måndag 2 januari 2017

Att fostra barn

Det skrivs så mycket om ouppfostrade barn igen. Joakim de la Motte, Alex Schulman och David Eberhard för fram att det måste bli hårdare, strängare...barnen måste fostras och bestraffas. Skolan och föräldrarna måste sätta ner foten och visa var skåpet ska stå.

Eberhard tycker att han ser ett samband mellan dagens barnuppfostran, ökad psykisk ohälsa hos unga och en stor osäkerhet hos föräldragenerationen. Han menar att föräldrarna är fråntagna sina verktyg när alla former av bestraffning är borta. Föräldrarna är bakbundna.

Tydligen deltar många föräldrar i sk föräldrastödsgrupper för att få vägledning i sitt föräldraskap men i dessa kurser ges budskapet att om man som förälder undviker konflikter med sina barn så blir det heller inga konflikter. Eberhard menar att det istället borde vara tvärtom. Om vi som föräldrar inte tar konflikter så är vi dåliga föräldrar.

Han menar också att det är svårt att skada sina barn. Men att den rådande ideologin har skadat föräldraskapet och gjort föräldrarna ängsliga. Det är i själva verket så att negativa konsekvenser kan ha positiv påverkan och att det är omöjligt att uppfostra barn utan bestraffning.

Barn som får höra att de har alla rättigheter i världen men inga skyldigheter riskerar att bli besvikna när de växer upp. Och den ökade psykiska ohälsan hos unga beror enligt Eberhard på konstiga förväntningar i livet.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker att Eberhard har rätt i att man som förälder måste ta konflikter. Man måste visa vad man har för krav och förväntningar. Man måste våga vara obekväm och stå för vad man som förälder och vuxen vet är rätt.

Men jag tror inte att det i dagens samhälle är lätt att vara en förälder. Föräldrarna har inte fråntagits föräldrarätten av enbart en slapp föräldraideologi. Vi föräldrar har berövats rätten att fostra våra barn fullt ut genom att vi har berövats i princip all vår tid tillsammans med våra barn. Vi har berövats rätten att fostra våra barn på heltid, i våra hem. Detta tror jag är grundfelet. Och jag tror inte att man kan ställa allt tillrätta genom att bli hård och sträng. Om grunden är byggd på lösan sand hjälper det inte att rätta till ett av felen. Man måste bygga om grunden.

Föräldrar måste få bestämma över sina barn. Föräldrar måste få lov att ta ansvar för sina barn och deras fostran. Man kan inte förväntas utveckla sitt föräldraskap under ett år och sedan få några ynka timmar under dygnets alla sämsta timmar.

Föräldrar måste få tid. Tid att vara föräldrar. Om båda föräldrarna arbetar utanför hemmet, är borta 9, 10, 11 timmar om dagen är de trötta när de kommer hem. Ett hem och en familj kräver en massa kringarbete, sånt som inte har med själva barnen att göra...tvätt, städning, handling, matlagning, undanplockning, diskning...Detta måste göras och då blir det inte mycket tid över till barnen. Det är inte ens säkert att det uppstår några särskilda konflikter när man inte är tillsammans särskilt mycket. Det kanske bara blir praktiska saker som ska ordnas och inte några djupare diskussioner. Man kanske inte riktigt vet vad barnen har för sig när de blir äldre och är ensamma hemma på eftermiddagarna...och om man inte har insyn i barnens liv efter ordning...hur kan man då lägga sig i på rätt sätt, sätta stopp för sånt man inte gillar, diskutera och kompromissa sig fram, få veta hur barnet tänker, fundera ut vad som är rätt...?

Små barn innebär sällan några riktiga konflikter. Det handlar om enkla handfasta saker...att klä på sig, att borsta tänder, att inte slå katten eller lillebror, att sitta vid bordet när man äter, att gå och lägga sig på kvällen...Det är lätt att veta vad som bör göras och när...och man anpassar sin fostran efter barnets ålder...leker fram, lurar, avleder, skojar...senare säger till på ett mer "vuxet sätt", förklarar, förhandlar...allt detta svetsar en samman med barnet. Man lär sig bli förälder i processen, det är lustfyllt, små barn är härliga att vara med, söta, intagande...Allt detta leder en framåt...man har en fostringsstil...tonåren kommer. Konflikterna blir annorlunda, rör andra saker, kompisar, flick- och pojkvänner, tider för umgänge med vänner, mobilvanor, datorvanor...Har man lejt bort hela fostran under barnets tidiga år...hur ska man kunna börja sen, när barnet är nästan vuxet?

Sen lever inte familjer och föräldrar och barn isolerade. Det finns ett helt samhälle därute...kompisar, skola, lärare...Det sänder ut sina signaler...Skolan är slapp, kravlös...inga läxor, inga prov, lektioner som i mycket endast är tidsfördriv. Detta när barnet har blivit en ung vuxen är förödande. Ungdomen har krafter i massor, det sprudlar av liv och lust...är moget att arbeta, hugga i...med kroppen eller hjärnan...arbeta med något riktigt eller plugga hårt. Och så erbjuds inget. Oceaner av tid har barnet till sitt förfogande...den tiden ska fyllas...och det är upp till barnet vad det ska fyllas med...de vuxna är på sina arbeten...har inget att erbjuda. Det blir som det blir. Några fyller sitt liv med frivilligt plugg eller kompisar, idrott, ofog...det blir ett vågspel. Ingen vuxen finns som riktigt ser vad som pågår.

Så, att lägga hela skulden på föräldrarna är en alldeles för enkel lösning. Det är hela samhället som är snett. Ett samhälle där alla vuxna människor förväntas vara sysselsatta utanför hemmet har lagt grogrunden för att barnen inte längre fostras. Institutioner kan inte ersätta föräldrarna när det gäller fostran. Och så blir barnen fostrade av varandra, av andra barn. De vuxna är uttröttade av dubbelarbete. Skolan har blivit barnpasssning, långa dagar och luddigt innehåll och allmän kravlöshet har lett till att barnen inte lär sig arbeta och ligga i längre. Och detta blir paradoxen...ett arbetssamhälle leder till att barn och ungdomar lämnas åt sitt öde till åratal av förvaring i förskola, skola, fritids och ensamma hemma när föräldrarna är upptagna med att arbeta. Tömmer man samhället på mammor och de äldre generationerna blir det tomt...ett glapp där barn och ungdomar fostras lite hur som helst...det blir som det blir.

Men detta verkar debattörerna förstå på ett luddigt sätt...de vet att det är föräldrarna det hänger på. Men de ser inte att man inte kan nöja sig med att säga B. Någon gång måste man säga A. Att föräldrar måste vara ansvariga på riktigt för sina barn. Är vi inte det kan ingen heller komma och kräva något. Man kan inte både ha kakan och äta den. Och ingen saknar kon förrän båset är tomt. Och nu är det nog tomt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar