tisdag 12 september 2017

Frihet

Det har ju varit på tal länge...det där med att förskoleklassen ska bli obligatorisk. Nu verkar det som om det kan bli verklighet redan höstterminen 2018. I nuläget är det två procent av sexåringarna, ungefär 2000 barn varje år som inte deltar i någon PEDAGOGISK VERKSAMHET.

Gustav Fridolin säger att "Alla barn ska få en bra start in i skolan. Förskoleklassen ger en jämlik start i barns upptäckande av språk, matematik och andra kunskaper. Mötet mellan förskolans och grundskolans pedagogik ger en möjlighet att möta alla barn där de är, och det här stärker förskoleklassens roll och ansvar i ett sammanhållet skolsystem."

Ja, så kan det förstås vara. Om inget barn kommer undan förskoleklassen så blir det ju jämlikt. Och det är huvudsaken. Inte att det är bra eller dåligt. Bara att det är lika. Det kanske finns barn som inte lär sig något hemma (kanske) men det finns ju också barn som lär sig mer hemma än i förskoleklassen. Det är inte viktigt. Det viktiga är att alla gör lika. Barnen måste tydligen gå i förskoleklass och lära sig språk och matematik och...ja, annat. Det är något magiskt i det där mötet mellan förskolans och grundskolans pedagogik som på något sätt boostar alla barn så att det går så där jättebra i skolan sen. Eller i alla fall att det går ungefär lika bra, eller dåligt, för alla.

Jag tänker att...pust...vi slingrade oss ur just det här nätet med vår yngste. Vi slapp förskolepedagogiken och den här bryggan eller mötet...och hoppar direkt in i grundskolans jämlika värld. Vi tar risken...kör på utan övergång, utan något möte mellan olika pedagogiker.

Jag tänker på min sexåring. Hur han pratar...som en helt vanlig människa med stort ordförråd...svåra ord och uttryck från vuxenvärldens språk smyger sig in mer och mer...reflektionerna blir mer avancerade, minneskapaciteten är stor, återberättandekonsten likaså...utan någon speciell pedagogik...det kommer ur samvaron med vuxna, ur samtalen, ur kontakten. Jag tänker på hans allmänna mattekunskaper...de funkar...han greppar alla de vanliga matematiska och fysikaliska begreppen. Och de där andra kunskaperna...de finns där...om djur, blommor, växter, grönsaker, vapen, länder, flaggor...allt som intresserar honom och som han kommer i kontakt med. Och så är det annat förstås...sånt som inte kommer av sig självt...konsten att kunna läsa, skriva och räkna på riktigt...addition, subtraktion, multiplikation och division. Det går lätt att lära om man vill...och har en informator till hands. Och det har mitt barn. Och eftersom jag vet att det kommer gå sakta i skolan när han väl måste börja har vi redan satt fart. Vi måste bygga en grund innan han ska in i kvarnarna...jag vill se till att han kan läsa och skriva och räkna innan ettan börjar. Man kan inte räkna med att det kommer att funka bra där. För det är inte sånt som är alldeles säkert fungerar i skolan. Det som fungerar är att alla gör lika. Lika lite. Och det tycker jag är synd. Jag vill att mitt barn ska få bli så duktig han kan...få upptäcka så mycket han kan...få utvecklas så långt han kan och vill och få alla redskap att följa sin egen bana.

Den här dagen borde mitt barn ha varit i förskoleklassen och fått förmånen att bli jämlik. Men han har varit hemma i den ojämlika världen. I den världen har han:

Sovit till halv 8.
Ätit gröt och tittat på ett program om veterinärer.
Spelat tv-spel
Läst en sida i en läsebok...gammeldags...mor är rar och far ror ...typ.
Skrivit bokstaven K och ordet kung och ritat en kung.
Räknat utvalda delar på fyra sidor i en mattebok för åk 1.
Velat lära sig att förstå hur stora tal är uppbyggda...såna med många siffror.
Skrivit ett brev till sin pappa.
Dukat bordet.
Byggt lego.
Försökt konstruera en gasmask av en petflaska.
Åkt longboard och lämnat saker till klädinsamling.
Sett en skadad kråka och försökt hitta på en lösning för att försöka rädda livet på den. Åkt longboard hem för att hämta mat till den och tagit cykeln tillbaka för att slänga ut all mat så att kråkan ska ha mat.
Spelat tv-spel tillsammans med sin storebror.
Druckit kaffe ihop med sin mormor och morfar och bröder.
Tagit en longboardpromenad tillsammans med sin mormor för att visa henne kråkan.
Suttit i knät på en stor storebror och fått hjälpa till med ett svårt (barnförbjudet - hemskt men så kan det vara när man har storasyskon) datorspel och hört när engelska talas med utländska spelkompisar.
Hört en spökhistoria för barn och en lång berättelse om Rasmus Nalle samt sjungit ett antal sånger tillsammans med mig och storebror.

Det var inte så jämlikt. Vad nu det är. Men kul var det. Och jag tror att han lärde sig något. För som han själv brukar säga..."man lär sig något nytt varje dag...för det har pappa sagt." Och det har han nog rätt i. Det där mötet..den där bryggan...den är något som gott kan vara väldigt unik för varje barn. Den behöver inte vara jämlik. Den kan vara hur som helst. Det är liksom inte det som spelar roll. Det som spelar roll...det är att själva skolundervisningen fungerar som den ska. Och det gör den inte. Det kan konstrueras hur många möten och hur många övergångar som helst...införas hur många obligatorier som helst och hur många timmar som helst som ska spenderas i skolan. Det kvittar så länge lärarna inte vet vad de ska undervisa i och hur. Och jag tror ärligt inte att någon längre vet. Det finns ingen plan. Ingen annan än att alla ska vara i verksamhet. Hela tiden. Ingen får halka mellan maskorna. Alla ska med.

Vi byggde stora tal...där nollorna fick gömma sig under! 
Läsningen går lättare för varje dag! Den gamla boken är så bra...samma ord kommer om och om igen och ordbilderna fastnar i minnet! När det går lätt blir det roligt och då går det ännu lättare att läsa! Den här pedagogiken funkar bra. Den funkar bra hemma och den skulle nog funka bra i skolan också. 
Lika gärna som att springa i flock i en lekhall kan man träna på longboarding! Det är kul och förmodligen tränas motorik och styrka upp! Vi bryr oss inte om vilket. N ville åka longboard och då gjorde han det. 

Här spanar vi efter den stackars kråkan! Många tankar och mycket prat blev det kring den lilla skadade fågeln. Kanske hände det något pedagogiskt när medkänsla och empati väcktes. Vi vet inte. Vi bryr oss inte. Vi brydde oss bara om fågeln. 
Ja, så var en dag till ända. Och i morgon kommer en ny. En till dag i frihet. Och det tackar vi för. Jag, en mamma, hemmafru...vad kan min grupp utgöra...en promille av Sveriges befolkning? Och sexåringen...en liten bit av 2 procent av alla sexåringar därute. Två ojämlika individer...med all tid i världen och alla möjligheter att hitta på vad vi vill. Fria. Det är inte så dumt. 













9 kommentarer:

  1. Hej!

    Du behöver nog inte fundera så mycket på om han lär sig mer än de i skolan, för det gör han, efter att ha sett vad de gör i skolan. Men visst han lär sig saker som tillhör den verkliga världen och inte det som andra barn gör, den sociala konstruktion av en grupp med ex antal andra barn.

    Just nu har stora grabben tränat lite siffror och nu är det musik-dator lektion då han lyssnar på hasse andersson på youtube, medan mor är halvt däckad i en dunder förkylning suck.

    En sak som mina barn vet tidigt det att livet och döden är alltid närvarande när man har djur. Fick ta bort en anka för en tid sen som plötsligt hade insjuknat, och de såg att jag försökte rädda den men den orkade inte, och då kan man inte låta den lida. Så det fick begravning på den och fyraåringen tog den i fötterna och la ner den i hålet och sa vila i frid. Sen kan de kommentera att i där ligger anka, som att det är helt naturligt, men många skulle nog tycka att det vore hemskt att visa barnen sånt (dock behöver de inte se precis själva nackandet) men vi har aldrig gjort döden till nåt "hemskt".
    Kom och tänka på detta när jag läste om kråkan :)

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen! Nä, jag tvekar inte om var sonen lär sig mest och bäst! För mig är det helt uppenbart att lärande utöver rena skolkunskaper (som i och för sig kan läras minst lika bra i hemmiljö) fungerar bättre i äkta miljöer jämfört med i institutionsmiljö!

      Det låter mysigt att få sitta och lyssna på Hasse Andersson tillsammans med dig...och skönt för dig att kunna fixa till lite vila samtidigt som sonen får sig en dos musik! Hoppas du mår bättre snart!

      En fin och rörande berättelse om ankan...liv och död hör ju till livet...Vi funderar vidare på den där kråkan...hur hade den det i natt? Och efter maten ska vi ta en tur och se om den är kvar...ta med lite mat till den och hoppas på att den klarar sig, att vingen läker innan en katt tar den...

      Radera
  2. Hej hej,

    pratade igår med en bekant om hur deras dagar ser ut. Främst deras eftermiddagar. Det var liksom så sorgligt att höra att de i den familjen inte använder sin tomt utan at de alltid är någon annanstans; lekplats på eftermiddagar och badhus eller lekland på helger. Det känns som en (förutfattad, från min sida) och typisk bild av idag; barnen - OCH - föräldrarna är så frikopplade från sina hem, hushållet och trädgården att de inte kan aktivera sig hemma. Allting måste liksom vara uppstyrt, förberett, någon annan måste ha skrivit en skylt; "Här kan man leka!" ungefär.

    Lite OT från blogginlägget kanske men känns som att det ligger i linje med allting; in med barnen då de redan är små ettåriga bebisar och sedan så blir de bara som styrda pjäser som vallas runt från plats till plats utan egen initiativförmåga.
    Vill använda en rad fula ord och tillmälen, men avstår. Ni förstår säkert hur det kan kännas ibland när man betraktar allt detta utifrån sitt eget perspektiv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner som du och tänker som du!

      Radera
  3. Varje gång den här diskussionen kommer upp kan jag inte låta bli att tänka på... hur mycket tror ni handlar om integration i den här frågan? Jag tror nämligen att en stor del handlar om att politikerna vill att barn till icke-svenska föräldrar ska komma in i verksamheten, språket, samhället... men det skulle de aldrig få för sig att säga eftersom det skulle kunna verka diskriminerande.

    Sen vet jag att du Ditte brukar svara att barn har rätt och bruk för sitt modersmål för att också bli bra på svenska, och det finns säkert en poäng med det! Jag är ju själv för att folk ska få bestämma själva vad som passar dem och deras familj. Men här i Danmark där jag bor finns en annan inställning - här språktestas alla treåringar, och visar det sig att barnen inte kan någon danska alls så blir det förskola under tvång 15-30 timmar i veckan. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.... men som sagt tror jag att en del av de svenska politikernas "rädsla" handlar om barn med annan bakgrund än svensk, att de måste komma in i samhället tidigare - för då blir ju säkert allting bra av sig självt.... bara man kommer in i den fantastiska kommunala jämnlika verksamheten =)

    Det är möjligt att jag är helt ute och cyklar här, men det är som sagt något jag har funderat en del över.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger säkert något i det du skriver. Fast jag tror kanske att planen är mer omfattande än så...och gäller oss alla, inklusive invandrarna. Jag tror att det långsiktiga målet är en skola som börjar när barnet är, säg 1 år. Nu har alla vant sig vid att förskola är normaltillståndet. Det finns inget motstånd alls. Förskoleklassen är också det normala, "alla" sätter sina barn där utan att reflektera över varför (det gjorde även jag med mina fem äldsta). I förskolan har det börjat inrättas speciella femårsgrupper. Jag tänker att snart så blir nog de där femårsgrupperna den nya förskoleklassen...vänta några år till och sen blir den också obligatorisk...den nya bryggan mellan förskolan och skolan. Och så fortsätter det. Sen står vi där...som du i Skåne skrev för ett tag sen...som den kokta grodan...kokta utan att ha fattat att vi ens blivit det. I botten tror jag att det handlar om styrning. Splittrar man föräldrar och barn, familjer, får man svaga och lydiga undersåtar. Ingen får tid och kraft att föra vidare sin egen familjekultur och sina egna värderingar...vi blir likriktade, institutionaliserade...icke-tänkande löneslavar. Pessimistiskt men i mina mörkaste stunder tror jag att det är så...utan att de som styr kanske ens fattar det själva. Vi har väl blivit ett sånt folk som lärt oss gå i kedjor och lärt oss tycka om det oavsett var i hierarkierna vi befinner oss.

      Radera
  4. Hej igen!

    Tror inte heller det handlar om de invandrande barnen, detta ingår i planen att skilja föräldrar och barn åt, så blir folk lättare att kontrollera.

    Det finns folk där ute som vet precis vad de pysslar med men sen har vi de nyttiga idioterna och de är många. Dit hör de flesta av våra politiker.

    Här i Sverige, jämfört med Danmark kanske, så är det fult att vara stolt över sitt land och vi ger gärna bort det till alla som vill komma hit och ha av kakan. Problemet är bara det att kakan är inte oändligt stor. Så risken här är väl snarare att svenska barn lär prata svenska med brytning.

    När man har en poliskår som inte prioiterar våldtäkter på barn, ja våldtäkter i största allmänhet, då har den kollapsat. Putin (Ryssland president) lär ha sagt i stil med att "ett land som inte kan ta hand om om sina barn har ingen framtid".

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera
  5. Intressanta kommentarer! Jag tänker också att det finns olika delar i det.

    1. Integration och invandring som jag skrev om ovan. Politiker i Sverige jämfört med andra länder är för rädda att kallas rasister om de skulle ställa krav på folk som kommer till landet. Jag är själv förespråkare för att vi ska ta emot och hjälpa folk, men vi kan inte göra det utan att samtidigt förvänta oss motprestationer; att folk följer lagar, försörjer sig själva... just nu verkar det vara lite si och så med de ambitionerna. Och här verkar förskolan komma in som en pusselbit; om barnen tvingas i förskola från sex år så blir de nog automatiskt lydiga samhällsmedborgare!!! (Eller...)

    2. Ni har ju tidigare varit inne på vänsterns tankar om att splittra familjer, jag minns tydligt en programserie inför förra valet (hette den Nyfiken på partiledaren?), där Jonas Sjöstedt blev intervjuad och pratade om att frigöra sig från familjens förtryck. Självklart finns det situationer där det både är önskvärt och nödvändigt att göra det, det finns ju personer som lever i destruktiva familjer med negativ inverkning och icke konstruktiva förväntningar på varandra, men är det verkligen majoriteten...?

    3. Är politiker sluga med en baktanke, eller är de duktiga idioter? Jag tror att de flesta tillhör den senare kategorin faktiskt... sen finns det vissa "kloka" (och galna?) personer som tex Anders Borg, som vill driva nationalekonomisk teori till sin spets med människor som spelpjäser. Jag tycker själv att visst, vi måste ha ett samhälle där folk uppmuntras till att försörja sig själva. Men det kan göras på olika sätt.

    4. Ditte - visst var det du som länkade till en artikel för ett tag sen om "The real reason for 40-hour work week"? Personligen tror jag också att det ligger en del i det. Om vi håller folk körande på mer eller mindre meningsfulla jobb under många timmar varje dag, så är de trötta när de äntligen är lediga och har inte ork och tid att protestera. Just nu jobbar jag ju inte alls eftersom jag är hemma med barnen, men jag minns tydlig skillnad på att jobba deltid eller heltid (för mig personligen då). När jag hade ledigt redan kl 14 så kände jag mig fortfarande pigg och på gott humör, med massor av energi över för att sätta igång med roliga saker - det gör jag inte om jag jobbar till 17.

    5. En mer svävande tanke om vem som styr landet och drar i trådarna... jag som har bakgrund inom vården och har jobbat inom offentlig verksamhet i en del år har lagt märke till att det finns en enorm övertro på konsulter, privata bolag osv som på magiskt sätt kan ordna alla "problem" som finns i den offentliga sektorn. Det hyrs gärna in konsultfirmor för miljoner för att ordna alla möjliga och omöjliga situationer... när det samtidigt ska diskuteras i månader om småsaker kan köpas in eller lagas, som skulle komma den anställda personalen till godo... "för det har vi inte råd till!!!" Från mitt perspektiv är det uppenbart att vissa företag skor sig enormt på vårt skattesystem och dumheten som finns hos offentliga beslutsfattare.

    Det kanske blev rörigt.... hoppas det var någorlunda förståeligt =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte rörigt alls! Intressanta tankar! Tror det ligger mycket i vad du skriver.

      Radera