Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

fredag 29 september 2017

Hårda tider

Jag läser om missfall. Tydligen har andelen kvinnor med upprepade missfall ökat med 58 procent under perioden 2003 - 2012. De senaste fem åren har ökningen varit särskilt stor. Ingen vet varför. Det verkar inte vara åldern det beror på. Att kvinnor får barn senare alltså. Det skulle kunna vara att immunförsvaret reagerar för kraftigt och stöter bort en graviditet. Man ser att inflammatoriska sjukdomar och allergier ökar i samhället. Det kan också vara livsstilsfaktorer som spelar in...rökning och övervikt. Men den genomsnittliga vikten har bara ökat marginellt under perioden och färre gravida röker än tidigare. Så då kan det väl inte vara det.

Ja, vad kan det vara då? Inte vet jag...hur skulle jag kunna det...som vanlig mänska...men jag tänker...det gör jag ju i tid och otid. Jag tänker att det inte är tider för barn och graviditet. Det är inte tider att vara kvinna. Det är hårda tider. Det är inte riktigt läge att vänta barn...känna dagar som tickar...arbete som väntar...inskolningar och vab...lämningar och hämtningar...det är inte tider för drömmar om barn...de passar ändå inte riktigt in...för ingen har ju liksom tid att ta hand om dem, barnen och drömmarna. Det är det vi har dagisen till...de överfulla...med sjukskriven personal och för få vikarier...Det är inte lugn och ro kring mammor som väntar barn. Det är inget särskilt att vänta barn...ha en bäbis...det är bara en liten parentes i en mammas liv. Det riktiga livet. Förvärvsarbetarlivet. Det som väller ut före och efter den där lilla barnarevan i hennes liv. Så här tänker jag. Helt oprofessionellt. Men så far mina tankar.

torsdag 28 september 2017

Hemmafruar...

Man läser så mycket...eller jag läser så mycket. Det har varit mycket den här veckan...om skolan i SvD och om det tyska valet och om bilåkning i Saudiarabien om en ettåring som avlidit i sömnen under dagvilan på dagis...Artiklarna rör sig runt varandra och dansar sin dans...berättar om verkligheten därute och om vilken verklighet någon vill skriva fram. Den här veckan var det speciellt några artiklar som liksom tog hand med varandra och i mitt medvetande berättade en gemensam berättelse...

Jag läser om det tyska valet...en artikel skriven innan valresultatet blev klart. Den handlar om hemmafruar i Tyskland. Det handlar om hur socialdemokraterna i landet vill ha ut fler kvinnor i arbete och skapa fler förskoleplatser och fritidshemsplatser för att möjliggöra detta. Och det handlar om hur Merkel är för de "små stegens politik"...inga stora experiment eller reformer. Och att familjepolitiken för Kristdemokraterna är en helig ko. De ser den traditionella kärnfamiljen som samhällets viktigaste byggsten. Och det handlar om att ingen i Tyskland på riktigt röra hemmafrun...eftersom de inte vill röra skattesystemet...som inbegriper sambeskattning...och därför möjliggör för kvinnor (eller män också för den delen) att vara hemma eller jobba deltid. Och här kommer DN med sin första lögn. Eller kanske inte lögn, men i alla fall ett undanhållande av en viktig bit sanning...att i Tyskland har man två val när det gäller sin beskattning...sambeskattning eller frivillig särbeskattning. Men det är sånt man bör tala tyst om här i Sverige. Här skall det inte framstå som att de tyska kvinnorna (och männen) har ett fritt val. Det ska verka som om de är tvingade att dra sig fram på det här underförstått omoderna och osunda sättet. DN:s journalist berättar om den där särbeskattningen som infördes 1971 i Sverige och "som anses ha varit en av de viktigaste orsakerna till att fler kvinnor kom ut i arbetslivet."

Sen står det att Tyskland har EU:s enskilt största arbetsmarknad och starkaste ekonomi...men som ligger i topp när det gäller andelen kvinnor som arbetar deltid. 50 % av de kvinnor som har ett jobb arbetar deltid. Och det står att lönen är låg. Tyska mammor stannar hemma längre än i andra länder, även när barnen kommer upp i tonåren. Socialdemokraterna lovar gång efter annan att kvinnorna ska få rätt att jobba heltid! Men de är inte villiga att ta bort sambeskattningen i ett nafs. Det går inte att vinna val på att lova något sådant. Det sägs inget om varför. Och journalisten funderar inte vidare på det. Kanske är det så att folk vill ha kvar sin sambeskattning? Kanske är det så att många inte i första hand vill jobba heltid utan ha möjlighet att kunna vara hemma och ta hand om familjen på heltid eller deltid. Det sägs heller inget om det där med lönerna...mer än att kvinnolönerna är låga. Det sägs inte något om att grundavdraget i Tyskland är högre än i Sverige. I Sverige börjar man beskattas efter att man tjänat knappt 19 000 kr. I Tyskland får man tjäna 80 000 kr per år utan att betala skatt. Men det är en sån där hemlighet...inte vi i Sverige bör veta om. Vi ska inte kunna jämföra på riktigt.

I artikeln berättar man att det inte finns tillräckligt med fritidshemsplatser...ungefär som att alla mammor önskade sig just fritidshemsplatser. Gör de det? Bara hälften av tyska elever mellan 6 och 12 år går på heldagsskolor. De andra måste ha en förälder eller annan vuxen hemma som serverar mat och hjälper till med läxor när barnen kommer hem vid lunch. Och detta framställs som något negativt. Är det det? Det är inget vi ska fundera över. Normen är fastlagd. I uppochnervända landet kan det framstå som något dåligt att barnen slutar skoldagen tidigt och kommer hem till en mamma eller annan vuxen person och får mat och hjälp med läxor.

Och så handlar det om DDR. För där jobbade både män och kvinnor. Och så är det än i dag. Det går som en mur mellan öst och väst. Kvinnor förvärvsarbetar mer och har oftare ledande positioner. Angela Merkel är ett exempel på detta. Ironin är väl att Merkel inte verkar vilja planka av det här toppenbra DDR-systemet när det gäller just kvinnors förvärvsarbete...hon som vunnit så mycket på det borde väl vurma hårt för det....eller kanske hon sett och förstått baksidorna av det? Att tvång aldrig kan vara den rätta vägen? Östra Tyskland har sitt DDR-arv och påminner om Skandinavien står det i artikeln. Jaha, det låter det...och ingen fundering om vad detta säger om oss svenskar. Känns det inte lite märkligt att det ses som något bra att vi har samma syn på familj och barn som en diktatur? Funderar vi aldrig över varför vi i Skandinavien har samma syn som DDR? Nä, i Sverige kan man skriva en sån sak och inte få några följdfrågor, något mothugg.

I svensk media kan man skriva så här och komma undan med det. Man kan vrida verkligheten till att EU:s starkaste ekonomi och största arbetsmarknad, Tyskland, ändå inte duger...inte därför att ekonomin är dålig utan för att kvinnorna inte arbetar tillräckligt. Man kan vrida ett tecken på rikedom..att inte hela befolkningen måste slita ut sig...till något negativt. Man behöver inte fundera över om Tyskland skulle bli ännu starkare av att få ut alla kvinnor i heltidsarbete. Man behöver inte fundera över om det kanske blir tvärtom. Som här. Att arbete inte alltid betyder rikedom...det beror på vad man arbetar med. Att varje kvinna som har småbarn och arbetar också betyder att den offentliga (dyra) sektorn också måste byggas ut och belasta landets ekonomi. Det är inget vi behöver fundera över. Vi behöver inte heller fundera över om vad vi vill. På riktigt. Vill svenska mammor också kunna ta hand om hem och barn? Vill vi ha respekt för att det är ett arbete? Tycker vi att det är viktigt och värdefullt att ta hand om de små, fostra dem till trygga små människor? Eller är vi nöjda med att någon annan bestämmer vad vi ska tycka och tänka?

Nåja, det är som det är. I Sverige vet vi hur det ska vara. Och vi vet att alla skulle må bra av att ha det som vi. Vi jobbar vidare med att utöka vårt stormaktsvälde som nu inte längre består av landmassor utan av mentala territorier. Ylva Johansson  sändes nyligen ut som en slags ambassadör eller härförare för att sprida det svenska ordet. Hon reste till Japan. Där måste de lägga om sin arbetsmarknad eftersom befolkningen är åldrande och födelsetalen är låga. Landet sneglar på Sverige för att få ordning på landet. Det är så tokigt därborta att ungefär 60 procent av alla japanska kvinnor slutar arbeta efter att de fött sitt första barn, trots en hög nivå av universitetsutbildning. Ylva skall nu lära japanerna om hur man får ut kvinnorna på arbetsmarknaden så att de kan jobba och tjäna pengar samtidigt som de föder barn. Ylva vet själva nyckelmanövern...vad som måste till för att få ut kvinnorna. Det är det där med särbeskattningen. Alltså att man ser till att en familj inte kan klara sig på en lön. För om de inte gör det...ja, då finns det ju inget att välja på förstås. Då får kvinnorna ta skeden i vacker hand och ge sig ut på arbetsmarknaden. Inte för att de vill utan för att de måste. Fast det säger inte Ylva förstås. Det är inte så man pratar i Sverige. 

Slutligen läser jag en artikel som handlar om Irland. Där håller de på att fixa till billigare barnomsorg. Och samtidigt gjordes en undersökning som visade att två tredjedelar av mammorna skulle vilja vara hemma med sina barn istället för att förvärvsarbeta om de hade ekonomiska möjligheter till det.

Det är märkligt ändå. Hur det är. Vad man vill. Mammor som får välja verkar ofta vilja ta hand om sina barn och sitt hem. Om man får välja. Det är som det är med jämställdheten. Vad den nu är. Man får ofta använda sig av ekonomiska och attitydmässiga påtryckningsmedel för att få mammorna att bli så där jämställda som de förväntas vara. Och då kan man ju undra lite. Kanske är det så att kvinnoförtrycket och kvinnoföraktet liksom ökar i samma takt som just den här sortens jämställdhet appliceras på ett samhälle. Det ser i alla fall nästan så ut.








tisdag 26 september 2017

Studiedag!

Idag hade två av barnen, de som går i grundskolan, studiedag! Det var skönt! Vi tog det lugnt i går kväll och gjorde lite extra mysigt mitt i veckan! Vi wokade och sen tittade vi på en deckarserie tillsammans innan vi hoppade i säng! Far i huset är bortrest för tillfället och då brukar de minsta barnen sova hos mig...det är så mysigt tycker jag...att vi alla fyra sover tillsammans i samma stora säng! Det känns tryggt och bra och...ja, mysigt! I morse sov vi ut och sen slappade barnen fram till lunch! Då kom mormor och morfar och så åkte vi till en liten herrgård här i närheten och deras lunchbuffé! Det brukar vara gott och det var det nu också! Massa goda sallader och hembakt bröd och fläskfilé och stekt sill och stekt potatis och kokt potatis och så hallonkaka med någon slags italiensk marängaktig grädde till! 

Efter lunchen åkte vi till ett naturområde och gick en promenad! Härligt att vara ute i naturen och andas frisk luft och njuta av höstfärger och höstdofter! Barnen klättrade och sprang och pratade och hade kul! Det är härligt att få vara med...se dem njuta av sin lediga dag...se dem ha roligt tillsammans och dela en dag mitt i veckan med varandra! 
Här i bergsklyftan klättrade de upp och ner många gånger! Försökte hitta nya bra vägar, tävlade om vem som kom först upp...Här har alla mina barn klättrat otaliga gånger och nu är det de sista tre som gör det! Och här har nog min morfar också klättrat en del som barn...för det här är hans barndomsmarker där han och hans syskon rörde sig fritt och lekte som de ville! 
Barnen spanade in alla jättegrytor som finns här...som de brukar...gav dem namn och undersökte hur djupa de var! Och så tittade de in små grottor som bildats av isen som låg här för länge sedan! Spännande...kanske fanns djur därinne? 
Sen drack vi kaffe och åt kexchoklad och barnen lekte i en lekpark i kulturområdet precis invid vandringsslingan vi gick! Vi tittade i de små butiker som finns här och hittade så mycket fint man kunde ha köpt men det blev inget med det denna gång! Barnen köpte karamellstrutar...som de brukar när de är här i alla fall! 

I de gamla uthusen som ligger mitt emot arbetarbostäderna hade de öppnat ett litet museum med gamla vagnar och lite annat...slädar och leksaker och kuskkläder och sånt! Vi tittade in och det var spännande att se de gamla vagnarna...höga och svarta och så stiliga! 
Så blev det dags att åka hem! En trevlig dag fick vi! Och en sån där dag när jag känner mig extra glad över att vara hemmamamma! Det hade varit så trist att låtit barnen vara ensamma hemma hela långa lediga dagen. Nu kunde vi göra något tillsammans! Vara ute i naturen och rekreera oss...umgås med varandra...vi fick en liten lucka i vardagslunken och delade den med varandra! 













måndag 25 september 2017

Myror

Idag kan man läsa att förskolorna struntar i barngruppernas storlek. Det står det där vanliga. Att barngrupperna är för stora. Och att det är dåligt att ha riktlinjer för barngruppernas storlek om förskolorna ändå inte måste följa dem. Och så står det att det är en väldig förskollärarbrist. Bara 4 av 10 som jobbar i förskolan har förskollärarutbildning.

Ja, det är ju skräp. Och helgalet. Staten har ju bestämt att det i princip är lag på att sätta barn i förskolan. Nu håller nog inte någon med mig förstås. För det är ju frivilligt att sätta barn i förskolan. Man måste inte. Jag själv är ju ett exempel på att det går att strunta i det och stanna hemma istället. Men jag har rätt. Det är i princip omöjligt att ha barnen hemma. För det första har vi särbeskattningen vilket gör att alla svenska vuxna individer beskattas var och en för sig. Man tar inte hänsyn till om det finns barn eller inte, om det finns en vuxen som stannar hemma eller inte. Var och en försörjer sig själv. Vi har ett tvåförsörjarsamhälle helt enkelt. Det är svårt att få en lön att räcka till för att driva runt en familj. Och om det nu går, om lönen räcker, då smäller två saker till...den ena är girigheten. Det tar nog emot att avstå från en hel lön månad efter månad. Det är så mycket pengar det rör sig om. Mycket vill ofta ha mer. Och så har vi det där andra, attityderna...stannar man hemma, blir hemmafru, ställer man sig utanför samhället. Det är onormalt att inte förvärvsarbeta. Man är suspekt, konstig, ovanlig, märklig...och osynlig. Det är inte ett lätt val helt enkelt. De flesta håller nog inte med mig i mitt resonemang antar jag. Men jag tycker nog att statistiken visar att jag har rätt. Om 84 procent av alla barn mellan 1 och 5 år går i förskola...om 95 procent av alla barn som är mellan 4 och 5 år går i förskola kan det förhålla sig på två sätt. Endera vill i princip alla föräldrar i Sverige lämna bort sina barn. Eller så måste de. 2011 gjorde sajten Familjeliv en undersökning om mammor och deras föräldraskap. Där framkom att 45 procent av mammorna skulle vilja vara hemmafruar om de kunde. Ja, så alltså...någonstans skevar det. Det kan inte vara BÅDE så att nästan alla vill lämna bort sina barn till förskolan och att hälften av mammorna vill vara hemmafruar.

Oj, nu halkade jag från ämnet...vindlade mig iväg och började skriva om något annat...som hör hit i och för sig....

Jo, det är skräp att barngrupperna är för stora. Och det är skräp att personalen inte har rätt utbildning. Staten vill att alla barn går i förskola. Den försöker så aktivt som möjligt förhindra särskilt mammor från att ta hand om sina egna barn. Inga alternativ erbjuds eller sponsras ekonomiskt. Och ÄNDÅ, trots "dagistvånget" håller inte förskolan fullgod kvalitet. Föräldrar tvingas att använda förskola och kan inte påverka den kvalitet deras egna barn får på sin fostran och tillvaro...de flesta vakna timmar av barndomens tidigaste år. De mest formbara åren. De mest sårbara åren. Det är väl skräp. Och ändå är politikerna tysta. Inte ett ord kommer över deras läppar. De hoppas väl på att om folk får klaga av sig så har de gjort det...och så glömmer de...föräldrarnas barn blir större...dagistiden är snart förbi...ämnet blir inte intressant längre...vi tog oss förbi...pust!

Men strunt samma. Barn i Sverige går i förskola. Detta är normen. Ingen funderar vidare värst över det. Det som är intressant dock är hur synen på barn förändras i själva processen. Nu kan man utan att någon blinkar skriva att 1-3-åringar UNDERVISAS och har LÄRARE. Småbarn som ännu inte kan prata och förmedla sig, inte har utvecklat sina minnesfunktioner ordentligt går i SKOLA och UNDERVISAS av LÄRARE. Ingen säger något. Det betyder väl att vi tycker att allt är normalt. Och paradoxen är total. Barnens århundrade gled över i en ny form av barnarbete. Barnen har gjorts vuxna. Deras barndom skall nu bestå av undervisning från 1 års ålder. Deras tillvaro mäts i produktiva termer. De är inte längre till bara för sig själva som barn med en magisk fredad barndom. Precis som barnen förr i tiden togs i bruk och fick bära och hämta och diska och hugga ved...har barnen nu fått andra sysslor. De skall lära sig. Undervisas. Prestera. Komma till nytta. Inte hjälpa föräldrarna men dock RIKET.

Alla har sin plats. Alla har sin funktion. Precis som i ett myrsamhälle. Var och en drar sitt strå till stacken.



söndag 24 september 2017

Grammatik i 5:an

Sonen i 5:an håller på med grammatik i svenskan. Det är bra! Man blir glad! Men samtidigt lite ledsen. Grammatikundervisningen är så sporadisk. Så satt på undantag. Man gör lite grammatik ungefär som man bockar av något stort, en engångsgrej. Vi kör lite grammatik på lågstadiet. Och sen på mellanstadiet...en gång på högstadiet och en på gymnasiet. Så sällan att alla hinner glömma. Och ingen verkar heller veta vad man ska ha det till. Det har blivit som en kvarleva från äldre tider...en tradition utan innehåll.

Jag tittar i mina gamla böcker. Jag brukar ju göra det när jag vill jämföra. Försöka förstå hur det var förr.

När det gäller grammatiken fanns den med från början. Ja, kanske inte i småskolan...alltså 1:an och 2:an...men sedan.

Man tog det sakta och försiktigt. Lite i taget. I 3:an bara substantiv och verb. I 4:an startade man satsläran och barnen fick lära sig vad subjekt och predikat var. Detta kopplades till hur man konstruerar meningar...huvudsatser och bisatser och bindeord...Man jobbade med substantiv (numerus, obestämd-bestämd form, grundform-genitiv, genus), verb (presens-imperfekt, hjälpverb, infinitiv) och adjektiv...Och sen var det nog. Det räckte för detta år.

I 5:an då...ja, då gick man vidare. Då jobbade man, igen, med substantiv, adjektiv, verb och så kom räkneord och pronomen till. Och så blev det subjekt och predikat igen och så kom objekten och predikatsfyllnaden till.

I 6:an ja, då gick man vidare...substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb, prepositioner. Och subjekt, predikat, objekt, adverbial, attribut och predikatsfyllnad.

Och sedan var eleverna rustade för att på allvar kunna arbeta med och lära sig språk. Man kunde gå vidare i sin engelska. Starta med att läsa tyska i realskolan (motsvarande åk 7). Orden och begreppen och kunskaperna kring grammatiken och språkets uppbyggnad fanns där. Läraren kan prata om språk, berätta om regler och använda de rätta orden. Eleverna kan förstå jämförelser mellan svenska och engelska och tyska. Och samtidigt fortsatte förstås grammatikstudierna. De måste utvecklas, befästas, repeteras...

Men nu...nu är intet. I 5:an får sonen jobba en gång med grammatiken. Det blir substantiv, adjektiv och verb. Inget mer. Inga satsdelar introduceras. I tyskan som han ska börja med nästa år...måste man ju veta hur satsdelarna fungerar...annars går det aldrig lära sig tyska. Det blir inte mer än turistfraser...det finns inga ord för att lära ut tyska på allvar. Man kringgår problemen, invaggar eleverna i falsk säkerhet...låter dem bli okunniga och förhindrar dem att ta del av något som borde vara deras rättighet.

Men vad spelar det för roll? Det kvittar. Varför ska någon kunna grammatik? Varför ska någon kunna tyska? Franska? Spanska? Till vad nytta när google translate finns. När vi kan snacka engelska helt utan problem så länge vi håller oss inom tv-spels- och datorspelsvärlden...håller oss nära amerikansk slang och tjattrar på i högt tempo. Så länge vi slipper skriva abstrakta texter, läsa avancerad litteratur, samtala om riktiga saker...då går det ju inte så bra. På tyska går det inte alls. Men skit samma. Vi klarar oss ändå.

Fast synd är det.

fredag 22 september 2017

En tur till landet!

Städa, städa hela förmiddagen! Litet avbrott för "mammaskolan" - lite, lite matte, läsa en ganska lång text och det gick jättebra, skriva några ord och på eget bevåg försöka lära sig rita en näsa! Och så lunch! Och så satt vi och pustade en liten stund! Drack kaffe och tittade på Tom och Jerry! Så piggnade vi till och fick lust på en cykeltur! Vi hade bara en timme på oss till första storebrodern skulle sluta skolan men vi har ju sån tur att vi har "landet" bara några minuter bort om man tar cykeln! Så vi gav oss av! 

Det var en härlig höstdag! Luften ljum och fuktig och färgerna dämpade och mättade...grönt som mörknat till oliv och på väg att bli gult och orange men inte riktigt än...Korna (eller ja, de är väl inte kor direkt utan ett par tjurar och resten...ja, vad säger man? Oxar, stutar?) fanns kvar och betade vid vägen! Det låg lite torrt gräs vid vägrenen och den ville N ge till dem. De blev glada och kom och radade upp sig och blev matade. De var lite försiktiga och ville inte bli klappade men vi kunde i alla fall få till en liten klapp på en fuktig, varm mule om vi höll fram höet...
¨
Det svirrade i luften och ett gäng små fåglar flög runt...upp i himlen och ner och satt på tistlarna med sina vita fluffiga fröställningar...verkade äta. Min pappa som var med förstod vad det var....steglitsor! De var så fina...så vackra färger...men snabba...inte en enda ville fastna på foto!
Inte många andra fåglar syntes till förutom någon enstaka kråka. Men så plötsligt kom något stort flygande över den lilla sjön...en häger! 
Sommaren dröjer sig kvar...blåklockor och gula fibblor blommade för fullt....en sista färgexplosion innan kylan tar dem! 


Det blev en fin stund! Så mycket vackert att vila ögonen på! Men sen fick vi skynda hem för att möta storebror! 


Vardagsveckan...

...är snart slut! Det är fredag! Det är skönt! Maken har varit bortrest sen i måndags och kom hem igår! Det var också skönt! Veckorna när han är bortrest är jag extra glad över att jag har förmånen att kunna arbeta hemma. Om inte vet jag inte hur jag, vi, skulle må. Vi skulle bli tröttare förstås. Grinigare. Det skulle bli svårare att få ihop allt. Men nu är det som tur är inte så. Jag är hemma och kan fortsätta sköta om allt som vanligt. Det blir ändå lite mer arbetsamt förstås. Det blir inget handlat och disken får jag ta helt själv...ingen gör något litet extra handtag på kvällarna. Jo, barnen är rätt duktiga...de plockar in i diskmaskinen...nästan allt...dukar om jag ber dem...men de är inte som vuxet folk riktigt än...inte ens de som är nästan vuxna. Mina föräldrar har bjudit mig på lunch ett par gånger...det var snällt...skönt att få lagad mat och sätta sig vid dukat bord...roligt med sällskapet!

Veckan har annars varit ungefär som vanligt!
Upp på morgnarna.
Frukost till barnen.
Rusta iväg dem och vinka hej då!
Frukost till mig och N.
Städa och diska och tömma diskmaskin.
Tvätta och vika.
Bädda och plocka.
Torka och flytta på saker.
Skola med N. Det är roligt. Det går framåt. Matte och plus och minus och läsa och skriva och rita och lite flöjt har vi börjat med. Två toner känner han igen...H och A...och får bra ton nästan alla gånger.
Gå ut kanske.
Lunch.
Kaffe.
Städa och plocka.
Trädgården.
Barnen hem.
Fika.
Prata.
Läxor?
Spela fiol.
Förbereda mat.
Äta mat.
Diska och plocka.
Fixa i ordning för kvällen...för nästa morgon
Sagor och sånger.
Tv med nästa barn...en kopp te...ett avsnitt av en deckare...
Säga god natt.
Säga god natt till större barn. Prata lite. Plocka lite i rummen.
Tv...sticka...en liten stund...
Sängen.

Och så...utvecklingssamtal för ett barn, cykla till fiol med något som glömts, åka till stan, bibliotek, åka till läkarbesök med ett barn, fika på stan med två barn och mamma, ta en cykeltur med minstingen, gå med ut på longboardturer med minstingen, spela piano för nöjes skull, klippa och rensa i trädgården, samla upp och lägga i säckar, skura golv i tvättstugan där någon spillt något, städa toaletter och bädda rent sängar, läsa roman, läsa tidningar, stryka tvätt som samlats i en hög, laga fem kläder som legat länge i ett skåp och retat mig...

Så går en vecka. Timme efter timme går och lunkar och springer fram...inget och allt på samma gång. Så många sysslor. Så monotont och så varierande. Är det viktigt? Hittar jag på? Är det onödigt och onyttigt? Kanske, kanske inte...beror på vems ögon som betraktar...

Nu är vardagsveckan i alla fall snart slut...bara lite kvar...skynda skynda så att det ska vara fint i eftermiddag när helgen väntar...plocka och städa och torka och...förslösad kvinnokraft...onödigt jobb...men skönt att det blir gjort...

onsdag 20 september 2017

Märkligheter!

Det är nu på året det ska lovas pengar hit och dit! Det är kungen som ska ha mer pengar, barnbidraget ska höjas, pensionärerna ska få mer, det ska bli mer pengar till sommarlovsaktiviteter, kommuner som låter barn åka gratis på bussar ska få dela på 350 miljoner kronor, underhållsstödet ska höjas...

...och så ska regeringen också satsa 50 miljoner kronor om året på förbättrad läxhjälp. Men det finurliga är att det inte är eleverna som ska få hjälp utan föräldrarna! Föräldrarna ska utbildas! Och detta kommer att stärka föräldrarnas delaktighet i elevernas lärande. Detta är en insats för att göra skolan mer jämlik. Om föräldrarna utbildas kommer de att känna sig trygga med att hjälpa sina barn med läxor. Barnen kommer att få samma förutsättningar. Pengarna kommer att hamna i en pott som Studieförbunden kan söka från. Och förbunden får sedan lägga upp en plan för hur man bäst kan hjälpa föräldrarna. Gustav Fridolin säger att det kan bli studiecirklar och workshops för att stötta föräldrarna. De ska inte behöva känna sig osäkra eller sakna kunskap när de hjälper sina barn med läxor. Magdalena Andersson verkar också entusiastisk. Hon ser framför sig hur även barnen kan följa med på studiecirklarna eller workshoppsen! Det blir ju jättebra om eleven och föräldrarna gör något gemensamt. Och det behöver inte vara föräldrar som går...det kan vara någon annan vuxen också för den delen.

Ja, tänk så dant! Så snitsigt! Så fint! Först se till att skolan inte fungerar. Se till att barnen inte lär sig det de ska. Och sen se till att föräldrar inte längre har någon insyn i själva skolarbetet eller hur det går (för hur många föräldrar kan ärligt säga att de vet vad deras barn lär sig och vet vad som bedöms och hur det bedöms???) (hur många får se sina barns prov?). Och så fixa till det så att det inte längre är särskilt vanligt med läxor. I alla fall inte vanliga, normala, enkla, rättframma läxor som innebär repetition och inte nyproduktion. Och då rycker förstås vissa föräldrar in. De som kan och vill och är medvetna om vad som verkar pågå, eller inte pågå, därute i skolans värld. Då blir det orättvist. Då börjar det svajja och elevernas hemmiljö och bakgrund börjar spela allt större roll.

Då blir reaktionen...inte förbättra skolan...se till att den fungerar...styra upp hur man ger läxor...se till att de är av sådan art att eleverna kan göra dem själva utan att bli undervisade av föräldrarna.

Nä, reaktionen blir...utbilda föräldrarna så att de kan sköta skolans jobb. Se till att föräldrarna styr upp det hela och skapar en jämlik skola. Det är inte skolan som ska se till att alla barn får lika chanser att lära sig. Får tillgång till samma kunskapsinnehåll och samma möjligheter att befästa innehållet. Det är föräldrarna som med sina kunskaper ska räta upp det svajande tornet.

Det känns märkligt.

En ny läroplan...

...för förskolan ska tas fram och nu finns ett första utkast färdigt! Idén är att förskollärare ska komma med synpunkter och få vara delaktiga!

Här är inledningsorden:

"Skolväsendet vilar på demokratis grund. Förskolan ingår i skolväsendet. Enligt skollagen (2010:800) syftar utbildningen till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt livslång lust att lära. Utbildningen ska förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som de svenska samhället vilar på. Var och en som arbetar inom förskolan ska främja aktning för människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet med svaga och utsatta. Detta är värden och förhållningssätt som förskolan ska hålla levande. Utbildningen ska lyfta fram omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter. Inget barn ska bli diskriminerad eller utsatt för kränkande behandling i förskolan. Utbildningen ska bedrivas i demokratiska former, vilket lägger grunden till ett växande ansvar och intresse hos barnen för att aktivt delta i samhället."

Det låter det! Fint som snus! Vilka målsättningar! Det skimrar om orden. Den ljusnande framtid är vår. Den lyckliga, perfekta undersåten ska formas i förskolans underbara värld. Men hur går det till? Det låter nästan för bra för att vara sant. Kan det vara sant? Blir det så här?

Man får koka ner det.
Barnen får sin första utbildning mellan 1 och 5 år.
Barnen utvecklas bättre av förskolan. Ja, så måste det ju vara. Det står ju att förskolan ska främja barnens utveckling.
Barnen får lust att lära hela livet.
Barnen lär sig respektera de mänskliga rättigheterna.
Barnen lär sig respektera de grundläggande demokratiska värderingarna.
Inget barn blir diskriminerat eller utsatt för kränkningar.
Barnens utbildning bedrivs i demokratiska former.
Detta leder till att barnen grundlägger ett växande ansvar och intresse för att aktivt delta i samhället.

Mmm, jag försöker se det framför mig. En perfekt värld skimrar...i förskolorna. I institutionerna. Dit barnen fraktas när de är ungefär 1 år gamla. Där de inskolas. När de ännu inte kan prata. Nyss lärt sig gå. Inte kan berätta för någon hur de känner. Inte kan sköta om sin personliga hygien själva. Där de inte har sin mamma. Där de ska vistas tillsammans med många små barn och få vuxna. Där de få vuxna ska se allt. Kunna ge allt. Kunna se till att varje barn utvecklas bättre. Utbildas i allt möjligt. Men mest att bli en godkänd samhällsmedborgare. En sån som finner sig. En sån som blir som alla andra.

Hela resonemanget haltar.

Hur kan det vara demokratiskt att alla barn måste fostras på förskola? Vad händer om man tycker att förskola inte är bra för barnen? Vad gör man då? Vad har man för möjligheter?

Då tänker man fel. Då är man odemokratisk. Då är man icke godkänd.

Hur blir det om man tror att barnens utveckling främjas mest av kärlek och inte av utbildning? Hur blir det om man tror att en mamma har mer att erbjuda än förskolepersonal? Vad har man för demokratiska rättigheter då?

Då tänker man fel. Då är man odemokratisk. Då är man icke godkänd.

Hur blir det i sådana fall där barnen blir diskriminerade och kränkta. I den fantastiska förskolan. Hur blir det med barn som blir bitna i ryggen. Eller på andra ställen? Hur blir det med barn som gråter när de blir lämnade? Hur blir det med barn som blir mobbade av andra barn? Hur blir det med barn som blir pratade med på ett sätt som inte är bra av personalen? Hur blir det med barn som längtar efter mamma och pappa? Hur blir det med barn som inte äter ordentligt? Hur blir det med barn som hatar att bli torkade och tvättade av främmande människor? Hur blir det med barn som glöms bort på gårdar? Hur blir det med barn som rymmer från förskolan? Hur blir det med barn som blir smittade och sjuka?

Hur blir det då? Blir det något eller säger man bara att så står det inte i läroplanen. Det är inte så det är. På riktigt. För det står i läroplanen.

För läroplanen är en helig skrift. Och nu ska den revideras. Bli ännu lite heligare. Den fastlägger vägen till paradiset. Ger oss receptet. Så här är det. Detta är ordet. I begynnelsen var ordet. På den nte dagen skapade staten förskolan och hen såg att det var gott. Kommen till mitt rike. Det tillhör barnen. Jesus älskar alla barnen.

Nä, det är lätt att bli ironisk. Fast det är nog bara jag. Det är väl ingen som läser de här läroplanerna. Och de som verkligen gör det...de är nog idioter. Saliga äro de som tro. Förlåten dem ty de vet icke vad de gör. Det är nog så. Någon tror att detta är av godo. Någon tror att så här kan man göra med barn...i ord skapa en skimrande idyll...små barn som skuttar in och utvecklas så in i bänken, blir demokratiska och solidariska, lär sig om hållbar utveckling och människans okränkbara värde...och pedagogerna är som urmödrar, fast utbildade...de ler och ser vartenda barn, undervisar och leker fritt, eller låter bli att lägga sig i, allt eftersom vad situationen kräver, byter blöjor på ett ytterst diskret sätt men ändå kärleksfullt...så barnen känner omsorgen men inte blir kränkt...utbildar i hur barnen ska utveckla sin integritet, ser till att barnen grundlägger de matematiska begreppen, lär sig programmera på en surfplatta, blir jämlik och normöverskridande, inte stereotyp på något sätt...

...och fram skrider framtiden...den perfekta människan långt borta i slöjorna tar form, materialiserar sig. Framtiden är här.

Suckar. Ska stänga av datorn. Gå in till mitt barn. Mitt jättestora barn på 6,5 år som missat 5 års utbildning men ändå är snäll och rar och har starkt självförtroende och är smart och allt man kan kräva av en 6,5-åring. Jag är så in i bänken glad över att han har sluppit utbildning och istället fått leva fritt...

söndag 17 september 2017

Mera sjukt

Det är ju höst och vabbet har kommit igång. Och då skrivs det i tidningarna. Samma varje år. Inget nytt på vabfronten helt enkelt. Den här veckan fäste jag mig vid två artiklar...

En i Dagens nyheter som handlar om att det är normalt för barn att vara förkylda ofta. 10 gånger om året är normalt. Och det är vinterhalvåret som är det värsta när det gäller infektioner. Ja, så 10 infektioner är koncentrerade till 6 månader då antar jag. Det blir mycket. Kanske mer som en enda lång infektion? Varje infektion vara i alla fall i ungefär 5 dagar. Så det blir alltså ca 50 dagar som varje barn är sjukt per år. Det märkliga är dock att föräldrarna inte är hemma mer än ungefär 8 dagar per år vid den ålder då barnen är som värst sjuka, vid ca 2 års ålder. Folk vobbar. Och flexar. Och skickar barnen till förskolan fast det är sjukt. Och så är det så att vissa infektioner inte heller kräver vab. Om barnet bara är förkylt och inte har feber finns det ingen anledning att vara hemma. Snor utan feber är ok alltså.

Vabbandet är som värst när barnet är mellan ett och två års ålder. Det börjar när barnet börjar förskolan vid 1,5 års ålder och sen håller det på till 4-5 år. Ett annat sätt att uttrycka det är att barnen är ofta sjuka under hela förskoletiden. Och att det är som allra värst just i början, när de kommer in i förskolevärlden.

Fast det är inte så mycket att hetsa upp sig över. Det går över. När barnen är 10 år är de som vuxna när det gäller sjukdomar...alltså 2 till 3 förkylningar per år. En läkare säger att barnen då lärt sig förstå hur man ska undvika smitta. Jaha, kan det vara så? Att barnen i förskolan blir sjuka därför att de inte förstår hur man ska undvika smitta? Gör man inte barnen lite väl vuxna när man resonerar så? Det kan ju vara så att små barn som joxas ihop med många andra småbarn smittar varandra och när de dessutom är just små har de ju en tendens att dregla, snora, slicka på saker, suga på saker, leka på ett närgånget sätt med saker och sakerna som finns runt barnen delas mellan många andra likasinnade små varelser. Men visst, man kan uttrycka det som så att små barn ännu inte lärt sig att förstå hur man ska undvika smitta. Och vi kan låtsas att 10-åringar lärt sig att förstå hur man undviker smitta. Eller så kan man säga som det är...att 10-åringar inte slickar och suger på leksaker längre..inte för att de utvecklat något särskilt förstånd utan för att de råkar ha blivit 10 år och inte längre leker på det sättet.

Fast egentligen spelar inget någon som helst roll. För barn måste utsättas för infektioner för att bygga upp ett grundläggande immunförsvar. Så egentligen kanske allt är rätt så bra. Bara det inte blir för många infektioner förstås. För då kan det vara dåligt. Hur många för många är förblir oklart. Kanske är det just 10 infektioner per år som är lagom. Förmodligen.

Ja, det var detta. Inget nytt under solen. Den obligatoriska vab-artikeln...tema med variation...har presenterats i olika tidskrifter. Så var det gjort. Och så får vi vänta till februari...eller förlåt...vabruari...och se om det har slagits ett nytt rekord. Eller kanske blivit lite bättre.

Man kunde även i en kvällstidning läsa om ett litet barn vars mamma skrivit en så bra lapp och satt upp på förskolan. Hennes lille son hade drabbats av en hjärntumör i februari i år. Han klarade av sjukdomen men blev tyvärr blind. Sonen är dessvärre infektionskänslig efter den svåra sjukdomen, som han genomgick för ett halvt år sedan alltså. Och då blir det jobbigt att gå på dagis. En förkylning kan innebära livsfara för barnet. Personalen och alla andra på förskolan tyckte lappen var så bra och mamman fick positiv respons.

Ja, tänk hur det är. Förskolan är verkligen en naturlag. Det är naturligt för barn mellan 1 och 5 år att vara sjuka stup i kvarten. Och det är helt normalt att skicka en liten blind infektionskänslig tvååring som nyligen genomgått hjärnkirurgi till dagis. Bara alla andra föräldrar håller sina barn hemma när de är förkylda så är det helt ok. Ja, eller om de kan vara feberfria förstås och ändå förkylda, för det var ju ingen fara då. Sägs det. Man får bara hoppas att barnen inte bär på någon bacill som ännu inte hunnit visa sig men som ändå ligger där och lurar och smittar när barnet dreglar lite över någon legobit och som sedan vandrar vidare till nästa barn.

Det får bli som det kan. Ett vet man säkert. Förskolan är grejen. Den är normen. Och den bryter man inte så lätt. Inte i landet där det är fint att bryta normer och komma ut ur garderober. Men förskolan...den är helig. Hur den än är så är den alltid bra. Inte ens om den utgör potentiell livsfara för ett litet barn är den dålig. En mamma till ett barn som nyligen varit dödssjuk kommer inte på tanken att ifrågasätta förskolan som ett bra ställe för hennes barn...bara att be andra föräldrar att inte skicka sina sjuka barn dit. Det är så långt fantasin sträcker sig. Förskolan har gått ända in i märgen på oss.











fredag 15 september 2017

Siffror

Idag läser jag i lokaltidningen att det går sämre för skolan i kommunen. LIte bättre är det när det gäller 9:ornas meritvärden men annars är det mesta sämre. Det är synd. Och det är lite konstigt att man inte heller får reda på vad exakt det är som går sämre. För det är ju så i skolans värld att alla de där rapporterna aldrig handlar om rent konkret vad det är som går på det ena eller andra sättet. Det blir mest siffror och procentsatser. Ingen verkar vilja prata om vad det är som brister. Vad undervisar man i? Vilka moment ingår i de olika ämnena och hur handskas man med dem? Hur kontrollerar man att eleverna förstår? Hur kommunicerar man det till elever och föräldrar?

Jag vet inte...jag ser ju bara vad jag ser när det gäller mina egna barn...ser hur det kan vara på två olika grundskolor. Jag är inte fysiskt närvarande i skolan förstås men jag kan se spåren av det som sker där och jag ser en del av vad som inte sker i skolan.

Jag ser långa dagar. Många lektioner i varje ämne.

Sitta och läsa romaner på skoltid.

Långa "projekt" där eleven själv ska driva arbetet framåt. Otydliga instruktioner. Otydliga tidsgränser.

Ingen återkoppling.

Ingen vägledning när det gäller att läsa texter.

Ingen vägledning när det gäller att skriva texter.

Knapphändig undervisning när det gäller grammatik, stavning, ordkunskap...

Mycket film.

Många lekaktiviteter.

Mycket fri rörlighet i klassrummen.

Skriva på plattan...ingen överblick över texten ges, man tittar på bokstäverna som knappas in istället för hela texten som man skriver. Plattan fixar stavningen och stora bokstäver.

Ingen mängdträning när det gäller matte.

Inga tydliga rutiner eller strukturer för lektioner och repetitionsarbete.

Detta ser jag. Och jag ser att det är dåligt.

Men ingen verkar bry sig. Siffrorna presenteras. Procentsatser hit och dit. Meritvärden och genomströmning. Men vad finns bakom siffrorna? Vad är det eleverna ska lära sig? Och hur ska det gå till? Ingen verkar veta.

torsdag 14 september 2017

Trött och glad

Dagen är slut och snart ska jag sova. Fredag i morgon. Det känns skönt. Dagen har varit lång och arbetsam men ändå givande. Två av skolbarnen har varit hemma idag. De hade ont i huvudet och var febriga. Morgonen startade precis som alla andra morgnar. Jag vaknade några minuter före mobilens larmfunktion skulle ringa. Som vanligt låg jag och lurpassade för att kunna trycka av det precis när det skulle börja tjuta. Retade mig som vanligt på att jag inte orkade trycka av det redan innan...men avstod eftersom jag var rädd för att somna om...som vanligt. Sedan upp och väcka elvaåringen, ner och göra frukost till honom...gjorde honom sällskap framför ett läkarprogram...intressant om någon som fastnat med fingrarna i en mixer, en annan som en blödning i magen och ytterligare någon som ramlat av en häst. Sedan fram med kläder och packa ryggsäck. Ett sista förhör hann jag med för elvaåringen hade prov på judendomen idag. Och så kom sexåringen smygande och ville ha frukost och se på Drakryttarna från Dräggö. Och sen krama och vinka av M som cyklade till skolan. Ett kort prat med 17-åringen och vinka av honom. 13-åringen vaknade och fick sin frukost...han gör den oftast själv men nu var han ju sjuk så...

Bädda, dammsuga, tvätten...plocka undan kläder från tonårsrum, bära glas och tallrikar som vandrat iväg, vattna blommor, dricka kaffe och läsa tidning...

Sen började sexåringens skola! Räkna lite matte, gå skottkärra, stå på händer, läsa några meningar, skriva lite, spela flöjt....

Började städa ur klädkammaren...låda efter låda ut och öppnas och tömmas...det var inte meningen med det ena gav det andra...rensa och slänga och packa om och torka av golv...

Lunch! Något snabbt så maken skulle hinna få sin mat när han kom hem...omelett med mozzarella, tomat, skinka och ruccola! Gott!

Dricka kaffe och läsa bok.

Städa legolådor. Plocka in i förrådet igen.

Fika med barnen. Prata med skolpojken som kom hem. Hur hade han haft det? Hur gick det på provet? Och mattediagnosen.

Ta fram fiol och noter och skicka iväg skolpojken till fiolen. Tjata på 15-åringen att han skulle ta fram noter till sin pianolektion. Fråga om han läst på kemiprov som närmar sig.

Förbereda kvällsmat...skala potatis...

Låta 11-åringen träna på ett föredrag han ska hålla i morgon i skolan.

Cykla till barngymnastik med sexåringen. Kika in i gympahallen och njuta av att se mitt barn fara fram som ett jehu och ha skoj! Läsa bok.Cykla hem.

Blev glad över att maken fattat vilken mat jag hade tänkt och att allt nästan var färdigt och dukat. Han hade handlat lite som fattades inför helgen också. Äta och prata. Gladde mig åt att äldsta sonen som sovit borta en natt var hemma en sväng. Roligt att lyssna på vad han hade att berätta om universitetsstudier och nollningsfester.

Lyssna på sonens föredrag igen! Det gick bra. Kollade i surfplattan och såg att han behövde hjälp med att skriva på sin självbiografi de ägnar svensklektionerna åt. Inte mycket händer på lektionerna. Hjälpte honom med en enkel disposition och ställde frågor som fick honom att komma igång. Han fick en del skrivet och vi bestämde att nu fick det vara bra! Hoppades på att han kan få  göra något annat på svensklektionerna...något som han kan lära sig något av.

Tittade på när de yngsta barnen provade ett nytt tv-spel de fått på posten idag! Det var kul! Varsin bana hann de. Hörde från köket hur maken satt och samtalade om kemi med 15-åringen.

Borsta tänder och se till att sexåringen tvättade händer och ansikte. Bädda upp och krypa ner och läsa böcker...De skeppsbrutnas ö av Liza Tetzner...sexåringen och elvaåringen älskar den och det gör mig glad för detta var en av mina favoritböcker när jag var barn. Och några sidor ur Felix i Vilda Västern av Jan Lööf...den går också hem! Hitta på rim och ramsor med yngsta barnen...måste vi göra varje kväll har han bestämt och vi snickrar ihop de allra roligaste rim...och skrattar så vi nästan gråter! Pussa, krama, god natt!

Plocka ihop kläder. Vika tvätt framför nyheterna. Titta på deckarserie med 13-åringen...han blir hemma imorgon också så han kunde lägga sig en liten stund senare än vanligt.

Plocka fram lite kläder. Titta på tv. Opinion Live. Lyssnar på Gudrun Schyman som pratar om att kvinnor och män måste dela lika på föräldraskapet...att kvinnor måste bli ekonomiskt oberoende, tänka på löneutveckling och pensioner. Suckar.

Går upp på övervåningen och säger god natt till stora barn.

Funderar på att lägga mig men slår på datorn. Bara en liten stund till. Sen ska jag sova. Lite trött är jag. Cykelturen och klädkammarstädningen tog lite extra på krafterna...så lite tröttare än vanligt är jag. Men glad. Så glad över att ha kunnat sköta om mig och de mina...blivit trött av att ha tagit hand om mitt...sluppit trötta ut mig på ett förvärvsarbete först och sedan inte orkat med mitt eget på kvällen. Jag känner mig glad och tacksam.

tisdag 12 september 2017

Frihet

Det har ju varit på tal länge...det där med att förskoleklassen ska bli obligatorisk. Nu verkar det som om det kan bli verklighet redan höstterminen 2018. I nuläget är det två procent av sexåringarna, ungefär 2000 barn varje år som inte deltar i någon PEDAGOGISK VERKSAMHET.

Gustav Fridolin säger att "Alla barn ska få en bra start in i skolan. Förskoleklassen ger en jämlik start i barns upptäckande av språk, matematik och andra kunskaper. Mötet mellan förskolans och grundskolans pedagogik ger en möjlighet att möta alla barn där de är, och det här stärker förskoleklassens roll och ansvar i ett sammanhållet skolsystem."

Ja, så kan det förstås vara. Om inget barn kommer undan förskoleklassen så blir det ju jämlikt. Och det är huvudsaken. Inte att det är bra eller dåligt. Bara att det är lika. Det kanske finns barn som inte lär sig något hemma (kanske) men det finns ju också barn som lär sig mer hemma än i förskoleklassen. Det är inte viktigt. Det viktiga är att alla gör lika. Barnen måste tydligen gå i förskoleklass och lära sig språk och matematik och...ja, annat. Det är något magiskt i det där mötet mellan förskolans och grundskolans pedagogik som på något sätt boostar alla barn så att det går så där jättebra i skolan sen. Eller i alla fall att det går ungefär lika bra, eller dåligt, för alla.

Jag tänker att...pust...vi slingrade oss ur just det här nätet med vår yngste. Vi slapp förskolepedagogiken och den här bryggan eller mötet...och hoppar direkt in i grundskolans jämlika värld. Vi tar risken...kör på utan övergång, utan något möte mellan olika pedagogiker.

Jag tänker på min sexåring. Hur han pratar...som en helt vanlig människa med stort ordförråd...svåra ord och uttryck från vuxenvärldens språk smyger sig in mer och mer...reflektionerna blir mer avancerade, minneskapaciteten är stor, återberättandekonsten likaså...utan någon speciell pedagogik...det kommer ur samvaron med vuxna, ur samtalen, ur kontakten. Jag tänker på hans allmänna mattekunskaper...de funkar...han greppar alla de vanliga matematiska och fysikaliska begreppen. Och de där andra kunskaperna...de finns där...om djur, blommor, växter, grönsaker, vapen, länder, flaggor...allt som intresserar honom och som han kommer i kontakt med. Och så är det annat förstås...sånt som inte kommer av sig självt...konsten att kunna läsa, skriva och räkna på riktigt...addition, subtraktion, multiplikation och division. Det går lätt att lära om man vill...och har en informator till hands. Och det har mitt barn. Och eftersom jag vet att det kommer gå sakta i skolan när han väl måste börja har vi redan satt fart. Vi måste bygga en grund innan han ska in i kvarnarna...jag vill se till att han kan läsa och skriva och räkna innan ettan börjar. Man kan inte räkna med att det kommer att funka bra där. För det är inte sånt som är alldeles säkert fungerar i skolan. Det som fungerar är att alla gör lika. Lika lite. Och det tycker jag är synd. Jag vill att mitt barn ska få bli så duktig han kan...få upptäcka så mycket han kan...få utvecklas så långt han kan och vill och få alla redskap att följa sin egen bana.

Den här dagen borde mitt barn ha varit i förskoleklassen och fått förmånen att bli jämlik. Men han har varit hemma i den ojämlika världen. I den världen har han:

Sovit till halv 8.
Ätit gröt och tittat på ett program om veterinärer.
Spelat tv-spel
Läst en sida i en läsebok...gammeldags...mor är rar och far ror ...typ.
Skrivit bokstaven K och ordet kung och ritat en kung.
Räknat utvalda delar på fyra sidor i en mattebok för åk 1.
Velat lära sig att förstå hur stora tal är uppbyggda...såna med många siffror.
Skrivit ett brev till sin pappa.
Dukat bordet.
Byggt lego.
Försökt konstruera en gasmask av en petflaska.
Åkt longboard och lämnat saker till klädinsamling.
Sett en skadad kråka och försökt hitta på en lösning för att försöka rädda livet på den. Åkt longboard hem för att hämta mat till den och tagit cykeln tillbaka för att slänga ut all mat så att kråkan ska ha mat.
Spelat tv-spel tillsammans med sin storebror.
Druckit kaffe ihop med sin mormor och morfar och bröder.
Tagit en longboardpromenad tillsammans med sin mormor för att visa henne kråkan.
Suttit i knät på en stor storebror och fått hjälpa till med ett svårt (barnförbjudet - hemskt men så kan det vara när man har storasyskon) datorspel och hört när engelska talas med utländska spelkompisar.
Hört en spökhistoria för barn och en lång berättelse om Rasmus Nalle samt sjungit ett antal sånger tillsammans med mig och storebror.

Det var inte så jämlikt. Vad nu det är. Men kul var det. Och jag tror att han lärde sig något. För som han själv brukar säga..."man lär sig något nytt varje dag...för det har pappa sagt." Och det har han nog rätt i. Det där mötet..den där bryggan...den är något som gott kan vara väldigt unik för varje barn. Den behöver inte vara jämlik. Den kan vara hur som helst. Det är liksom inte det som spelar roll. Det som spelar roll...det är att själva skolundervisningen fungerar som den ska. Och det gör den inte. Det kan konstrueras hur många möten och hur många övergångar som helst...införas hur många obligatorier som helst och hur många timmar som helst som ska spenderas i skolan. Det kvittar så länge lärarna inte vet vad de ska undervisa i och hur. Och jag tror ärligt inte att någon längre vet. Det finns ingen plan. Ingen annan än att alla ska vara i verksamhet. Hela tiden. Ingen får halka mellan maskorna. Alla ska med.

Vi byggde stora tal...där nollorna fick gömma sig under! 
Läsningen går lättare för varje dag! Den gamla boken är så bra...samma ord kommer om och om igen och ordbilderna fastnar i minnet! När det går lätt blir det roligt och då går det ännu lättare att läsa! Den här pedagogiken funkar bra. Den funkar bra hemma och den skulle nog funka bra i skolan också. 
Lika gärna som att springa i flock i en lekhall kan man träna på longboarding! Det är kul och förmodligen tränas motorik och styrka upp! Vi bryr oss inte om vilket. N ville åka longboard och då gjorde han det. 

Här spanar vi efter den stackars kråkan! Många tankar och mycket prat blev det kring den lilla skadade fågeln. Kanske hände det något pedagogiskt när medkänsla och empati väcktes. Vi vet inte. Vi bryr oss inte. Vi brydde oss bara om fågeln. 
Ja, så var en dag till ända. Och i morgon kommer en ny. En till dag i frihet. Och det tackar vi för. Jag, en mamma, hemmafru...vad kan min grupp utgöra...en promille av Sveriges befolkning? Och sexåringen...en liten bit av 2 procent av alla sexåringar därute. Två ojämlika individer...med all tid i världen och alla möjligheter att hitta på vad vi vill. Fria. Det är inte så dumt. 













fredag 8 september 2017

Fredag!

Det är fredag...vardagsveckan har rullat sig hit...igen. Två stora barn har varit sjuka...rejält förkylda och ont i halsen. Och 11-åringen kräktes i skolan och fick gå hem. Han var matt ett dygn men sedan var han som vanligt igen. 

Det har varit tandläkarbesök för 6-åringen. Tandsköterskan frågade om han gick i nollan och blev mycket betänksam när hon hörde att han inte gjorde det. Jag sa att han inte behövde det. Han lekte hemma och låg redan så långt fram kunskapsmässigt att han inte har något behov av det de gör där. Hon svarade lite bitskt att det var ju bra det. N visade i alla fall att han utvecklats på ett tillfredsställande sätt när det gäller att uppföra sig. Han slog i hand, sa sitt namn högt och tydligt, svarade på frågor, gapade snällt, berättade och visade att han höll på att få en ny tand och att två var lösa. 

Fritidsaktiviteterna har dragit igång igen...piano, fiol, orkester, freerunning och barngymnastik. Det blir lite körigt att hålla reda på allt men roligt också förstås. N började i en grupp för större barn, 6-8 år, och tyckte det var toppen den första lektionen. Det var intressant att titta på. Jag konstaterade att många barn, särskilt pojkar, hade mycket svårt att sitta still, lyssna, göra som de blev tillsagda. Kanske överanalyserar jag men jag tycker att det verkar som om barn blir vilda av att vistas i stora barngrupper...de verkar inte riktigt vara blyga längre. De verkar känna sig hemma, vågar säga vad de tycker (den här leken suger, vad tråkigt det här är, jag har ingen lust att göra det här)...

Jag har jobbat mycket med skolarbete...eller jag har väl inte jobbat...men satt barn i arbete. 11-åringen fick jobba ikapp lite med engelskan igår och idag. Där jobbar de själva. i 12-16 lektioner ska de googla,forska, samla fakta om ett djur och sen ska det göras en key note och förberedas ett föredrag som ska hållas i klassen sen. Det är tydligen rörigt i skolan ...svårt att få arbetsro. Och 11-åringen får inte mycket gjort på lektionerna. Ett par ord eller meningar hamnar på surfplattan men det räcker ju inte förstås. Så han har fått göra det hemma istället. Tur man kan hjälpa till. Det är samma sak i matten. Det låter mycket på lektionerna säger sonen och han får svårt att tänka. Vi jobbar hemma. Man får tänka så att det är bra att barnen vilar och har kul i skolan så kan de jobba lite mer koncentrerat hemma. Synd bara att tiden är knapp i hemmet. 

6-åringen fortsätter sin skola. Vi har spikat tre lektioner med lite kroppsrörelse emellan. Det tar som mest en timme att göra allt. Vi börjar med matte. Jobbar i 1:ans mattebok. Den är lätt. N orkar inte riktigt göra allt. Det är lite för mycket pysselkaraktär på det hela. Men vi gör allt det viktiga (som är mycket utspritt i boken) och lite av det pyssliga. Sen kör jag muntlig räkning från en gammal mattebok...som går enormt mycket fortare fram! Sen är det lite handstående eller skottkärra eller något och så läser vi i läseboken. Nu går det jättebra. N har börjat läsa riktiga, men enkla texter och den gamla boken är så bra...ord återkommer, ordbilder kan memoreras, det är så lätt innehåll att man inte behöver lägga någon kraft för att försöka förstå det...och nu ljudar N inte längre utan säger ordet direkt...inte fort men ändå. Sen blir det skrivning och lite teckning. N får skriva en bokstav i taget...vi har gjort O, S, M, R, T, F, I, Ä...han får klippa ut bokstäver och klistra in i en bok, skriva stora och små bokstäver och rita en bild som innehåller bokstaven vi jobbar med! Det är roligt! 

I högstadiet är det svårt att komma igång. Skolan ska digitaliseras och det har varit svårt att få fram surfplattor till alla. Så det har tittats på film, lekts lekar, räknats i kopierade häften, pratats om vad som ska göras...senare. Många timmar i skolan och mycket lite utdelning för insatsen. Det är trist. 

Ja, det är ju fredag...och hemmet är städat...sängarna renbäddade, toaletterna städade, golven dammsugna och tvättkorgen nästan tom. En kaka står klar på köksbänken och väntar på att de två skolbarnen som ännu inte kommit hem ska göra det. Ikväll ska vi väl äta lite extra gott. Friterad torsk med pommes och hemgjord bea hade smakat bra...men vi har ingen torsk just idag... och inga pommes heller. Bilden är från en annan fredag. Idag blir det karré...för det var extrapris på det...potatis i foliepaket och fetaostsås till det...egna tomater med rödlök och vinägrett blir gott till! Kanske ska jag sätta en baguettedeg också...ja, det gör jag! Trevlig fredag därute!


tisdag 5 september 2017

Servicesamhället

Igår kunde jag läsa i tidningen att ett lokalt företag låtit göra en undersökning om unga i arbetslivet. Det handlar om att locka unga till nya arbetsplatser. Det stod lite allt möjligt...om var unga hittar jobbannonser och hur de söker jobb...digitalt förstås.

Sedan handlar det om vad de unga vill ha ut av sitt arbete. De vill ha förmåner. Tillgång till massage är något man efterfrågar. Tillgång till gym vill varannan ung person ha. Var fjärde ung önskar sig tillgång till psykolog genom arbetsplatsen. De unga kvinnorna önskar sig mer praktisk hjälp. Var tredje vill ha städhjälp. Nästan lika många vill ha barnpassning och hela 20 % vill ha hunddagis. 

Jag känner mig förvirrad. Kanske är jag ute och cyklar men är det inte lite...märkligt...att liksom jobblivet liksom närmar sig fritiden och liksom bakas ihop på något sätt. Man önskar att jobbet ska lösa de praktiska, emotionella, fysiska problem jobbet liksom orsakar. Jobbet ska bli någon slags central för hela ens liv. Mår man dåligt...kontakta jobbpsykologen, ont i ryggen...boka en massagetid...svårt att få ihop barnapusslet...kontakta företagsbarnvakterna, hinner inte hem och gå ut med vovven...in med den på hunddagiset företaget anlitar, hinner ej städa...företagsstäderskorna fixar biffen. 

Ett samhälle där alla vävs samman i någon slags tjänsteutbyte...en total lösning...visualiserar sig i min hjärna. Jag försöker få ordning på mina tankar. Minns brottstycken av samtal med maken om saker han hört här och där...om hur enkelt det är att få fönstren putsade...inte dyrt alls...ta bara hem en tant...hon gör det när du är på jobbet. Det är väl RUT som träder in. Men nu verkar det vara ett nytt tänk på g. Man vill inte ens behöva anlita RUT. Man vill ha någon slags all inclusivelösning för hela sitt liv. Jobb och service i en härlig mix. 

Så tänker jag på servicestaben som är nödvändig för att få till den slutgiltiga lösningen...ett härligt tjänstesamhälle där allt flyter på så smidigt som möjligt...vilka är de, de osynliga, de som måste till för att ritningen ska gå ihop...städerskorna, barnpassarna, hunddagisfröknarna, massörerna...vilka är de? Vad ingår i deras arbetsvillkor...tillgång till massör, barnpassning, hunddagis, städning? Förmodligen inte.





måndag 4 september 2017

Sjukt

Nu har lussäsongen startat! Det ser man på de sociala medierna. Barnen har börjat den nya terminen i förskolan och lössen kommer som ett brev på posten. Och förkylningarna är också här! Löss har vi inte. Men förkylda är vi nästan hela bunten. Två barn är hemma och ett par verkar vara på g med att bli sjuka. Efter maten satt jag och slappade lite framför datorn. Läste lite artiklar här och där. Halkade in på Dagens Industri och kom in på någon slags annons som handlade om höstens vanligaste sjukdomar. Och tydligen är de vanligaste sjukdomarna på hösten:

- Den vanliga klassiska förkylningen.
- Svinkoppor, höstblåsor och vattkoppor.
- Löss.
- Eksem.

Tja, det var de vanligaste sjukdomarna för hösten. Det låter läskigt. Förkylning och vattkoppor kan jag gå med på. Men svinkoppor, löss, eksem...det låter som typiska sunksjukdomar...de där som florerar när det är lortigt, varmt, tätt med folk, osunt. För många barn på samma instängda, dammiga, lortiga ställe. Leksaker som vandrar mellan barn. Saliv och snor som byter ägare. För många kläder i för trånga utrymmen i kapprum och fritidshem. Överbelastning. Jag vet att typ Agnes Wold skulle säga att jag hade fel. Men jag vet vad jag tror. Jag ser vad jag ser. Det har ändrat sig. Förr hade folk löss. Sen fick folk det bättre och lössen drog sig tillbaka. Nu är de här igen.


söndag 3 september 2017

Söndag!

Det är söndag kväll och helgen är snart slut! En riktig arbetshelg blev det och det känns bra! Vi har bara jobbat...med ombyggnation, med trädgården och med skolarbete. Och så har vi tittat på tv och ätit hyfsat god mat. Det fick duga så denna helg! 

Jag förbereder trädgården för hösten. Rensar och kantklipper och flyttar på en del saker och tänker på hur jag vill göra härnäst. Kanske ska jag ta bort en del grejer och ha något nytt? Riddarsporrarna trivs inte så värst...kanske ska jag nöja mig med en och ha lite mer flox istället? Någon mer ros vore roligt. Och hortensiorna...de vill verkligen inte blomma. De gjorde det de första tre somrarna men sen tröttnade de och nu blir det bara blad. De får nog ryka i år och bytas ut mot något annat? Eller har jag gjort något fel? Vad gör man för att få hortensior att blomma? 
Jag satte solrosfrön i våras och det var ju skoj! Nu har vi tio jättehöga stänglar och tre av dem har redan slagit ut och lyser så fint! 
Och luktärtorna blommar för fullt! Och de är härliga tycker jag...både fina och så lukten...den är så underbar! Man får gå förbi och sniffa många gånger varje dag och njuta! 
Echinacean har slagit ut och jag gillar den så mycket! 
I år fick vi inte många äpplen. Inte ett enda Transparent Blanche men vårt Aroma har kanske 15 äpplen i alla fall! Snart ska vi provsmaka! Och James Grieve-trädet vi satte förra året har några äpplen! Det blir spännande att testa!
Till kvällsmat tänkte jag göra panerad torsk med remouladsås och potatis...Jag förberedde allt och sen tog jag fram den färska fisken maken köpte i går...paketet såg lite fel ut...fel form för inslagen torsk...det var visst en laxsida! Oh no! Ingen panering alltså! Och klockan var redan sex! Ändrade planer! Men det gick bra och det blev jättegott! Jag skar upp laxen i portionsbitar och stekte i stekpanna...på med rivet citronskal och persillade. Potatisen var redan i ugnen. Och så hämtade jag in ett gäng rödbetor...kokte, blandade dem med brynt smör, rostade sesamfrön, kapris och schalottenlök! Fetaost på det! Mums! 
Och nu är det söndag kväll och alla sover utom jag! Jag ska ta mig en kopp te och titta på Billions innan jag hoppar i säng jag också! 

lördag 2 september 2017

Cissi Wallin....

....skriver i Metro att hon skaffade barn utan att vilja vara tillsammans med honom nonstop. Hon berättar att hon älskar att jobba, vara kreativ och dricka kaffe utan att bli störd. hon älskar att känna hur hela hennes väsen får stimulans. Och då kan hon inte vara hemma med barn mer än två dagar i streck. Hon är som vilken pappa som helst. Och det vill hon vara utan att behöva känna skam och skuld. Och det är det som är problemet tydligen. Att hon skammas av andra mammor för att hon lämnar sin 2-åring på dagis. Och det räcker inte med att mammor är emot henne. Hela samhället är emot henne. Samhället tycker att en mamma ska uppoffra sig själv. Utan att klaga. Hon ska ha ansvar för föräldraledighet, vabb och hela projektet Familjen AB.

Fast Cissi Wallin har löst det hela. Så egentligen är hon nöjd. Antar jag. För några månader sedan slutade Cissi att ha ångest över hur misslyckat hennes naturliga moderskap var. Hon förstod och insåg att det moderna samhället inte längre är sådant beskaffat att ett "naturligt" moderskap är naturligt. Inte ens på stenåldern satt mammorna hemma i grottan och bakade cup cakes och maratonammade. De som hade lust gick ut som vilken karl som helst och fällde en mammut eller något får man förmoda. Sen är det ju så att småbarnsåren numera är ganska kämpiga. Och är det kämpigt måste man hjälpas åt. Och det är där papporna kommer in. De får aldrig höra att "varför har du skaffat barn om du inte vill vara med dem non stop."

Ja, det är så resonemanget går. Och jag ba...asså vad vill detta säga? Vad är nytt? Är det inte exakt så här tongångarna går bland politiker och media. Cissi är alltså helt godkänd. Hon gör rätt. Hon tänker rätt. Det är väl inget konstigt att lämna barn på dagis från det att de har fyllt 1 år? Man har väl till och med rätt att ha barnen på dagis på heltid oavsett vad man som förälder har för sig om man bor i Stockholm har jag för mig. Och staten vill ju väldigt gärna att mammor slutar upp med de där dumheterna att känna modersinstinkter. Det är ju det fulaste man kan ha. Det sägs om och om igen att det är dumt att mammor är hemma ens en aning mer än papporna. Det är dåligt för deras karriärer, deras löneutveckling, deras självförtroende, deras ekonomi, deras pensioner. Det är dåligt. Punkt. Och det är dåligt av mammor att roffa åt sig av pappans dagar. Agnes Wold som tydligen är någon slags sakkunnig åt den utredning staten beställt för att modernisera föräldraförsäkringen säger att det är dags att skamma mammor som tar för sig av föräldradagarna. Det sägs ständigt att det är tråkigt att vara hemma hos barn. Det är inte stimulerande nog. Förskolan framställs som det enda tänkbara alternativet när det gäller att fostra barn. Förskolan is da shit...det är bara där barnen lär sig socialt samspel, utvecklar empati, lär sig matte, utvecklar sitt språk, blir friska, utvecklar psykiskt välmående. Föräldrar har icke något att komma med.

Ja, så Cissi är sent ute. Hon har redan vunnit. Hon vann för länge sedan. Nu gäller det bara att skamma på...för de som blir skammade är ju vi som vill vara hemma med våra barn. Vi som har modersinstinkter. Det är fult att ha. Riktigt fult. Då försöker man bara spela märkvärdig och få en guldstjärna av någon. Man vill ha en gloria. Man är så sunkig och inåtvänd och borde upprätta ett altare på något skötbord (om man har något) och onanera framför det. Man gör ingen nytta. Man går runt och lallar därhemma. Samtidigt är det vidrigt jobbigt att vara hemma och ta hand om barn. Barnen är jobbiga och de smular och kladdar. Och ställer frågor.

Ja, det är tråkigt. Och jobbigt. Och då är det toppen att det finns en förskola som kan ta emot alla barn som är så trista och mindblowing att ta hand om. Och det är ju ännu mer tur att förskolan inte kostar så mycket. Så att man har råd. Och har råd har man...tror man...man tror man är fri...men i själva verket är man med och betalar kalaset. Alla är med. Alla skattebetalare. Och alla vi i landet betalar skatt...från varje liten bäbis till varje gamling...för alla som konsumerar är med och bidrar. Mer än 100 000 kr per barn och år kostar en förskoleplats. Detta är alltså pengar de som använder förskola bjuds på. Och detta är alltså pengar som de som inte använder förskola inte får med av. Trots att de är med och betalar.

Så, vem är det som är förtryckt? Var finns patriarkatet? Vilket strukturellt förtryck utsätts vem för? De frågorna borde vara lätta att besvara. Men de är inte intressanta i sammanhanget. Det är roligare att inbilla sig att man gör något slags uppror mot någon överordnad patriarkal struktur. I själva verket är man med och stärker strukturen, cementerar förtrycket, indoktrinerar unga mammor...går statens, den nya patriarkens, ärenden.