Matvanorna har försämrats i Norden. Det har blivit sämre med maten överhuvudtaget men när det gäller barnens matvanor har det hänt något särskilt. Skillnaderna har ökat vad gäller barn med olika socioekonomiska förhållanden. Bland barn som har föräldrar med kort utbildning har andelen som äter ohälsosamt ökat från 12 till 24 %. Färre barn vars föräldrar har hög utbildning äter ohälsosamt. Det har minskat från 14 till 10 %.
Man kan alltså se samma mönster här som när det gäller studieresultat. De socioekonomiska skillnaderna har ökat. Barn som har högutbildade föräldrar presterar bättre än de som har lågutbildade föräldrar...och klyftan har ökat.
Det är ju rätt lustigt, eller hur man ska säga, ändå. Detta samhälle som har bestämt sig för att se till att få in alla barn i sin vård, eller sitt våld, just för att skillnaderna ska överbryggas, kompenseras, verkar inte lyckas i sin ambition. Tvärtom. Det blir ingen kompensation. De som redan är svaga försvagas ännu mer och de som redan är starka verkar klara av att behålla sin styrka, kompensera för de brister samhällets omvårdnad utsätter barnen för. Så blev det med kompensationstanken alltså.
Det blir alltså tvärtom. När staten tar över föräldrarollen blir föräldrarna desto viktigare. Detta är paradoxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar