onsdag 11 januari 2017

Vänligen...

Jag tittar på Lars Lerin...hans program "Vänligen Lars Lerin"...Jag tycker om de här programmen. Han pratar med Helena Bergström. De pratar om föräldraskap och barn...Det är ett fint samtal och roligt att höra hur de resonerar om att vara förälder.

Men lite fundersam blir jag ändå vid något tillfälle. Jag brukar ju bli det. Lars möter Helena utanför hunddagiset där Helenas tre hundar går. Helena säger att det är ju lite absurt egentligen...att lämna hundar på dagis. Men det är ju i alla fall lättare än att lämna barnen...hundarna grinar ju inte.

Senare i programmet berättar Helena om varför hon håller på med hästar...för att fylla ett tomrum efter de små barnen. Istället för att gå till dagis går hon till en häst. Jag förstår det där med tomrummet...jag får föraningar om att det finns där...fast jag har en bra bit kvar tills dess...men barnen blir större, en är väl i princip vuxen, det känns lite som ett slags djup som väntar, något ovant, en liten ledsam ton över det...gick det så här fort verkligen, hur gick det till...Så jag förstår henne, vad hon menar. Men jag blir lite ledsen över att det första som rinner upp i hjärnan är just dagis.

Men det är väl så...dagis har blivit det allra mest centrala inslaget i att vara förälder. Det ingår som en alldeles naturlig del i att vara förälder. Det är inget man funderar över. Barnen grinar när man lämnar. Men man lämnar ändå. Skönt att det är lättare med hundar. Och att lämna och hämta på dagis...det är något man saknar när det är över. Man saknar inte tiden man aldrig fick alla de där timmarna barnen var på dagis.

Men så har det blivit. Att hämta och lämna på dagis...det är liksom essensen av att vara förälder till små barn.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar