måndag 30 juli 2012

Kolasnitt



Under vår semester på Åland fick vi slut på kaffebröd och hade ingen lust att köpa kex eller annat. Köpte istället bakpulver och sirap. Mjöl och socker och smör hade vi redan. Det blev en sats kolasnitt! Lite knapersega och väldigt goda.

Sätt ugnen på 175 grader.

Mosa ihop 100 g smör med 1 dl socker. Tillsätt 2 msk ljus sirap, 2 dl mjöl, 1 tsk vaniljsocker och 1 tsk bakpulver.

Dela degen i 2 delar och rulla ut till längder. Platta till dem rejält och grädda i ca 20 minuter.

Skär i sneda bitar innan de svalnat.


Trädgården går mer och mer över i sensommar.
Höstvädden blommar för fullt.


De första blommorna på floxen börjar slå ut.


 Bolltistlarna är som allra finast nu tycker jag. De börjar få sin lilaaktiga färg men har ännu inte slagit ut. De är fina sedan också - lila och "fluffiga" men när de fortfarande är så här taggiga gillar jag dem mest.




Bolltistlar, stjärnflocka, myskmalva och stäppsalvia.




söndag 29 juli 2012

Läroplan för 1,5-åring

Läser på skolverkets hemsida att 49% av alla 1-åringar och att 88% av alla 2-åringar går på förskola. Detta betyder alltså att någonstans mellan 1 och 2 år börjar barn i Sverige på förskola. Min 1,5 åring får fortsätta att vara hemma i alla fall. Det är ett medvetet val från vår sida och vi har som tur är ekonomiska möjligheter att realisera vårt mål. Tänk om han missar något då tänker kanske någon?

Jag roade mig med att läsa igenom läroplanen för förskolan! Tänkte att jag skulle ta reda på vad min lilla 1,5-åring skulle få lära sig om han gick på dagis! Jag kom fram till att hans "utbildning" hemma står sig rätt bra!

http://www.svenskaskolan.ch/Foerskolan/Lpfoe98_2010.pdf

Läroplan för hemmet!

Vår lilla 1,5-åring är duktig och sköter sin "utbildning" nästan helt på egen hand i samspel med sin mamma, pappa och syskon. Hans mormor och morfar är också viktiga personer i hans liv. Jag har försökt urskilja saker han tränar på och systematisera dem nedan. Egentligen tror jag att allt är sammanvävt och att mängder av mänskliga färdigheter tränas, utvecklas och förfinas hela tiden.

  • Språklig utveckling - härmar, lyssnar, experimenterar med ljud, pekar, "sjunger", skriker...
  • Kroppslig utveckling - klättrar, springer, hasar, kryper, ålar, kullerbyttor, rullar, står på ett ben, dansar, går upp och ner för trappor, går i skogen, badar i sjön, pool, badkar...
  • Matematisk utveckling - stoppar saker i varandra, trär på ringar på pinnar, häller vatten ute i trädgården, i badkaret och i köket, räknar tår och fingrar, sätter på korkar på pennor (under överinseende pga kvävningsrisken), lägger saker i grytor..
  • Musikalisk utbildning - mamma sjunger, syskon spelar piano, flöjt, cd...
  • Litterär utbildning - får höra böcker, bläddrar själv i böcker, tittar på tv...
  • Praktiska färdigheter - tar av och på skor, tar av strumpor, tar på och av mössor och kepsar, hjälper till att fylla tvättmaskinen och får trycka på startknappen... Han experimenterar kort sagt med kläder och skor och på köpet gör han säkert vissa matematiska och fysiska upptäckter - helt på egen hand.
  • Demokratisk utveckling - vid matsituationen han får lära sig att den yngsta har förtur på att få mat och service eftersom han har svårare att vänta. Med tiden kommer han att klara av att vänta lite längre. Hans syskon får lära sig att visa förståelse för mindre barns behov. Han får höra olika sorters samtal och tränar på att ta del. Han har redan förstått att han är en omtyckt deltagare vid matbordet och vet hur han kan spexa för att alla ska lyssna och skratta!
  • Empatisk utveckling - han blir tröstad när han slår sig eller är ledsen och visar tecken på medkänsla när någon är ledsen eller gråter. Han kramar, klappar och pussar. (Tror att det är lättare att utveckla dessa känslor inom familjen eftersom man visar mer hur man mår när man är bland de sina.)
Allt har han lärt sig själv! Han har fått lite hjälp med materialet samt bokläsning och sångunderhållning.
Plockar med snäckor!

I blåbärsskogen!

Kan äta själv!

På promenad

Hjälper pappa!

Pianospel

Lite köksarbete!

Familjen är en demokratisk institution om den fungerar som den ska. De stora tar ansvar för sina barn både vad gäller omhändertagande och ekonomi. Man hjälper varandra och bidrar efter förmåga. Grunden för denna demokrati är kärlek, empati och omsorg. Man är demokratisk eftersom man bryr sig om varandra.

tisdag 24 juli 2012

Äta, jobba, sova, dö...

Jag tycker så synd om oss ibland! Synd om oss människor menar jag. Vi begär så lite av livet. Tänker på en textrad av Per Gessle: äta, jobba, sova, dö... Det är väl så vi har det. Fast det är klart, monotonin är fint förpackad. För många människor finns det utrymme för lite guldkant - all inclusiveresor, skidsemestrar, märkeskläder, heminredningsprylar.... Men priset är högt. Hela familjen måste lämna sitt hem på dagarna. Vi måste lämna våra barn ifrån oss när de är små. I ur och skur, måste vi släpa iväg våra små på morgnarna. Vi måste slita rätt hårt för den där guldkanten och många kanske inte ens har den.

På dagarna står de där genomtänkta hemmen tomma. Ingen är i dem. Gator och villatomter är tomma och tysta. Dagis och fritids ekar av barnaröster. Hemma sitter halvstora barn och tonåringar framför datorerna. De fikar i ensamhet eller med kompisar. När de vuxna kommer hem ska det handlas och lagas mat, städas och tvättas. Läggas barn och tittas på tv.

Vi skaffar våra små barn. De hör ju till på något sätt. Vi längtar efter dem. Vi väntar dem och föder dem. Ammar dem ett tag, gosar med dem och vyssar och vaggar och kånkar och bär. Älskar dem. Men en sak ska vi ha klart för oss - de tillhör inte oss. De tillhör samhället. De måste offras på något altare - jämlikhetens, ideologins, tillväxtens?







söndag 22 juli 2012

Mat för många!

När man har en stor familj får man ofta höra att det måste vara jobbigt med matlagningen. Vissa saker kan ju vara jobbigare när man är många i huset - mer tvätt, mer damm, mer städning osv men maten är inget problem! Det är inte särskilt jobbigt att skala någon extra potatis, hacka en extra lök....

I dag blev det pannkakor! Tänkte visa hur jag gör när jag steker pannkakor till alla oss!

I dag gjorde jag en smet på 1,5 l mjölk.

Jag har två pannor - går ju dubbelt så fort!



Här kom jag på att det var lika bra att smälta smör till en sats blåbärskakor när jag ändå var fast vid spisen. Smart att sätta degen alldeles när maten börjar bli klar. Då är degen färdigjäst när maten är färdigäten!! I den lilla grytan har jag mjölk som ska bli stuvade makaroner åt lilleman som inte är någon fan av pannkakor. Till det fick han köttbullar som var över från gårdagens lunch.


  Till pannkakorna hade vi blåbär som vi plockade igår, hallon och nykokad blåbärssylt!


 Gott!

fredag 20 juli 2012

Blommor och blåbär!

Trädgården glider sakta över i sensommar! Riddarsporrarna sjunger på sista versen och pionerna är borta. Andra växter tar över. Backnejlikorna blommar för fullt. Aldrig har de blommat så vackert som i år! Av någon anledning har jag råkat sätta två sorter på samma ställe! Men det är bara vackert tycker jag!


Den första höstvädden slog ut i går och fler är på gång! Jag gillar den här sorten skarpt - den är både vacker och pålitlig - blommar ända in på hösten. En annan bra sak med höstvädden är att den tar så lite plats så den är perfekt om man har ett litet hål som behöver fyllas igen!


Det står i tidningarna att det är dåligt med blåbär i år! Som tur är gäller det inte oss! Vi har turen att ha en massa småskogar i vårt område och där kan man hitta en hel del blåbär! I går tog jag en liten tur tillsammans med fyra av barnen.



1-åringar tycker inte att det är så kul att knalla omkring bland blåbärsris och ormbunkar och då är det toppen att ha med sig ett äldre syskon som kan underhålla en liten stund så mamma får plocka bär!



Vi fick ihop 1,5 liter och det var alldeles lagom att göra blåbärskakor av. När jag var liten plockade mina föräldrar mycket blåbär. Vi brukade vara ute hela dagen och avsluta med ett bad! Det var så roligt tyckte jag. Jag och min bror hjälpte nog inte till så jättemycket men vi hade roligt med att bygga kojor eller små minivärldar av pinnar och kottar och sånt. Mamma brukade alltid göra blåbärskakor när vi hade plockat blåbär och jag älskade dem!


Blåbärskakorna är lätta att göra fast det är rätt många moment så det tar sin tid. Först gör man en vanlig vetedeg fast med ett ägg tillsatt. Den får jäsa som vanligt och sedan delar man degen i 26 delar. Forma små bullar av dem och kavla ut till rundlar. På varje rundel lägger man 1-1,5 msk blåbär och strör över socker. Var inte för snål med sockret för då blir de lätt lite väl syrliga! Vik över kanten och tryck till ordentligt. Låt kakorna jäsa ca 20 minuter och tryck sedan till kanten än en gång och pensla med ägg. Grädda i 225 grader i ca 8 minuter.


Jag bakade kakor också till eftermiddagskaffet. Det fick bli ett annat barndomsrecept - havrekakor. De här gjorde vi ofta när jag var liten och vi snabbt ville han något sött till kaffet på helgen. Det ska vara russin i degen men det hade jag inte hemma och de blev goda i alla fall!


ca 40 st

125 g smält smör
3 dl havregryn
3 msk vatten
1,5 dl socker
1,5 dl russin
2,5 dl vetemjöl
1 tsk hjorthornssalt

Blanda ihop allting och forma små bullar och lägg på plåtar.
Grädda mitt i ugnen i 175 grader i ca 10 minuter.

torsdag 19 juli 2012

Förskola med socialpolitiska rötter

Jag hittade en intressant skrift när jag surfade runt efter fakta om den svenska förskolan.
http://bada.hb.se/bitstream/2320/2211/1/Nr%206%202000%20Svensk.pdf

Jag tänkte gå igenom texten i stora drag och passar på att komma med egna reflektioner. Eftersom jag nyligen läst Våga ta plats i ditt barns liv av Neufeld och Maté kopplar jag även ihop med deras tankar.

Skriften är en genomgång av den svenska förskolans utveckling. Den börjar med strömningarna på 30-talet där Alva Myrdal väckte idén om storbarnkammaren. Dessa idéer finns fortfarande kvar inom förskolevärlden. Det handlar om att fostra individen till en social och demokratisk varelse. Alva Myrdal menar att det nya samhället förutsatte en ny uppforstran. Hon menar att med hjälp av kunskap om barn kan man fostra barn på ett mer rationellt sätt. Man kan skapa en ny männsika genom utvecklingspsykologiska kunskaper. Detta kan man bättre göra i samhällets regi än i familjen som inte kan ta till sig vetenskapliga synsätt så snabbt. Alva Myrdal betonar också kvinnornas möjligheter att bli jämställda ekonomiskt. De här tankegångarna känner man igen från dagens förskoledebatt. Förskolepersonalen är bättre rustad att ta hand om barnen eftersom de har pedagogisk skolning. Om jag ska koppla ihop de här tankarna med det som Neufeld och Maté kommer fram till i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv så hävdar de att föräldraskap (och alltså "fostran") inte har med kompetens att göra. Föräldraskap har att göra med barnets relation till den vuxna personen som tar på sig föräldraansvaret. De menar att vi måste förlita oss på vår intuition. Det är anknytningen som verkar i det tysta som gör att barnet utvecklas till en mogen individ. Anknytningen väcker lusten till omsorg och får oss att uthärda allt arbete som kommer med på köpet när man tar hand om barn. Man kan fråga sig om personal verkligen är lämplig att ha ansvar för andras barn den mesta av deras vakna tid. Kan de verkligen ge barnet den kärlek och bekräftelse barnet behöver?

Genom införandet av utvecklingspsykologisk vetenskap uppstår nya konsekvenser. För mig låter dessa lite lätt nazistiska. Man skapar ett normalitetsbegrepp och definierar avvikelser med vetenskapliga tester. Man definierar även sociala avvikelser. Man vill höja befolkningens kvalitativa beskaffenhet. Detta känner jag också igen. Man får ofta höra att på förskolan får barnen lära sig att umgås med andra barn, dela med sig osv. Jag kan också spåra dessa tankar i den dokumentationsiver som verkar finnas i förskolan. Man utgår från att verksamheten kan fostra och utveckla barnen i positiv riktning och personalen uppmanas att dokumentera det som sker med det enskilda barnet och mellan olika barn.

Sedan kommer kriget och förskoledebatten stannar av.

På 50-talet startar debatten igen och lekskolan passar in i 50-talskulturen med hemmafruar som behöver några timmars avlastning. Rapporten tar upp John Bowlbys anknytningsidéer men eftersom hans studier bygger på barnhemsbarn så avfärdas de som att de inte gäller vanliga barn. Barnhemmen på den tiden hade idéer om att barn bara behövde näring och sömn och därför kan man alltså inte dra några slutsatser vad gäller barn i normala omständigheter. Jag refererar igen till Neufeld och Maté. De anser att för barn är anknytningen livsviktig. Barn måste ha känslomässig anknytning tills de är kapabla att stå på egna ben. De menar också att vårt samhälle inte tillräckligt understöder barnets anknytning till sina föräldrar. Barn placeras i miljöer där de tillbringar en stor del av dagen i andra barns sällskap. De ägnar betydligt mindre tid åt nära kontakt med föräldrar och vuxna och anknytningen till föräldrarna skadas. Författarna menar också att det är svårt för en person som inte tillhör familjen att fullt ut tillgodose ett enskilt barns anknytningsbehov och orienteringsbehov. (s 55)

Under 60-talet expanderar näringslivet och folk börjar kräva daghem. Under den här tiden fokuserar man på behoven av arbetskraft och det är först på 70-talet som man börjar prata om jämlikhet.

1972 presenteras barnstugeutredningen. Man för fram tankar om förskolans funktion. Barn ska fostras till demokratiska medborgare genom gemenskapen i gruppen. Barnens beroende av föräldrarna tonas ner och barnet framställs som en social varelse som bäst utvecklas i gruppsamverkan. Barnstugeutredningen genomsyras av synen på barnet som ett socialt projekt och barnomsorgen som ett komplement till familjefostran. Pedagogiken skulle ha som mål att fostra till demokratiska värderingar, solidaritet och gemenskap.

Under 70-talet blir förskolans socialpolitiska innebörd särskilt tydlig. Förskolan blir en del av socialtjänsten Textförfattaren forskade kring hur man kan få förskolan att samverka med andra sociala organ för att skapa en helhetssyn på barns uppväxt.

På 80-talet expanderar barnomsorgen kraftigt. Barnomsorgen sågs av många med skepsis. Det fanns inget gemesamt måldokument och man behövede mer kunskap och tydliga värderingar kring arbetssättet. Man konkretiserar förskolans mål i arbete, lek och inlärning. Begreppen är förankrade i sovjetisk barnpsykologi. Barn ska lära sig känna ansvar för det arbete som utgjorde en kollektiv genemskap. Barnen får delta i matlagning, städning, tvätt och annan skötsel av daghemmet och ska få uppleva att arbete känns meningsfullt. Man vill koppla ihop förksolan med skolan men tiden var inte mogen.

Under 80-talet hade kostnaderna för barnomsorgen ökat och i mitten av 80-talet hade kostnaderna för barnomsorgen överstigit grundskolans kostnader. Man börjar undersöka om kvaliteten är relaterad till kostnaden. Det visade sig att det fanns en hög överensstämmelse mellan föräldrarnas uppfattningar om kvaliteten och den faktiska kvaliteten på det daghem de hade sitt barn på. (!) Man hittade inga direkta relationer mellan kostnader och kvalitet. Här drar jag slutsatsen att man måste spara pengar och då är det nog lägligt att komma fram till att kvaliteten inte är avhängig av kostnaden.

Rapporten slutar med bilder av barn i förskolemiljö där författaren skriver om vad barnen kan lära sig av att vistas på förskolan.

Barnen lär sig gemenskap. Måltiden är en viktig del av verksamheten som fostrar till identitet och gemenskap. Det är gemensamhetsfostran på mikronivå. Jag skrattar lite för mig själv! Folk har väl ätit mat i alla tider och väntat på sin tur, hjälpt små barn som inte kan skära själv och samtalat om ditt och datt osv!

På förskolan får också barn tillfälle till lek och det är en inkörsport till empati. Jag drar lite på munnen här också! Barn är ju specialister på att leka. Både på egen hand och tillsammans. Det är nog inget man behöver lägga sig så mycket i som vuxen - barnen klarar det själva! Dessutom kanske man numera överskattar behovet av kompisar. Neufeld och Maté skriver att barn strikt taget inte behöver kompisar. De behöver vuxna som tar på sig ansvaret att stå vid deras sida. Ju högre grad de knyter an till omhändertagande vuxna desto mer förmögna blir de att interagera med jämnåriga. De menar inte att barn inte ska leka med varandra men att leken med andra barn är ett roligt inslag i livet - inte mer. Författarna skriver också om mobbing och hävdar att ju mer barn hänvisas till varandra desto mer ökar mobbing och kränkningar. De hänvisar till en amerikansk undersökning som visar att barn som tillbringar mer än 30 timmar/v åtskilda från sina mammor löper högre riskatt bli mobbare än barn som tillbringar mer tid i hemmet.

Barnen socialiseras också in i ett norm- och regelsystem. De lär sig att förhandla, lösa konflikter och samspela. Här tänker jag på vad Neufeld och Maté har att säga om barns sociala fostran. De menar att man inte kan lära ut sociala färdigheter. De uppstår naturligt när barnet är i sin anknytningskrets. Barnet mognar och utvecklas i samspel med anknytningspersonen och i anknytningskretsen. Man kan inte skynda på utvecklingen. Det är bara att tänka på en 1-2-åring så förstår man att det inte är mycket idé att "fostra" fram ett beteende. Det lilla barnet förstår inte t ex turtagande utan vill ha det den vill ha. Den vuxne samspelar med barnet och ser till att allt flyter på - man kan inte ta ifrån utan skrik, man får lirka, lura och locka. Allt detta innebär prat och omsorg och kroppskontakt och ögonkontakt. Detta knyter den vuxne och barnet hårdare samman. Jag tror också att ett barn som samverkar med en omhändertagande vuxen som finns där hela tiden och ser till barnets behov gör att barnet utvecklar en säkerhet och trygghet. Det kanske tom utvecklar empati på sikt - den ser att någon bryr sig om den och senare blir detta en modell för barnet själv - den blir en omhändertagande person som vuxen.

Författaren skriver att förskolan skapar tillfällen till lärande istället för att invänta barnets mognad. Vad är det de lär sig då? Sjunga, ramsor, måla, barngymnastik, titta på träd och fåglar ...? Visst det är säkert kul men inget som är avgörande för intelligensen inbillar jag mig. I hemmet skapas också många tillfällen till lärande. Man hjälps åt med de dagliga sysslorna,samtalar, hälsar på folk, åker till affärer, arbetar i trädgårdar, sjunger, läser, ritar... Barnet har också en helt annan frihet i hemmet. De får klättra och hoppa och skutta. Miljöerna är inte så tillrättalagda som på en förskola utan det är fråga om en riktig levande miljö.


onsdag 18 juli 2012

Åland

Vi har varit en vecka på Åland där vi hyrde stuga på Eckerö. Vi har varit på Åland nio gånger nu och det brukar alltid vara fint väder. Fast i år var det inte direkt toppen! Det växlade mellan sol, blåst och en och annan regnskur. Fast hur som helst är det härligt med semester!


Jan Karlsgården vid Kastellholms slott.


Vi tittar på riddarspel.


Kastellholms slott.


Blå skymning.





Hamburgare på Indigo i Mariehamn.


Utsikt från "vår" stuga.


Liten sjömanskyrka i Mariehamn.


Badhuset i Mariehamn.


måndag 16 juli 2012

Våga ta plats i ditt barns liv

Senaste lästa bok - Våga ta plats i ditt barns liv av Gordon Neufeld och Gabor Maté.

Våga ta plats i ditt barns liv : så stärker du relationen till ditt barn och undviker att barnets jämnåriga övertar din roll (häftad)

Gordon Neufeld är filosofie doktor och arbetar som psykolog i Vancouver. Gabor Maté är medicine doktor och författare. Boken handlar om hur föräldrar har förlorat sin roll som anknytningspersoner i sina barns liv och ersatts av jämnåriga. Fenomenet kallar författarna jämnårigorientering. Den här sk jämnårigorienteringen får stora effekter på barnens utveckling. Orsakerna till jämnårigorienteringen ser författarna som ett resultat av flera olika faktorer i vårt samhälle:

- ett ekonomiskt system där båda föräldrarna måste yrkesarbeta.
- en ökad kommersialisering.
- den tekniska utvecklingen.

Författarna menar att grundorsaken till jämnårigorienteringen är ANKNYTNING. I vårt samhälle är det lätt att vi "släpper" våra barn och eftersom vi som människor är programmerade att anknyta uppstår ett tomrum - ett anknytningstomrum. Vi står inte ut med tomrum och om inte föräldrarna finns tillgängliga anknyter barnen till andra som finns i deras närhet - andra barn!

Boken är mycket intressant och sätter fingret på saker jag har funderat på - hur dagis påverkar barnens utveckling, hur lämpligt det är att barn är ensamma hemma, alternativt tillsammans med andra barn på eftermiddagarna efter skolans slut (de är för stora för fritids och föräldrarna arbetar), hur tonåringar påverkas av bristande vuxenkontakt...

Boken är indelad i fem delar som var och en behandlar olika sidor av jämnåriganknytningen:

1. Förklarar fenomenen.
2. Berättar om hur föräldraskapet undergrävs av jämnåriganknyting.
3. Förklarar hur jämnårigorientering hindrar barn från att utvecklas till en sant självständig individ. Kapitlet tar upp omognad, mobbing, för tidig sexualitet, problem inom skolan.
4. Berättar om hur vi kan hålla kvar våra barn  i vår anknytningskrets eller alternativt vinna tillbaka dem.
5. Handlar om hur vi förebygger jämnårigorientering.

Boken börjar med att förklara hur barn fungerar. Barn är inte färdiga utan genomgår en utveckling för att mogna och bli självständiga individer. Barn behöver en kontext, en anknytningsrelation. För att låta sig fostras behöver barnet knyta an till en vuxen och söka kontakt och närhet. Detta visar sig i att barnet klänger sig fast och vill vara i anknytningspersonens famn. Anknytningsrelationen är det enda som kan ge föräldraskapet dess rätta kontext. En stabil föräldraanknytning ger en trygg utgångspunkt för utflykter i världen, tillflykt och källa till inspiration.

Författarna påstår att anknytningsrelationen måste bestå så länge barnet behöver föräldrarnas fostran.

Allt detta låter ju rimligt eller hur? Inget konstigt! Men författarna menar att vårt samhälle och kultur inte längre understöder barnets anknytning till föräldrarna.  De menar att barn inte längre orienterar sig efter de fostrande vuxna som finns i dess närhet utan i själva verket fostras av andra omogna individer som saknar förutsättningar att vägleda - alltså av andra barn och ungdomar! Barn måste ha en orientering, en vägledare och om inte vuxna tar det ansvaret kommer barnet att vända sig mot någon annan som finns i närheten.

Anknytningen är både fysisk och psykisk. Den psykiska orienteringen ökar efter hand och handlar om att man behöver skapa en egen uppfattning om vem man är, vad som är verkligt, vad som är bra, dåligt osv. Barn måste orientera sig med hjälp, de kan inte själva. Anknytningen tillgodoser detta hjälpbehov. Anknytningspersonen är orienteringspunkten.

Författarna menar att vårt samhälle genomgår ett kulturellt sammanbrott. Vårt samhälle tjänar inte våra barns utvecklingsbehov längre. De menar att det har skett en nedmontering av den sociala kontexten som krävs för att såväl vuxnas föräldrainstinkter som barns strävan efter anknytning ska fungera på ett naturligt sätt. Författarna hävdar att vi utsätter barnen för situationer och kontakter som uppmuntrar jämnårigorientering. Barn placeras i miljöer där de tillbringar en stor del av dagen i varandras sällskap. De får kontakt med andra barn och inte med de vuxna som är viktiga för dem. Barnen ägnar betydligt mindre tid åt nära kontakt med föräldrar och vuxna och processen accelererar allt eftersom barnen blir större.

Författarna skriver att det är omöjligt för en person som inte tillhör familjen att fullt ut tillgodose ett enskilt barns anknytningsbehov och orienteringsbehov. De skriver också att anknytning kan uppstå på två sätt:
1. Som en naturlig följd av en befintlig situation.
2. Som en följd av att det finns ett anknytningstomrum som till slut blir outhärdligt och därför måste fyllas. Barnet anknyter då till någon annan som finns i dess närhet.

Om det som står i boken stämmer (och det tror jag att det i huvudsak gör!) verkar vår nuvarande familjepolitik alldeles uppåt väggarna! Allt det jag instinktivt känner kanske alltså är rimligt!



torsdag 5 juli 2012

Rosor och paella!

Årets första ros i vår trädgård! Älskar dem! Har två stycken såna här New Dawn- klätterrosor och de doftar så gott - svagt hallonaktigt!


Har visat mina nävor och daggkåpor förut men de är så fina att jag inte kan låta bli att visa dem igen!

 Detsamma gäller pionerna! Man tröttnar aldrig och vetskapen om att de snart är vissna och borta gör att man måste titta på dem ofta. Jag och barnen brukar ta en tur i trädgården på kvällen och se vad som hänt under dagen. Jag påminner dem om att titta noga och njuta av allt vackert medan man kan! Visst är det fascinerande med trädgård och växter. Födelse och förfall i en enda röra. Livets processer i aktion - glädje över allt det vackra och lite vemod över allt som är förbi. Men alltid finns hoppet där eftersom man vet att nästa år börjar allt om igen!



Här är en av våra favoriträtter (en till alltså!) - Paella! Receptet kommer från min mamma!



4 personer:

Sätt ugnen på 200 grader.
Dela 1 kyckling i två halvor.

Marinad:
3 msk matolja
2 msk ketchup
0,5 msk soja
lite worcestershire-sås
lite curry och svartpeppar

Pensla kycklingen med marinaden och stek i ugnen i ca 1 timme.

Fräs lite smör i en gryta. Tillsätt 3 dl vanligt ris och 1 påse saffran och fräs en liten stund. Tillsätt 7,5 dl vatten och koka upp. Sjud sakta under lock i ca 20 minuter.

Skiva ca 8 champinjoner. Skala 2-3 hg räkor.

Hetta upp olja i en stekpanna och fräs champinjoner, 2 strimlade röda paprikor några minuter.

Töm pannan i en bunke.

Slå i ny olja och fräs kokt ris, 2 dl gröna ärtor, ett par pressade vitlöksklyftor.

Häll ihop med svamp och paprika och krydda med curry och svartpeppar.

Tillsätt räkorna.

Lägg upp allt i en långpanna och lägg kycklingdelar ovanpå riset.

Sätt in paellan i medelvarm ugn i ca 15 minuter.

Servera med brytbröd och grönsallad.

tisdag 3 juli 2012

Barns känslomässiga utveckling

Jag fortsätter mina psykologiska undersökningar och nästa bok jag läser är Barns känslomässiga utveckling av Monica Fahrman.


Boken riktar sig till grundutbildning och fortbildning av personal inom barnomsorg och skola. Boken går igenom olika känslor - aggressivitet, skuld och skam, stolthet, empati, sorg, fruktan och ångest. Boken handlar om hur förskolepersonal/skolpersonal ska hantera barns känslor och det verkar hamna på att barnen i hemmet har utvecklat en massa negativa känslor som förskolepersonalen sedan ska hantera. Deras uppgift är att vara en trygg punkt för de förstörda barnen.  När jag närmar mig slutet och läser om separationsångest och främlingsrädsla blir jag lite konfunderad och väldigt skrämd. Så här står det:

"Barn med trygg anknytning i ettårsåldern beskrivs ofta av daghemspersonalen som samarbetsvilliga, omtyckta av andra barn och påhittiga. (Bowlby 1994) De barn som i ettårsåldern uppvisar ett ängsligt undvikande mönster brukar istället beskrivas av daghemspersonal som känslomässigt isolerade, fientliga och märkligt nog som omotiverat angelägna om uppmärksamhet. Dessutom brukar man kunna beskriva dessa barn antingen som spända, impulsiva och lätta att frustrera eller som hjälplösa och passiva. Man har kunnat konstatera att barn som har en trygg anknytning med båda sina föräldrar har lättare att interagera med främmande personer och att de inte reagerar lika kraftfullt på separationer som barn med bindning till endast en person. De har också lättare att anpassa sig i situationer som är främmande för dem."

Ja, vad ska man säga! Det här rubbar mina cirklar! Bowlby själv menar tydligen att anknytningen är färdig efter det första året och att när barnet då börjar på dagis kan personalen direkt avläsa hur väl anknytningen har fallit ut. Kan bokens tolkning ha något att göra med att den riktar sig till daghemspersonal? Eller vill jag så gärna att mina känslor ska vara riktiga att jag därför vänder mig mot ovanstående? Det låter otäckt att daghemspersonalen (som den tydligen kallades 1996) stämplar så små barn som samarbetsvilliga, fientliga, omotiverat angelägna om uppmärksamhet (vad menar Monika med "omotiverat" förresten? Kan ett litet barn omotiverat söka uppmärksamhet?)

Jag undrar hur kan man komma på tanken att bedöma en 1-årings (eller 2-, 3- eller 4- osv -årings) personlighet. En 1-åring går inte att jämföra med en 1,5 åring osv. De ändrar sig från vecka till vecka! Får man uttrycka sig så om barn förresten? Om man byter ut ordet barn mot arbetssökande, muslim, sjukskriven, människa - hur uppfattar man meningarna då? Jo, rasistiska, nervärderande osv.

Slutorden i boken är följande:

"Under de första åren möter de flesta barn vuxna inom barnomsorg och skola. Barnomsorgspersonal kan aldrig ersätta barnets föräldrar, däremot kan den utgöra ett viktigt komplement när det gäller dessa viktiga byggstenar i barnets personlighet. I många familjer finns i dag en oro och ibland ett kaos. När barnets aggressivitet bemöts av minst lika mycket aggressivitet hos dess föräldrar, blir aggressiviteten farlig och laddad för barnet. En del barn väljer då att vända ilskan inåt och drar sig kanske undan omvärlden. Andra barn förlorar kontrollen över sin aggressivitet. Familjen hamnar i en ond cirkel och våldet trappas upp. Barnomsorgspersonal och skolpersonal blir då för det barnet viktiga vuxna som kan ge barnet andra erfarenheter. När man är liten och så arg att världen hotar att gå under, känns det tryggt att den vuxne på daghemmet ser barnets ilska utan att själv regrediera eller vara aggressiv tillbaka. Att möta barnet med gränser för dess aggressivitet och förståelse för barnet sår viktiga frön för framtiden. Barnomsorgspersonal och lärare kan även hjälpa de barn som vänder sin ilska inåt att sätta ord på vad barnet känner och barnet upplever att ilskan inte behöver vara så farlig. Barnet kan lära sig adekvata uttryck för vad det känner. För det ledsna barn som lärt sig att det inte lönar sig att berätta om sin sorg eller oro utan istället bär all smärta inom sig, kan personalen bli en viktig förlösare för barnets känslor. Det är viktigt att våga fråga och kanske framför allt att våga se det ledsna barnet och  ge sig tid att lyssna utan att tala om att allt ordnar sig. Att bara vara tillgänglig och ge barnet den tid det behöver sår också viktiga frön för framtiden".

Jag blir chockad när jag läser detta! Är det sådant man lär sig när man blir förskollärare? Att familjer är av ondo? Det är klart att det finns familjer som inte fungerar, som inte är bra för barnen men ska man förutsätta att det är så det ser ut? Varför skriver man att det finns en oro och ett kaos i dagens familjer? Varför tror man att det är så? Vet bokförfattaren att det är så? Och om hon vet det - varför tror hon att det är så? Kan det ha att göra med att föräldrar arbetar för mycket och inte orkar med sin familj? Är lösningen då att förskolepersonalen ska rycka in och se till att barnen får förståelse? Ska inte samhället se till att föräldrar kan ta hand om sina egna barn på ett så bra sätt som möjligt? Ska de inte stötta föräldrarna i deras viktiga roll som framtidens förvaltare? Är föräldrarna andra klassens varelser i barnens liv? Förskolepersonalen de räddande änglarna? Men de är väl också människor? Föräldrar? Om det räcker med att läsa i ca 3 år för att bli den där räddande ängeln borde kanske alla få läsa till förskollärare så att vi slipper alla  dysfunktionella familjer. Eller är det kanske bättre att barnen slipper sina föräldrar helt och hållet? Kanske barnhem? Som av en händelse kommer jag att tänka på "Du nya sköna värld" - here we come!

måndag 2 juli 2012

Pioner och grillat!

Pionerna slog ut i går! Man blir glad bara av att komma i närheten av dem! 



 12-åringen fick klippa gräset själv med motorgräsklipparen för första gången! Det klarade han bra!


Sedan hjälpte han till i köket också!


Mer pioner! Fast de här fick 6-åringen med sig när han och hans 5-åriga kompis hälsade på deras drygt 80-åriga vän här på gatan!


Till kvällsmat blev det grillat. Vi skulle ha fläskfilé men hade inte tillräckligt hemma så det fick bli cevapcici också.  Till det åt vi foliepaketsbakade färskpotatisar. Jättegott!


Marinerad helgrillad fläskfilé:

Marinad:
1/2 röd cilipepparfrukt, finhackad
0,5 dl balsamvinäger
0,5 dl olivolja
0,5 dl soja
2 vitlöksklyftor, krossade

Låt köttet marinera i minst en timme.

Sedan är det bara att grilla på!

Cevapcici:

1 kg nötfärs
1 finriven gul lök
2 finhackade vitlöksklyftor
2 äggulor
rivet skal av 2 citroner
2 tsk salt
1 msk chilipulver
2 msk paprikapulver
0,5 tsk svartpeppar
2 tsk spiskummin

Blötlägg träspett.
Blanda alla ingredienser till färsen.
Forma till avlånga hjärpar och stick spetten igenom dem.
Grilla ca 5-7 minuter och vänd dem så de blir grillade runt om.

Potatis i folie:

Förkoka 1 kg färskpotatis i 5 minuter i saltat vatten.
Vik en låda av folie. Det behöver vara tre lager folie i botten och lådan ska gå att stänga.
Lägg i potatisen och klicka över 50 gram smör.
Riv skal av en citron och strö över.
Strö över 1 dl finhackad persilja och 2 finhackade vitlöksklyftor.
Strö över 1 tsk grovsalt.
Vik ihop lådan och lägg på grillen. Grilla i ca 30 minuter.