Jag har läst
Moderaternas "Lika möjligheter för alla barn" - En välfärdspolitik
som förbättrar barns uppväxtvillkor. Rapporten fokuserar på två
övergripande frågor: vår tids sociala utmaningar för barn i allmänhet och
socialt utsatta barn utmaningar i synnerhet. Det är en rapport full av siffror
och grafer som beskriver hur barn och ungdomar mår.
Moderaterna
har en stark tilltro till att de allra flesta föräldrar är kloka, kapabla och
vuxna ansvaret att ge kärlek, trygghet och en god uppväxt för sina barn. Man
ska inte misstro föräldrars förmåga bara för att de inte har en speciell
utbildning eller gott om pengar. Man påpekar att det är inom familjen som en
god fostran grundläggs och där de flesta barn får det stöd som hjälper dem att
lyckas senare i livet. Vanliga familjer och vanliga föräldrar duger. Jag blir glad när jag läser detta! Så måste det ju vara. Det
är väl klart att föräldrar i normalfallet duger och har förmåga att ge sina
barn kärlek och trygghet.
Men trots
att vanliga familjer duger är det så att barn har olika goda förutsättningar
till lärande och utveckling; en del medfödda, andra präglade av familjens
förhållanden och egenskaper. Det är här förskolan kommer in i bilden - förskola
och skola med hög kvalitet kan utjämna sociala skillnader. Ibland behövs det
mycket kraftfulla tidiga sociala interventioner för att det inte senare ska gå
riktigt illa. I nuläget är vi i Sverige ambivalenta till sådana insatser. Ok, det fanns vissa förbehåll. Det är inte säkert att
föräldrarna duger. Och då är det ju jättebra att förskolan kan se till att alla
barn samlas på mitten. De som har det dåligt får det lite bättre och de som har
de bra får det lite sämre. Antar att det är rättvist och bra.
Moderaterna
tycker att barn och familjer utvecklas väl med det ansvar som frihet ger men
det behövs även ett livaktig civilsamhälle som bryr sig om både "egna barn
och andras ungar". Vårt gemensamma ansvar för barn går längre än det
personliga ansvaret som föräldrar har för egna barn. I den meningen är alla
barn allas barn! Jag är med på banan igen. Föräldrarna
utvecklas med sitt ansvar -låter helt ok. Känner igen mig. Ju längre tid man
får vara förälder desto mer utvecklas man. I början känner man sig lite osäker
och trevande. Man har ju inte upplevt detta förut och måste få vara med om
olika situationer och få träna sig i vardagen för att lära sig. Civilsamhället
tycker jag också om. Det känns bra när det är fler vuxna kring barnen. Det
kanske finns mor- och farföräldrar som kan vara barnvakt om man ska uträtta ett
ärende. Kanske kan en granne ingripa om de ser att ens barn gör något dumt
eller att något farligt är på väg att hända. Men det där med att all barn är
allas barn vet jag inte direkt! Jag känner att jag vill ta ansvar för mina barn
men inte om andras. Jag känner inte heller att jag är helt bekväm med att andra
vuxna främmande människor ska känna något specifikt ansvar för mina barn
förutom det ansvar man kan förvänta sig att alla människor känner för alla
andra. Man ingriper om något farligt ser ut att hända, säger till om man ser
att någon bär sig alldeles för illa åt...
Utredningen
går in på viktiga personer som har format synen på barn i Sverige. Den börjar
med Ellen Key. Hennes tankar ligger bakom mycket i det moderna Sveriges syn på
barn. Vi, mer än i andra länder, tror att barn är självständiga personer med
egna viljor och rättigheter. Barn är inte bara just föräldrarnas barn och
största ansvar i livet, utan också individer i egen rätt. Ja, det är väl klart att barnen är egna individer och har en
egen vilja. Men de har svårt att själva kunna ta ansvar för att forma ett bra
liv. Det måste någon hjälpa dem med. Frågan är vem som är ansvarig. Det verkar
som om moderaterna tycker att det är föräldrarna men jag känner att i texten
glider det lite - det är nog samhället som vet bättre vad barnen vill ha. Ellen Key vill att barnet ställs i centrum för samhället
och familjen och att alla barn ska få rätt till en likvärdig barndom. Här blir det ju svårt om föräldrarna skulle få ansvaret.
Vissa föräldrar har mer pengar än andra, vissa är smartare, snällare... Det
blir inte likvärdigt. Men om alla barn är på förskolan den största delen av sin
vakna tid då blir det ju faktiskt likvärdigt! Nästan i alla fall! Ellen Key ansåg att alla barn skulle kunna förverkliga sina
inneboende kreativa krafter i goda, socialt utjämnande institutioner såsom en
grundläggande förskola och skola. Här har vi
alltså en sån där idé som ligger bakom vår syn på barn. Men barn kan ju inte
bara utveckla sin kreativitet hela dagarna. De ska också anknyta till sina
närmaste, få kroppskontakt med någon som står barnet nära (förslagsvis mamma eller pappa), bygga upp en självbild, en trygghet, få ögonkontakt,
vuxenpratkontakt, få lära känna sitt hem, sin familj, sina närmaste omgivningar, få lugn och ro, sova ut på morgnarna, slippa stressa fram och
tillbaka...
Moderaterna
vill också nämna den svenska "sociala ingenjörskonsten". Den bygger
på en tro på förnuft, rationalitet och upplysning men den kunde också bli
moraliserande, okänslig och rentav brutal. Utredningen berättar om hur makarna
Myrdal förselog en rad sociala reformer för att få bukt med den låga
nativiteten. Dessa sociala reformer blev hörnstenar i välfärdsstaten. Det var
fråga om daghem (storbarnkammare), fria skolluncher, olika pedagogiska
insatser, utbyggd vård för alla barn och mödrar, familjehem,
bostadssubventioner för barnfamiljer och mycket mer. Baksidan var att denna
socialpolitik ville förflytta hela ansvaret för barnen till staten. Fast så är det väl nu? Staten betalar föräldrarna för att få
ta hand om deras barn på dagarna. Gratistimmar till barn över 3 år. Billig
fritidsverksamhet för de lite äldre barnen. En övertro på att förskolan ska
kunna lära barnen mer än deras föräldrar kan. En övertro på att förskolan ska kunna
kompensera för all den kärlek och kroppskontakt barnen går miste om när de
måste tillbringa den största delen av sin vakna tid i förskolan.
Som en sammanfattning konstaterar man att Sverige förenar flera traditioner: en
långt driven respekt för barns egna individuella rättigheter och vanliga
svenska föräldrars goda förmåga att ta hand om
sig och de sina. I kombination med en ovanligt stor tilltro till att staten
både kan och vill gott – och behöver ha både resurser och kunskaper för att
också göra gott. Man menar att bara det ena räckte inte på den tiden och i dag
räcker inte bara välvilja och goda ambitioner. Moderaterna menar att med den en
gång radikala "infrastrukturen" av väfärdspolitiska lösningar som en
brett utbyggd pedagogiska förskola, MVD, barnsjukvård, vaccinationsprogram och
mycket annat så är en god grund lagd för ett samhälle där de flesta barn har
internationellt sett riktigt goda uppväxtvillkor. Kombinationen
väger inte riktigt jämt. I så fall borde föräldrar och förskola få lika mycket
tid tillsammans med barnen. Nu är det förskolan som går segrande ur kampen om
barnen. De får mest tid tillsammans med barnen. Frågan är vad pedagogerna tycker. Är de intresserade av att ta hand om många barn många timmar varje dag? Det är jobbigt att ta hand om barn. I det naturliga livet får vi barn ett antal år i vårt liv. Vi får inte barn hela livet. Det är kanske inte meningen att vi ständigt ska "arbeta" med småbarn. Det sliter på kroppen och faktiskt även själen. När man tar hand om egna barn är det en annan sak. Man älskar dem. Man känner dem från allra första början. Man lär känna dem och vet att man ska ha en relation hela livet. Man har bara ett eller kanske 2 riktigt små barn på en gång. Barnen växer och blir större. På förskolan är det många barn. Det blir mycket ljud, många lyft, många påklädningar och avklädningar, mycket bråk... När barnen blir för stora byter de avdelning eller slutar på förskolan. Nya kommer ständigt. Det låter som om många kvinnor har fått en ganska arbetsam arbetssituation.
Sedan
fortsätter rapporten med att vi om vi jämför internationellt har vi en trygg och
gynnsam barndom. Vi har skäl att vara stolta över hur mycket Sverige fokuserar
på barns behov. Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring som tillåter
långa ledigheter när barnen är små och som uppmuntrar papporna att tidigt ta en
aktiv roll. Det finns ett levande föreningsliv för barn, stora fria naturområden
och ett starkt engagemang för barnkultur. Det allra viktigaste är att barn får
en bra uppväxt där båda föräldrarna är engagerade i sina barns utveckling. Barn
blir sedda, hörda och bekräftade och växer upp i ett fredligt, tryggt och
jämlikt samhälle där de tidigt förväntas ta ansvar. Den här goda traditionen är
arvet från Barnets århundrade i Sveriges 1900-tal. Det är ett arv värt att slå
vakt om och bygga vidare på! Problemet är att vår tid präglas av nya
uppväxtvillkor som kräver nya välfärdspolitiska ansatser, idéer och lösningar.
I det stora hela är Sverige ett bra land att växa upp i och få länder lägger
större tonvikt vid barnperspektiv och barnens behov. Många barn är utsatta på
ett sätt som deras föräldrar inte var i samma ålder. Det rör sig om kränkningar
på internet, mobbing och våld, en känsla av brist på mål och mening och psykisk
ohälsa. Det handlar också om hedersrelaterat förtryck och ekonomisk utsatthet. Man är alltså övertygad om att det är bäst i Sverige. Visst,
det är bra att man kan få vara hemma med en stor del av lönen barnets första år
av livet. Det är bra att man får behålla jobbet så länge man har föräldradagar
kvar. Det är bra att både mamman och pappan får vara hemma. Det är bra för dem
som bor i en kommun som tillåter vårdnadsbidrag - de kan vara hemma och behålla
sitt jobb i hela 3 år. Man glömmer dock att tala om att i andra länder är det
möjligt att vara hemma längre hos sina barn om man vill det. Man kan klara sig
på en lön i många europeiska länder. Det är väl bra? Man glömmer att tala om
att barnen visserligen har fått chansen att ha pappan hemma några månader på
dagtid men också förlorat enormt mycket tid tillsammans med sin mamma. Barnet
har alltså i bästa fall bara vunnit lite pappatid (från en period i livet som man inte har några konkreta minnen ifrån) och förlorat nästan all mammatid som tidigare
barngenerationer hade.
Sedan går
utredningen igenom en mängd problem som barn och ungdomar ställs inför. De här
problemen är det alltså som utgör de nya uppväxtvillkoren:
1. Internet
som betytt fantastiska möjligheter men också risker som vuxna inte alltid ser. Risken att barn råkar illa ut på internet ökar när barnen är
ensamma hemma för mycket. När föräldrar och barn tillbringar tid tillsammans i
samma lokaler kommer chanserna öka att de vet mer om varandras liv. Man håller
helt enkelt lite koll!
2. Mobbing
och trakasserier. Anmälningarna har ökat kraftigt i Sverige trots
antimobbingprogram och ny lagstiftning. Mobbingen blir grövre och slår ibland
över i misshandel eller andra brott. Varför ökar mobbingen? Kanske är det så att barn som lämnas för mycket åt sitt öde, blir för utlämnade åt andra barn, står utan ett hem där det finns en förälder närvarande på dagtid tvingas bli hårda. Man måste hävda sig. Det blir lite Flugornas Herre över det.
3. Psykisk
ohälsa. Både barn och föräldrar kan ha svårt att hantera alla nya möjligheter.
Vissa barn blir inte rustade för att klara livets krav och utmaningar utan
drabbas av oro och psykisk bräcklighet. Undersökningar visar att barn och
ungdomar mår sämre nu än om man jämför med 1985. Flickor äter medicin mot
huvudvärk och magont. Allvarligare psykisk ohälsa konstateras oftare bland barn
och unga. Det handlar om neuropsykiatriska diagnoser som ADHD och
autismspektrumstörningar. Det här gör att de unga kommer att få svårt att få
jobb och försörja sig själva i framtiden. Även akuta psykiatriska problem tycks
öka på ett oroväckande sätt. Sjukhusvård för självskador har ökat markant de 10
sista åren. Särskilt unga kvinnor, barn och unga med utländsk bakgrund och barn
i social och ekonomisk utsatthet är utsatta. En del av lösningarna till den
psykiska ohälsan handlar sannolikt om att vuxna måste bli bättre på att
förbereda verklighetens krav. Det handlar också om närvaro av kuratorer och
vårdpersonal där ungdomar finns. Det är något
fascinerande över att M konstaterar att barn i mycket mår sämre nu än förr och
ändå inte gör någon analys om VARFÖR det är så? Det är väl mycket mer
intressant att ta reda på vad som gör våra barn sjuka än att plåstra om såren
efteråt? Den där meningen att "vuxna måste bli bättre på att förbereda på
verklighetens krav" är också intressant! Hur menar man då? Ska barnen från
början tränas i att bli vuxna och på vilket sätt? Jag antar att de menar
förskolan. Där ska barnen skolas in i den hårda verkligheten, börja studera för
att klara skolan och lära sig tampas med andra människor... Mmmm, tveksamt om
det funkar. Jag fick nästan för mig att det är den här
"förberedelsen" som gör barnen sjuka! Tänker på Gordon Neufeldt som
säger att för att bli självständig måste man först få vara beroende! Tål att
tänka på!
4. Ekonomisk
utsatthet. Barn kan vara ekonomiskt utsatta av olika anledningar. Barn har i
alla tider varit med om att separeras från en förälder. Under 1900-talet har
karaktären förändrats dramatiskt. Förr hände det att en förälder avled men få
gick skilda vägar. Barn till separerade föräldrar kan råka ut för att pappan
inte tar ekonomiskt ansvar fullt ut. Forskning visar att enbart mycket låg
ekonomisk standard sällan betyder långsiktiga problem för barnen. Dert som är
problematiskt för barnen är kombinationen av låg ekonomisk standard och
socialbidrag och/eller andra sociala problem. Barn till långvariga
socialbidragstagare löper större risker för låg utbildning, tonårsgraviditeter,
missbruk och psykisk sjukdom. Långvarigt socialbidragsberoende blir en stark
markör för andra sociala problem och riskerar dessutom att gå i arv. Barn till
ensamstående mammor är en utsatt grupp. En annan utsatt grupp är barn till
utlandsfödda, som mer eller mindre nyligen har invandrat till Sverige. Detta
handlar naturligtvis i grund och botten om arbete och arbetsinkomst. Och här
finns inga genvägar. Att invandrade föräldrar betydligt fortare än idag kommer
in på den svenska arbetsmarknaden är viktigt för många barn som idag lever i
ekonomisk utsatthet. Jag kan tänka mig att det är
tufft att byta land. Det är hårt att inte kunna språket och kulturen. Kanske är
det ett hårt krav att både mamman och pappan snabbt ska komma in på arbetsmarknaden
och lämna sina barn på förskola. Kanske kan man se det som normalt att en part i
förhållandet är hemma så att familjen kan i lugn och ro komma in i samhället.
Kanske kan man hjälpa till på andra sätt än att ta barnen från föräldrarna hela
dagarna. Kanske kan man ordna träffar med andra föräldrar i samma situation,
lotsa in mammorna på öppna förskolan för att på så sätt hjälpa föräldrarna in i
samhället. Barn är en bra "dörröppnare" - att prata om barn och vara
tillsammans med barn är något som förenar kvinnor i alla kulturer!
Bland det allra bästa med den svenska jämlikhetstraditionen är den rotade
föreställningen att varje barn, varje generation ska få sin egen chans. Inte
främst bli ett resultat av sina föräldrars val och öde, utan få mötas och
bedömas på egna meriter. Alla ska kunna lyckas i livet, och det ska bygga mer
på vad man själv gör än på vad föräldrarna en gång har gjort. Det ska betyda
mer vart man är på väg än var man kommer ifrån¨. Absolut!
Alla ska självklart ha samma chans. Ett bra sätt att komma dit tror jag är att
man skapar en bra skola som fokuserar på undervisning och inte barnpassning.
Som det är nu sjunker skolresultaten stadigt och klasskillnaderna ökar i
skolan. Barn till högutbildade föräldrar får bättre betyg än barn till
lågutbildade. Om skolan inte tar sitt ansvar och ser till att barnen får den
undervisning de har rätt till kommer de medvetna föräldrarna se till att deras
barn lär sig ungefär det de ska i alla fall. De som inte har medvetna föräldrar
kommer att halka efter. Det är så det ser ut nu. Trots att nästan alla barn går
i förskola och borde vara väldigt väl förberedda för skolan och väldigt socialt
utjämnade!
"Men
även om Sverige i internationell jämförelse fortfarande står rätt stabilt i
hygglig social rörlighet, finns det tecken på framtida problem som inte bör
negligeras. Det är väl känt inom socialtjänsten att traditionella tunga sociala
problem som narkotikamissbruk och hemlöshet går i arv till nästa generation.
Ärftligheten inom kriminalitet är också belagd, liksom att risken för barn att
som vuxna bli socialbidragsmottagare ökar om föräldrarna varit långvarigt
beroende. Men nyare studier visar att det också i socialförsäkringarna finns
risker för samma sak – t ex risken att vuxna barn själva får omfattande
sjukfrånvaro om föräldrar en generation tidigare har haft det. En del av detta
har fullt rimliga förklaringar, som exempelvis medicinskt ärftliga sjukdomar,
som leder till hög sjukfrånvaro. Annat är mer ett tecken på att vi inte lyckas
kompensera barn som växer upp med vissa svårigheter, på ett sätt som gör att de
själva kan undvika dem." Man har alltså studerat sjukdomsmönster mellan föräldrar och barn och sett att sjuka föräldar får sjuka barn. Det blir alltså en en ärftlig belastning. Jag antar att de menar att de som är fusksjuka för vidare sitt dålig arv till sina barn. Samhället har inte lyckats kompensera dessa barn. Jag tror att de menar att för dessa socialt belastade barn skulle det vara bra med förskola. Där ska de nog kunna lära sig att bara friskare!
Moderaterna
är alltså ute efter det faktum att barn tar efter sina föräldrar. De kallar det
social ärftlighet. De tänker att man ska bryta det här mönstret på något sätt.
Kompensera barn som växer upp med vissa svårigheter. En mycket välmenande
tanke. Man fortsätter att förklara hur den svenska socialpolitiken fungerar och
berättar om hur man ska utveckla den.
"Traditionell
svensk socialpolitik är mycket generell – breda lösningar, lika för alla –
vilket ofta har visat sig mycket framgångsrikt. Man minskar risken för stigmatisering,
minimerar risken för kraftiga ekonomiska tröskeleffekter och lägger en hög och
jämn lägstanivå för sociala insatser. Den generella grunden ska ligga fast. Men detta räcker inte längre. För mer specifika problem
krävs mer specifika insatser. Internationell social interventionsforskning
talar mycket om tidiga, målinriktade preventiva insatser, där man går in och
stöttar och påverkar sådant som ännu går att påverka. Tydligast gäller
detta kanske barnens skolresultat, trots en långtifrån optimal uppväxtmiljö.
Nu
har vi kommit fram till hur problemen ska lösas. Och det är genom förskolan man
ska få ordning på den här sociala ärftligheten som ställer till det för många
barn.
"En
viktig utgångspunkt är skillnaden mellan ”förskola” och ”barnomsorg”. Barnomsorg tar
sikte på att föräldrar vill och behöver jobba trots att de har små barn, medan
förskolan tar sikte på barns lärande oavsett vad föräldrarna gör på dagarna.
Ofta bedrivs förskolan fortfarande som en form av barnomsorg - ett dagis - där
syftet är en trygg omsorg om barnen. Dagens förskola har högre ambitioner.
Förskolan är till barnen, för att ge barnen en trygg tillvaro och en pedagogisk
utveckling som ger barnet förutsättningar för att få en bra kunskapsmässig
grund att stå på inför skolstarten." Moderaterna
vill alltså förändra förskolan så att den blir mer pedagogisk. Barnen ska inte
bara passas utan de ska få lära sig saker. Jag funderar lite på vad det är
barnen ska lära sig. Ska de lära sig läsa, räkna matte, skriva...? Eller är det mer subtila saker som ska läras ut. Räkna pinnar och frukter, använda tidsuttryck och lägesord när man pratar med barnen (tror jag faktiskt att de allra flesta föräldrar gör helt naturligt - vi ska åka snart/sen/nu. Du får mer/inget mer/mycket/lite...)Vid vilka
åldrar har de tänkt sig att barnen ska lära sig det? Sker det i grupper eller
är det helt individualiserat. Jag föreställer mig att det är rätt svårt att
lära flera 2-åringar att läsa på samma gång. Blir det vissa timmar som är vikta
åt pedagogiken eller pågår lärandet hela tiden?
"Forskningsresultat
visar att barn som vistats på förskola har en bättre kognitiv utveckling än
barn
som enbart
får omsorg i hemmet. Långsiktiga effekter av förskolan har också konstaterats
beträffande verbal och matematisk förmåga hos barnen då de fyllt 8 år. Det har
även visats att tidig språk- och matematikinlärning är viktig för barnens
senare skolgång. Studier av förskolans effekter på något äldre barn visar att
barn från socialt mindre gynnade familjer drar mest nytta av förskolan." Den där meningen om att forskningsresultat visar att barn
som går på förskola skulle utvecklas bättre än hemmabarn kommer ofta upp när
politiker pratar om förskolan. Ändå presenteras aldrig den där forskningen. Jag
blir så nyfiken! Var kan man läsa om den här jämförelsen mellan förskolebarn
och hemmabarn? Kan man ens göra sådana jämförelser. 88 % av alla 2-åringar går
på förskola. Det betyder att det bara är 12 % som är hemma. Jämför man dessa
grupper med varandra? Jag letar i litteraturlistan längst bak i rapporten men
hittar inga titlar som skulle kunna handla om förskolebarnens utveckling
jämfört med hemmabarnens.
"Reformen
med kommunala vårdnadsbidrag har för en del föräldrar inneburit en viktig
flexibilitet med möjlighet till individuell anpassning av exakt när övergången
från föräldraledighet till förskola ska ske. Föräldrar är olika liksom barn i
samma syskonskara är olika. Det är bra. Samtidigt antyder statistiken över hur
mycket vårdnadsbidraget används i olika kommuner, att det finns en risk att
vårdnadsbidrag för en del familjer fördröjer etableringen på arbetsmarknaden
för mammor, och försenar viktigt lärande på förskolan för barnen. Det var inte
avsikten. Reglerna för föräldrapenning när man kommer till Sverige med lite
större barn ses nu också över av regeringen." Jag
fattar inte riktigt. M säger att vårdnadsbidragsreformen inte var till för att
fördröja etableringen på arbetsmarknaden för mammorna. Men om man får lov att
vara hemma i 3 år med sitt barn så blir väl etableringen på arbetsmarknaden
fördröjd med 3 år? Hur hade de tänkt sig att reformen skulle funka? Både jobba
och ha vårdnadsbidrag? Man säger också att barnens viktiga lärande på förskolan
fördröjs. Vet man att barnen som har varit hemma till 3 år lyckas sämre i
skolan än andra barn?
"Vi har
stor respekt för att olika familjer har olika värderingar om när, hur och var
barnen ska påbörja sin väg in i skolans värld. Men vi tror generellt att den
bör påbörjas tidigt och med höga pedagogiska ambitioner. Och vi är övertygade
om att barn som lever i olika former av social utsatthet, skulle ha långsiktig
glädje av att delta i svensk förskola. En viktig uppgift är därför att bättre
nå en del av de barn som idag som inte går på förskolan alls." Det är lätt att säga att man har respekt för en sak! Men det
är svårare att respektera i verkligheten. Vissa föräldrar tror att det är
bättre för barnen att vara hemma tillsammans med mamma/pappa och ev syskon
innan barnen börjar i skolan. M tror att det är bättre för barn att få
pedagogisk undervisning tidigt. Men är det ok att bara tro när det gäller barn?
Jag trodde att föräldarna hade företräde när det gäller att tro - de känner
sina barn och de känner sig själva. Politiker borde inte tro så mycket. Det
finns andra undersökningar man kan läsa. Det finns undersökningar om anknytning
som visar att barn behöver närhet och kärlek från nära vuxna mer än de behöver
pedagogisk stimulans. Vet förresten politikerna om hur det går till att tillägna
sig de mest grundläggande färdigheterna när det gäller språk och matematik? Det
är inte något man undervisar i. Det är ett samspel mellan barn och en nära
vuxen som utvecklar barnets språkförmåga och matematiska tänkande. Jag tycker
att det är märkligt att man inbillar sig att förskolan skulle göra barnen
smartare och se till att de klarar av skolan bättre. I takt med att allt fler
barn går på förskolan och börjar i allt tidigare åldrar desto mer har
skolresultaten sjunkit! Kanske finns det ett samband. Något för en undersökning
kanske?
"Efter
regeringens sänkning av åldersgränsen för allmän förskola från 4 till 3 år,
finns nu anledning att överväga ytterligare en sänkning från 3 till 2 år.
Därmed skulle samtliga barn i förskolan från 2 års ålder få rätt till 525
avgiftsfria timmar om året. Om familjer i dag avstår förskola av ekonomiska
skäl, skulle den risken minska. Fler barn kan komma att omfattas av förskolans
pedagogik." Undrar hur många föräldrar som avstår
från förskola av ekonomiska skäl? Det kan inte vara många med tanke på hur
billiga förskoleplatserna är! De få föräldar som inte använder förskola till
sina 2-åringar vill nog helt enkelt inte lämna bort sina barn! Ska man få tag i
de barnen får man nog hitta på något annat sätt! Ett obligatorium kanske?
"Hur angelägen en sådan reform är bör dock analyseras närmare. Redan i dag
är cirka 88 procent av 2-åringarna inskrivna i förskolan och det är oklart i
vilken utsträckning en sänkning av åldersgränsen för rätt till allmän förskola
från 3 år till 2 verkligen skulle bidra till att nämnvärt fler barn omfattas.
Det är ännu mer osäkert i vilken mån fler barn som lever i risk för ekonomisk
och social utsatthet skulle få tillgång till pedagogisk förskola genom en sådan
förändring." 88 % och ändå är man inte nöjd!
"Vi
vänder oss därför inte emot möjligheten att, efter ytterligare analys av
konsekvenserna, föreslå ännu en sänkning av åldersgränsen för allmän förskola.
Men även om en sådan reform skulle visa sig meningsfull, är den sannolikt inte
tillräcklig. Internationell forskning pekar tydligt på att pedagogiskt ambitiös
förskola är av extra stor betydelse för socialt utsatta barn, eller barn som
har svagare stöd hemifrån. Riktade insatser som syftar till att öka tillgången
till förskola för barn som riskerar
ekonomisk och social utsatthet är därför viktiga." Hur riktas de där insatserna då? Övertalning? Tvång?
Sedan blir
det prat om förskolegruppernas storlekar och personaltäthet. "Man brukar
säga att det finns tre faktorer som sticker ut när det gäller kvalitet i
förskolan. Barngrupperans storlek, personaltätheten och utbildningsnivån hos
medarbetarna. Dessa tre faktorer kan benämnas strukturella kvalitetsfaktorer
och de påverkar i sin tur medarbetarnas möjlighet till samspel och interaktion
med barnen. Det är framför allt de yngsta barnen som drabbas negativt av låg
personaltäthet stora grupper då de är beroende av täta och stabila
vuxenkontakter som de kan knyta an till. Om de yngsta barnen utsätts för
alltför många relationer uppstår stress vilket i sin tur kan påverka deras
inlärningsförmåga långt upp i åldrarna. Det är därför nödvändigt att grupper
där flertalet av barnen är under tre år är mindre än grupper med äldre
barn." Att man vågar att utsätta våra små barn
för ett sådant experiment det är att separera dem från sina föräldrar så tidigt
och lita på att pedagoger och stora barngrupper ska göra ett bättre jobb än
föräldrarna. Man skriver att stress kan orsaka inlärningsproblem senare. Är det
inte detta vi ser nu? När skolresultaten stadigt sjunker? Bara jag läser om de
här små barnen som växer upp utan sina föräldar, i grupper med många barn och
främmande vuxna blir jag ledsen. Jag blir ännu mer ledsen över att man skriver
om det som om det vore något normalt! Hur har vi kunnat vänja oss vid den
tanken? Titta på en 1-åring! Ett litet, litet barn. Kan inte bedöma tid. Kan inte
berätta vad som händer med det. Kan inte tala om hur den vill ha det. Och det
har blivit normalt att frakta iväg dem varje morgon för att tillbringa hela
dagen utan mamma! Det är inget konstigt med det! Sen får vi hoppas att stressen
inte blev för svår!
"Det är varken möjligt eller bra att lagstifta om exakta storlekar på
barngrupper eller hur många barn per pedagog som ska tillåtas i varje förskola.
Pedagogik, arbetssätt, lokaker och mycket annat påverkar dessa behov. Men
parallellt med behovet att se till att förskolan når fram också till de barn
som bäst skulle behöva den, är rimligt stora barngrupper och pedagogernas
kompetens de viktigaste frågorna." Varför inte lagstifta om gruppstorlekar?
Man har väl lagstiftning om saker som t ex rör djurhållning? För höns finns i
alla fall många regler som måste efterföljas! Men inte när det gäller barn! Jag
tror att anledningen till att man inte vill lagstifta om gruppstorlekar och
personaltäthet eftersom det skulle bli alldeles för dyrt.
M
ger en dubbel bild av hur de ser på barn och föräldraskap. Å ena sidan tycker
man att föräldrarna duger och att de kan ge kärlek och trygghet till sina barn.
Men å andra sidan säger man klart och tydligt att det är bättre för barnen att
tidigt börja i pedagogisk verksamhet.
Man kan konstatera att M
tror att alla problem som rör barn i allmänhet kan lösas genom förskolan. För
barn som har allvarligare problem krävs mer kraftfulla insatser. Man
konstaterar att barn har det svårt i samhället. Fastän att Sverige är ett
tryggt och fredligt land visar man på att uppväxtvillkoren ändå har blivit
hårdare. Man visar siffror och statistik på alla uppgifter, t ex
självskadebeteende. Förskolan ska rusta barnen för att klara av dessa hårdare
villkor. Jag vet inte riktigt om de menar allvar. Den naturliga reaktionen
borde väl vara att försöka ta reda på varför verkligheten har blivit hårdare.
Varför mådde barn bättre 1985 än nu? Vad var det som var annorlunda då?