torsdag 26 januari 2017

Oroade barn...

Jag läser att hälften av alla förskolebarn upplever att deras föräldrar inte har tid med dem. En undersökning bland förskolebarn visar detta. Det här är allvarligt berättar en psykolog. Det kan leda till en inre oro hos barnen och den oron kan på sikt påverka barnens självbild. Barnen kan bli uppmärksamhetstörstande om de saknar trygghet och omsorg från sina föräldrar. Föräldrar måste därför bli bättre på att planera sin lediga tid. Psykologen tycker inte att allt ansvar ska ligga på föräldrarna men det kan vara en bra idé ändå att försöka urskilja vad vuxna och barn går miste om i sin vardag. Kanske har man prioriterat fel helt enkelt.

Tja, det är ju synd om föräldrarnas beteende leder till en inre oro hos barnen. Och det är föräldrarna som ska ändra sig. De ska spendera tid med sina barn. De ska bry sig om barnen. Vara närvarande. Och det förstår ju var och en att det är viktigt att man bryr sig om barnen...finns där, pratar, ser, svarar, visar intresse, är tillsammans...Men man kanske måste fundera lite över hela ekvationen. Hur mycket tid tillsammans har föräldrar och barn? Vilken tid på dygnet är det fråga om? Vilka arbetsuppgifter har föräldrarna den tiden? Hur pigga/trötta är föräldrarna? Hur har föräldrarna fått utveckla sitt föräldraskap? Om det är så att föräldrarna inte förväntas ta hand om sina barn på riktigt, få dela vardagsliv...vilka spår sätter det i relationen mellan föräldrar och barn? Den tid barnen INTE är tillsammans med föräldrarna...vem bryr sig om barnet då? Vem ser, pratar, svarar, visar intresse...då? Hur mycket vuxenkontakt får ett barn numera sammantaget?

2004 gjorde statistiska centralbyrå en undersökning om just det där med föräldrar-barn-tid. Det visade sig att föräldrarnas tid tillsammans med barnen hade minskat under hela 1990-talet. Allra mest hade tiden tillsammans med barnen minskat med de allra yngsta barnen, de mellan 0 och 5 år. Man konstaterar att det beror på dagisutbyggnaden. Fler barn är längre tid på dagis. Och då blir det ju svårt att vara tillsammans med sina barn förstås.

Det är så märkligt alltsammans. Staten vill att barn ska vara på dagis. Från det att föräldraledigheten är slut och sen helst på heltid. Det blir väl en bortavaro för barnen på ca 10 timmar. Så har man kanske en timme på morgonen. Ett par, kanske tre, på kvällen. Man ska ta sig iväg, klä sig, få i sig mat, diska upp, åka bil, cykel, buss eller nåt, hämta, ta sig hem, få fram mat, plocka undan, förbereda morgondag, sköta sin och barnens hygien, städa lite, tvätta lite, vila lite...Och så ska man vara på topp. Vara intresserad, lyssna, vara närvarande, vara tillsammans...

Jag vet inte...det är inte lätt att bli klok på hur det ska vara. Är föräldrar viktiga eller inte? Behövs de eller inte? Vad är det att vara förälder? Klart är i alla fall att det är föräldrarna allt landar på. När det krånglar är det föräldrarna det hänger på. Så mycket vet liksom alla. Men ingen är beredd att ta upp det i ljuset på allvar. A är lätt att säga. B sitter hårt inne.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar