Vardagarna rullar på...den ena efter den andra. Livet går sin gilla gång. Jag känner mig som navet, eller kanske solen...rör mig i små cirklar och runt mig snurrar resten av familjen runt. Hälften av barnaskaran befinner sig långt bort...har sina egna liv...studerar, träffar vänner, utvecklas...drömmer och åstadkommer. Barnen hemma har sin skola, kämpar och strävar, roar sig. Den minste, 10 år gammal, börjar bli stor. Han är som en jojo...nära och långt bort. Han markerar...han är en egen person, med egen vilja, egna intressen, egna vänner...han återkommer, njuter av att ligga nära framför tv:n på kvällarna. Jag passar på...njuter av att frossa i actionfilmer och dystopier som han älskar...vet att det håller på att rinna ut...just den här sortens närvaro. Jag tar raska och långa promenader som jag kanske inte trodde att jag hade lust med...men jag vill att han ska få susa fram på rullskridskorna så länge han njuter av det, så länge han vill ha mig med! Det är förändring i luften. Det är lite smärtsamt men ändå inte...det är förändring. Det finns annat som kan uppta min tid. Jag är en egen person också...med egen vilja och egna intressen. Jag njuter av att vara ensam några timmar...jag tycker om lugnet och att kunna stöka runt här hemma. Och när stöket är gjort finns allt det andra...böckerna, akvarellblock, en trädgård, tv-serier, stickningar, en dator att skriva på...med ett antal tangenter som kan bilda oändligt många ord...ord som trilskas och som inte riktigt hamnar som jag vill ha dem men de finns där ändå för mig att brottas med. Det är fint.
