det finns många exempel på hur tjejer – för det är ofta unga kvinnor som dras till kriminella – hamnar i våld och missbruk.

  • Uppväxtens roll är mycket tydlig. Dessa män kommer så gott som alltid från trassliga hem, men man kan inte reducera deras beteende till bara problem under uppväxten. Det handlar tydligen snarare om att deras föräldrar har varit frånvarande. Många av de kriminella berättar om att de lämnats mer eler mindre vind för våg under uppväxten. Det verkar handla om bristande tillsyn än enbart om sociala förhållanden.

Det här är ju intressant om man börjar fundera på vilken syn vi har på barn just nu. Vi tycker inte att barn upp till 12 ska vara ensamma på eftermiddagarna. Barnen själva tycker att det är trist att gå på fritids när de blir "för stora" och därför slutar de allra flesta barn på fritids efter 3:an. Det här betyder att väldigt många 10-åringar går ensamma hemma på eftermiddagarna. Det gör förstås alla barn som är äldre också. Vi sänder alltså ut signalen att det är helt normalt för barn att vara ensamma och ta hand om sig själva. Många föräldrar kanske har regler för hur det ska gå till när barnen är själva på eftermiddagarna men många kanske inte har det. Får barnen ta hem kompisar när de är ensamma? Hur många? Vilka? Vet inblandade föräldrar om att barnen är tillsammans  och var barnen finns? Hur uppfattar barnen situationen? Vem vet vad barnen har för sig på datorer? Många frågor. Föräldrarna har ställts inför en situation där de inte riktigt känner att de har något val. Man arbetar väl. Barn över 10 är stora. De är duktiga och klarar sig själva.

Det är intressant att läsa att familj och relationer är läkande för kriminella, en chans att ta sig ut ur ett beteende. Det här innebär kanske att familj är något bra för vanliga, välartade individer också. Relationer är något bra. Det är också lite spännande att höra att kvinnor har en lugnande inverkan på kriminella. Kanske är närvarande mammor inte så dumma ändå! Kanske har vi en viktig funktion att fylla? En mamma som håller lite koll på sina barn, som bryr sig, vågar vara lite tjatig, skämmer bort lite med markservice och fikabröd, vågar kräva lite i form av att barnen ska läsa sina läxor och hjälpa till...Kanske är det något positivt som får våra barn att må bra och utvecklas till skötsamma vuxna.

Nu tror jag inte för ett ögonblick att alla barn som går ensamma på eftermiddagarna kommer att bli kriminella. Men jag tror att vi utsätter våra barn för stora risker. Det känns som ett experiment och så får vi se hur det faller ut när de här barnen är vuxna. Det är lite märkligt att små barn behöver pedagogik och trygg omsorg i många timmar varje dag medan stora barn helt plötsligt inte behöver något alls. Men en sak är i alla fall konsekvent. Föräldrar behövs inte.

torsdag 25 april 2013

En betraktelse av hundar!

Läser en artikel om hundar. Många har ju hund och om hundägarna jobbar hela dagen blir det lite ensamt för hunden. Det här kan göra att man kan frestas att köpa ytterligare en hund för att den första hunden ska få en kompis! En hundpsykolog säger att det inte är någon bra idé. Det blir bara två hundar som ligger och har tråkigt och väntar. Det kan också uppstå konkurrens mellan hundarna. En tredje nackdel är att två hundar kan känna sig starkare tillsammans i t ex möten med andra hundar. Psykologerna säger att de kan utveckla ett gangsterbeteende. Han menar att för hunden är husse/matte viktigare än hundkompisarna. De betraktar oss människor som medlemmar av samma art och dessutom betraktar de oss som högre i rang och därmed ledare.

Jag blir lite full i skratt! När det gäller hundar kan man se verkligheten som den är! Det är väl klart att en hund hör ihop med sin flock! Sen kan det finnas en till hund i flocken men då tror jag att flockledaren bör vara hemma hos flocken och se till att medlemmarna mår bra och sköter sig! När det gäller barn och familjer är det inte lika lätt att komma med såna här råd. Men är det inte rätt självklart att vi människor också är flockdjur? Vår flock är familjen. Det är där vi hör hemma. Vi vuxna klarar av att ha andra flocktillhörigheter också - en arbetsflock. Men den flocken kommer aldrig att vara lika viktig som den ursprungliga flocken - familjen. Arbetsflocken är tillfällig och utbytbar. Folk kommer att sluta, bli arbetslösa, gå i pension... Vi klarar det. Den här flocken är i de flesta fall inte livsviktig för oss. Men familjeflocken är det nästan alltid. Utan en nära krets som man kan lita på kommer att finnas där alltid blir verkligheten osäker. När familjeflocken går sönder är det inte bara lite trist utan en katastrof. Det är en sorg. Kanske är det bra för barn att få bygga upp en rejäl flocktillhörighet innan man ger sig ut och börjar delta i lite mer tidsvillkorade flockar? Kanske ska man ha den där flocktryggheten i ryggen?

Kanske är människobarnen inte så olika hundar? Barn behöver kanske mamma/pappa mer än kompisar. De känner att de hör samman med sin mamma/pappa, ev syskon och sedan finns kanske andra lite mer perifera flockmedlemmar också, mor- och farföräldrar, andra släktingar, grannar... Kanske liknar barnen hundar i andra avseenden också. De kanske kämpar om konkurrens de också. Man har noterat att till och med 1-åringar kämpar om ledarskapet på förskolorna. Är det bra för barn att vara tvungna att kämpa för sin position så tidigt? Precis som hundar utvecklar gangsterbeteende när de blir utlämnade åt varandra kanske barn också gör det. Kanske är det därför vi ser att mobbing och kränkningar ökar.

Kanske är de dags att uppvärdera flocken! Kanske är mamma/pappa viktigare än alla kompisar i världen?

tisdag 23 april 2013

Lika möjligheter för alla barn!

Jag har läst Moderaternas "Lika möjligheter för alla barn" - En välfärdspolitik som förbättrar barns uppväxtvillkor. Rapporten fokuserar på två övergripande frågor: vår tids sociala utmaningar för barn i allmänhet och socialt utsatta barn utmaningar i synnerhet. Det är en rapport full av siffror och grafer som beskriver hur barn och ungdomar mår.

Moderaterna har en stark tilltro till att de allra flesta föräldrar är kloka, kapabla och vuxna ansvaret att ge kärlek, trygghet och en god uppväxt för sina barn. Man ska inte misstro föräldrars förmåga bara för att de inte har en speciell utbildning eller gott om pengar. Man påpekar att det är inom familjen som en god fostran grundläggs och där de flesta barn får det stöd som hjälper dem att lyckas senare i livet. Vanliga familjer och vanliga föräldrar duger. Jag blir glad när jag läser detta! Så måste det ju vara. Det är väl klart att föräldrar i normalfallet duger och har förmåga att ge sina barn kärlek och trygghet.

Men trots att vanliga familjer duger är det så att barn har olika goda förutsättningar till lärande och utveckling; en del medfödda, andra präglade av familjens förhållanden och egenskaper. Det är här förskolan kommer in i bilden - förskola och skola med hög kvalitet kan utjämna sociala skillnader. Ibland behövs det mycket kraftfulla tidiga sociala interventioner för att det inte senare ska gå riktigt illa. I nuläget är vi i Sverige ambivalenta till sådana insatser. Ok, det fanns vissa förbehåll. Det är inte säkert att föräldrarna duger. Och då är det ju jättebra att förskolan kan se till att alla barn samlas på mitten. De som har det dåligt får det lite bättre och de som har de bra får det lite sämre. Antar att det är rättvist och bra.

Moderaterna tycker att barn och familjer utvecklas väl med det ansvar som frihet ger men det behövs även ett livaktig civilsamhälle som bryr sig om både "egna barn och andras ungar". Vårt gemensamma ansvar för barn går längre än det personliga ansvaret som föräldrar har för egna barn. I den meningen är alla barn allas barn! Jag är med på banan igen. Föräldrarna utvecklas med sitt ansvar -låter helt ok. Känner igen mig. Ju längre tid man får vara förälder desto mer utvecklas man. I början känner man sig lite osäker och trevande. Man har ju inte upplevt detta förut och måste få vara med om olika situationer och få träna sig i vardagen för att lära sig. Civilsamhället tycker jag också om. Det känns bra när det är fler vuxna kring barnen. Det kanske finns mor- och farföräldrar som kan vara barnvakt om man ska uträtta ett ärende. Kanske kan en granne ingripa om de ser att ens barn gör något dumt eller att något farligt är på väg att hända. Men det där med att all barn är allas barn vet jag inte direkt! Jag känner att jag vill ta ansvar för mina barn men inte om andras. Jag känner inte heller att jag är helt bekväm med att andra vuxna främmande människor ska känna något specifikt ansvar för mina barn förutom det ansvar man kan förvänta sig att alla människor känner för alla andra. Man ingriper om något farligt ser ut att hända, säger till om man ser att någon bär sig alldeles för illa åt...

Utredningen går in på viktiga personer som har format synen på barn i Sverige. Den börjar med Ellen Key. Hennes tankar ligger bakom mycket i det moderna Sveriges syn på barn. Vi, mer än i andra länder, tror att barn är självständiga personer med egna viljor och rättigheter. Barn är inte bara just föräldrarnas barn och största ansvar i livet, utan också individer i egen rätt. Ja, det är väl klart att barnen är egna individer och har en egen vilja. Men de har svårt att själva kunna ta ansvar för att forma ett bra liv. Det måste någon hjälpa dem med. Frågan är vem som är ansvarig. Det verkar som om moderaterna tycker att det är föräldrarna men jag känner att i texten glider det lite - det är nog samhället som vet bättre vad barnen vill ha. Ellen Key vill att barnet ställs i centrum för samhället och familjen och att alla barn ska få rätt till en likvärdig barndom. Här blir det ju svårt om föräldrarna skulle få ansvaret. Vissa föräldrar har mer pengar än andra, vissa är smartare, snällare... Det blir inte likvärdigt. Men om alla barn är på förskolan den största delen av sin vakna tid då blir det ju faktiskt likvärdigt! Nästan i alla fall! Ellen Key ansåg att alla barn skulle kunna förverkliga sina inneboende kreativa krafter i goda, socialt utjämnande institutioner såsom en grundläggande förskola och skola. Här har vi alltså en sån där idé som ligger bakom vår syn på barn. Men barn kan ju inte bara utveckla sin kreativitet hela dagarna. De ska också anknyta till sina närmaste, få kroppskontakt med någon som står barnet nära (förslagsvis mamma eller pappa), bygga upp en självbild, en trygghet, få ögonkontakt, vuxenpratkontakt, få lära känna sitt hem, sin familj, sina närmaste omgivningar, få lugn och ro, sova ut på morgnarna, slippa stressa fram och tillbaka...

Moderaterna vill också nämna den svenska "sociala ingenjörskonsten". Den bygger på en tro på förnuft, rationalitet och upplysning men den kunde också bli moraliserande, okänslig och rentav brutal. Utredningen berättar om hur makarna Myrdal förselog en rad sociala reformer för att få bukt med den låga nativiteten. Dessa sociala reformer blev hörnstenar i välfärdsstaten. Det var fråga om daghem (storbarnkammare), fria skolluncher, olika pedagogiska insatser, utbyggd vård för alla barn och mödrar, familjehem, bostadssubventioner för barnfamiljer och mycket mer. Baksidan var att denna socialpolitik ville förflytta hela ansvaret för barnen till staten. Fast så är det väl nu? Staten betalar föräldrarna för att få ta hand om deras barn på dagarna. Gratistimmar till barn över 3 år. Billig fritidsverksamhet för de lite äldre barnen. En övertro på att förskolan ska kunna lära barnen mer än deras föräldrar kan. En övertro på att förskolan ska kunna kompensera för all den kärlek och kroppskontakt barnen går miste om när de måste tillbringa den största delen av sin vakna tid i förskolan.

Som en sammanfattning konstaterar man att Sverige förenar flera traditioner: en långt driven respekt för barns egna individuella rättigheter och vanliga svenska föräldrars goda förmåga att ta hand om
sig och de sina. I kombination med en ovanligt stor tilltro till att staten både kan och vill gott – och behöver ha både resurser och kunskaper för att också göra gott. Man menar att bara det ena räckte inte på den tiden och i dag räcker inte bara välvilja och goda ambitioner. Moderaterna menar att med den en gång radikala "infrastrukturen" av väfärdspolitiska lösningar som en brett utbyggd pedagogiska förskola, MVD, barnsjukvård, vaccinationsprogram och mycket annat så är en god grund lagd för ett samhälle där de flesta barn har internationellt sett riktigt goda uppväxtvillkor. Kombinationen väger inte riktigt jämt. I så fall borde föräldrar och förskola få lika mycket tid tillsammans med barnen. Nu är det förskolan som går segrande ur kampen om barnen. De får mest tid tillsammans med barnen. Frågan är vad pedagogerna tycker. Är de intresserade av att ta hand om många barn många timmar varje dag? Det är jobbigt att ta hand om barn. I det naturliga livet får vi barn ett antal år i vårt liv. Vi får inte barn hela livet. Det är kanske inte meningen att vi ständigt ska "arbeta" med småbarn. Det sliter på kroppen och faktiskt även själen. När man tar hand om egna barn är det en annan sak. Man älskar dem. Man känner dem från allra första början. Man lär känna dem och vet att man ska ha en relation hela livet. Man har bara ett eller kanske 2 riktigt små barn på en gång. Barnen växer och blir större. På förskolan är det många barn. Det blir mycket ljud, många lyft, många påklädningar och avklädningar, mycket bråk... När barnen blir för stora byter de avdelning eller slutar på förskolan. Nya kommer ständigt. Det låter som om många kvinnor har fått en ganska arbetsam arbetssituation.

Sedan fortsätter rapporten med att vi om vi jämför internationellt har vi en trygg och gynnsam barndom. Vi har skäl att vara stolta över hur mycket Sverige fokuserar på barns behov. Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring som tillåter långa ledigheter när barnen är små och som uppmuntrar papporna att tidigt ta en aktiv roll. Det finns ett levande föreningsliv för barn, stora fria naturområden och ett starkt engagemang för barnkultur. Det allra viktigaste är att barn får en bra uppväxt där båda föräldrarna är engagerade i sina barns utveckling. Barn blir sedda, hörda och bekräftade och växer upp i ett fredligt, tryggt och jämlikt samhälle där de tidigt förväntas ta ansvar. Den här goda traditionen är arvet från Barnets århundrade i Sveriges 1900-tal. Det är ett arv värt att slå vakt om och bygga vidare på! Problemet är att vår tid präglas av nya uppväxtvillkor som kräver nya välfärdspolitiska ansatser, idéer och lösningar. I det stora hela är Sverige ett bra land att växa upp i och få länder lägger större tonvikt vid barnperspektiv och barnens behov. Många barn är utsatta på ett sätt som deras föräldrar inte var i samma ålder. Det rör sig om kränkningar på internet, mobbing och våld, en känsla av brist på mål och mening och psykisk ohälsa. Det handlar också om hedersrelaterat förtryck och ekonomisk utsatthet. Man är alltså övertygad om att det är bäst i Sverige. Visst, det är bra att man kan få vara hemma med en stor del av lönen barnets första år av livet. Det är bra att man får behålla jobbet så länge man har föräldradagar kvar. Det är bra att både mamman och pappan får vara hemma. Det är bra för dem som bor i en kommun som tillåter vårdnadsbidrag - de kan vara hemma och behålla sitt jobb i hela 3 år. Man glömmer dock att tala om att i andra länder är det möjligt att vara hemma längre hos sina barn om man vill det. Man kan klara sig på en lön i många europeiska länder. Det är väl bra? Man glömmer att tala om att barnen visserligen har fått chansen att ha pappan hemma några månader på dagtid men också förlorat enormt mycket tid tillsammans med sin mamma. Barnet har alltså i bästa fall bara vunnit lite pappatid (från en period i livet som man inte har några konkreta minnen ifrån) och förlorat nästan all mammatid som tidigare barngenerationer hade.

Sedan går utredningen igenom en mängd problem som barn och ungdomar ställs inför. De här problemen är det alltså som utgör de nya uppväxtvillkoren:

1. Internet som betytt fantastiska möjligheter men också risker som vuxna inte alltid ser. Risken att barn råkar illa ut på internet ökar när barnen är ensamma hemma för mycket. När föräldrar och barn tillbringar tid tillsammans i samma lokaler kommer chanserna öka att de vet mer om varandras liv. Man håller helt enkelt lite koll!

2. Mobbing och trakasserier. Anmälningarna har ökat kraftigt i Sverige trots antimobbingprogram och ny lagstiftning. Mobbingen blir grövre och slår ibland över i misshandel eller andra brott. Varför ökar mobbingen? Kanske är det så att barn som lämnas för mycket åt sitt öde, blir för utlämnade åt andra barn, står utan ett hem där det finns en förälder närvarande på dagtid tvingas bli hårda. Man måste hävda sig. Det blir lite Flugornas Herre över det.

3. Psykisk ohälsa. Både barn och föräldrar kan ha svårt att hantera alla nya möjligheter. Vissa barn blir inte rustade för att klara livets krav och utmaningar utan drabbas av oro och psykisk bräcklighet. Undersökningar visar att barn och ungdomar mår sämre nu än om man jämför med 1985. Flickor äter medicin mot huvudvärk och magont. Allvarligare psykisk ohälsa konstateras oftare bland barn och unga. Det handlar om neuropsykiatriska diagnoser som ADHD och autismspektrumstörningar. Det här gör att de unga kommer att få svårt att få jobb och försörja sig själva i framtiden. Även akuta psykiatriska problem tycks öka på ett oroväckande sätt. Sjukhusvård för självskador har ökat markant de 10 sista åren. Särskilt unga kvinnor, barn och unga med utländsk bakgrund och barn i social och ekonomisk utsatthet är utsatta. En del av lösningarna till den psykiska ohälsan handlar sannolikt om att vuxna måste bli bättre på att förbereda verklighetens krav. Det handlar också om närvaro av kuratorer och vårdpersonal där ungdomar finns. Det är något fascinerande över att M konstaterar att barn i mycket mår sämre nu än förr och ändå inte gör någon analys om VARFÖR det är så? Det är väl mycket mer intressant att ta reda på vad som gör våra barn sjuka än att plåstra om såren efteråt? Den där meningen att "vuxna måste bli bättre på att förbereda på verklighetens krav" är också intressant! Hur menar man då? Ska barnen från början tränas i att bli vuxna och på vilket sätt? Jag antar att de menar förskolan. Där ska barnen skolas in i den hårda verkligheten, börja studera för att klara skolan och lära sig tampas med andra människor... Mmmm, tveksamt om det funkar. Jag fick nästan för mig att det är den här "förberedelsen" som gör barnen sjuka! Tänker på Gordon Neufeldt som säger att för att bli självständig måste man först få vara beroende! Tål att tänka på!

4. Ekonomisk utsatthet. Barn kan vara ekonomiskt utsatta av olika anledningar. Barn har i alla tider varit med om att separeras från en förälder. Under 1900-talet har karaktären förändrats dramatiskt. Förr hände det att en förälder avled men få gick skilda vägar. Barn till separerade föräldrar kan råka ut för att pappan inte tar ekonomiskt ansvar fullt ut. Forskning visar att enbart mycket låg ekonomisk standard sällan betyder långsiktiga problem för barnen. Dert som är problematiskt för barnen är kombinationen av låg ekonomisk standard och socialbidrag och/eller andra sociala problem. Barn till långvariga socialbidragstagare löper större risker för låg utbildning, tonårsgraviditeter, missbruk och psykisk sjukdom. Långvarigt socialbidragsberoende blir en stark markör för andra sociala problem och riskerar dessutom att gå i arv. Barn till ensamstående mammor är en utsatt grupp. En annan utsatt grupp är barn till utlandsfödda, som mer eller mindre nyligen har invandrat till Sverige. Detta handlar naturligtvis i grund och botten om arbete och arbetsinkomst. Och här finns inga genvägar. Att invandrade föräldrar betydligt fortare än idag kommer in på den svenska arbetsmarknaden är viktigt för många barn som idag lever i ekonomisk utsatthet. Jag kan tänka mig att det är tufft att byta land. Det är hårt att inte kunna språket och kulturen. Kanske är det ett hårt krav att både mamman och pappan  snabbt ska komma in på arbetsmarknaden och lämna sina barn på förskola. Kanske kan man se det som normalt att en part i förhållandet är hemma så att familjen kan i lugn och ro komma in i samhället. Kanske kan man hjälpa till på andra sätt än att ta barnen från föräldrarna hela dagarna. Kanske kan man ordna träffar med andra föräldrar i samma situation, lotsa in mammorna på öppna förskolan för att på så sätt hjälpa föräldrarna in i samhället. Barn är en bra "dörröppnare" - att prata om barn och vara tillsammans med barn är något som förenar kvinnor i alla kulturer!

Bland det allra bästa med den svenska jämlikhetstraditionen är den rotade föreställningen att varje barn, varje generation ska få sin egen chans. Inte främst bli ett resultat av sina föräldrars val och öde, utan få mötas och bedömas på egna meriter. Alla ska kunna lyckas i livet, och det ska bygga mer på vad man själv gör än på vad föräldrarna en gång har gjort. Det ska betyda mer vart man är på väg än var man kommer ifrån¨. Absolut! Alla ska självklart ha samma chans. Ett bra sätt att komma dit tror jag är att man skapar en bra skola som fokuserar på undervisning och inte barnpassning. Som det är nu sjunker skolresultaten stadigt och klasskillnaderna ökar i skolan. Barn till högutbildade föräldrar får bättre betyg än barn till lågutbildade. Om skolan inte tar sitt ansvar och ser till att barnen får den undervisning de har rätt till kommer de medvetna föräldrarna se till att deras barn lär sig ungefär det de ska i alla fall. De som inte har medvetna föräldrar kommer att halka efter. Det är så det ser ut nu. Trots att nästan alla barn går i förskola och borde vara väldigt väl förberedda för skolan och väldigt socialt utjämnade!
"Men även om Sverige i internationell jämförelse fortfarande står rätt stabilt i hygglig social rörlighet, finns det tecken på framtida problem som inte bör negligeras. Det är väl känt inom socialtjänsten att traditionella tunga sociala problem som narkotikamissbruk och hemlöshet går i arv till nästa generation. Ärftligheten inom kriminalitet är också belagd, liksom att risken för barn att som vuxna bli socialbidragsmottagare ökar om föräldrarna varit långvarigt beroende. Men nyare studier visar att det också i socialförsäkringarna finns risker för samma sak – t ex risken att vuxna barn själva får omfattande sjukfrånvaro om föräldrar en generation tidigare har haft det. En del av detta har fullt rimliga förklaringar, som exempelvis medicinskt ärftliga sjukdomar, som leder till hög sjukfrånvaro. Annat är mer ett tecken på att vi inte lyckas kompensera barn som växer upp med vissa svårigheter, på ett sätt som gör att de själva kan undvika dem." Man har alltså studerat sjukdomsmönster mellan föräldrar och barn och sett att sjuka föräldar får sjuka barn. Det blir alltså en en ärftlig belastning. Jag antar att de menar att de som är fusksjuka för vidare sitt dålig arv till sina barn. Samhället har inte lyckats kompensera dessa barn. Jag tror att de menar att för dessa socialt belastade barn skulle det vara bra med förskola. Där ska de nog kunna lära sig att bara friskare!

Moderaterna är alltså ute efter det faktum att barn tar efter sina föräldrar. De kallar det social ärftlighet. De tänker att man ska bryta det här mönstret på något sätt. Kompensera barn som växer upp med vissa svårigheter. En mycket välmenande tanke. Man fortsätter att förklara hur den svenska socialpolitiken fungerar och berättar om hur man ska utveckla den.

"Traditionell svensk socialpolitik är mycket generell – breda lösningar, lika för alla – vilket ofta har visat sig mycket framgångsrikt. Man minskar risken för stigmatisering, minimerar risken för kraftiga ekonomiska tröskeleffekter och lägger en hög och jämn lägstanivå för sociala insatser. Den generella grunden ska ligga fast. Men detta räcker inte längre. För mer specifika problem krävs mer specifika insatser. Internationell social interventionsforskning talar mycket om tidiga, målinriktade preventiva insatser, där man går in och stöttar och påverkar sådant som ännu går att påverka. Tydligast gäller detta kanske barnens skolresultat, trots en långtifrån optimal uppväxtmiljö.

Nu har vi kommit fram till hur problemen ska lösas. Och det är genom förskolan man ska få ordning på den här sociala ärftligheten som ställer till det för många barn.

"En viktig utgångspunkt är skillnaden mellan ”förskola” och ”barnomsorg”. Barnomsorg tar sikte på att föräldrar vill och behöver jobba trots att de har små barn, medan förskolan tar sikte på barns lärande oavsett vad föräldrarna gör på dagarna. Ofta bedrivs förskolan fortfarande som en form av barnomsorg - ett dagis - där syftet är en trygg omsorg om barnen. Dagens förskola har högre ambitioner. Förskolan är till barnen, för att ge barnen en trygg tillvaro och en pedagogisk utveckling som ger barnet förutsättningar för att få en bra kunskapsmässig grund att stå på inför skolstarten." Moderaterna vill alltså förändra förskolan så att den blir mer pedagogisk. Barnen ska inte bara passas utan de ska få lära sig saker. Jag funderar lite på vad det är barnen ska lära sig. Ska de lära sig läsa, räkna matte, skriva...? Eller är det mer subtila saker som ska läras ut. Räkna pinnar och frukter, använda tidsuttryck och lägesord när man pratar med barnen (tror jag faktiskt att de allra flesta föräldrar gör helt naturligt - vi ska åka snart/sen/nu. Du får mer/inget mer/mycket/lite...)Vid vilka åldrar har de tänkt sig att barnen ska lära sig det? Sker det i grupper eller är det helt individualiserat. Jag föreställer mig att det är rätt svårt att lära flera 2-åringar att läsa på samma gång. Blir det vissa timmar som är vikta åt pedagogiken eller pågår lärandet hela tiden?
"Forskningsresultat visar att barn som vistats på förskola har en bättre kognitiv utveckling än barn
som enbart får omsorg i hemmet. Långsiktiga effekter av förskolan har också konstaterats beträffande verbal och matematisk förmåga hos barnen då de fyllt 8 år. Det har även visats att tidig språk- och matematikinlärning är viktig för barnens senare skolgång. Studier av förskolans effekter på något äldre barn visar att barn från socialt mindre gynnade familjer drar mest nytta av förskolan." Den där meningen om att forskningsresultat visar att barn som går på förskola skulle utvecklas bättre än hemmabarn kommer ofta upp när politiker pratar om förskolan. Ändå presenteras aldrig den där forskningen. Jag blir så nyfiken! Var kan man läsa om den här jämförelsen mellan förskolebarn och hemmabarn? Kan man ens göra sådana jämförelser. 88 % av alla 2-åringar går på förskola. Det betyder att det bara är 12 % som är hemma. Jämför man dessa grupper med varandra? Jag letar i litteraturlistan längst bak i rapporten men hittar inga titlar som skulle kunna handla om förskolebarnens utveckling jämfört med hemmabarnens.

"Reformen med kommunala vårdnadsbidrag har för en del föräldrar inneburit en viktig flexibilitet med möjlighet till individuell anpassning av exakt när övergången från föräldraledighet till förskola ska ske. Föräldrar är olika liksom barn i samma syskonskara är olika. Det är bra. Samtidigt antyder statistiken över hur mycket vårdnadsbidraget används i olika kommuner, att det finns en risk att vårdnadsbidrag för en del familjer fördröjer etableringen på arbetsmarknaden för mammor, och försenar viktigt lärande på förskolan för barnen. Det var inte avsikten. Reglerna för föräldrapenning när man kommer till Sverige med lite större barn ses nu också över av regeringen." Jag fattar inte riktigt. M säger att vårdnadsbidragsreformen inte var till för att fördröja etableringen på arbetsmarknaden för mammorna. Men om man får lov att vara hemma i 3 år med sitt barn så blir väl etableringen på arbetsmarknaden fördröjd med 3 år? Hur hade de tänkt sig att reformen skulle funka? Både jobba och ha vårdnadsbidrag? Man säger också att barnens viktiga lärande på förskolan fördröjs. Vet man att barnen som har varit hemma till 3 år lyckas sämre i skolan än andra barn?

"Vi har stor respekt för att olika familjer har olika värderingar om när, hur och var barnen ska påbörja sin väg in i skolans värld. Men vi tror generellt att den bör påbörjas tidigt och med höga pedagogiska ambitioner. Och vi är övertygade om att barn som lever i olika former av social utsatthet, skulle ha långsiktig glädje av att delta i svensk förskola. En viktig uppgift är därför att bättre nå en del av de barn som idag som inte går på förskolan alls." Det är lätt att säga att man har respekt för en sak! Men det är svårare att respektera i verkligheten. Vissa föräldrar tror att det är bättre för barnen att vara hemma tillsammans med mamma/pappa och ev syskon innan barnen börjar i skolan. M tror att det är bättre för barn att få pedagogisk undervisning tidigt. Men är det ok att bara tro när det gäller barn? Jag trodde att föräldarna hade företräde när det gäller att tro - de känner sina barn och de känner sig själva. Politiker borde inte tro så mycket. Det finns andra undersökningar man kan läsa. Det finns undersökningar om anknytning som visar att barn behöver närhet och kärlek från nära vuxna mer än de behöver pedagogisk stimulans. Vet förresten politikerna om hur det går till att tillägna sig de mest grundläggande färdigheterna när det gäller språk och matematik? Det är inte något man undervisar i. Det är ett samspel mellan barn och en nära vuxen som utvecklar barnets språkförmåga och matematiska tänkande. Jag tycker att det är märkligt att man inbillar sig att förskolan skulle göra barnen smartare och se till att de klarar av skolan bättre. I takt med att allt fler barn går på förskolan och börjar i allt tidigare åldrar desto mer har skolresultaten sjunkit! Kanske finns det ett samband. Något för en undersökning kanske?

"Efter regeringens sänkning av åldersgränsen för allmän förskola från 4 till 3 år, finns nu anledning att överväga ytterligare en sänkning från 3 till 2 år. Därmed skulle samtliga barn i förskolan från 2 års ålder få rätt till 525 avgiftsfria timmar om året. Om familjer i dag avstår förskola av ekonomiska skäl, skulle den risken minska. Fler barn kan komma att omfattas av förskolans pedagogik." Undrar hur många föräldrar som avstår från förskola av ekonomiska skäl? Det kan inte vara många med tanke på hur billiga förskoleplatserna är! De få föräldar som inte använder förskola till sina 2-åringar vill nog helt enkelt inte lämna bort sina barn! Ska man få tag i de barnen får man nog hitta på något annat sätt! Ett obligatorium kanske?

"Hur angelägen en sådan reform är bör dock analyseras närmare. Redan i dag är cirka 88 procent av 2-åringarna inskrivna i förskolan och det är oklart i vilken utsträckning en sänkning av åldersgränsen för rätt till allmän förskola från 3 år till 2 verkligen skulle bidra till att nämnvärt fler barn omfattas. Det är ännu mer osäkert i vilken mån fler barn som lever i risk för ekonomisk och social utsatthet skulle få tillgång till pedagogisk förskola genom en sådan förändring." 88 % och ändå är man inte nöjd!
"Vi vänder oss därför inte emot möjligheten att, efter ytterligare analys av konsekvenserna, föreslå ännu en sänkning av åldersgränsen för allmän förskola. Men även om en sådan reform skulle visa sig meningsfull, är den sannolikt inte tillräcklig. Internationell forskning pekar tydligt på att pedagogiskt ambitiös förskola är av extra stor betydelse för socialt utsatta barn, eller barn som har svagare stöd hemifrån. Riktade insatser som syftar till att öka tillgången till förskola för barn som riskerar
ekonomisk och social utsatthet är därför viktiga." Hur riktas de där insatserna då? Övertalning? Tvång?
Sedan blir det prat om förskolegruppernas storlekar och personaltäthet. "Man brukar säga att det finns tre faktorer som sticker ut när det gäller kvalitet i förskolan. Barngrupperans storlek, personaltätheten och utbildningsnivån hos medarbetarna. Dessa tre faktorer kan benämnas strukturella kvalitetsfaktorer och de påverkar i sin tur medarbetarnas möjlighet till samspel och interaktion med barnen. Det är framför allt de yngsta barnen som drabbas negativt av låg personaltäthet stora grupper då de är beroende av täta och stabila vuxenkontakter som de kan knyta an till. Om de yngsta barnen utsätts för alltför många relationer uppstår stress vilket i sin tur kan påverka deras inlärningsförmåga långt upp i åldrarna. Det är därför nödvändigt att grupper där flertalet av barnen är under tre år är mindre än grupper med äldre barn." Att man vågar att utsätta våra små barn för ett sådant experiment det är att separera dem från sina föräldrar så tidigt och lita på att pedagoger och stora barngrupper ska göra ett bättre jobb än föräldrarna. Man skriver att stress kan orsaka inlärningsproblem senare. Är det inte detta vi ser nu? När skolresultaten stadigt sjunker? Bara jag läser om de här små barnen som växer upp utan sina föräldar, i grupper med många barn och främmande vuxna blir jag ledsen. Jag blir ännu mer ledsen över att man skriver om det som om det vore något normalt! Hur har vi kunnat vänja oss vid den tanken? Titta på en 1-åring! Ett litet, litet barn. Kan inte bedöma tid. Kan inte berätta vad som händer med det. Kan inte tala om hur den vill ha det. Och det har blivit normalt att frakta iväg dem varje morgon för att tillbringa hela dagen utan mamma! Det är inget konstigt med det! Sen får vi hoppas att stressen inte blev för svår!

"Det är varken möjligt eller bra att lagstifta om exakta storlekar på barngrupper eller hur många barn per pedagog som ska tillåtas i varje förskola. Pedagogik, arbetssätt, lokaker och mycket annat påverkar dessa behov. Men parallellt med behovet att se till att förskolan når fram också till de barn som bäst skulle behöva den, är rimligt stora barngrupper och pedagogernas kompetens de viktigaste frågorna." Varför inte lagstifta om gruppstorlekar? Man har väl lagstiftning om saker som t ex rör djurhållning? För höns finns i alla fall många regler som måste efterföljas! Men inte när det gäller barn! Jag tror att anledningen till att man inte vill lagstifta om gruppstorlekar och personaltäthet eftersom det skulle bli alldeles för dyrt.

M ger en dubbel bild av hur de ser på barn och föräldraskap. Å ena sidan tycker man att föräldrarna duger och att de kan ge kärlek och trygghet till sina barn. Men å andra sidan säger man klart och tydligt att det är bättre för barnen att tidigt börja i pedagogisk verksamhet.

Man kan konstatera att M tror att alla problem som rör barn i allmänhet kan lösas genom förskolan. För barn som har allvarligare problem krävs mer kraftfulla insatser. Man konstaterar att barn har det svårt i samhället. Fastän att Sverige är ett tryggt och fredligt land visar man på att uppväxtvillkoren ändå har blivit hårdare. Man visar siffror och statistik på alla uppgifter, t ex självskadebeteende. Förskolan ska rusta barnen för att klara av dessa hårdare villkor. Jag vet inte riktigt om de menar allvar. Den naturliga reaktionen borde väl vara att försöka ta reda på varför verkligheten har blivit hårdare. Varför mådde barn bättre 1985 än nu? Vad var det som var annorlunda då?

söndag 21 april 2013

En massa mat och mer vår!


I fredags åt vi Boeuf Bourguignon. Barnen har fritidsaktiviteter på kvällen och det är så skönt när maten står på bordet direkt de kommer hem. En gryta är perfekt. Bara att förbereda tidigare på dagen och så är det klart när man är färdig.

8-10 personer


1,5 kg högrev eller fransyska (för fint kanske men vi brukar ta det - fransyska alltså) i tärningar.
3 msk smör
1 tsk salt
0,5 tsk svartpeppar
0,5 dl vatten
färsk timjan
1 lagerblad
2 krossade vitlöksklyftor
3 msk vetemjöl
75 dl kraftigt rött vin
2 dl köttbuljong av tärning
1 msk tomatpuré
200 g rimmat fläsk i grova strimlor
25 smålökar
200 g färska champinjoner
1 msk smör
bladpersilja
 
Bryn köttbitarna väl runt om i smör i omgångar.
Salta och peppra.
Lägg köttet i gryta.
Vispa ur pannan med vatten och sila ner skyn i grytan.
Tillsätt kryddor och vitlök, pudra över vetemjöl och rör om ordentligt.
Häll på rödvin och buljong så det knappt täcker köttet.
Vispa i tomatpuré
Låt grytan koka sakta under lock på svag värme till sköttet är mört (ca 1,5 timme).
Stek fläsket knaprigt och stek hela skalade lökar och små champinjoner i smör.
Lägg fläsk, lök och svamp i grytan och koka ytterligare 20 minuter.
Smaka av och strö över persilja.
 
Servera med kokt eller stekt potatis.

 
Ett gäng hjortar stryker omkring här i våra kvarter och i fredags kväll kom de gående igen. De är så fascinerande tycker jag. 5 stycken hjortar i olika storlekar skrider fram i sakta mak. De går alltid sakta och alltid efter varandra. De brukar gå på gatan och sedan vika av på någon tomt! Fast de är förstås inte bara vackra och trevliga. Jag vet nog vad de är ute efter! Mina och andras tulpaner!



Lördagen bjöd på lite av varje. En av sönerna sålde bröd för sin klass igen. Min man brukar ha hand om "försäljningsombytena" och se till att nästa säljgäng är på plats och att allt flyter som det ska. Nu var han upptagen så jag fick ta hand om det! Det blev några turer fram och tillbaka till försäljningsstället - lite stressigt men man får se det positiva i det - mycket motion blev det - särskilt som lillkillen älskar när jag springer med vagnen!
 

 
Ett av säljpassen struntade vi i att gå hem. Vi var i en lekpark istället! Kul!
 
 
Lunch - en gammal hederlig köttfärslimpa som min pappa hade gjort. Min man hjälpte mina föräldrar med renoveringsarbete och istället blev vi bjudna på mat! Mycket gott och väldigt skönt att slippa laga mat!
 


Det har tjatats om studsmattan en hel del! I går tog barnen saken i egna händer och satte upp den själva! Sedan hade de roligt hela eftermiddagen!

 
 
Till eftermiddagskaffet gjorde vi en kladdkaka som vi piffade upp med några non stoplinser!

 
Älskar att vara i trädgården den här tiden på året! Det händer lite varje dag och äntligen finns det något att göra också! I går började jag klippa ner de gamla perennerna och när man ser att det spirar små gröna blad längst nere vid marken under allt det gamla blir man så glad!
 


fredag 19 april 2013

Laxwok och lite mer vår!

Det är lite segt för våren i år! Värmen vill inte riktigt komma! Lite, lite händer det i alla fall. Vi blev glada när vi såg att snödropparna hade tittat fram igår!
 
 
Det är i alla fall härligt att snön är borta! En sandhög i ena hörnet av trädgården (sanden ska förhoppningsvis hamna under plattor som ska läggas senare i vår) är 2-åringens favorit. Där kan han sitta länge och ösa sand i sina lastbilar och prata för sig själv!

 
Nästa års ved har levererats och ligger i en stor härlig hög på uppfarten! De lite större barnen gillar den förstås! Den kan bli lite allt möjligt - igår blev den ett berg som skulle bestigas många gånger. När man klättrat färdigt kan man leka att man är slav som ska plocka upp all ved som rasat ner!

 
Har provat ett nytt laxrecept. Det var så gott att det platsar en fredagkväll!
 
 
Grön laxwok med parmesan:
 
4 p
 
1 strimlad purjo
1 tärnad zucchini
1 strimlad fänkål
2 msk olja
600 g laxfilé skuren i små tärningar
1 tsk salt
1 krm peppar
50 g parmesan
 
Woka grönsakerna. Ta upp dem på fat.
Woka laxen.
Blanda försiktigt allt och krydda.
Lägg över parmesanflarn.
 
Servera med dillolja! Hoppa inte över den för det är den som gör hela rätten. Om det finns barn som inte gillar oljan kan man blanda crème fraiche med salt och dill och servera som alternativ.
 
Dillolja:
1 knippe dill
0,5 röd chilifrukt
0,5 tsk salt
0,5 dl olja
 
Kör allt i mixer
 
Servera med ris eller vitt bröd.

onsdag 17 april 2013

Rolig läs-, skriv-, och berättelseövning!

I dag hade jag och 6-åringen (även 9-åringen kom och var med en stund) en rolig stund tillsammans. 6-åringen är duktig på att läsa nu och har börjat skriva en hel del också. Han tycker inte att det är roligt att sitta och träna som man gör i skolan men ändå gillar han att läsa och läser på allt han kommer över just nu. Han läser på mjölkpaket, reklamblad, skyltar... I alla fall kom jag på en rolig övning där han fick både läsa och skriva. Dessutom fick han öva sig på att berätta en liten saga. Jag skrev ner fem ord som han fick läsa. Sedan fick han i uppgift att hitta på en liten saga där de fem orden skulle ingå! Sedan bytte vi. Han fick vara läraren och hitta på egna ord. Nu fick han träna på att skriva (han orkade bara 3 ord men det gjorde ju ingenting) och sen fick jag berätta! Mycket skratt blev det när sagorna berättades!
 
 

 

tisdag 16 april 2013

Dagens citat!

"Om någonting ersätts med ingenting uppstår ofta någon form av tomrum." (Cervenka)

måndag 15 april 2013

Måndag igen!

Måndag igen! Normalt sett brukar jag tycka att det är lite segt på måndagar men idag välkomnar jag vardagen! Vi har turats om med att vara sjuka i ett par veckor och dagarna har flutit in i varandra - vardag och helg har känts ungefär likadana. Men idag var alla utom en snart frisking i skolan igen! Skönt att komma upp och komma igång som vanligt på morgonen! Jag och lilleman har ägnat förmiddagen åt hemarbete (som vi brukar när storebröderna är i skolan). Jag har läst flera tidningsartiklar och på de politiska partiernas hemsidor att barn skulle utvecklas bättre i förskolan. De ska få en bättre kognitiv utveckling där påstås det! Fast någon källhänvisning anges aldrig och jag blir alltid lika arg men även full i skratt när jag läser de där flosklerna! Jag tänker på det vi gjorde i förmiddags! Allt är kognitiv träning! Det behövs inga förskolor och pedagoger för det! Man behöver en mamma och ett hem! Sen är det bara att sätta igång!
 
 
Morgondisken ska röjas undan. Lilleman får förstås vara med. Han älskar att hälla med vatten. Leken har utvecklats förstås eftersom han hela tiden blir äldre. Han häller med små byttor och fyller större byttor, vispar med vispar, lägger ner små saker han hittar i vattnet... Han tränar sig på matematik och fysik och finslipar sin motorik. Eftersom jag står alldeles bredvid småpratar vi hela tiden! Vi tränar språket! Bullshit egentligen! Vi diskar! Men eftersom jag ska försöka motivera varför jag är bättre än förskolan för mitt barn måste jag använda mig av läroplanens ord! Jag inser i alla fall att jag platsar! Och tänk, jag dokumenterar också! Utvecklingssamtal har jag med. Hur då? Jo, när barnets pappa kommer hem på lunch berättar jag förstås vad vi har gjort, vad lillen har sagt! Vi gillar att prata om honom, om hans framsteg, om alla hans roliga påhitt, till och med ler vi åt hans mindre roliga påhitt...

 
Efter disken tog lillen itu med egna projekt. Han älskar bilar just nu! Han brummar och kör, parkerar och låter bilarna prata lite också!

 
Nästa arbetsuppgift blev dammsugning. Eftersom lillen tycker mycket om att dra ur sladden är det enklast om han får dammsuga en hel del själv! Det är roligt att se smulorna försvinna och det är förstås roligt att känna sig stor! När han är nöjd brukar jag få dammsuga resten utan alltför många "sladdurdragningar"!
 


En härlig cykeltur blev det när vi hämtade storebror! Det var roligt för både mig och lillen! Jag njöt av vårluften och fågelsången, snön som försvinner så fort att man nästan kan se det... Lillen tror jag njuter av farten, saker som far förbi...

När vi kom hem var det bara dags att sätta igång med maten. Sjuklingen har haft magsjuka men matlusten hade tydligen kommit tillbaka eftersom han meddelade att vi hade allt som behövdes för att laga Pasta Carbonara. Han hade kontrollerat att vi hade spaghetti, ägg, ost, grädde och bacon! Det är roligt när man märker att barnen lär sig något av all matlagning de får se och vara med om! Alla tre barnen ville hjälpa till förstås! Det var ost som skulle rivas, ägg att knäcka, grönsaker att skära, bacon att steka... så arbetsuppgifterna räckte för alla som tur var!

lördag 13 april 2013

Mammaspecial!

I går damp det ner två tidskrifter i brevlådan! Alltid trevligt! Amelia var den ena tidningen och det här numret var "mammaspecial"! Jag slog upp tidningen och såg fram emot en stunds trevlig läsning. Började med sidan där chefredaktören skriver. Rubriken var "Jag, en typisk "ska bara"-mamma" och den handlade om moderskap i allamänhet och hur kvinnor ska kunna kombinera barn och karriär på bästa sätt.

Artikeln var lite förvirrad. Ska försöka bena ut vilka synpunkter författaren framförde:

  1. Mammor klarar inte att både ta hand om barn och göra karriär.
  2. Mammor måste hitta ett jobb som är roligt, men inte för roligt för då vill man hellre hålla på med det än med barnen.
  3. Mammor måste hitta en bra chef.
  4. Mammor måste våga säga vad de vill med sin karriär. Våga prata om pengar och lön.
  5. Mammor ska se till att skaffa barn med en man som fattar att man måste dela ansvaret för att kärleken ska växa.
  6. Mammor måste hitta en bra förskola med bra personal som inte suckar och som inte stänger för tidigt.
  7. Mammor måste vara bättre på jobbet än pappor för att lyckas.
  8. Mammor måste vara mer för sina barn än tröstare och snytare.
  9. Mammor måste bidra med förändring av mönster, en förändring som kvinnor offrat så mycket för.
  10. Mammor måste tänka på pensionen - det orangea kuvertet - det fylls inte på av kravkokta morötter (heter det förresten inte kokta kravmorötter?)
Jaha, vad får man då ut av dessa råd? Författaren vill så väl - hon vill vara mer än en tröstare och snytare. Men frågan är väl om hon lyckas ens med detta? Kan man vara en fullgod tröstare och snytare om man är borta från barnet hela dagarna och dessutom vill ha ett dagis som inte stänger "för tidigt"? För det är inte barnen hon pratar om i första hand (mer än ger exempel på hur dåligt samvete hon har för att hon sällan är en närvarande mamma) utan om jobbet. Hon pratar så självklart om karriär. Men de flesta kvinnor gör ingen karriär, och vill inte göra någon karriär. De flesta kvinnor (och män) har alldeles vanliga jobb. Och de jobben kanske inte känns så himla viktiga. Inte viktigare än barnen alls kanske! Tänk om vissa kvinnor inte alls vill hitta ett jobb som är så roligt att det blir roligare än att ta hand om sina egna barn? Undrar hur förskollärarna tycker förresten? Tycker de att det är roligare att ta hand om andras barn istället för sina egna? Och vad tycker förskolepersonalen om att vara servicepersoner till andra mammor - får nästan känslan av att de ska vara som gamla tiders tjänstefolk - inte klaga, alltid visa upp en positiv yta, vara bra tjänsteandar. Och när karriärmammorna hämtar sina barn sent får tjänsteandarnas barn vara borta ännu lite längre! Och hoppas på att personalen på deras förskola är lika serviceminded!  Sen är det det där med pensionen. Den kommer alltid upp! Det gäller att jobba och slita för att få sin framtida pension! Att se till att barn kommer till livet och får en lugn och harmonisk barndom är inget som ger några pengar. Författaren uttrycker det inte så precis utan pratar om kravkokta morötter - som för att visa hur onödigt det är att ta hand om sina barn! Lika onödigt som att koka morötter!

Bredvid artikeln finns ett citat "It takes a village to raise child" och författaren kommeterar att vi har en övertro på vår betydelse, "mammablodet mår bra av att spädas ut lite." Men tänk om det är tvärtom - tänk om vi underskattar vår betydelse! Barn och mammor kanske behöver varandra!

torsdag 11 april 2013

Socialdemokraternas framtidskontrakt

Jag tittade lite på Socialdemokraternas hemsida och läste om S-kongressen. De har tydligen skrivit ett framtidskontrakt. Det var intressant läsning. Eftersom jag är intresserad av barn och familj och jämställhet funderade jag mest kring visionerna S har när det gäller dessa områden. Det är en kall och cynisk syn på barn och föräldraskap som kommer fram. Så här står det:


"Investeringar i bra barnomsorg innebär att föräldrar kan koncentrera sig på jobbet. Det driver upp arbetsutbudet. Investeringar i äldreomsorg gör att man inte tvingas gå ned i tid för att ta hand om sina gamla. Investeringar i hälsa gör att man kan fortsätta att bidra i arbetslivet. Investeringar i kultur skapar ett rikare samhälle och banar väg för nya jobb i de kreativa näringarna. Och investeringar i forskning ger möjlighet att utveckla, tillverka och sälja mer avancerade produkter på världsmarknaden." Jag tycker att det känns underligt att prata om barn och äldre i relation till produktion. Måste allt vara kopplat till produktion? Finns det inga andra värden i livet? Vill föräldrarna koncentrera sig på jobbet? Vill de inte koncentrera sig på sina barn? Vad vill barnen? Är det någon som bryr sig om att fråga eller lyssna?

Sysselsättningen är viktig. Den måste öka och då kommer jämställdheten in. "Ökad jämställdhet är viktigt för ökad sysselsättning. I dag är sysselsättningsgraden bland män betydligt högre än bland kvinnor. Både när man mäter hur stor andel av kvinnor och män som arbetar; men framför allt om man tar hänsyn till att kvinnor generellt sett har kortare arbetstid än män. Det är inte förnuftigt. Kvinnors sysselsättning ska öka. Här finns en stor potential för ökat arbetsutbud, som kan bidra till framtida tillväxt och välstånd." Det är kvinnorna som ska se till att sysselsättningen ökar. De jobbar inte nog mycket. Det måste jobbas mer! Jag får lite otäcka vibbar! Det enda livet går ut på är att arbeta. Sverige ska bli ett stort härligt och jämställt arbetsläger!

Men det är för kvinnornas bästa de ska få jobba mer. De ligger efter när det gäller löner och karriärmöjligheter. Det måste det bli ändring på! "Arbetsmarknaden är allt annat än jämställd. Sysselsättningen bland kvinnor är betydligt lägre än sysselsättningen bland män. Kvinnor har väsentligt lägre löner än män och denna löneklyfta ligger nästan still. Kvinnor har också sämre möjligheter att utvecklas i arbetet och göra karriär. Nästan två tredjedelar av alla chefer i Sverige är män. Medan ett heltidsarbete är en självklarhet för de flesta män tvingas fortfarande många kvinnor acceptera ett deltidsarbete och en lön som det inte går att försörja sig på. Heltid ska vara norm på hela arbetsmarknaden och det är viktigt att skapa incitament och verktyg för att garantera detta." Men vem är det som sätter upp reglerna. Varför måste heltid vara norm? Passar det alla? I alla situationer av livet? Vem ska avgöra? Och varför kan man inte kämpa för att höja kvinnolönerna istället? Eller minska skatterna? Ta hänsyn till folks olika försörjningsbörda när de betalar skatt? Man kan titta på saker från olika håll! Många kvinnor kanske vill arbeta deltid. De kanske inte orkar mer. De kanske uppskattar andra saker i livet? Vi har bara fått ett enda liv!

Orsaken till att kvinnor inte orkar arbeta heltid och därför har lägre löner än männen är att de arbetar mer än männen hemma! Det kan S lätt ändra på! Det är bara att se till att papporna tar ut hälften av föräldraledigheten. De kommer då att vänja sig vid att arbeta mer hemma och så blir allt frid och fröjd! Så om först mamman är hemma ca 6-7 månader och sedan pappan 6-7 månader då kommer mammorna att orka med heltid alldeles galant! Yes! Fast blir det inte lite orättvist. Barn som är nyfödda kräver en rätt stor arbetsinsats. Det ska ammas och bäras och så är ju mamman lite ankommen efter förlossningen. Varför kan inte pappan ta det? Eller hälften av det? Ska vi verkligen få bestämma själva över denna fördelning. Kvinnan går ju ut som förlorare om hon tar första delen av ledigheten. Ja, hon går ju redan ut som förlorare i och med att hon har fött barnet och ska amma barnet. Kanske kan vi sluta föda barn och hitta på något mer jämlikt sätt att fixa till dem? Så här står det i alla fall: "Grundläggande för att kvinnors löner halkar efter är att de fortfarande utför huvuddelen av det obetalda hemarbetet, tar ut merparten av föräldraledigheten – och därmed halkar efter i position och lön i arbetslivet. Därför vill vi socialdemokrater se en jämn fördelning av föräldraledigheten. Arbetsmarknaden är dessutom starkt könssegregerad. Många kvinnors arbete är undervärderat. Till det kommer att arbetet med att höja kvinnors löner försvåras på grund av brist på
lönekartläggning."

 
Men barnen är inte bara ett hinder för produktion och jämställdhet. Det är inte bara därför de måste vara på förskolorna på heltid. De har även rätt att vara på förskolan hela dagarna eftersom det är så bra för dem. Där lär de sig en massa saker på ett trevligt sätt. Eftersom det är så bra för barnen att vara på förskolan på heltid ska alla barn få rätt att vara där även om föräldrarna råkar vara hemma. Fast de ska ju inte vara hemma förstås - de ska arbeta heltid. Så lämpligt att alla behov sammanfaller - det är bra för Sverige om alla arbetar heltid. Det är bra för kvinnorna att göra det eftersom de då blir lika pigga som männen, gör lika mycket karriär och tjänar lika mycket pengar. Och det är bra för barnen eftersom de kommer att lära sig så mycket mer! Du sköna nya värld! Allt är till det bästa! "Förskolan är starten på det livslånga lärandet. Förskolan ska kännetecknas av trygghet, lek och lärande. Vi vill successivt fortsätta bygga ut den allmänna förskolan så att den är öppen för alla på heltid, oavsett vad föräldrarna gör. Förskolans roll ska stärkas för att nå en mer likvärdig skolstart för alla barn. De små barnens lust och möjligheter att lära ska tas tillvara. Kvaliteten i förskolan ska stärkas. Förskoleklassen har blivit en uppskattad skolform som vi vill göra obligatorisk. Det innebär att skolstarten sker redan vid sex års ålder. Varje enskild elevs kunskapsutveckling ska systematiskt följas upp och löpande utvärderas från första årskurs. Brister ska upptäckas i tid och resurser och insatser sättas in. Elever som har lätt för sig ska få större utmaningar." Alla ekvationer går jämt upp. Förskoleklassen är en uppskattad skolform! Hur skulle den kunna vara någonting annat? De flesta föräldrar arbetar och då måste man ju göra av sina barn någonstans. Ja, och då finns förskoleklassen där och tar hand om barnen! Man säger att barnen ska gå 15 timmar/vecka men i själva verket är det ju precis som förskolan - barnen går där för att ha någonstans att vara när föräldrarna jobbar helt enkelt! Sen kan vi låtsas att sexårsklassen är populär!

Skolan är ju också förstå en viktig fråga. Så här: "
Skolans uppdrag är att ge alla elever gedigna kunskaper, en demokratisk och social fostran och lust att vilja lära mer. I dagens skola är den största utmaningen att höja kunskapsresultaten. Vi vill skapa en modern kunskapsskola med kvalitet och kreativitet i centrum. Varje barn ska ges möjlighet att växa och utvecklas som individ. Alla skolor ska vara bra skolor. Det kräver ett skolsystem där den enskilde elevens utveckling står i centrum." Det är de vanliga orden - kvalitet, kreativitet, varje barns möjligheter att växa och utvecklas som individ. Vad exakt betyder det? Hur ska de göra rent praktiskt? Det där med gedigna kunskaper låter verkligen bra men det andra funderar jag lite på. Vad menas med demokratisk och social fostran? Hur går det till? Eller blir det demokrati och social fostran bara av att barn är tillsammans i grupp? Tänk om jag som förälder inte gillar den där sociala fostran som pågår (eller inte pågår - jag vet inte hur det går till och jag vet inte hur det skulle gå till med Socialdemokraternas förändringsarbete i skolan.)
Föräldraförsäkringen är en huvudfråga när det gäller familjepolitiken. Det är så mycket som är beroende av föräldraförsäkringen - jämställdheten, kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden, fördelningen av hemarbete, framtida pensioner... men den är också enormt viktig för hur barnen mår.
"Alla barn har rätt till en bra uppväxt. De ska få de bästa förutsättningarna att förverkliga sina drömmar. Därför vill vi socialdemokrater se en föräldraförsäkring som ger båda föräldrarna möjlighet att vara hemma med barnen, ett barnbidrag som ger barnfamiljerna bättre möjligheter att klara familjeekonomin, en förskola och skola som ger förutsättningar för alla barn att få med sig de kunskaper som behövs i livet och en kultur- och fritidspolitik som ger alla barn tillgång till idrottsutövande och eget kulturellt skapande. Vi vill utveckla kultur- och musikskolorna och möjliggöra att alla barn och ungdomar har möjlighet att delta. Så gör vi Sverige till ett av de allra bästa länderna att växa upp i. Barn behöver en nära relation till sina föräldrar. Därför är det viktigt med ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Dessutom förbättras jämställdheten på arbetsmarknaden när arbetsgivaren vet att båda föräldrarna är hemma när barnen är små." Jag kan aldrig sluta förundras över att politiker tror att man kan bygga en nära relation med ett barn i ett halvår var och sedan lämna barnet på heltid till pedagoger! Om man har sunt förnuft förstår man att det tar mycket längre tid att bygga en nära relation till ett barn än ett halvår. Man förstår också att det tar längre tid att vänja sig vid att vara förälder. Om man tittar på en 1-åring så ser man också att det är väldigt små barn det handlar om. De kan inte så mycket. Inte prata, är inte torra, kan inte äta efter ordning själva, kan inte berätta om vad som hänt dem, har inte utvecklat minne och tidsuppfattning färdigt...Barn som hunnit bli lite äldre, 2-åringar, 3-åringar, är heller inte så värst stora om man ska vara ärlig. Om man vill kan man läsa böcker som handlar om anknytning så får man reda på mer om hur små barn fungerar och vad de behöver.

Det var hur som helst intressant att få reda på hur S ser på familjepolitik,barn, jämställdhet, skola och arbete. En blandning av cynism och klichéer...

onsdag 10 april 2013

Tisdagssysslor!

Cyklarna har kommit fram och de små barnen har inte riktigt vant sig än vid hur roligt det är att cykla. De njuter för fulla muggar av att susa fram och ta sig långt på kort tid. 2-åringen är som besatt! Han kan inte se en cykel utrustad med barnsadel utan att bryta ihop om han inte omedelbart får åka på cykeltur. Efter barnhämtningen på skolan i går tog vi oss en liten cykeltur i området där vi bor.
 
 
 Efter lite planlöst cyklande åkte vi förbi barnens mormor och morfar. Mysigt att titta in en stund och se vad de sysslade med. Några kex fick barnen också med sig som färdkost! Toppen!

 
Väl hemma igen fick vi hitta på mat som gick snabbt att få på bordet! Pannkakor fick det bli och lilleman hjälpte till som han alltid brukar. Vispa, knäcka ägg, hälla i och avsmaka - det är alltid lika roligt!
 

 
Det är så ljust och härligt nu så! Även om det är rätt kallt vill man allt ut en stund på eftermiddagen också! Snön har börjat smälta bort från gräsmattan och nu börjar jag bli lite otålig - det är väl snart dags att det händer något i rabatterna. Men det är segt. Bara några krokusblad har visat sig. Skräpigt och eländigt är det också på gräsmattan. Men mina fina stenar som jag brukar släpa med mig hem från olika semestrar har börjat dyka upp allt eftersom snön smälter. 


Det här är min favorit med sina fina mossmönster!
 

 
 
Maken är bortrest och mina föräldrar kom och hälsade på oss på kvällen för att hålla oss sällskap. Vi åt lite extra god mat! Små minikebabrullar med vitlökssås fick det bli!
 


 Vi formade dem som avlånga rullar men har man mer bråttom kan man bara fräsa upp färsen som tacofärs.
 
4 p
 
400 g nötfärs
1 vitlöksklyfta
1 tsk salt
0,5 tsk sambal oelek
1 tsk mald spiskummin
1 tsk gurkmeja
 smör och olja att steka i
 
Blanda allt, forma till rullar och stek i stekpanna.
 
Servera med raita eller vitlöksyoughurt (brukar blanda crème fraiche, turkisk youghurt, salt och pressad vitlök), grönsaker och tacobröd.

 

måndag 8 april 2013

Margaret Thatcher och en massa osammanhängande tankar!

Margaret Thatcher har avlidit stod det i tidningen i dag. Åsikterna går isär om henne - beundran för hennes styrka och kompetens men också aversion mot hennes hårdhet. Jag har inte några direkta åsikter. Har inte kunskaper nog att ha några åsikter. Men jag tänkte på en sak som sades om henne. Av Gudrun Schyman. Hon gillar förstås inte Margaret Thatcher men tyckte ändå att hon på många sätt var beundransvärd.

"Hon visade på ett väldigt bra sätt att det inte är så stor skillnad mellan kvinnor och män."

Jaha, Gudrun Schyman vill alltså säga att kvinnor kan lika bra som män. Thatcher är någon slags symbol för kvinnokampen. Men jag tycker man lika gärna kan se det så här:

  • Det är inte stor skillnad mellan kvinnor och män. Vi  är nämligen alla människor. Vi har samma intellektuella kapacitet. Det har människor visat i alla tider. Det har alltid funnits män och kvinnor som åstadkommer mycket i sina liv, författare, statsmän, konstnärer...

  • Det är väldigt stor skillnad på människors förmåga, kapacitet och kanske framför allt vilja. Det är väldigt få män och kvinnor som vill göra superkarriärer. Det är också få män och kvinnor som har förmågan till det.  Det är alltså stora skillnader mellan olika människor.

Man kan alltså anta att de flesta människor varken kan eller vill komma "lika långt" som Margaret Thatcher. Man kan också fundera över vad det är att "lyckas" och "komma långt". Är det att lyckas att man lämnar något slags spår efter sig? Att man åstadkommer något? Blir omskriven, omtalad..? Så är det ju förstås på ett sätt. Men man kan lika gärna "lyckas" på andra sätt. Man kan ha lyckats genom att fört vidare något värdefullt i det tysta. Som ingen ser men som lämnar spår efter sig långt efter att själva bedriften utfördes. Ett trevligt hem, en vacker trädgård, en lugn och harmonisk barndom, närhet mellan barn och förälder, delade intressen, gemensamma upplevelser... Triviala saker som lämnar djupa spår i dem som får vara med om det. Enkla, vardagliga, ouppmärksammade saker som man kan låtsas inte har någon betydelse. Det är först när man nedmonterar vardagslyckan som man märker dess betydelse!

söndag 7 april 2013

Vår!

Det är härligt med vår! Snön är nästan bort i skogarna och de senaste dagarna har jag och barnen njutit av att leka och ströva omkring i de skogar vi har i närheten. Det finns så mycket spännande att uppleva - spår efter djur, roliga stenar att klättra på, kottar, pinnar som kan bli lite vad som helst i leken... Jag leker inte så mycket kanske men njuter av frisk luft, vacker natur och barn som leker och har roligt!
 
 
Många kottar att plocka med!
 
 
Spännande att titta på rådjursspillning!

 
På upptäcktsfärd!

 

fredag 5 april 2013

Kampen går vidare!

Det har stått stilla när det gäller föräldraförsäkringen ett bra tag nu. Det har sett likadant ut länge. Det verkar vara dags för förändringar igen. Socialdemokraterna är kluvna. Löfven tycker att man inte ska ändra villkoren för barnfamiljerna just nu men att föräldraförsäkringen så småningom ska tredelas och slutligen tvådelas. Andra Socialdemokrater har mer bråttom. Jag läser en krönika av Emma Almgren
http://www.dagensarena.se/opinion/emma-almgren-tiden-vad-ar-en-socialdemokratisk-familjepolitik och blir nästan lite rädd! Hon menar att politker måste sätta sig över folkets vilja för den goda sakens skull. "När sambeskattningen avskaffades skickades en protestlista med 200 000 underskrifter till Olof Palme. Socialdemokraterna genomförde reformen ändå. För att man var övertygade om att vi alla mår bättre i ett jämställt samhälle. För att man hade ena foten fast förankrad i ideologin och den andra fritt svävande i framtiden. För att man vågade." Man avskaffade alltså sambeskattningen mot många medborgares vilja eftersom man visste att kvinnorna behövde arbeta mer (det var det som blev konsekvensen - pengarna räckte inte och en till lön måste in för att driva in familjen). Socialdemokraterna visste att vi skulle må bättre om vi blev mer jämställda.

På något sätt tycker jag inte att det verkar som om vi mår så värst mycket bättre nu än då. Kvinnor som har barn har höga sjukskrivningstal, barnen är sjuka ofta, psykisk ohälsa har ökat... Många politiker är övertygade om att kvinnorna kommer att må bättre bara männen hjälper till mer hemma. Emma Almgren skriver att "75 procent av män och kvinnor vill dela lika på ansvaret och att det är dags att vi hjälper dem på traven." Löfven säger att han vill lagstifta om rätt till heltid.
Jag undrar hur många som orkar jobba heltid samtidigt som de har fulla ansvaret för hem och barn." Almgren menar att för att kvinnorna ska orka måste de stanna hemma kortare tid med sina små barn. Männen måste vara hemma mer för att kvinnor och män ska dela på hushållsarbetet. Men föräldraledigheten varar ju bara drygt 1 år. Sedan då? När både män och kvinnor jobbar? Vad händer då? Tänk om det är för mycket arbete för både mannen och kvinnan att driva runt en familj med barn samtidigt som de jobbar heltid bägge två?

Nu är det alltså den tredelade föräldraförsäkringen det gäller. "Själva beslutet fattades på förra kongressen. Konflikten i år gäller om man ska förbinda sig till att faktiskt genomföra sitt förslag också. Partiledningen säger nej – S-kvinnor och LO säger att det nu är på tiden."

Emma Almgren skriver att "när politikerna drar sig undan sitt ansvar, lastar de samtidigt över det på individen. Vi lämnas alla ensamma att så gott det går ta oss över de strukturella hinder vi möter." Jag antar att hon menar att politikerna måste bestämma åt oss vanliga människor hur vi ska leva. Det blir för jobbigt och svårt för oss annars att klara av att välja. Vi kanske väljer fel och får ångest. Det är bättre att någon annan som vet bättre bestämmer.

Almgren fortsätter: "I det läget förväntar jag mig en socialdemokrati som säger att jämställdhet och jämlikhet är en förutsättning för verklig valfrihet. Som säger att vinstincitament inte har i välfärden att göra. Som vågar säga att välfärden kostar, och den måste få kosta ännu mer. Som säger att vi tar ansvar för det här nu. Du är inte ensam i detta, det privata är politiskt, vi är ett samhälle och vi tar hand om varandra. Först då kan Socialdemokraterna bli ett parti för framtiden." Det är när jag läser ovanstående jag blir lite orolig. Vad menas med att jämställdhet och jämlikhet är en förutsättning för verklig valfrihet? Vem har definierat vad jämställdhet och jämlikhet är? För mig är jämställdhet att jag och min man hjälps åt lika mycket. Vi anstränger oss i lika hög grad för att vi och vår familj ska må bra. Men vi behöver inte göra exakt samma saker. Vi vill också själva bestämma över vilka sysslor vi vill utföra och hur vi ska fördela arbetet mellan oss! Vi anser att vi klarar av det! Sedan undrar jag hur dyr välfärden får bli? Det är tack vara förskolan vi kan vara så jämställda vi är nu. Förskolan är redan nu väldigt dyr och ändå är inte kvaliteten tillräckligt hög. Men den får alltså bli ännu dyrare? I jämställdhetens namn! En jämställdhet många av oss inte ens efterfrågar!