I fel ände

Invandringen ställer till med problem för politikerna. Nu senast handlade det om arbetskraftsinvandringen. Närmare bestämt om de vill ta hit sina anhöriga. En majoritet i riksdagen vill nu att man inför ett försörjningskrav för den hör gruppen.

Redan nu måste de som kommer hit från utomeuropeiska länder och vill arbeta i Sverige visa upp en månadslön på minst 13 000 kr. Nu vill man skärpa kraven och införa just ett försörjningskrav. Den som kommer hit för att arbeta ska kunna försörja sig själv och sin familj.

Ja, jo, det låter ju rimligt. Men ändå...är det inte nåt lite konstigt med det här snacket? I just det här landet? När började vi prata om att en vuxen människa ska kunna försörja en annan vuxen människa? Är det inte bestämt att vi inte jobbar så i riket? 1971 infördes väl särbeskattningen just för att få bort det där med att vuxna människor (läs män) försörjde andra vuxna människor (läs kvinnor)? Hmm, det är nåt märkligt med det hela. Jag tänker att om man bestämmer att det ska finnas ett försörjningskrav mellan medlemmarna inom en familj måste man först bestämma att familjen är den minsta ekonomiska enheten, inte individen. Och om man bestämmer sig för detta måste man också ta hänsyn till familjens försörjningsbörda vid beskattning. Man måste alltså införa sambeskattning och skatt efter försörjningsbörda INNAN man börjar kräva att en familjefader försörjer sin familj. Precis som man gör i de flesta andra EU-länder. Man måste liksom börja i rätt ände.

Ska vi byta grejer...

Nattis är på tapeten lite då och då. Föräldrar jobbar ju kväll och natt och barna kan ju inte vara ensamma hemma. Då måste nattis till. Kommunerna är ju ansvariga för barnomsorgen och nattis är tyvärr dyrt. Men staten är snäll och skjuter till. I år betalar skolverket ut drygt 77 miljoner kronor till 192 av Sveriges 290 kommuner. Nattis är en omsorgsform som stadigt växer. I Avesta har man en hel förskola, med 120 platser, för barn som måste tas om hand på nätter, kvällar och helger. Förskolechef (kanske snart en rektor...med ansvar för sovande barn) berömmer kommunen som har sagt att alla som söker nattis ska få det. "De som går iväg och tar hand om gamla på nätterna ska kunna vara trygga med att deras barn har det bra, säger hon." Och de där pengarna från staten...de är jättebra för de betalar en del av lönen till de 14 stycken som jobbar natt.

Ja, det är bra att nattis finns förstås. Om mamma jobbar natt och tar hand om gamla måste hon lämna in sina barn till en barnskötare som, om hon har barn, måste lämna in sina barn att passas av...ja, kanske rentav sig själv, eller någon annan.

Ska vi byta grejer?

Damer diskuterar

Jag tittar på Malou igen. Det är tre kvinnor som sitter och snackar, Linda Skugge, någon ung hjärnforskare och Åsa Beckman. De pratar om ekorrhjulet. Det är ju roligt att man äntligen pratar om hur hårt livet är för många, särskilt kvinnor, som inte räcker till någonstans och blir utslitna. Men samtidigt…det är inga vanliga kvinnor som pratar. Det är kvinnor som jobbar med spännande saker, om man ska vara elak, nästan hobbybetonade saker. Sånt som de tycker är kul. De är inte städerskor. Inte lagerarbetare. Inte förskollärare eller barnskötare. Inte undersköterskor. Deras arbeten är meningsfulla för dem. Antar jag. Men jag vet förstås inte. De kanske lider alla helvetes kval när de går till sina, eller sitter hemma och arbetar, jobb och drömmer om att sadla om till lärare, städerska, undersköterska...

Pratet blir i alla fall lite snett. Det handlar inte riktigt om verkligheten.

Arbetsnormen svävar som en dimma över dem. Arbete=förvärvsarbete. Linda pratar om att Åsa Linderborg skrev så dumt om Åsa Axelsson, om att hon var en snyltare som lånade böcker på bibliotek…snyltade på dem som betalar skatt. Linda skrattar och fnyser åt hur dumt Åsa L skrev…Åsa A hade ju sjukpenning och sen gjorde hon sitt ledighetsprojekt. Och nu jobbar hon väl igen. För det gör hon väl. Ledigheten var ju liksom bara ett projekt. Åsa är ju ingen hemmafru. Hu! Så klart inte! Det fattar ju alla…inte 17 är man hemmafru. Så då så…då får hon ju förstås vara med och få välfärd. 

Linda, precis som Åsa L, glömmer bort att även en hemmafru betalar skatt. Hon bor – skatt. Hon äter – skatt. Hon har kläder på kroppen – skatt. Hon värmer upp sitt hus – skatt. Hon slänger sopor – skatt. Osv osv. ALLA levande människor i detta land betalar skatt. Och har man ingen inkomst så betalas skatten av någon annan. Den förhatliga maken. Han som försörjer en kvinna, en hemmafru. Barnen betalar skatt. Bäbisar betalar skatt. Gamlingar betalar skatt. Föräldralediga betalar skatt. Arbetslösa betalar skatt.

I andra länder, helt och hållet moderna länder med sjukvård och vägar och skolor och bibliotek tänker man lite annorlunda. Där menar man att INNAN man betalar skatt ska man få ta undan en summa pengar som ska räcka till livets nödtorft. I Tyskland rör det sig om 80 000 kr per vuxen person i familjen. Om frun är hemmafru får maken ta undan detta belopp från sin lön åt sin fru. Och för barnen får man ta undan ca 70 000 kr per barn och år. När de pengarna är undantagna betalar man skatt. Man ska ju inte betala skatt två gånger liksom – en gång på lönen och sen en gång till för att köpa det man behöver för att överleva. Och barn ska inte betala skatt för det de behöver för att överleva. Men i det här landet räknar vi inte så. Den enda skatt vi talar om är inkomstskatten. Alla andra skatter alla andra människor betalar de glöms lite lägligt bort.

Malou filosoferar. Det kan ju bli en kvinnofälla om folk, och det betyder ju kvinnor förstås, det vet alla, börjar göra saker själv. Om man tar hem gamla mamma istället för att ha henne på hem. Om man tar hem barnen från fritids. Då hamnar man i kvinnofällan. Och Åsa B fyller på…jo, för det fanns ju ett skäl till att vi utvecklade det här samhället där man inte skulle behöva ta hand om gamla mamma eller sina egna barn precis hela tiden. 

Åsa och Malou glömmer bort en sak. En ganska viktig sak. Det är alltid någon som måste ta hand om gamla mamma. Eller om barnen. Det är någon annan som gör det. Kvinnor. Så kvinnornas ”frigörelse” skedde på bekostnad av andra kvinnors ”slaveri”. Vilket är bäst…om man tänker efter noga…ta hand om sina egna barn några år, vänta med arbete en period i livet…eller lämna in de egna barnen på dagis efter ett eller ett par år och sen gå och passa andras ungar i år efter år efter år? Vilket är mest meningsfullt? Vilket är lugnast? Vilket är mest tillfredsställande? Vad är frihet? 

Normaliteter

Ofta har jag fått frågan om när jag ska börja jobba. Den är lite svår att där frågan...Jag vet ju att jag vill vara hemmafru och att jag faktiskt inte alls vill börja jobba...för jag gör ju just det...jobbar. Jag jobbar tillräckligt utan att jobba utanför hemmet. Men jag har länge varit flat och feg. Först var jag ju föräldraledig...och då hade jag något slags alibi....jag var godkänt ledig liksom. Sen tog föräldraledigheten slut och till mångas förvåning fortsatte jag vara hemma....på vår egen ekonomiska bekostnad...Jag hoppade ur systemet och blev riktig hemmafru. Fortfarande hade jag lite svårt att säga som det var...att jag var och ville vara hemmafru. Mina svar blev lite obestämda..."ja, just nu trivs jag bra...jag får se sen...kanske senare..." Sen blev det ännu värre...yngsta barnet började skolan och nu hade jag inte ens något barn att skylla på....inte någon liten som behövde tas om hand på dagarna. Ändå fortsatte jag vara hemma. Fast nu är jag inte obestämd längre i mina svar. Åren har fått mig att känna mig alltmer normal. Jag är och vill vara hemmafru. Tills vidare. Utan tidsgräns.

Detta är tydligen märkligt.

Jag funderar på hur det kunde bli så här. Hur kunde det bli märkligt och onormalt att en mamma som tar hand om en stor familj, eller en liten för den delen, är märklig? Hur kan det vara så att jag är märklig när jag tar hand om ett hushåll med sju personer, men helt normal om jag lämnar barnen och hemmet åt sitt öde på heltid? Borde jag inte anses vara oansvarig som skaffat mig så många barn och sen inte ror det i land och tar ansvar på riktigt för dem? Men så är det inte. En mamma förväntas kunna skaffa barn, få eller många, och sedan bara släppa allt ansvar under hela långa dagen, varje vardag, under barnens hela barndom. En mammas ansvar rör inte hem och barn. Det rör lönearbetet, den framtida pensionen och rikets tillväxt.

I andra länder är det inte på det sättet. Där är det normalt att ta hand om hem och barn. Där kan kvinnor välja hur de vill ha det och båda valen är normala. Jag har hört människor som på ett eller annat sätt uttryckt eller visat att jag är märklig, berätta om folk de känner som bor i andra länder...berätta att en svensk mamma med tre barn i skolåldern som bodde i London var hemmafru och att det var tvunget där därför att det var så mycket att hålla reda på med barnen. Jag har hört om en engelsk kvinna som var teknisk doktor och mamma till två barn i högstadieåldern som var hemma med sina barn på heltid och hade varit så under hela barnens liv...och personen som berättade det verkade tycka att det var helt normalt. Jag har hört om en svensk kvinna i USA...ekonom och mamma till två barn i mellanstadieålder som var hemmafru...det var så mycket med barnen att hålla ordning på så det var tvunget...och så trivdes hon också...det fanns så mycket socialt over there. Ja, jag har hört fler berättelser...rakt ur munnarna på de som tycker att jag är konstig. I andra länder kan det tydligen vara normalt att vara onormal.

Så vad är normalt? Vem är normal?

Jag vet vad jag tycker. Och jag vet hur man tyckte för bara några decennier sedan i detta land. Och jag tycker att det är märkligt att vi blivit så vana vid det sjuka, att mammor förväntas och med hjälp av ekonomiska styrmedel tvingas strunta i sina barn och sitt hem, för att betraktas som normala.

Magar och och förskolebarn-en dystopisk betraktelse en grå måndagsmorgon.

I tidningen kunde man idag läsa att man behöver fler förskoleplatser i grannsamhället. 2,5 avdelning fattas. Och det blir värre...eller bättre kanske...för kommunfolket som satt på bild och pratade om det skrattade och log...åt det faktum att det i nuläget är 113 gravida istället för som vanligt, 75-80 stycken.

Det ryser i mig lite. Eller mycket. Mer förskola. Ständigt mer förskola. Alla måste in. Varenda unge som föds ska in. Fler lokaler måste fyllas. Och kommunen är stolt över att ha ett bra snitt på barngrupperna. 17 barn. Per grupp. Och det är bra. 17 barn ska fostras tillsammans. På samma gång. Av ett fåtal pedagoger. Vad brukar det vara. 3 per grupp. Och öppettiden är 12 timmar. Det betyder att 2 pedagoger, proffs visserligen och inte vanliga gamla mammor, är ansvariga för att små barn får det de behöver av omvårdnad, kärlek, vägledning, uppmärksamhet. De formar barnen. Tystnad. Jag låter det sjunka in. Detta har blivit normalt. Hur gick det till? 

Och mammorna. Vad är de? Är de ens människor numera? Artikelskribenten eller den intervjuade eller båda två, verkar inte riktigt anse det. Mammorna är magar. Det kanske är skämtsamt tänkt och sagt. Men låt också detta sjunka in. Magar. En mamma är en mage, i vilken det ligger ett blivande förskolebarn. Man räknar magarna och ställer de mot platserna. 113 magar istället för 75-80 betyder att det måste skapas fler förskoleplatser. 

Jag tittade på Handmaid's Tale i somras. Rös och led...synen på kvinnan som ett redskap, en behållare för ett barn, som inte är hennes. En mage. En mage vars innehåll ska tömmas ut och levereras till förskolan till en grupp med ett bra snitt. 17 barn. I en lokal. Varje dag. Hela den första barndomen. Och detta är livet. Detta är barndomen. Detta är mödraskapet. Nu är mamma-pappa-barn-lekarna förbi. Nu får vi leka nya lekar. Flickorna får leka mage-förskolebarn. Leka att de går till jobbet och pluppar ut en unge och går tillbaka till jobbet...bara en liten omväg förbi förskolan först för att lämna in maginnehållet. Eller så kan de leka att de är pedagoger som tar emot de 17 maginnehållen i lokalen. Det är gulligt. Eller hur. 

Ibland blir jag trött på demokrati...

...ja, inte själva fenomenet förstås. Men ordet. Demokrati har blivit da shit liksom. Det ska vi prata om hela tiden. Vi ska matas med "demokrati". En daglig dos måste vi ha. Annars mår vi inte bra. I skolan går det i ett. "Demokrati". På varje stadium i skolan stöter och blöter man "demokratin" så ofta man får chansen. Nu hörde jag senast att min 7-åring också hade fått jobba med "demokrati" i skolan...om han inte hade varit sjuk just den dagen. Barnen hade fått lära sig de viktiga "begreppen" om "demokrati"..."majoritet", "rösta", "val" och så vidare. Och sen hade de fått genomföra ett val...rösta om vilken färg de tyckte bäst om. Ett demokratiskt val där majoriteten vann.

Det låter så bra. Klart barnen ska skolas in i demokratins tankesätt. När jag säger att jag inte gillar det här verkar det som om jag inte är klok. Kanske är jag inte det...men jag får dåliga vibbar av den här politiseringen av barnen som har skett. Jag tänker på andra riken där man också jobbat mycket med att göra barnen politiskt medvetna...riken där man skolat barnen i hur man tänker rätt.

Och sen tänker jag vidare på det där med "demokratin". Hur är det egentligen ställt med "demokratin" i ett demokratiskt land som just vårt?

Är det demokratiskt att:

- skapa en skola som inte håller måttet...en skola i kris...där folk inte längre vill bli lärare...där lärarbristen är enorm...där antalet utbildade lärare sjunker...där mobbing ökar och där kvaliteten sjunker...och sen TVINGA alla barn med vår variant av skolplikt att närvara i en sån skola? Är det demokratiskt att föräldrar som inte är nöjda med kvaliteten i skolan inte har rätt att välja att ta hem barnen ur skolan och se till att de egna barnen får de kunskaper barnen borde ha rätt till?

- skapa en ekonomisk och attitydmässig situation där alla barn fostras på förskola istället för i hemmen? Oavsett vad föräldrarna anser är bäst för barnen? Och om man betänker att förskolan är i djup kris...för stora barngrupper, för lite personal, för lite utbildad personal, brist på personal, brist på vikarier, brist på människor som vill bli förskollärare, brist på lokaler...hur blir det då med demokratin? Är det rätt att tvinga föräldrar att begagna sig av en undermålig service utan rättighet att ta de egna barnen ur förskolan och istället få del av de pengar förskoleplatsen kostar för att välja en annan typ av uppfostran och omvårdnad?

- ge folk ett skatteavdrag för skötsel av det egna hemmet...MEN BARA om du köper en tjänst från en utomstående person. Är det rätt att staten bjuder folk som vill ha sina hem städade och sina fönster putsade, sina trädgårdar omskötta...på en stor summa pengar...MEN inte låter människor som själva utför motsvarande tjänst få göra ett motsvarande skatteavdrag?

- är det demokrati att se till att föräldrar inte kan ta hand om sina egna barn i hemmet om de vill det och i stället ge dem ett antal föräldradagar...och kvotera dem? Är det demokratiskt att pappan inte får lov att ge bort sina dagar till sin egen fru för att hon ska kunna ta hand om de egna barnen...inte ens om han verkligen vill det?

Ja, jag vet...vem som helst skulle svara mig...det är klart att det är demokrati...vi har ju röstat om vilka politiker vi vill ha...och de företräder oss...och då har vi själva bestämt det. Det är demokrati. Majoritetsprincipen. Visst. Vi säger så. Och så fortsätter vi prata om "demokrati"...skolar in barnen i det demokratiska tänkandet, gör dem demokratiskt medvetna...i den demokratiska skolan i det demokratiska riket.

Ur led är tiden

Ibland blir man mer trött än vanligt. Och mer ledsen än vanligt. Och ännu mer förskräckt än vanligt. Det är skolan förstås. Den som ger mig hjärtklappning i stort sett varje dag. På gymnasiet säger en svensklärare att hennes elever inte behöver svenskundervisningen mer än om de ska vara med i Vem vill bli miljonär? Det är så man kunde gråta för mindre. Om en svensklärare uttrycker sig på det sättet är hoppet ute. Ingen fattar något. Ämnet svenska...det som numera är hopbakat i en enda smet där varken språkbehandling eller litteratur längre är urskiljbara ingredienser...det viktigaste ämnet av alla...basen och grunden för alla andra ämnen...har förvandlats till ett litet kuriosaämne som inte ens läraren känner är viktigt. Ur led är tiden.