onsdag 4 januari 2017

Barnarbete


Jag läser en artikel om en kommun där andelen små barn som tillbringar långa dagar i förskola ökar stadigt. Det är inte längre ovanligt med vistelsetider på över 50 timmar i veckan. 

Detta beror på att vissa föräldrar jobbar heltid båda två och pendlar. Då blir det långa dagar. Och vissa är ensamstående och då blir det på samma sätt. 

Andra föräldrar kan vara sjuka. Då vill de ha utökad vistelsetid. En del mammor är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa och då har de inte full föräldraförmåga. 

Föräldrars arbetstider är reglerade med hjälp av lagen. Det är inte barnens. Det finns inget övre tak på hur länge ett barn får vistas på förskola berättar en kommunperson. Det kan alltså i praktiken innebära att det finns barn som spenderar den största delen av sina liv på förskola istället för hemma. Det här måste man ta hänsyn till och anpassa verksamheten så att den även tillgodoser barnens fritidsbehov säger en ansvarig.

Den ansvariga säger att förskolan i kommunen är bra och det är förstås bra att fler föräldrar - ja, mammor då, har möjlighet att jobba heltid. Men samtidigt så måste man ta sig en funderar på hur de långa dagarna påverkar barnen och hur verksamheten ska förändras för att möta behoven säger den ansvariga.

Ja, så här kan det se ut alltså. Barn är mest hela tiden på förskola. De fostras på institution i stora barngrupper och få pedagoger. Själva diskussionen om detta är märklig. Man pratar om att barn har långa arbetsdagar. Har vi alltså egentligen barnarbete i Sverige? Man pratar om att verksamheten måste förändras för att möta barnens fritidsbehov. Förskola är alltså inte fritid. Det är arbete? Hur skapar man fritid på en institution? Som att vi vuxna skulle kunna ha en del av vår fritid på jobbet. Vill vi det? Är det möjligt? Pratet signalerar alltså att förskola är arbete. Och alltså har vi barnarbete i Sverige. Ska vi ha det? Är det bra?

Men det landar förstås i att det är bra. På sitt sätt. För det är ju alltid bra att mammor jobbar heltid. Och då blir ju argumentationen sån att det är bra att mammor jobbar heltid och då blir det också bra att barnen har långa arbetsdagar på förskolan och för att lösa de problem som uppstår ska förskoleverksamheten förändras så att barnens behov kan mötas. Det är inom verksamheten problemen ska lösas. Det är inte verksamheten som är problemet och som måste omvärderas.

Jag tänker på barnhem. Kanske är det ändå bättre att kalla förskolorna barnhem och låta barnen ha sitt hem där. Då blir ju förskolan barnets hem och då kan barnet vila där. För i ett hem vilar man ju. Man känner sig hemma där och är avslappnad där. Då kanske allt blir bra. När mammorna inte längre har pressen på sig att ta hand om barnen alls. Och när barnhemspersonalen blivit de riktigt nära personerna i barnens liv och institutionen blivit ett hem.

Det är märkligt och sorgligt hur det är. Kvinnor måste frigöras från hemmen och barnen och från patriarkatet. Då måste de förvärvsarbeta. Och för att kunna göra det måste de lämna barnen ifrån sig. Och för att det ska finnas tillräckligt med arbeten åt kvinnorna måste barnen finnas. För det är barnen som ger kvinnorna arbetstillfällen. Utan barn...en mycket krympt arbetsmarknad. Så egentligen är förskolorna någon slags barnfabriker. Barnen har förvandlats till råmaterial som måste bearbetas i institutionerna så att många, många kvinnor har någonting att jobba med. Detta har jämställdhetskampen landat i. Detta har blivit vinsten. Detta har blivit friheten. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar