måndag 29 april 2013

Barn som går vind för våg - några funderingar!

Jag läser en artikel i Forskning och framsteg. Den handlar om kriminalitet, om varför man blir en brottsling. Det är en intressant artikel som berättar om ungdomsbrottslighet i Södermalm på 50-talet. Tydligen var ungdomsbrottslighet ett stort problem på den tiden och i det området och man försökte kartlägga vilka pojkar som låg i riskzonen. De här pojkarna har intervjuats igen nu när de är i 60-70-årsåldern.

Man har försökt se vilka faktorer som skulle vara betydelsefulla för att få en brottsling att sluta vara kriminell.

  • Idén om att arbete skulle kunna få kriminella på fötter igen. Men enligt forskarna är detta en myt. Det går bra att kombinera arbete och kriminalitet för det mesta.

  • Det verkar som en partner eller en familj kan ha en lugnande påverkan. När brottslingar trappar ner så har det ofta med relationer att göra.

  • Man har också sett att kvinnor har en civiliserande effekt på män. Men män har tyvärr ingen civiliserande effekt på kvinnor – det finns många exempel på hur tjejer – för det är ofta unga kvinnor som dras till kriminella – hamnar i våld och missbruk.

  • Uppväxtens roll är mycket tydlig. Dessa män kommer så gott som alltid från trassliga hem, men man kan inte reducera deras beteende till bara problem under uppväxten. Det handlar tydligen snarare om att deras föräldrar har varit frånvarande. Många av de kriminella berättar om att de lämnats mer eler mindre vind för våg under uppväxten. Det verkar handla om bristande tillsyn än enbart om sociala förhållanden.

Det här är ju intressant om man börjar fundera på vilken syn vi har på barn just nu. Vi tycker inte att barn upp till 12 ska vara ensamma på eftermiddagarna. Barnen själva tycker att det är trist att gå på fritids när de blir "för stora" och därför slutar de allra flesta barn på fritids efter 3:an. Det här betyder att väldigt många 10-åringar går ensamma hemma på eftermiddagarna. Det gör förstås alla barn som är äldre också. Vi sänder alltså ut signalen att det är helt normalt för barn att vara ensamma och ta hand om sig själva. Många föräldrar kanske har regler för hur det ska gå till när barnen är själva på eftermiddagarna men många kanske inte har det. Får barnen ta hem kompisar när de är ensamma? Hur många? Vilka? Vet inblandade föräldrar om att barnen är tillsammans  och var barnen finns? Hur uppfattar barnen situationen? Vem vet vad barnen har för sig på datorer? Många frågor. Föräldrarna har ställts inför en situation där de inte riktigt känner att de har något val. Man arbetar väl. Barn över 10 är stora. De är duktiga och klarar sig själva.

Det är intressant att läsa att familj och relationer är läkande för kriminella, en chans att ta sig ut ur ett beteende. Det här innebär kanske att familj är något bra för vanliga, välartade individer också. Relationer är något bra. Det är också lite spännande att höra att kvinnor har en lugnande inverkan på kriminella. Kanske är närvarande mammor inte så dumma ändå! Kanske har vi en viktig funktion att fylla? En mamma som håller lite koll på sina barn, som bryr sig, vågar vara lite tjatig, skämmer bort lite med markservice och fikabröd, vågar kräva lite i form av att barnen ska läsa sina läxor och hjälpa till...Kanske är det något positivt som får våra barn att må bra och utvecklas till skötsamma vuxna.

Nu tror jag inte för ett ögonblick att alla barn som går ensamma på eftermiddagarna kommer att bli kriminella. Men jag tror att vi utsätter våra barn för stora risker. Det känns som ett experiment och så får vi se hur det faller ut när de här barnen är vuxna. Det är lite märkligt att små barn behöver pedagogik och trygg omsorg i många timmar varje dag medan stora barn helt plötsligt inte behöver något alls. Men en sak är i alla fall konsekvent. Föräldrar behövs inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar