Barns känslomässiga utveckling

Jag fortsätter mina psykologiska undersökningar och nästa bok jag läser är Barns känslomässiga utveckling av Monica Fahrman.

Boken riktar sig till grundutbildning och fortbildning av personal inom barnomsorg och skola. Boken går igenom olika känslor - aggressivitet, skuld och skam, stolthet, empati, sorg, fruktan och ångest. Boken handlar om hur förskolepersonal/skolpersonal ska hantera barns känslor och det verkar hamna på att barnen i hemmet har utvecklat en massa negativa känslor som förskolepersonalen sedan ska hantera. Deras uppgift är att vara en trygg punkt för de förstörda barnen.  När jag närmar mig slutet och läser om separationsångest och främlingsrädsla blir jag lite konfunderad och väldigt skrämd. Så här står det:

"Barn med trygg anknytning i ettårsåldern beskrivs ofta av daghemspersonalen som samarbetsvilliga, omtyckta av andra barn och påhittiga. (Bowlby 1994) De barn som i ettårsåldern uppvisar ett ängsligt undvikande mönster brukar istället beskrivas av daghemspersonal som känslomässigt isolerade, fientliga och märkligt nog som omotiverat angelägna om uppmärksamhet. Dessutom brukar man kunna beskriva dessa barn antingen som spända, impulsiva och lätta att frustrera eller som hjälplösa och passiva. Man har kunnat konstatera att barn som har en trygg anknytning med båda sina föräldrar har lättare att interagera med främmande personer och att de inte reagerar lika kraftfullt på separationer som barn med bindning till endast en person. De har också lättare att anpassa sig i situationer som är främmande för dem."

Ja, vad ska man säga! Det här rubbar mina cirklar! Bowlby själv menar tydligen att anknytningen är färdig efter det första året och att när barnet då börjar på dagis kan personalen direkt avläsa hur väl anknytningen har fallit ut. Kan bokens tolkning ha något att göra med att den riktar sig till daghemspersonal? Eller vill jag så gärna att mina känslor ska vara riktiga att jag därför vänder mig mot ovanstående? Det låter otäckt att daghemspersonalen (som den tydligen kallades 1996) stämplar så små barn som samarbetsvilliga, fientliga, omotiverat angelägna om uppmärksamhet (vad menar Monika med "omotiverat" förresten? Kan ett litet barn omotiverat söka uppmärksamhet?)

Jag undrar hur kan man komma på tanken att bedöma en 1-årings (eller 2-, 3- eller 4- osv -årings) personlighet. En 1-åring går inte att jämföra med en 1,5 åring osv. De ändrar sig från vecka till vecka! Får man uttrycka sig så om barn förresten? Om man byter ut ordet barn mot arbetssökande, muslim, sjukskriven, människa - hur uppfattar man meningarna då? Jo, rasistiska, nervärderande osv.

Slutorden i boken är följande:

"Under de första åren möter de flesta barn vuxna inom barnomsorg och skola. Barnomsorgspersonal kan aldrig ersätta barnets föräldrar, däremot kan den utgöra ett viktigt komplement när det gäller dessa viktiga byggstenar i barnets personlighet. I många familjer finns i dag en oro och ibland ett kaos. När barnets aggressivitet bemöts av minst lika mycket aggressivitet hos dess föräldrar, blir aggressiviteten farlig och laddad för barnet. En del barn väljer då att vända ilskan inåt och drar sig kanske undan omvärlden. Andra barn förlorar kontrollen över sin aggressivitet. Familjen hamnar i en ond cirkel och våldet trappas upp. Barnomsorgspersonal och skolpersonal blir då för det barnet viktiga vuxna som kan ge barnet andra erfarenheter. När man är liten och så arg att världen hotar att gå under, känns det tryggt att den vuxne på daghemmet ser barnets ilska utan att själv regrediera eller vara aggressiv tillbaka. Att möta barnet med gränser för dess aggressivitet och förståelse för barnet sår viktiga frön för framtiden. Barnomsorgspersonal och lärare kan även hjälpa de barn som vänder sin ilska inåt att sätta ord på vad barnet känner och barnet upplever att ilskan inte behöver vara så farlig. Barnet kan lära sig adekvata uttryck för vad det känner. För det ledsna barn som lärt sig att det inte lönar sig att berätta om sin sorg eller oro utan istället bär all smärta inom sig, kan personalen bli en viktig förlösare för barnets känslor. Det är viktigt att våga fråga och kanske framför allt att våga se det ledsna barnet och  ge sig tid att lyssna utan att tala om att allt ordnar sig. Att bara vara tillgänglig och ge barnet den tid det behöver sår också viktiga frön för framtiden".

Jag blir chockad när jag läser detta! Är det sådant man lär sig när man blir förskollärare? Att familjer är av ondo? Det är klart att det finns familjer som inte fungerar, som inte är bra för barnen men ska man förutsätta att det är så det ser ut? Varför skriver man att det finns en oro och ett kaos i dagens familjer? Varför tror man att det är så? Vet bokförfattaren att det är så? Och om hon vet det - varför tror hon att det är så? Kan det ha att göra med att föräldrar arbetar för mycket och inte orkar med sin familj? Är lösningen då att förskolepersonalen ska rycka in och se till att barnen får förståelse? Ska inte samhället se till att föräldrar kan ta hand om sina egna barn på ett så bra sätt som möjligt? Ska de inte stötta föräldrarna i deras viktiga roll som framtidens förvaltare? Är föräldrarna andra klassens varelser i barnens liv? Förskolepersonalen de räddande änglarna? Men de är väl också människor? Föräldrar? Om det räcker med att läsa i ca 3 år för att bli den där räddande ängeln borde kanske alla få läsa till förskollärare så att vi slipper alla  dysfunktionella familjer. Eller är det kanske bättre att barnen slipper sina föräldrar helt och hållet? Kanske barnhem? Som av en händelse kommer jag att tänka på "Du nya sköna värld" - here we come!