torsdag 19 juli 2012

Förskola med socialpolitiska rötter

Jag hittade en intressant skrift när jag surfade runt efter fakta om den svenska förskolan.
http://bada.hb.se/bitstream/2320/2211/1/Nr%206%202000%20Svensk.pdf

Jag tänkte gå igenom texten i stora drag och passar på att komma med egna reflektioner. Eftersom jag nyligen läst Våga ta plats i ditt barns liv av Neufeld och Maté kopplar jag även ihop med deras tankar.

Skriften är en genomgång av den svenska förskolans utveckling. Den börjar med strömningarna på 30-talet där Alva Myrdal väckte idén om storbarnkammaren. Dessa idéer finns fortfarande kvar inom förskolevärlden. Det handlar om att fostra individen till en social och demokratisk varelse. Alva Myrdal menar att det nya samhället förutsatte en ny uppforstran. Hon menar att med hjälp av kunskap om barn kan man fostra barn på ett mer rationellt sätt. Man kan skapa en ny männsika genom utvecklingspsykologiska kunskaper. Detta kan man bättre göra i samhällets regi än i familjen som inte kan ta till sig vetenskapliga synsätt så snabbt. Alva Myrdal betonar också kvinnornas möjligheter att bli jämställda ekonomiskt. De här tankegångarna känner man igen från dagens förskoledebatt. Förskolepersonalen är bättre rustad att ta hand om barnen eftersom de har pedagogisk skolning. Om jag ska koppla ihop de här tankarna med det som Neufeld och Maté kommer fram till i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv så hävdar de att föräldraskap (och alltså "fostran") inte har med kompetens att göra. Föräldraskap har att göra med barnets relation till den vuxna personen som tar på sig föräldraansvaret. De menar att vi måste förlita oss på vår intuition. Det är anknytningen som verkar i det tysta som gör att barnet utvecklas till en mogen individ. Anknytningen väcker lusten till omsorg och får oss att uthärda allt arbete som kommer med på köpet när man tar hand om barn. Man kan fråga sig om personal verkligen är lämplig att ha ansvar för andras barn den mesta av deras vakna tid. Kan de verkligen ge barnet den kärlek och bekräftelse barnet behöver?

Genom införandet av utvecklingspsykologisk vetenskap uppstår nya konsekvenser. För mig låter dessa lite lätt nazistiska. Man skapar ett normalitetsbegrepp och definierar avvikelser med vetenskapliga tester. Man definierar även sociala avvikelser. Man vill höja befolkningens kvalitativa beskaffenhet. Detta känner jag också igen. Man får ofta höra att på förskolan får barnen lära sig att umgås med andra barn, dela med sig osv. Jag kan också spåra dessa tankar i den dokumentationsiver som verkar finnas i förskolan. Man utgår från att verksamheten kan fostra och utveckla barnen i positiv riktning och personalen uppmanas att dokumentera det som sker med det enskilda barnet och mellan olika barn.

Sedan kommer kriget och förskoledebatten stannar av.

På 50-talet startar debatten igen och lekskolan passar in i 50-talskulturen med hemmafruar som behöver några timmars avlastning. Rapporten tar upp John Bowlbys anknytningsidéer men eftersom hans studier bygger på barnhemsbarn så avfärdas de som att de inte gäller vanliga barn. Barnhemmen på den tiden hade idéer om att barn bara behövde näring och sömn och därför kan man alltså inte dra några slutsatser vad gäller barn i normala omständigheter. Jag refererar igen till Neufeld och Maté. De anser att för barn är anknytningen livsviktig. Barn måste ha känslomässig anknytning tills de är kapabla att stå på egna ben. De menar också att vårt samhälle inte tillräckligt understöder barnets anknytning till sina föräldrar. Barn placeras i miljöer där de tillbringar en stor del av dagen i andra barns sällskap. De ägnar betydligt mindre tid åt nära kontakt med föräldrar och vuxna och anknytningen till föräldrarna skadas. Författarna menar också att det är svårt för en person som inte tillhör familjen att fullt ut tillgodose ett enskilt barns anknytningsbehov och orienteringsbehov. (s 55)

Under 60-talet expanderar näringslivet och folk börjar kräva daghem. Under den här tiden fokuserar man på behoven av arbetskraft och det är först på 70-talet som man börjar prata om jämlikhet.

1972 presenteras barnstugeutredningen. Man för fram tankar om förskolans funktion. Barn ska fostras till demokratiska medborgare genom gemenskapen i gruppen. Barnens beroende av föräldrarna tonas ner och barnet framställs som en social varelse som bäst utvecklas i gruppsamverkan. Barnstugeutredningen genomsyras av synen på barnet som ett socialt projekt och barnomsorgen som ett komplement till familjefostran. Pedagogiken skulle ha som mål att fostra till demokratiska värderingar, solidaritet och gemenskap.

Under 70-talet blir förskolans socialpolitiska innebörd särskilt tydlig. Förskolan blir en del av socialtjänsten Textförfattaren forskade kring hur man kan få förskolan att samverka med andra sociala organ för att skapa en helhetssyn på barns uppväxt.

På 80-talet expanderar barnomsorgen kraftigt. Barnomsorgen sågs av många med skepsis. Det fanns inget gemesamt måldokument och man behövede mer kunskap och tydliga värderingar kring arbetssättet. Man konkretiserar förskolans mål i arbete, lek och inlärning. Begreppen är förankrade i sovjetisk barnpsykologi. Barn ska lära sig känna ansvar för det arbete som utgjorde en kollektiv genemskap. Barnen får delta i matlagning, städning, tvätt och annan skötsel av daghemmet och ska få uppleva att arbete känns meningsfullt. Man vill koppla ihop förksolan med skolan men tiden var inte mogen.

Under 80-talet hade kostnaderna för barnomsorgen ökat och i mitten av 80-talet hade kostnaderna för barnomsorgen överstigit grundskolans kostnader. Man börjar undersöka om kvaliteten är relaterad till kostnaden. Det visade sig att det fanns en hög överensstämmelse mellan föräldrarnas uppfattningar om kvaliteten och den faktiska kvaliteten på det daghem de hade sitt barn på. (!) Man hittade inga direkta relationer mellan kostnader och kvalitet. Här drar jag slutsatsen att man måste spara pengar och då är det nog lägligt att komma fram till att kvaliteten inte är avhängig av kostnaden.

Rapporten slutar med bilder av barn i förskolemiljö där författaren skriver om vad barnen kan lära sig av att vistas på förskolan.

Barnen lär sig gemenskap. Måltiden är en viktig del av verksamheten som fostrar till identitet och gemenskap. Det är gemensamhetsfostran på mikronivå. Jag skrattar lite för mig själv! Folk har väl ätit mat i alla tider och väntat på sin tur, hjälpt små barn som inte kan skära själv och samtalat om ditt och datt osv!

På förskolan får också barn tillfälle till lek och det är en inkörsport till empati. Jag drar lite på munnen här också! Barn är ju specialister på att leka. Både på egen hand och tillsammans. Det är nog inget man behöver lägga sig så mycket i som vuxen - barnen klarar det själva! Dessutom kanske man numera överskattar behovet av kompisar. Neufeld och Maté skriver att barn strikt taget inte behöver kompisar. De behöver vuxna som tar på sig ansvaret att stå vid deras sida. Ju högre grad de knyter an till omhändertagande vuxna desto mer förmögna blir de att interagera med jämnåriga. De menar inte att barn inte ska leka med varandra men att leken med andra barn är ett roligt inslag i livet - inte mer. Författarna skriver också om mobbing och hävdar att ju mer barn hänvisas till varandra desto mer ökar mobbing och kränkningar. De hänvisar till en amerikansk undersökning som visar att barn som tillbringar mer än 30 timmar/v åtskilda från sina mammor löper högre riskatt bli mobbare än barn som tillbringar mer tid i hemmet.

Barnen socialiseras också in i ett norm- och regelsystem. De lär sig att förhandla, lösa konflikter och samspela. Här tänker jag på vad Neufeld och Maté har att säga om barns sociala fostran. De menar att man inte kan lära ut sociala färdigheter. De uppstår naturligt när barnet är i sin anknytningskrets. Barnet mognar och utvecklas i samspel med anknytningspersonen och i anknytningskretsen. Man kan inte skynda på utvecklingen. Det är bara att tänka på en 1-2-åring så förstår man att det inte är mycket idé att "fostra" fram ett beteende. Det lilla barnet förstår inte t ex turtagande utan vill ha det den vill ha. Den vuxne samspelar med barnet och ser till att allt flyter på - man kan inte ta ifrån utan skrik, man får lirka, lura och locka. Allt detta innebär prat och omsorg och kroppskontakt och ögonkontakt. Detta knyter den vuxne och barnet hårdare samman. Jag tror också att ett barn som samverkar med en omhändertagande vuxen som finns där hela tiden och ser till barnets behov gör att barnet utvecklar en säkerhet och trygghet. Det kanske tom utvecklar empati på sikt - den ser att någon bryr sig om den och senare blir detta en modell för barnet själv - den blir en omhändertagande person som vuxen.

Författaren skriver att förskolan skapar tillfällen till lärande istället för att invänta barnets mognad. Vad är det de lär sig då? Sjunga, ramsor, måla, barngymnastik, titta på träd och fåglar ...? Visst det är säkert kul men inget som är avgörande för intelligensen inbillar jag mig. I hemmet skapas också många tillfällen till lärande. Man hjälps åt med de dagliga sysslorna,samtalar, hälsar på folk, åker till affärer, arbetar i trädgårdar, sjunger, läser, ritar... Barnet har också en helt annan frihet i hemmet. De får klättra och hoppa och skutta. Miljöerna är inte så tillrättalagda som på en förskola utan det är fråga om en riktig levande miljö.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar