Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

tisdag 31 januari 2017

Sjukt!

Sista dagen i januari...det är alldeles vitt därute...dimma, fukt...när jag slänger soporna njuter jag en stund av den härliga luften, av fåglarnas kvitter...ett par talgoxar spritter förskräckt till när jag kommer runt husknuten...och så flyger de iväg...
Det är segt just nu...barnen är sjuka. Någon slags influensa. Näst äldsta sonen var sjuk hela förra veckan. Han pinade sig på fredagen och gick till skolan för han hade prov. Och han hade pluggat också fast han var dålig. Sen blev det 12-åringens tur i torsdags. Han kom hem från skolan och var helt matt...ont i huvudet och ögonen och så blev det hög feber på natten. Han är fortfarande matt och hostig och orkeslös. Så i söndags kväll blev det 5-åringens tur. Han fick så ont i huvudet och på natten vaknade han av hög feber. Nu är det andra dagen han ligger i soffan eller i mitt knä...man får badda pannan, komma med kallt vatten...inget annat vill han ha än så länge. Så här dålig har han aldrig känt sig förut...och det är jobbigt och ledsamt. Men snart blir han väl bättre. Man får bara vänta på att få reda på om de andra barnen också ska bli sjuka, eller jag själv? Hoppas inte det. 

Men man får vara glad över att det är smidigt att ta hand om barnen när de blir sjuka. Att vi slipper pussla och trixa för att få ihop det. Det verkar krångligt annars. Det ställer ju till det på ett eller annat sätt när man förvärvsarbetar och har sjuka barn. Någon måste vara hemma och då blir jobbet och arbetskamraterna lidande. Eller så får barnen bli lidande och klara sig på egen hand fast de är sjuka. Jag är glad att vi slipper och att vi bara drabbas av själva sjukdomarna och den där segheten det är att man inte kan gå ut och att det blir lite stillastående i ett hus med sjukdom. Men snart är det väl över och allt blir som vanligt igen. 

Lite mysigt har vi det också fast det är sjukt. Vi tittar på en del film för att få en stund att gå, glömma det onda i kroppen. I morse såg vi en sån där gammal Pippi Långstrump-film. De är bra tycker både jag och 5-åringen. Nu när jag suttit här vid köksbordet en stund tittar N och hans sjuka storebror på Mästerkatten. De ligger nedbäddade tillsammans i soffhörnan under en varm filt. Det är mysigt. 



fredag 27 januari 2017

Torsdagen...

...var trevlig! Jag och mina föräldrar och 5-åringen åt lunch på restaurang och sedan gick vi en promenad ute i naturen! Vi hann precis innan skolbarnen kom hem! Det var trevligt att äta ute på lokal. N brukar vara kräsen med maten, och det var han nu med, men han var väldigt nyfiken på att prova. Han provade i princip allt, smakade, kände efter, bestämde sig...och kom fram till att han gillade...cole slawen, gurkan, det hembakta brödet, potatis och fisk och smörsås, pepparkakrutor med frosting...sånt han gillar hemma också! Men han testade ju allt! Och så småningom kommer han antagligen att gilla det mesta, precis som vi andra! Han gillade att hämta mat, gå och kolla lite på egen hand och så pratade han förstås en hel del och en teckning hann han rita också! Fast det var en rätt lång sittning och han var det enda barnet var han helt nöjd och glad! 

Efter maten åkte vi iväg till en liten sjö i närheten. Vi tänkte titta lite hur skridskoisen var. Det har varit milt i ett par dagar och på isen var det mycket vatten! Men själva isen var tjock och slät och fryser det bara på så kan vi kanske ta oss en skridskotur här snart! Det var riktigt kallt fast det var plusgrader...rått och en snål vind...men så vackert, färgerna, ljuset, sjöns frusna yta...Och N tyckte inte det var kallt...han sprang ju en hel del som barn gärna gör! 




Jag trivs ju som bekant väldigt bra som hemmamamma, hemmafru, hemarbetande...inte lätt att hitta ett namn som känns rätt...men vissa dagar känns det extra bra! Igår var en sån dag! Det är skönt att ha den där friheten att kunna göra något roligt en vanlig vardag, att kunna vara tillsammans med sina egna föräldrar...och att kunna vara tillsammans med sitt lilla barn så mycket det går innan han också ska in i verksamheten! Det är skönt att verkligen kunna vara tillsammans med honom...inte känna att jag måste ägna mig aktivt åt honom en viss tid...för att det är den enda tiden jag har...utan att vara tillsammans. Jag tänker att det är så det passar bäst med små barn...att man har hela dagarna, liksom livet...tillsammans...att jag är tillgänglig jämt, ser honom, finns där...när han behöver, när han vill, på hans villkor. Idag är också en sån där dag när jag är extra glad över att vara hemarbetande. De två yngsta skolbarnen är sjuka. 12-åringen var riktigt dålig i går kväll och i natt och det blev inte så mycket sömn. Han hade hög feber och ont i huvudet. Jag fick vända kudden, gå med till toa, hämta vatten, badda pannan...Då var det skönt att kunna sjukanmäla innan jag gick och lade mig, veta att vi kunde sova längre än 7 om det blev på det sättet, slippa vabba eller hitta på någon lösning, eller i värsta fall lämna barnen ensamma hemma...Det är skönt att finnas här helt enkelt. 

torsdag 26 januari 2017

Oroade barn...

Jag läser att hälften av alla förskolebarn upplever att deras föräldrar inte har tid med dem. En undersökning bland förskolebarn visar detta. Det här är allvarligt berättar en psykolog. Det kan leda till en inre oro hos barnen och den oron kan på sikt påverka barnens självbild. Barnen kan bli uppmärksamhetstörstande om de saknar trygghet och omsorg från sina föräldrar. Föräldrar måste därför bli bättre på att planera sin lediga tid. Psykologen tycker inte att allt ansvar ska ligga på föräldrarna men det kan vara en bra idé ändå att försöka urskilja vad vuxna och barn går miste om i sin vardag. Kanske har man prioriterat fel helt enkelt.

Tja, det är ju synd om föräldrarnas beteende leder till en inre oro hos barnen. Och det är föräldrarna som ska ändra sig. De ska spendera tid med sina barn. De ska bry sig om barnen. Vara närvarande. Och det förstår ju var och en att det är viktigt att man bryr sig om barnen...finns där, pratar, ser, svarar, visar intresse, är tillsammans...Men man kanske måste fundera lite över hela ekvationen. Hur mycket tid tillsammans har föräldrar och barn? Vilken tid på dygnet är det fråga om? Vilka arbetsuppgifter har föräldrarna den tiden? Hur pigga/trötta är föräldrarna? Hur har föräldrarna fått utveckla sitt föräldraskap? Om det är så att föräldrarna inte förväntas ta hand om sina barn på riktigt, få dela vardagsliv...vilka spår sätter det i relationen mellan föräldrar och barn? Den tid barnen INTE är tillsammans med föräldrarna...vem bryr sig om barnet då? Vem ser, pratar, svarar, visar intresse...då? Hur mycket vuxenkontakt får ett barn numera sammantaget?

2004 gjorde statistiska centralbyrå en undersökning om just det där med föräldrar-barn-tid. Det visade sig att föräldrarnas tid tillsammans med barnen hade minskat under hela 1990-talet. Allra mest hade tiden tillsammans med barnen minskat med de allra yngsta barnen, de mellan 0 och 5 år. Man konstaterar att det beror på dagisutbyggnaden. Fler barn är längre tid på dagis. Och då blir det ju svårt att vara tillsammans med sina barn förstås.

Det är så märkligt alltsammans. Staten vill att barn ska vara på dagis. Från det att föräldraledigheten är slut och sen helst på heltid. Det blir väl en bortavaro för barnen på ca 10 timmar. Så har man kanske en timme på morgonen. Ett par, kanske tre, på kvällen. Man ska ta sig iväg, klä sig, få i sig mat, diska upp, åka bil, cykel, buss eller nåt, hämta, ta sig hem, få fram mat, plocka undan, förbereda morgondag, sköta sin och barnens hygien, städa lite, tvätta lite, vila lite...Och så ska man vara på topp. Vara intresserad, lyssna, vara närvarande, vara tillsammans...

Jag vet inte...det är inte lätt att bli klok på hur det ska vara. Är föräldrar viktiga eller inte? Behövs de eller inte? Vad är det att vara förälder? Klart är i alla fall att det är föräldrarna allt landar på. När det krånglar är det föräldrarna det hänger på. Så mycket vet liksom alla. Men ingen är beredd att ta upp det i ljuset på allvar. A är lätt att säga. B sitter hårt inne.






onsdag 25 januari 2017

En förmiddag...

...har passerat förbi. En av många andra. Precis som alla andra vardagar. Jag funderar över det där med heltid...att kvinnor borde jobba heltid. Att kvinnor ska korta ner tillvaron i hemmen ännu mer. Föräldrapenningen måste kortas. Vabbandet måste delas lika. Sjukskrivningarna måste fås ner. Det måste jobbas. Utanför hemmet. Först då är du till nytta. Först då gör du din plikt som kvinna. Om icke...är du onödig, en parasit, en idiot, en nolla.

Jag sitter här och grunnar. Tänker på min förmiddag. På allt det onödiga jag gjort. Maken är bortrest i främmande land så det är jag som är ensam ansvarig för hus och hem just nu, med lite hjälp av mina stora och små barn förstås. Jag och de tre yngsta barnen brukar sova tillsammans när pappan är borta. Det är så mysigt. Så jag och de två barnen som skulle gå till skolan smög upp vid 7, vi ville ju inte väcka 5-åringen som inte behöver ge sig i väg än så länge. Barnen klädde sig och jag fixade frukost. Sen hade jag tid att sitta ner med dem framför tv-n när de åt frukost. Vi såg en dokumentär om robotar. Det var intressant. Sen gjorde de sig färdiga för att sticka iväg till skolan, jag checkade av att de hade med sig det de skulle...kramade om dem, vinkade hej då...

Och så vaknade 5-åringen. Han fick sin frukost...också framför tv-n och jag satt med och gosade och tittade på Babar och lite annat!

Sen drog vi igång vårt arbete...bädda, tvätta, vika, plocka, torka...Jag fick lite hjälp av N och roliga samtalsämnen bjöd han också på innan han tröttnade och började bygga lego istället.

Sen vaknade 16-åringen som hade sovmorgon. Jag satt ner med honom vid köksbordet en stund och pratade lite innan han gav sig iväg. Och sen vaknade 19-åringen som var ledig från jobbet idag. Han var pratsugen och vi avhandlade en mängd samtalsämnen medan vi drack varsin kopp kaffe. Röda havet och Döda havet och abortfrågan och sen halkade vi in på hans eget liv...vi pratade om hur han tänker sig sin närmsta framtid...vad som är smartast, bäst för honom, hans önskningar och så där...N satt med och grejade och lyssnade och när storebror tillslut avvek läste jag och N en bok om djur. Tittade på bilder och N funderade över det han såg och hörde och associerade till djur han sett i verkligheten och på tv. Och så kom en bild upp av en stare och då ville han lyssna på fågelljud på datorn...stare, berguv, grönsiska, domherre...han älskar att lyssna på fågelljud och titta på bilderna som hör till. Och sen ville han tävla och då blev det en "lästävling" - en poäng för varje mening han kunde ljuda fram i en gammal läsebok! 5 poäng blev det...av 5 möjliga...och hade det inte blivit rätt så hade det i alla fall blivit 5 poäng! Och sen hade han inte lust mer utan sprang iväg till sitt....och jag fortsatte med tvätten. Och hann städa toaletterna också innan jag började laga lunch.

Ja, det var min förmiddag...fem onödiga timmar. Inget blev det gjort som kom samhället till godo. Eller? En dålig förebild var jag för mina barn...en mossig mamma, i hemmet, med kvinnosysslorna...de som är dubbelarbete när man gör dem efter förvärvsarbetet men inget arbete alls om man inte har ett förvärvsarbete. Jag vet inte...jag blir inte klok på det...

måndag 23 januari 2017

Kostnader

Jag läser att hemmavarande barn som har börjat förvärvsarbeta kostar 4240 kr i månaden att ha i huset. Två privatekonomier uttalar sig i en tidningsartikel. De är ense om att det är rätt att hemmavarande förvärvsarbetande barn betalar denna summa hemma.

Jag tänker...om hemmavarande förvärvsarbetande barn kostar 4240 kr i månaden så kostar väl hemmavarande icke-förvärvsarbetande barn det också. Åtminstone de lite äldre..från 13 och uppåt kanske. Men barnbidraget är bara drygt 1000 kr i månaden. Och ännu mindre när barnen fyller 16 år. Då får de inga pengar under sommarmånaderna. Då förväntas de försörja sig själva.

Vad är logiken i det? Om barn kostar pengar att ta hand om och inte kan tjäna egna pengar...varför ska föräldrarna försörja dem med skattade medel? Varför har staten beslutat sig för att inte ta hänsyn till föräldrarnas försörjningsbörda? Varför anser man att en knapp fjärdedel av vad barnen kostar räcker till barnens försörjning? Varför har vi inte som i andra eu-länder ett skatteavdrag för varje barn som försörjs inom familjen?

Men jag vet ju svaret. Om vi skulle ha skatt efter försörjningsbörda skulle folk få för mycket frihet. Då skulle vi kunna få för oss att leva på en lön. Ta hand om våra egna barn. Och det går inte för sig. Inte på villkors vis.

Paradoxer

Matvanorna har försämrats i Norden. Det har blivit sämre med maten överhuvudtaget men när det gäller barnens matvanor har det hänt något särskilt. Skillnaderna har ökat vad gäller barn med olika socioekonomiska förhållanden. Bland barn som har föräldrar med kort utbildning har andelen som äter ohälsosamt ökat från 12 till 24 %. Färre barn vars föräldrar har hög utbildning äter ohälsosamt. Det har minskat från 14 till 10 %.

Man kan alltså se samma mönster här som när det gäller studieresultat. De socioekonomiska skillnaderna har ökat. Barn som har högutbildade föräldrar presterar bättre än de som har lågutbildade föräldrar...och klyftan har ökat.

Det är ju rätt lustigt, eller hur man ska säga, ändå. Detta samhälle som har bestämt sig för att se till att få in alla barn i sin vård, eller sitt våld, just för att skillnaderna ska överbryggas, kompenseras, verkar inte lyckas i sin ambition. Tvärtom. Det blir ingen kompensation. De som redan är svaga försvagas ännu mer och de som redan är starka verkar klara av att behålla sin styrka, kompensera för de brister samhällets omvårdnad utsätter barnen för. Så blev det med kompensationstanken alltså.

Det blir alltså tvärtom. När staten tar över föräldrarollen blir föräldrarna desto viktigare. Detta är paradoxen.

Helgen som gått...

...var trevlig! Vi gjorde inget särskilt...det vanliga...slappa, städa, promenera, titta på tv...och lite plugg! 

I lördags gick vi en promenad till en lekpark, jag, maken och de tre yngsta barnen! Det var så härligt väder...lagom kallt, soligt, silvrigt, ljust! 
Det var kul och leka...åka linbana, rutschkana, träna i utegymmet! 12-åringen gillar väl inte lekparker så mycket egentligen men han gillar att leka med sin minsta bror väldigt mycket och då blev det mycket lek ändå! 
Vi tog skogsvägen hem! Det var mysigt att gå i mörka skogen, höga mörka stammar, mossiga stenar! 
Till lördagsgodis gjorde vi hemgjord Bounty. Det var riktigt gott! Man smälter 50 g smör, häller i 2,5 dl kokosflingor, 1 dl grädde och 1 dl socker. Sen ska det stå och svälla ett tag. Därefter rullar man bollar och lägger i frysen några timmar. Och så rullar man bollarna i smält choklad! Klart! 

söndag 22 januari 2017

Föräldraledighet




I Dagens Industri kunde man i veckan läsa en artikel av Mikael Storåkers. Han skriver om föräldrapenningen, att den gör Sverige sämre. Det är nämligen så att detta kalla, lilla, land högst uppe i norr, ”denna kalla banan”, har så dåligt läge att vi inte har råd att avvara en enda människa. Det räcker inte med att männen används till sin fulla potential, även kvinnorna måste med. Vi har i och för sig ett rekordhögt kvinnligt arbetskraftsdeltagande men det räcker inte. Det är nämligen så att på de yttersta positionerna i näringslivet finns det nästan inga kvinnor. Kvinnornas kompetens används alltså inte på de yttersta positionerna.

Något måste göras. Kvinnor arbetar. Så långt allt väl. Men något mer måste till. Problemen uppstår senare i karriären för kvinnorna. De kommer inte långt nog. Och det är här föräldrapenningen kommer in i bilden. Storåkers kallar föräldrapenningen en helig-ko-sjuka. Den skapar vårt ojämlika näringsliv. Föräldrarna har ”ett oändligt stor antal månader att använda för egen vinning…” Storåkers frågar sig om det är rimligt. Han frågar sig om det verkligen är bra för barnen och för Sverige. Underförstått…föräldrar är egoistiska skitstövlar som skiter i både barnen och riket. Barn mår bäst på dagis. Och Sverige mår bäst om alla förvärvsarbetar i så stor utsträckning som bara möjligt…helst utan någon som helst paus.

Föräldraförsäkringen bör alltså delas lika mellan mamma och pappa och den ska absolut inte gå att dra ut på…i ett oändligt antal månader. Barnet ska få vara hemma i 1 år och mamma får 6 månader och pappa 6 månader. Sen är det bra! Detta skulle se till att kvinnor och män gör lika. Är borta en kort period från sina arbeten och sen kör de på som vanligt. Detta är bra för näringslivet...inga pauser ställer till det i produktionen. Men det är även bra för Sverige. Det blir jämställt. Män och kvinnor spelar så att säga i samma liga då. Så säger Storåkers.

Vem är då Mikael Storåkers? Han föddes 1972, Han var med och grundade ett reklamföretag. Han är känd för uppdraget att kommunicera lanseringen av Nya Moderaterna. Han har varit med i Moderata ungdomsförbundet och är med i styrelsen för Moderaterna i Stockholms stad. Han är även styrelseordförande och delägare i skolkoncernen Pysslingen.
Det är tragiskt ändå. Näringslivets syn på folk. På kvinnor. De vill att alla Sveriges kvinnor ska slita ut sig för att föra fram några ynka kvinnliga höjdare. För de allra flesta människor, män som kvinnor, är ju inte karriärister, är inte i den yttersta toppen i näringslivet. Men alla vi andra måste offras på näringslivets, på karriärens altare. Kvinnor förväntas klämma ut en unge eller två och sedan, nästan direkt, återgå till sin huvudsakliga uppgift, föra kampen vidare för att promota karriärkvinnorna. Så alla gör lika. Så karriärkvinnorna ska förstå att det är normalt att inte ta hand om sina barn. Ingen gör ju det. Det finns ingen att bli avundsjuk på. Ingen får mer. Ingen får vara med om det underbara att vara mamma. Det är grått för alla. Det finns inget att längta efter. Livet är arbete. För låg som för hög.

Fast motiven kanske är fler. Storåkers är delägare i Pysslingen…dagisföretaget. Så ju fler ungar som vräks ut i verksamheten, tuggas in i maskineriet…desto fler ungar hamnar i hans koncern, i hans dagis. Mammorna måste leverera…råmaterial till verksamheten. Den gamla sången…Staten och kapitalet…den har nog aldrig varit mer sann än nu. De går varandras ärenden. De spinner sitt nät ovanför oss. Trådar och förgreningar binder de styrande inom alla olika områden samman. De har sina motiv. Och ingen ska komma undan.
Hoppet är väl att kvinnorna får sin moderslust totalt utsläckt. Kanske har vi snart ingen lust att leverera barn längre. Vad är liksom vitsen?



fredag 20 januari 2017

Fredag!

Fredag eftermiddag! Härligt! Vi har precis fikat lite och nu vilar vi oss, vi som är hemma! Läser tidningar, spelar tv-spel, ligger i sängen med mobiltelefon! Snart ska vi dra igång kvällsmaten! 

Vi har jobbat som galningar...jag och 5-åringen! Vi brukar det på fredagar! Direkt efter frukost satte vi fart...damma, dammsuga, torka golv, torka golv under sängar och torka av golvlister, städa toaletter, ta hand om tvätten, bäddat rent några sängar, plockat undan saker som blivit liggande...

Vi hann med ett par roligheter också! N funderade på regnbågar...han såg en på ett barnprogram i morse. Vi pratade om vad det är för något och så tittade vi på bilder av regnbågar på datorn och så lyssnade vi på några regnbågssånger på engelska och Somewhere over the Rainbow med Judy Garland...och så ritade vi varsin regnbåge! 
Och så hann vi med lite bokstavslekar! N hämtade Alfapetspelet och försökte skriva lite ord på egen hand. Sen ville han ha mig med. Jag skrev några ord och så fick han läsa. Sen gav jag honom några bokstäver i handen och bad honom försöka skriva ett ord av dem. Först med tre bokstäver och sen med fyra...ros, vas, mos, ond...kniv, rita, läsa...Det var kul! 
Efter lunchen gjorde vi apelsinmuffins! N hällde i allt och blandade runt och så fick jag hälla i formar!
Sen gav vi oss ut för att möta storebror från skolan. Vi tog en tur i skogen tillsammans och letade bra pinnar de behövde till lite olika byggnationer! Det är så härligt ute idag...vår! Fågelkvitter och rinnande vatten, ljusblå himmel...underbart! En spindel hade vaknat och satt på vår ytterdörr när vi kom tillbaka! 
Till kvällsmat blir det färska räkor och hemgjord majonnäs! Det är inte ofta vi äter färska räkor...det är för dyrt...men nu hade ICA MAXI extrapris...bara 99 kr/kg. Då slog maken till! Och det ska bli så gott! Jag kanske bakar ett bröd till...eller så köper vi baguetter. I förrgår åt vi soppa och då gjorde jag ett nytt slags brytbröd...det skulle passa till...men jag får se! 


50g jäst
5 dl ljummet vatten
6 msk olivolja
3 tsk salt
ca 12 dl vetemjöl

Blanda i hop degen som man brukar och knåda den länge - 10 min ca.
Jäs i 30 min.
Kavla ut till en kaka som täcker en långpanna.
Ringla över olivolja och strö över fetaost, soltorkade tomater och svarta oliver. 
Jäs i 30 min.
 Strö över flingsalt.
Grädda i 225 grader i ca 20 min.

Ät och njut! Det blev inte en smula kvar! 

torsdag 19 januari 2017

Om amning

I går läste jag en artikel om bröstmjölk. Den var spännande! I artikeln kan man läsa att vi människor kan ha den mest komplexa bröstmjölk av alla däggdjur. Den innehåller mer än 200 olika typer av sockerarter medan genomsnittet för andra djur som kor och möss är 30 till 50. Man vet inte riktigt vad alla olika sockermolekyler behövs för men man tror att de bygger upp immunförsvaret och utvecklar kroppens bakterieflora. Direkt efter födseln är mjölken rik på antikroppar och molekyler som saktar ner tillväxten av bakterier som kan skada oss. Modersmjölken hjälper alltså till att bygga grunden för barnets immunförsvar. Vi människor verkar vara lite mer känsliga än andra däggdjur. En kalv har nästan ett helt färdigt immunförsvar när det föds men immunförsvaret hos ett människobarn är inte klart förrän barnet är ungefär fem år gammalt.

Ja, det verkar alltså vara bra att amma sina barn.

Men idag kunde man få reda på att mammor ammar sina barn i allt mindre utsträckning. Och anledningen till det är att föräldrar vill ha en jämställd relation. Föräldrarna vill kunna dela på ansvaret för barnet. Och mammorna, ja de vill leva som förut. Och amning begränsar en ju lite...man blir bunden till själva barnet.

Bilden är alltså kluven. Å andra sidan är det bra att amma sina barn. Det är tydligen bra för barnets själva organism. Sen kan man ju fundera på om det kanske är bra med amning ur rent känslomässig synpunkt också. Det blir ju en närhet, kropp mot kropp, andetag, hjärtslag...värme...ett lite långsammare sätt att äta än flaskmatning, lite mer irrationellt, lite mer tidskrävande, ständig tillgång till både mat och omfamning...Men det är väl en annan sak som inte hör hit. Men hursomhelst, amning är bra hälsomässigt. Fast ur jämställdhetssynpunkt är det ju kass. Biologin ställer ju till det i och med att det bara är mamman som kan amma. Och amningen knyter mamman hårt till barnet...det blir starka band...det blir svårare att separera mor och barn. Och staten och media har gjort sitt bästa för att påverka, styra, propagera för att mamma och pappa är lika...barnet behöver båda lika mycket, på samma sätt...man ska dela, helst precis lika...barnet ska lämnas till förskolan tidigt, så tidigt som möjligt. Och nu börjar det bli full kraft i resultatet av statens signaler. Mammor har fattat. Man ska dela lika. Man vill leva som vanligt. Vi har snart uppnått äkta jämställdhet. Barnet har blivit en parentes. Ett litet besvär man helst inte vill ska påverka livet i någon större utsträckning. Man vill leva som vanligt.

Det är intressant ändå...man kan aldrig både ha kakan och äta den. Endera vill man amma...och allt som medföljer...bli bunden till barnet...både kroppsligt och mentalt. Detta kan innebära hälsofördelar för barnet...förmodligen också för mamman. Eller så vill man leva som vanligt. Dela lika. Och då blir det ingen amning. Hur ska man se på detta nu då? Vad väger tyngst? Barnets väl och ve eller jämställdheten?






  

onsdag 18 januari 2017

Barn blir stressade av långa dagar i förskolan

I Norge har man gjort en undersökning av barnen i 85 förskolor. Man har mätt stresshormon hos barnen. Det visade sig att barnen som hade längst dagar hade högre kortisolhalter än de som hade kortare dagar. Förskolebarnen har höga kortisolhalter under förskoledagarna och lägre de dagarna de är hemma.

En forskare säger att det verkar som om det kan vara krävande för många småbarn att vara borta länge från sina föräldrar. Det kan vara krävande att vara en lång dag i förskolan med många vuxna och många barn. Och stresshormonet aktiveras när barn upplever en situation som är för svår för dem att tackla helt ensamma.

Undersökningen hade gått till så att man mätte kortisolhalterna i barnens saliv två gånger om dagen. Och det märkliga var att man mätte kortisolhalten i saliven klockan 15 på alla barn och att de som skulle ha en lång dag redan då hade fått ökade kortisolhalter. Barnen hade alltså ställt in sig på en lång dag och kroppen var redan förberedd med höga stresshormoner. Redan innan den långa dagen var fullbordad eller led mot sitt slut alltså.

Man har inte forskat på om dessa nivåer är farliga. Men forskaren säger att hon vill använda forskningsresultaten till att göra barnens vardag bättre. De märker att barnen blir trötta av långa dagar. Forskaren var egentligen inte överraskad av forskningsresultatet. Hon visste väl redan att barnen var stressade. Hon menar att fynden kan hjälpa föräldrarna att reflektera mer över tiden de använder till sina barn. Hon menar att man inte kan låta bli att berätta om detta även om föräldrarna kommer att få dåligt samvete. Hon tänker att om föräldrarna vet om detta kan de försöka se till att barnen får kortare dagar eller i alla fall fundera över hur eftermiddagarna och kvällarna ser ut för barnen.

Ja, inte blir man överraskad över dessa forskningsresultat. Om man tänker efter så förstår man väl att om en vuxen blir lite trött av att jobba heltid så blir förmodligen också ett barn det. Och att det är slitsamt för småbarn att väckas i ottan och fraktas iväg, kläs på, kanske vinterkläder, sättas in i en bil och så ut igen, av med kläderna...träffa alla dessa barn, vistas i en institutionsmiljö där inte mamma eller pappa finns, inte de egna sakerna, inte syskonen...och så äta, bytas blöja på, sova, kläs på för att gå ut, kläs av, äta...och så frakten hem igen. Det är mastigt för ett litet barn. Varje dag. Hela barndomen.

Jag funderar över de där råden forskaren ger...om att föräldrarna måste veta för att kunna göra något. Jo, det är viktigt att föräldrarna får veta. Fast här i Sverige är det nog ingen forskare som har lust att forska fram sånt här och det finns nog inget intresse för att föräldrarna får reda på det heller förstås. Så, ja, det är viktigt att föräldrarna får kunskap så att de kan göra något. MEN - är det inte ännu viktigare att politikerna som har bestämt hur det ska gå till får reda på vad som forskats fram? Det är ju de som genom sin familjepolitik har orsakat barnens långa dagar på förskolan. De ska alltså få ställa till det och sen är det föräldrarna som ska ordna upp det?

Fast egentligen spelar det ingen roll. Folk kan forska och ta reda på hur småbarn fungerar. Ingen bryr sig egentligen. Det är som det är. Barn går på dagis. Ju mer desto bättre. Det är bra för arbetslinjen. Det är bra för jämställdheten. Det är bra för de vuxnas självförverkligande. Det är bra för samhället. Det är bra för tillväxten. Det är bra för BNP:n. Det är bra för allt...utom möjligtvis för barnen. Och det är smällar man får ta.









Barngympa!

Igår började vår snart 6-åring på barngymnastik! Han har stått i kö en termin och nu kom han äntligen med! Detta blev mitt barns allra första möte med en grupp barn, hans allra första möte med jämnåriga barn och hans allra första möte med en organiserad verksamhet. Det var spännande att se hur han reagerade och vad han tyckte! Han var förväntansfull över att få gå dit! Han var nyfiken på hur det skulle vara! Han var lite tveksam till att det skulle vara massa andra barn där! Han tyckte det var toppen att få ta på sig gympakläder!

Först fick barnen sätta sig i en ring. Jag märkte att N var lite tveksam. Han har ju aldrig gjort något sånt här förut. Men jag satte mig bredvid och så var allt bra. De flesta barnen hade gått förut men det var några nya och de fick säga sitt namn. N hade inga problem med att säga sitt namn inför alla de andra. Sen var det upprop och en bamsedocka skickades runt mellan det barnet som blev uppropat och nästa...N gick glatt iväg genom ringen och levererade dockan till nästa barn.

Sen var det uppvärmning. N var fortfarande lite avvaktande men jag var med och värmde upp och allt gick bra. Det var kul! 

Och sen blev det olika gymnastiska övningar i tre stationer...balansgång, kullerbyttor, upphopp på språngbräda till en plint...Nu var N igång och behövde inte mig längre! Det var jättekul och lätt att hänga med på vad han skulle göra! 

Till sist var det en liten lekstund...under hökens vingar! Och detta var ju jättekul! Kul att springa som 17 och slinka undan de som skulle fånga en! 

Ja, allt var kul och allt gick bra! Utan att N har tränat i en pedagogisk miljö bemästrar han alltså att:

sitta i en ring
stå i en kö
lyssna på instruktioner
göra som alla andra
svara på ledarnas tilltal

Och det motoriska funkade också bra! Riktigt bra! Han gjorde fina kullerbyttor, rullade toppenbra, gick balans både på golv och bom och uppåt och nedåt, hoppade upp på en plint utan problem, hoppade ner hur lätt som helst, hoppade sidohopp galant...

Fostran har alltså funkat utan yttre hjälp från förskolan. Det visste jag ju förstås! För så har det ju alltid varit! Barn lär sig det mesta när det gäller hur man uppför sig när de är tillsammans med nära vuxna. Det är ju fantastiskt att det är så...men också helt naturligt. För det är väl så det är tänkt att det ska gå till både för oss människor och för djur. 

tisdag 17 januari 2017

Då var det dags igen!

En lista med uppmaningar till skolföräldrar cirkulerar på facebook.


Tja, det är det vanliga. Barnen är stökiga. Det är föräldrarnas fel. Föräldrarna ska fostra sina barn. I skolan ska de undervisa.

Jag håller med. Det är föräldrarnas ansvar att fostra barnen.
Det är skolans ansvar att undervisa barnen.

Detta är A.

Jag väntar....
Jag väntar hela tiden på att någon ska säga B.

NÄR ska föräldrar fostra barnen?
Under barnets första levnadsår, på morgnar, kvällar och helger?
Ja, och så under semestern förstås?

Vad är fostran?
En förälder som på överblivna stunder förmanar sitt barn?
Sitt stilla.
Torka dig om munnen.
Prata inte med mat i munnen.
När läraren pratar ska du vara tyst.
Säg tack när du får något av någon.

Eller går fostran till så att ett barn härmar vuxna, noterar hur de gör, får modeller för hur man uppför sig? 

Jag tror på den senare varianten. Och den kräver förstås att förälder och barn tillbringar mycket tid tillsammans. Delar vardagen tillsammans så att tillräckligt många olika ingredienser som ingår i vardagslivet kommer med, tillräckligt många gånger så att mönster och modeller integreras i barnet. 

Vidare antar jag att anknytning - kärlek - krävs i fostransprocessen. Barnet vill följa den älskade föräldern, den som älskar barnet...vill likna förebilden. Senare använder barnet denna anknytning i relationer till andra vuxna i andra situationer, tex lärare. Barnet har blivit vuxenanknutet och vill vara vuxenvärlden till lags. Barn som är barnaknutna genom att de fostrats av andra barn i barngrupperna på institutionerna har inte samma intresse av att vara de vuxna till lags, de är hellre kompisarna till lags. 

B innebär att:

Om föräldrar ska kunna fostra sina barn...om de ska kunna på allvar hållas ansvariga för sina barns beteende... så måste de få ta ansvar för fostran. Och då måste föräldrar få bestämma var och hur fostran ska ske och vem som ska ge den. Men ingen säger B. Det räcker med A. 



Skridskopremiär!

I går när vi var ute och gick såg vi att "isbilen" var i farten på fotbollsplanen! Det skulle bli skridskois! Härligt! Skridskorna hämtades ner från vinden och idag var vi redo! Snabbt städade vi undan och vid 10 var vi på plats på skridskoisen, jag och N! Han var lite bekymrad över att hans storebröder inte skulle få ha lika kul som han! Men så är det ju när man går i skolan. Och skoldagarna är långa och det är svårt att hinna med så mycket skridskoåkning efter skoltid. Men på fredag...då slutar de tidigt och då kommer de hinna åka skridskor på eftermiddagen! 
Vi hade det kul i alla fall! Lite knaggligt gick det först för det var ju ett helt år sedan vi åkte sist! Och förra året blev det inte mycket skridskoåkning för det var ingen särskild ordning på isen vare sig på sjön eller fotbollsplanen! 
Vi åkte både länge och väl...tränade på att glida fram, åka fort, spela hockey...Roligt! Och vi hade hela isen för oss själva! Några skolbarn kom ner och sprang runt lite men deras rast var kort och de fick skynda därifrån! Och några andra barn sågs inte till. Bara ett litet barn i en barnsadel på cykel med en liten ryggsäck hängande på pappans cykelstyre..på väg till dagis förmodligen. Det är ju så här...barnen är inte längre ute och leker tillsammans med andra barn eller med sina mammor. Det finns ju inga små barn hemma på dagarna. Men man får ta det onda med det goda! Vi hade gott om plats! Och pigga och glada i sinnet blev vi...och härligt trötta i ben och fötter och kinderna blev rödblommiga och fina! 


måndag 16 januari 2017

Föräldrarna är på tapeten igen

I skoldebatten är ju föräldrarna ofta det, på tapeten alltså. Ibland är de tydligen väldigt bra för de har stor betydelse när det gäller att se till att det går bra för deras egna barn. Och det sägs ibland att det är positivt med föräldraengagemang. Fast de är också dåliga. Ofta är de dåliga. De har synpunkter på skolan. Och de uttrycker dem. Och det är inte schysst. Det kan man läsa om i en krönika i Aftonbladet idag. Föräldrarna har alla möjliga åsikter som de framför. Det kan vara betygsättningen, läxor, själva undervisningen eller huruvida deras barn blivit tillrättavisade. Det skrivs mejl, sms och telefoneras i tid och otid. Och det värsta är att ju högre utbildningsbakgrund föräldrarna har desto mer verkar de vilja påverka lärarna. Det här är inte ok. Lärarna har ju lagt ner 4-5 år på sin utbildning. Det är de som vet vad barnen klarar och inte klarar i klassrummet. Föräldrar ska inte leka lärare. Och den här utvecklingen är farlig. För skolorna sätter för höga betyg. Det har visat sig att 1 av 10 eleverna inte når upp till godkänt när de testas i början av gymnasiet. Lärarna har alltså känt sig tvungna att sätta högre betyg än de bord. Ja, eller så tolkar jag det. 

Men hur ska det vara då? Utbildning är viktigt. Det är nyckeln till framgång. Utan tillräckliga kunskaper och tillräckliga betyg kan man inte välja vad man vill utbilda sig till. Och det finns bara en institution som tillhandahåller en godkänd utbildning här i landet. Den kommunala skolan. Om man som förälder är missnöjd med kvaliteten kan man inte ta sitt barn ur skolan och undervisa barnet hemma. Inte ens om man är lärarutbildad själv. Föräldrar och elever måste acceptera den undervisning som ges. Även om den inte är bra nog. Och det är den oftast inte. Så kanske är det helt naturligt att säga till, uttrycka sina åsikter, klaga, försöka påverka. Det borde ju vara det. Och det faktum att just föräldrar med hög utbildningsgrad klagar är väl ett tecken på att det är missnöje med kvaliteten som är själva grejen. Man märker väl att undervisningen inte håller måttet. Och då försöker man göra något åt detta. Tyvärr är det nog lönlöst. I skolans värld verkar man inte ha som prio 1 att försöka ha en så bra och innehållsrik undervisning som möjligt. Det handlar om helt andra saker. Och även om lärarna vill ge barnen en så bra och innehållsrik undervisning som möjligt är det inte säkert att de kan. De kanske själva saknar bildning nog för att kunna ge det.







Köttfritt?

Jag läser att politikerna på Kungsholmen driver på för att det ska vara minst två köttfria dagar i förskolan. Tja, det kanske är bra. För miljön. Fast lite konstigt är det...det där med maten...och då inte bara när det gäller köttfri mat utan all mat som serveras på alla landets förskolor och skolor. Barnen måste gå där...i förskolan kallas det att det är frivilligt fast det är ju liksom bara på pappret...och skolan är ju obligatorisk...det finns inga alternativ till att få sin skolning på institution. Staten, kommunerna, privatpersoner bakom kulisserna...bestämmer alltså vad barnen i landet ska äta. Det är inte föräldrarna som gör det längre. Det tycker jag är märkligt.

lördag 14 januari 2017

Extremt viktig

Det är förskolan. För alla barn. Och särskilt för de barn som växer upp under tuffare villkor. Så säger Gustav Fridolin med anledning av att 37 barn i Sverige blivit avstängda från förskolan pga att deras föräldrar inte betalat in förskoleavgifterna. Så nu vill Fridolin sänka gränsen för den allmänna förskolan från 3 år till 2 år. Det räcker inte med att man kan bestämma att man kan göra undantag för föräldrar som verkligen inte har råd att betala förskoleavgiften och bara bjuda dem på tjänsten. Nä, ALLA barn i Sverige ska erbjudas rättigheten att gå på förskola, 15 timmar i veckan (eller mer?) gratis från 2 års ålder. Forskningen visar förresten att det är rätt väg att gå. 2 år är lämpligt.

Det är lite konstigt ändå. Förskolan är extremt viktig säger Fridolin. För alla barn. Men han säger inte på vilket sätt. Det är något man liksom aldrig talar om. Den bara är det. Extremt viktigt. Det är något man bara vet. Och den där forskningen. Det framkommer liksom aldrig vilken forskning det är frågan om. Och inte heller hur den där forskningen är gjord. Vilka barn är det man har forskat på? Har man jämfört tex barn som inte gått på förskola med barn som gått? Men det där är väl bara petitesser. Inget viktigt. Man bara vet. Det räcker.

fredag 13 januari 2017

Julgransplundring!

Idag är det Tjugondag Knut! Då ska ju julen ut! Vi hade inte mycket av julen kvar men julgranen på nedervåningen stod kvar och idag skulle den ut! N har hört talas om julgransplundring och det ville han absolut ha! Och så fick det bli! Vi ställde ut julgranen mitt på golvet och så hängde jag i lite överblivet godis jag hittade i mina gömmor...några guldpengar och lite hemgjord kola...och så hängde där redan några polkagriskäppar i granen. Och när skolbarnen kom hem så körde vi i gång! Vi drog på musik...räven raskar, ritsch ratsch, sju vackra flickor, vi äro musikanter och såna där visor och sjöng och dansade och skrattade! 
Och sen var det plundring! Roligt! 
 När plundrandet var kvar tog jag över och tömde granen på allt annat...packade ner och ställde undan..och så kastades granen ut! Och så var julen slut! 

torsdag 12 januari 2017

Toppmötet!

Häromdagen tittade jag på Toppmötet - det där programmet där Fredrik Reinfeldt samtalar med kända politiker. Den här gången pratade han med Jens Stoltenberg. Reinfeldt säger att en av de viktigaste frågorna för Stoltenberg var utbyggnaden av barnomsorgen. Och Stoltenberg håller med. Så var det. Utbyggnaden av barnomsorgen och borttagandet av Norges variant av vårdnadsbidraget. Det var en stor strid om just detta, vårdnadsbidraget, under slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Föräldrar som inte ville använda barnomsorg kunde få ett kontantstöd och själva ge omsorg hemma. Men Jens säger att det var dumt eftersom dagisplatserna blev liksom dyrare då. De föräldrar som använde sig av dagis gick ju miste om kontantstödet.

Och det blev väldigt dumt allting. För visst är valfrihet bra. I teorin. Men på riktigt blir det inte så bra om folk får välja. För då kan de välja fel. Och många invandrarkvinnor valde fel. Dagis blev för dyrt för dem och då blev de hemma. Och kom långt från arbetsmarknaden. Och integrerades dåligt. Så för deras skull var det bra om ingen fick någon valfrihet.

Jens tycker att den är bättre med utbyte av tjänster istället för kontantöverföringar. Alltså att föräldrarna får en tjänst=dagis istället för att själva betala och kunna välja. Reinfeldt nickar medhåll.

Men Reinfeldt är fundersam. Han säger att vi i Sverige har fullt utbyggd barnomsorg och vårdnadsbidraget är borta men ändå arbetar många kvinnor deltid. Hur kan det komma sig?

Tja, Jens vet...det är nedärvda könsroller. Trots att vi är jämställda tar kvinnor mer ansvar för hem och barn. Men sakta men säkert blir det bättre. Underförstått - att om kvinnor inte längre har möjlighet att vara hemma med barnen så kommer de där könsrollerna suddas ut sakta men säkert.

Ja, så pratar de...de här gubbarna, en röd och en blå. De verkar överens om hur det ska vara. Barn hör hemma på dagis. Mammor ska jobba heltid. Och dit ska vi. Lite tålamod bara så kommer alla besvärliga könsroller suddas ut och vi människor kan bli vad vi är ämnade att bli: maskiner.




onsdag 11 januari 2017

Vänligen...

Jag tittar på Lars Lerin...hans program "Vänligen Lars Lerin"...Jag tycker om de här programmen. Han pratar med Helena Bergström. De pratar om föräldraskap och barn...Det är ett fint samtal och roligt att höra hur de resonerar om att vara förälder.

Men lite fundersam blir jag ändå vid något tillfälle. Jag brukar ju bli det. Lars möter Helena utanför hunddagiset där Helenas tre hundar går. Helena säger att det är ju lite absurt egentligen...att lämna hundar på dagis. Men det är ju i alla fall lättare än att lämna barnen...hundarna grinar ju inte.

Senare i programmet berättar Helena om varför hon håller på med hästar...för att fylla ett tomrum efter de små barnen. Istället för att gå till dagis går hon till en häst. Jag förstår det där med tomrummet...jag får föraningar om att det finns där...fast jag har en bra bit kvar tills dess...men barnen blir större, en är väl i princip vuxen, det känns lite som ett slags djup som väntar, något ovant, en liten ledsam ton över det...gick det så här fort verkligen, hur gick det till...Så jag förstår henne, vad hon menar. Men jag blir lite ledsen över att det första som rinner upp i hjärnan är just dagis.

Men det är väl så...dagis har blivit det allra mest centrala inslaget i att vara förälder. Det ingår som en alldeles naturlig del i att vara förälder. Det är inget man funderar över. Barnen grinar när man lämnar. Men man lämnar ändå. Skönt att det är lättare med hundar. Och att lämna och hämta på dagis...det är något man saknar när det är över. Man saknar inte tiden man aldrig fick alla de där timmarna barnen var på dagis.

Men så har det blivit. Att hämta och lämna på dagis...det är liksom essensen av att vara förälder till små barn.




Stordagis!

Jag läser att de ska bygga ett nytt dagis i mitt landskap. Det ska bli ett sånt där stort dagis som verkar vara på modet nu. 100 barn ska gå där. Det ska vara två våningar. Fem avdelningar blir det. Fem avdelningar och 100 barn. Det måste väl bli 20 barn per avdelning. Konstigt. Var det inte sagt att målsättningen ska vara 12 barn för de yngsta och 15 för de äldsta? Då blir det ju omöjligt att nå målet ens om man vill. Så kan det vara.

Tomatsåsochmascarponepasta!

Igår gjorde jag ett nytt pastarecept! Jag hade en burk mascarpone i kylen som jag ville bli av med..och så fanns det krossade tomater, cocktailtomater, färsk spenat...googlade och hittade ett passande recept som jag modifierade lite! Gott blev det! 
Fräs 2 finhackade schalottenlökar mjuka i olivolja.
Tillsätt 3 finhackade vitlöksklyftor och låt småputtra i 5 min.
Tillsätt en skvätt vitt vin och puttra vidare.
Tillsätt en burk tomater och en rejäl klick tomatpuré och kryddor. Jag tog oregano och italiensk salladskrydda.
Puttra en bra stund. Koka pastan under tiden.
Tillsätt mascarponen och låt den smälta ner.
Tillsätt några halverade cocktailtomater som får koka med tills de blir lite mjuka och varma.
Tillsätt färsk spenat och sjud tills den smält ner.
Blanda ihop pastan och tomatsåsen och strö över mer tomater och lite ruccola! Riven parmesanost är ju gott på! 


Vardag igen!

Då var lovet slut för den här gången! Barnen har farit iväg till skolan! Jag och snart 6-åringen är ensamma hemma! Det var skönt att ha lov! Den sista skoldagen lyxade vi oss lite extra. Vi åt lunch på en hamburgerrestaurang och sen gick vi en promenad runt motionsspåret vi har i närheten! Snön håller på att försvinna men det var vackert ändå! Den mörka skogen och det vita på fält och gärden och isen på sjön med alla sina blå, gula, vita toner. Ett rådjur såg vi leta mat på ett gärde. Sen blev det en lugn eftermiddag...lite fika, tv-spel, kvällsmat framför tv-n så vi skulle hinna sen den tredje filmen i Pirates of the Caribbean innan det var dags att hoppa i säng!
Men nu är det måndag höll jag på att skriva, onsdag är det ju! Det är knäpptyst i huset! Ute viner vinden. Det känns hemtrevligt. N roar sig med surfplattan en stund innan vi ska ha skola vi också! För han vill ju också ha skola nu när alla andra har det! Gymnastik ska vi göra och så ska vi rita hus har han bestämt! Och så ska vi göra någon slags nyttig kiwisorbet som vi ska bjuda skolbarnen på när de kommer hem! Så idrott, teckning och hemkunskap får bli skolämnena idag! Jag håller på att röja undan julen! Inte julgranen för den vill skolbarnen se lite till! Men de tomtar och änglar och adventsljusstakar som står kvar ska nu äntligen bort! Och de röda julgardinerna ska ner! Nu är jag lite trött på julen! 

måndag 9 januari 2017

Tacksamhet

Det skrivs om förskolan fram och tillbaka. Alla har så mycket åsikter. Häromdagen gav en förskollärare tio tips till alla förskoleföräldrar. Förskolläraren inleder med att skriva att det är smärtsamt att skola in barnen när det är dags. Hon uppmanar föräldrarna att fundera över om det finns en annan lösning. Om det inte finns det så hoppas hon att föräldrarna tycker att förskolan är det bästa. Om föräldrarna inte tycker det så blir det svårt för pedagogerna att hjälpa föräldrarna och deras barn. Sen kommer alla de tio tipsen! Det handlar om att det ska vara korta avsked för annars förlänger man sorgen som separationen ger. Föräldrarna ska inte lämna in sina barn hur länge som helst. Om föräldrarna är lediga från jobbet så ska barnen vara det från förskolan. Det ska märkas nappar och kläder. Föräldrarna ska ringa om de blir sena. Föräldrarna ska hämta hem sitt barn om personalen ringer och berättar att barnet är krassligt. Det är personalen som är experterna och de vet vad som är bäst för barnen. Föräldrarna får ringa om de är oroliga men de måste tänka på att personalen är fullt upptagna vid vissa tider på dagen.

Sen kommer avslutningen...Svenska föräldrar har något unikt! Vi får lämna våra barn i en pedagogiskt utbildad miljö och betala en mycket liten summa pengar. Detta gör att föräldrarna ska vara tacksamma och visa att detta är värdefullt. Vi föräldrar ska visa personalen som tar hand om våra barn och på alla sätt försöker göra det tryggt på förskolan vår tacksamhet. Personalen vet att föräldrarna lämnar ifrån sig det viktigaste de har och de vill att alla ska känna sig trygga.

Ja, det är fint. Och råden är fina och bra. Det är klart att sjuka barn inte ska vara i förskolan och att kläderna ska vara namnade och allt det där. Men resten...jag får dålig smak i munnen. Det är så snårigt alltsammans. Föräldrar ska välja en annan lösning om det är alltför smärtsamt att lämna barn på förskolan. Men om det inte går..och det gör det ju inte för det mesta eftersom det är mycket svårt att driva en familj på en lön...så ska vi tycka att förskolan är bäst. Och vi ska vara tacksamma över att få detta unika i Sverige. Det unika i att kunna lämna in barnen till en pedagogiskt utbildad miljö (hur nu miljön kan vara utbildad...men jag fattar...fast det är väl inte riktigt sant eftersom det är svårt att få tag i utbildad personal på många ställen) för ett riktigt billigt pris. Det ska vi vara tacksamma för. Vi ska vara tacksamma över att i princip vara tvungna att lämna in våra barn på institution. Och vara glada över att det är billigt. Och känna att personalen gör sitt yttersta för att göra barnet och oss föräldrar trygga.

Ja, så långt har det alltså gått. Ingen ser klart. Föräldrar är i princip tvungna att lämna sina barn ifrån sig. Och vi förväntas dessutom att tycka att det oundvikliga valet är det bästa. Och så ska vi vara tacksamma. Men alla föräldrar kanske inte vill lämna det allra viktigaste de har ifrån sig. Alla föräldrar kanske inte förmår att tycka att förskolan är bäst. Alla föräldrar kanske inte känner att pedagogerna är experter på deras barn. Alla föräldrar kanske inte tycker att pedagoger är bäst på att ta hand om deras barn. Alla föräldrar kanske inte känner sig trygga med att pedagogerna tar hand om deras barn. Alla barn kanske inte känner sig trygga med att vara på förskola. Och alla föräldrar kanske inte vill vara tacksamma över att få en unik och väldigt billig förskola. Och egentligen är det väl väldigt konstigt att vi föräldrar inte ska få välja vem och hur och var våra barn ska fostras...vi har ju på pappret ansvar för våra barn. Det kan ju vara så att vissa föräldrar tycker att de är bättre på att ta hand om sina egna barn än vad en pedagog någonsin kan bli. Vissa föräldrar kanske tycker att det är det allra viktigaste jobbet de kan ha att ta hand om det allra viktigaste de har. Men det ska vi inte få. Vi ska hjärntvätta oss själva. "Ja, förskolan är bäst." "Ja, pedagoger är experter." "Ja, jag är tacksam över det staten är så snäll och ger mitt barn och mig." "Ja, jag älskar förskolesverige!" "Ja, det är fantastiskt att staten vill betala mer än 100 000 kr per barn och år...men BARA om man inte tar hand om det själv." Det är härligt. Vilken unik möjlighet. Omfamna den.

lördag 7 januari 2017

Badhusdag!

Idag åkte vi till badhuset! Barnen har längtat och nu var det dags! Lyckan var stor! Jag tyckte också det var trevligt! Roligt att se barnen leka och ha skoj och skönt att simma och vara i vatten! N var mest i lilla bassängen! Han tränar på att simma och dyka och göra volter! Men av och till ville han till sina storebröder i den stora bassängen! Och nu upptäckte han att han bottnade i den allra största bassängen! Och äntligen kunde han vara med och kasta boll tillsammans med bröderna och pappa och morfar! De stora barnen hoppade från trampolinerna och gjorde volter och dök och 10-åringen som tidigare om åren gillat att dyka från 3-an men inte vågat på ett tag efter ett magplask kom igång med det igen! Han tränade och tränade och till slut var han inte rädd mer! Det var härligt! 



fredag 6 januari 2017

Se upp i backen!

I går gick det äntligen att åka bob! Snön hade ju vräkt ner föregående dygn så nu fanns det äntligen tillräckligt för att kunna ge sig av till pulkabacken! Kallt var det så det förslog...15 minusgrader...så vi kunde inte vara ute jättelänge. Men det var härligt så länge det varade! Vitt och vackert, glittrande snö...en sagoskog runtomkring...och skratt och pirr i magen  när man åkte nerför backen! 



onsdag 4 januari 2017

Barnarbete


Jag läser en artikel om en kommun där andelen små barn som tillbringar långa dagar i förskola ökar stadigt. Det är inte längre ovanligt med vistelsetider på över 50 timmar i veckan. 

Detta beror på att vissa föräldrar jobbar heltid båda två och pendlar. Då blir det långa dagar. Och vissa är ensamstående och då blir det på samma sätt. 

Andra föräldrar kan vara sjuka. Då vill de ha utökad vistelsetid. En del mammor är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa och då har de inte full föräldraförmåga. 

Föräldrars arbetstider är reglerade med hjälp av lagen. Det är inte barnens. Det finns inget övre tak på hur länge ett barn får vistas på förskola berättar en kommunperson. Det kan alltså i praktiken innebära att det finns barn som spenderar den största delen av sina liv på förskola istället för hemma. Det här måste man ta hänsyn till och anpassa verksamheten så att den även tillgodoser barnens fritidsbehov säger en ansvarig.

Den ansvariga säger att förskolan i kommunen är bra och det är förstås bra att fler föräldrar - ja, mammor då, har möjlighet att jobba heltid. Men samtidigt så måste man ta sig en funderar på hur de långa dagarna påverkar barnen och hur verksamheten ska förändras för att möta behoven säger den ansvariga.

Ja, så här kan det se ut alltså. Barn är mest hela tiden på förskola. De fostras på institution i stora barngrupper och få pedagoger. Själva diskussionen om detta är märklig. Man pratar om att barn har långa arbetsdagar. Har vi alltså egentligen barnarbete i Sverige? Man pratar om att verksamheten måste förändras för att möta barnens fritidsbehov. Förskola är alltså inte fritid. Det är arbete? Hur skapar man fritid på en institution? Som att vi vuxna skulle kunna ha en del av vår fritid på jobbet. Vill vi det? Är det möjligt? Pratet signalerar alltså att förskola är arbete. Och alltså har vi barnarbete i Sverige. Ska vi ha det? Är det bra?

Men det landar förstås i att det är bra. På sitt sätt. För det är ju alltid bra att mammor jobbar heltid. Och då blir ju argumentationen sån att det är bra att mammor jobbar heltid och då blir det också bra att barnen har långa arbetsdagar på förskolan och för att lösa de problem som uppstår ska förskoleverksamheten förändras så att barnens behov kan mötas. Det är inom verksamheten problemen ska lösas. Det är inte verksamheten som är problemet och som måste omvärderas.

Jag tänker på barnhem. Kanske är det ändå bättre att kalla förskolorna barnhem och låta barnen ha sitt hem där. Då blir ju förskolan barnets hem och då kan barnet vila där. För i ett hem vilar man ju. Man känner sig hemma där och är avslappnad där. Då kanske allt blir bra. När mammorna inte längre har pressen på sig att ta hand om barnen alls. Och när barnhemspersonalen blivit de riktigt nära personerna i barnens liv och institutionen blivit ett hem.

Det är märkligt och sorgligt hur det är. Kvinnor måste frigöras från hemmen och barnen och från patriarkatet. Då måste de förvärvsarbeta. Och för att kunna göra det måste de lämna barnen ifrån sig. Och för att det ska finnas tillräckligt med arbeten åt kvinnorna måste barnen finnas. För det är barnen som ger kvinnorna arbetstillfällen. Utan barn...en mycket krympt arbetsmarknad. Så egentligen är förskolorna någon slags barnfabriker. Barnen har förvandlats till råmaterial som måste bearbetas i institutionerna så att många, många kvinnor har någonting att jobba med. Detta har jämställdhetskampen landat i. Detta har blivit vinsten. Detta har blivit friheten. 




tisdag 3 januari 2017

En nationell cykelstrategi


Cyklandet bland barn och unga har minskat sedan mitten av 90-talet. Regeringen är bekymrad. De har nu gett i uppdrag till Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, att ta reda på varför. 
Infrastrukturministern tror att det är bra att cykla. Hon tror att det är bra att barn kan ta sig själva till olika aktiviteter. Hon vet att cykling är positivt för folkhälsan. Hon ser det som positivt att folk cyklar från unga år för då är det sannolikt att man cyklar mer som vuxen. 
Men nu har alltså cyklandet minskat. I åldersgruppen 6-25 år cyklar man nästan 45 % kortare nu än jämfört med mitten av 90-talet. 
Regeringen vill veta varför och vända trenden. Man vill veta vad kommuner, skolor, olika folkhälsomyndigheter och föreningar kan göra för att se till att barn och unga cyklar mer. 
En nationell cykelstrategi kommer att presenteras i januari eller februari. 
Det låter det...en nationell cykelstrategi. Jag får nästan vibbar av något kommunistland...Nordkorea...en strategi ska utarbetas för att korrigera medborgarnas beteende. En speciell grupp människor sitter och utarbetar en plan för hur man ska förbättra humankapitalet. Men här går de nog bet ändå. Den tiden när barn cyklade runt på egen hand, som lek, tidsfördriv, på väg till aktiviteter och kompisar...den är borta. Barnen är ju inte hemma. Och är de hemma är de för det mesta ensamma. Vardagslivet pågår inte längre i hemmen, på gatorna...det har flyttat in i institutionerna, arbetsplatserna. Och där blir det inte mycket cyklat. Men det är svårt att förstå för makthavarna. De har ännu inte förstått vidden av det samhälle som de har skapat och håller på att skapa.