söndag 31 maj 2015

Att smita undan! Om en tredje pappamånad

Jag lyssnar på en debatt mellan Carina Olsson, ordförande för s-kvinnorna och Madeleine Lidman, hemmaföräldrarnas nätverk. Det handlar om den tredje pappamånaden. Madeleine Lidman är saklig och välformulerad. Hon håller sig till det det handlar om - att man inte ska styra familjer eftersom alla familjer är olika och har olika behov. Att vi kan avgöra själva hur vi vill ha det. Och att väldigt många människor är upprörda och ledsna över att nästa steg ska tas. Att det ställer till det. Och mer är det ju inte att säga om det. Föräldrar kan bestämma själva. Och folk tycker inte om det här. Det räcker med att gå in på Försäkringskassans fb-sida. Där har de kört med en drive att den bästa mors dagspresenten är att dela föräldradagar och vab lika. Och folk ÄR upprörda. De allra flesta tycker att det är fel att politiker ska bestämma över såna saker.

Från S-kvinnan fick vi det vanliga tugget. Varför ska man styra föräldrarna? Jo, barnen får träffa sina föräldrar lika mycket under de första åren (det första året blir det väl för många). Och arbetslivet blir mer jämställt. Fler kvinnor kommer att arbeta heltid och det påverkar löneutvecklingen både för kvinnor som har barn och kvinnor som inte har barn. Här antyds som vanligt att kvinnor som är hemma längre än normen är förrädare som sabbar för alla andra, väluppfostrade barnlösa kvinnor, som jobbar som de ska och inte går hemma och är normförrädare.  En stor majoritet vill förresten ha det här! LO, TCO och Saco vill ha det och en majoritet i riksdagen vill ha det. Så de har ett brett folkligt stöd för att gå vidare ett steg till. Vad vanligt folk tycker är inte intressant. Men det sa hon förstås inte. Vi har förresten redan väldens mest flexibla och dessutom längsta föräldraförsäkring så vi ska inte klaga. Fast tyvärr så ljuger Carina här. Vi har inte världens längsta föräldraförsäkring. I Tyskland har man ungefär samma antal föräldradagar och dessutom rätt att vara tjänstledig från jobbet i 3 år. OCH - ännu viktigare - sambeskattning och skatt efter försörjningsbörda vilket ger möjligheter att vara hemma efter att föräldraledigheten är slut om man så önskar! Snacka om flexibilitet! Det har vi inte något som liknar här.

Madeleine säger att när staten går in och styr så kommer folk att hitta nya lösningar. Skriva sig på olika adresser och säga upp sig från jobbet för att få möjlighet att ge barnen tid. Men då säger Carina att hon hoppas att Hemmaföräldrarnas nätverk inte rekommenderar sina medlemmar att säga upp sig, att SMITA UNDAN! Hon använder det ordvalet. Smita undan!? Har vi alltså arbetsplikt? Anses mammor  och pappor som tar hand om sina egna barn som smitare? Är det ett sånt samhälle vi har alltså. Det har jag misstänkt länge men nu fick man höra det utsagt. Att ta hand om egna barn är att smita undan. Plikten har man mot arbetslivet. Mot andra kvinnor. Mot barnlösa kvinnor. Så att de inte ska få lite lägre lön eftersom arbetsgivare inte litar på kvinnor. Man vill gråta. Eller slåss. Eller skrika. Men det gör jag inte. Jag skrattar högt! Jag har smitit undan! Och jag njuter av det varje sekund!!

Mors Dag igen!

 
Ibland gör vi brunch på helgerna! Det gillar alla och det är lite lagom lättsamt att fixa till. De som sover länge får sin "frukost" till lunchen och vi som redan har ätit frukost kombinerar lunch och eftermiddagskaffe! Den här gången hade vi äggröra, bacon, korv, gott bröd och skinka, vattenmelon och honungsmelon, amerikanska pannkakor och lönnsirap. Gott!
Till Mors Dag är liljekonvaljerna utslagna! Jag älskar dem! Så spröda och vackra och doften...Vi har varit och plockat två buketter idag. Jag, maken och de tre minsta barnen tog en liten promenad innan lunch. Det var mest jag och maken som plockade blommor. Barnen är inte så jättesugna direkt men de njöt av att klättra på stenar och bära tunga avhuggna småträd! Och när de har så kul så spelar det mig ingen roll om de hjälper till att plocka blommor eller inte! Jag funderar lite på det där med könsskillnader...Det är konstigt. Jag älskade att plocka blommor som barn. Jag gjorde buketter för skojs skull ofta, ofta och alltid till folk som fyllde år. Jag arrangerade och tänkte ut nya sätt att använda blad och kvistar för att få det vackrare. Band och tårtpapper fick komma med i buketterna. Jag plockar fortfarande gärna en bukett när jag stöter på vackra blommor så barnen är vana vid blommor och de vet vad de flesta heter och tycker de är så fina. Men plocka buketter, nej tack! Det är inget kul tycker de. De kan riva av några blommor i en hastig tanke att det ska bli en bukett men sen tappar de intresset och det blir inte mycket av det. Undrar om det beror på könsskillnader? För fostran beror det inte på i alla fall. Men sånt får man kanske inte säga. Men nu är det sagt i alla fall! Nu ska vi i alla fall snart ge oss av till min mamma som ska få en av liljekonvaljbuketterna och en annan liten present!
 

fredag 29 maj 2015

Mammor är sjukare än pappor! En undersökning behövs!

Nu är det dags igen! En ny undersökning ska startas för att få reda på varför kvinnors sjukfrånvaro skjuter i höjden efter att de blivit föräldrar! Det är nämligen så konstigt att kvinnor som är mellan 30 och 39 år är dubbelt så sjuka som männen. Och det är när barnen börjar förskola vid 1 år som det börjas. Och det håller i sig. När kvinnorna är mellan 40 och 49 år så är de också dubbelt så sjuka som männen.

Det här kan man få reda på av forskare som ägnar sig åt att forska på människorna i Sveriges land.

- Kvinnor i omsorgsyrken är sjukare än andra.
- Kvinnor i fertil ålder är sjukare än andra eftersom de har en slags dubbel arbetsbörda med hemarbete och yrkesarbete.
- Förväntningarna på mammor är annorlunda än på pappor. De tar mer vabdagar och jobbar oftare deltid.
- Barnen är mammiga och vill vara nära mammorna och då blir de smittade.
- En forskare kan inte fatta varför mammorna vill vara nära sina barn. Det är absolut inte biologiskt givet utan det är tradition helt enkelt. Det enda som skiljer mammor från pappor är de där minutrarna amningen sker.
- Det kan finna sjukdomar under graviditet och förlossning.

Jaha, tänker jag. Jaha, tänker jag ofta när jag läser alla dessa artiklar om föräldraledighet och jämställdhet och månader hit och dit. Jaha. Är någon förvånad? Behövs det forskas om varför mammor är sjukare än pappor? Fattar man inte det ändå? Det är för jobbigt att ha barn och jobba. Det är det statistiken säger. När barnet börjar förskola och mamman börjar jobba då blir det för jobbigt. Och det håller i sig för det är nämligen ett jobb att ha stora barn också. Och ett hem. Men varför är det inte lika då? Varför är inte papporna lika sjuka? Om det är det extra hemarbetet som knäcker mammorna då är det ju lätt. Föräldrarna ska dela lika på de 480 av gud instiftade föräldradagarna och vabba lika mycket. Då ordnar sig allt. Mammor och pappor blir lika friska. Eller sjuka. Rättvist blir det i alla fall. Eller ja, nästan. Några små detaljer blev lite bortglömda...Mammor väntar barn, föder barn, ammar barn. De menstruerar varje månad. Har ägglossning varje månad. Och sen kommer klimakteriet. Det har jag inte provat än men det sägs vara en påfrestning på kropp och själ. Detta får man inte prata om. För män och kvinnor är likadana. Ja, amningen är lite annorlunda. Men den är snabbt avklarad, några minuter per gång och sen är det klart!

Jag vill gråta...eller skrika. Vad har det blivit med oss? Jag kan knappt uttrycka vad jag känner och tänker. Vi är inte lika - mammor och pappor. En kvinnas kropp sysslar med barnafödande på ett eller annat sätt från det att första mensen kommer tills att sista mensen kommer. Det händer saker i kroppen. Det är en process, en upprepning, en ständig vågrörelse som vi är med om. Humöret dalar upp och ner. De fysiska förnimmelserna finns där och skiftar. Molande magvärk, ont i magen, blödningar, känslan av att vara en aning ofräsch. Och humöret...ilskan, inåtvändheten, lusten att gråta...Och sen ska man igenom själva det praktiska barnafödandet. Väntan i 9 månader. Den första förlamande tröttheten. Gråtmildheten. Tyngden från magen senare. Sammandragningar. Ömmande bröst. Ont i rygg. Hemorrojder kanske. Halsbränna på natten så man knappt kan sova. Andnöd när magen är som störst. Och sen förlossningen. En kraftansträngning utan like. Och återhämtningen. Blödning i veckor. Underlivet ska läka. Brösten är svullna och gör ont. Amningen ska igång. Och amningen, som gör att man är bunden av den lilla varelsen. Inte är en fri varelse längre. Amma på nätter, när man äter, när man lagar mat, tar hand om storasyskon...Och amningen är inte bara mat. Den är allt. Bandet mellan mor och barn. Mat, tröst, värme, kontakt...Och det bandet är inte bra? Hur kan man säga något sådant? Trampa på något så vackert? Och det handlar inte om att bandet mellan pappan och barnet inte är finns eller är värt något. Men det är annorlunda. Vi är annorlunda. Inte lika. Lika viktiga och lika bra men inte lika. Och det är väl därför vi reagerar olika. Vill olika. Gör olika.

Men man kan bestämma sig för att köra över det mammor känner. Låtsas att det går att lösa om vi bara tvingar mammorna att leva likadant som vi förväntar oss att män ska leva. Och om vi bestämmer oss för att barn är något man kan turas om att leka med i hälften av 480 dagar och sen hälften av alla dessa vabdagar. Då blir allt bra. Kanske. Vi får se.





tisdag 26 maj 2015

Mors dag!

På söndag är det Mors Dag! Vi är dåliga på att fira det. Vi brukar hälsa på min mamma och ge henne något litet. Barnen har ritat teckningar. Jag får ibland en blomma jag också. Äldste sonen frågade lite i förbifarten om jag gillar cheesecake så jag misstänker att han kanske tänker baka en. Men vi är inte så jättenoga direkt med firandet av varken Mors eller Fars Dag.

Det verkar inte som om Mors Dag är någon jättestor dag överhuvudtaget i Sverige. Men i år har Försäkringskassan bestämt sig för att uppmärksamma Mors Dag! Det är fint tänker jag först. Men så läser jag om hur det ska firas och blir beklämd. Den finaste Mors Dags-presenten enligt Försäkringskassan är att pappan tar hälften av föräldradagarna. Det är det finaste man kan få som mor. Jag vill gråta. Vad är det för samhälle jag lever i? När en mor antas bli glad över att separeras ännu tidigare från sitt barn än vad de flesta redan är tvungna till.

Men det finns hopp. Kommentarerna på Försäkringskassans facebooksida var arga och ledsna. De allra flesta vill bestämma själva. Och väldigt många skriver att de vill vara hemma längre, ända till skolan ska börja i många fall. Och då är det ju ännu märkligare alltsammans. Vet inte politikerna om hur vanliga mammor och pappor tänker? Och om de vet? Varför lyssnar de inte? Varför respekterar de oss inte? Ska de inte företräda oss? Se till att människor får bra förutsättningar att leva ungefär som vi vill? Och varför tycker de att de har rätt att styra oss i det allra mest privata vi har - våra äktenskap och vårt föräldraskap? Räcker det inte med att ge möjligheter men inte tvinga? Nej. Det är tvång, lock, pock och döva öron som gäller. Det är alla mammors Mors Dags-present i år och alla andra år också.

Men jag har fått en fin Mors Dags-present. Jag får den varje dag. Jag får och kan vara hemma med mina barn. Jag kan ta hand om min alldeles för stora 4-åring hela dagarna och det tycker jag om. Och det tycker han också om. Jag kan skicka iväg mina barn till skolan, vinka av dem i dörren, ge dem en puss och ropa "Vi ses snart! Ha det bra idag!". Jag kan ta emot mina barn när de kommer hem. Krama om dem och fråga om deras dag. Fika tillsammans med dem. Hjälpa dem med läxor. Träffa deras vänner. Höra dem leka. Vara med dem. Det är en fin present. Det borde inte vara en present. Det borde vara en självklarhet för alla som vill det - att en förälder kan vara hemma och ta hand om det de åtagit sig - hem och barn. Ro det i land som de valt att skaffa till världen.

söndag 24 maj 2015

Medeltidsdag!

I går var det medeltids dag på kulturcentret här i närheten! Det var riktigt mysigt! Fäktare från en fäktningsklubb i närmaste större stad var där och visade historiskt korrekta svärd och berättade om hur man fäktades på medeltiden. Det var spännande att höra det de berättade och se när de fäktades. De barn som ville fick prova att fäktas och det var jättekul! Uppvisningen gav mycket stoff till fantasilekar hos de små.
Det såldes förstås en massa prylar på marknaden och minstingen fastnade för en pilbåge. En riktigt plastig pilbåge av dålig kvalitet. Men den hade han väldigt roligt med!
 Vid kulturcentret finns bondgårdsdjur på somrarna och nu fanns alla djuren där. Det var så roligt att titta och klappa.
Vi gick en liten promenad ut i skogen. Så vackert med alla liljekonvaljer som är på gränsen till att börja blomma...
Sen blev det lite eftermiddagskaffe på vårt vanliga ställe där det finns många släta stenhällar att springa och ha kul på för små spralliga barn! En härlig dag hade vi. Nästan hela familjen var med och hade det skoj tillsammans. Ja, 13-åringen var först lite sur och ville hellre vara hemma och vara ifred. Men han fick allt följa med ändå och rätt vad det var så var han lika glad som alla andra. Han pratade mycket med sin närmsta lillebror och var med och hade kottkrig tillsammans med småbröderna, skrattade och hade det roligt. Tänker att man inte ska släppa taget så fort barnen börjar bli lite tonårstruliga. De tycker allt att det är roligt att vara med om de bara får en liten knuff. Och att det är viktigt att faktiskt vara med och inte förlora kontakten med syskon och föräldrar.

onsdag 20 maj 2015

Förskolans dag!

Idag är det förskolans dag! Det måste firas!

Jag läser på Lärarförbundets hemsida att många är väldigt nöjda med förskolan i Sverige. Hela 77 % av svenskarna är nöjda med förskolan. Jaha, är de det? Det är lite konstigt att först se till att man nästan inte kan välja något annat än förskola och så gör man sen undersökningar av hur nöjda folk är och så får man reda på att de flesta är nöjda. Vad bra. Vi bestämmer att man bara får dricka mjölk och så frågar man sedan folk om de är nöjda med att dricka mjölk och det är de eftersom det inte finns något annat att dricka. Alla är nöjda och belåtna. Eller hur.

Det är också så att förskolan är väldigt viktig för barnens lärande. Det finns en studie som visar att barn som gått i förskolan får högre kunskapsresultat än andra barn. Man har granskat de svenska resultaten i PISA-undersökningen och där har man sett förskolans positiva effekt. Vilken tur då att så många barn(92%) går i förskolan. Hur skulle det gå för Sverige annars? Med tanke på att resultaten har rasat så är det ju en väldig tur att nästan alla barn går i förskola! Tänk er vilka usla resultat vi skulle ha annars. Fast det är rätt skrämmande att de få hemmabarn som finns är ansvariga för den svenska skolans fallande resultat.

Så allt är bra. Folk är nöjda. Och barnen är duktiga. Det är bra. Och det ska firas! Vi firar väl som vanligt. Som vi firar alla dagar. Vi gör inget märkvärdigt. Drar på kaffebryggaren och blandar en kanna saft till kaffedags och sen sätter vi oss i trädgårn om det är varmt och fikar tillsammans. Är det kallt fikar vi inne. Sen gör vi vad vi vill. Tillsammans eller ensamma, ute eller inne. Kanske tar vi en tur till mormor och morfar. Om vi har tid. Om de har tid. Eller så läser vi lite läxor. Om det behövs. Eller drar på en film. Eller något annat...Vi är nöjda. 100 % av oss är 100% nöjda.Och barnen har lärt sig mycket. De är duktiga. Det går bra...

lördag 16 maj 2015

Utflykt och rabarberkaka

Idag åkte vi på utflykt till ett ställe där min pappas farfars far bodde en gång i tiden. Vi besökte kyrkan där han och andra släktingar ligger begravda och tittade på gården där de arbetade. Vi besökte även en plantmarknad. Där var det något slags jubileum och det var musik och gratis kaffe och fralla och ponnyridning. Det var så mysigt alltsammans. En av de finaste dagar vi upplevt på länge! Alla var på gott humör trots att det var riktigt kallt och vi skrattade och pratade och hade kul tillsammans. Det var så vackert alltsammans också att man blev glad bara av detta. Naturen, den gamla vackra kyrkan, kyrkogården med sina gamla mossiga gravstenar, en låg mossbeväxt mur, träd som var gamla, knotiga, mossiga...Och så stämningen på plantmarknaden. Som att vara förflyttad till Midsommer. Folk som umgicks och drack kaffe, shoppade växter, lyssnade på härlig musik, ägarna som sprang med kaffekannor och delade ut godisbitar till barnen...Ett spektakulärt lik bland pelargonerna var det enda som fattades...närå men skämt åsido så var det så otroligt mysigt!
 
Mossiga gamla gravar bakom en stenmur täckt av mjuk mossa...
Den här graven tyckte barnen så mycket om...och jag också....
Sedum och mossa på muren och så den vackra röda träkyrkan bakom...
På varsin sida om ingången till kyrkogården fanns två trästammar. Eller vi trodde först att det var trästammar men det var två gravar från 1700-talet. De såg precis ut som träd med ådring och grenstumpar som stack ut...Vackra...
Det här tyckte vi var fint...
 
Efter vandringen på kyrkogården var det gott med lite lunch. Varmt kaffe och varm choklad värmde gott i våra frusna kroppar. Ägg- och skinkmackor till det och så en bit rabarberkaka efteråt...enkelt och gott!
Receptet till rabarberkakan finns: här 
 
 
Sedan gick vi till plantmarknaden. Den var otroligt välsorterad och jag kunde ha handlat hur mycket som helst. Det gjorde jag inte men det var roligt att titta!
 
Lite köpt blev det i alla fall! En ny klematis eftersom den gamla dog i vintras. Och så tre kryddväxter för 100 kr - en persilja, en timjan och en oregano! Och så två nya alunrötter. Jag har mörkröda och gulröda sen förut och nu köpte jag en ny rolig röd färg och en alldeles gul! Och så en sibirisk bergsvallmo. De är så fina! Hoppas att den ska trivas!
En shetlandsponny fanns det på plantmarknaden och den fick de två minsta barnen rida på! Det var så roligt! Minstingen var alldeles begeistrad och ville förstås ha en egen häst!
Sen åkte vi hemåt! Vi åkte på småvägar och tittade på fina hus och nedgångna hus. Landbygden är bitvis en sorglig syn. Tomma hus och vanskötta hus, skräp och gammalt bråte står lite här och där. Men det finns fint också förstås. Vi åkte förbi en gullig liten gård och där såg vi kalkoner gå löst på gräsmattan. De små barnen har aldrig sett några såna så vi stannade till för att de skulle få se...Och då blev kalkontuppen (säger man så?) ilsken och burrade upp sig och närmade sig. Han kacklade något hemskt och spärrade vägen för bilen! Minstingen var mycket imponerad över hur tuff jättefågeln var!
 
Trots att vi inte gjorde nästan något som direkt passade barn - förutom ponnyridningen - så var barnen nöjda och belåtna med sin dag. De tyckte kyrkogården var rolig. Det var så fint och lite spännande att tänka på att deras egna rötter finns där. Fundera lite på hur det var då. Sen är ju barn bra på att fixa roligt på egen hand - i det stillsamma och lugna - springa, leka, fantisera...
 
En etikett blev hemskolning. Vad har då barnen lärt sig idag. Vi planerade inte att de skulle lära sig något. Bara att de skulle följa med på den utflykt vi ville göra och förhoppningsvis tycka att det var roligt. Men jag tror att de lärde sig en del.
- vilket landskap stället vi besökte låg i och vilket som kommer efter.
- vad folk kunde jobba med förr - pratade om drängar och pigor apropå att det fanns en stor gård i närheten där deras morfars farfar jobbade som ung.
- lite om gamla murar. Varför man byggde dem.
- en del om växter. Lärt sig känna igen några nya växter.
- om shetlandsponnyer.
- om järnåldersgravar - vi körde förbi några gravfält och läste på en informationstavla.
 
Ja, inte vet jag om de blev klokare av det precis men några fler hakar i hjärnan som man kan kroka i lite mer kunskap i kanske skapades. Man vet aldrig!


onsdag 13 maj 2015

Utanförskap!

I Aftonbladet kan man i dag läsa en artikel som handlar om hur synd det är om barn till arbetslösa och till föräldrar som har fått ett nytt barn. Skribenten säger att barn ska akta sig för att födas av arbetslösa föräldrar eller föräldralediga föräldrar. Såna barn är så orättvist behandlade nämligen. Vanliga barn som har arbetande föräldrar får vistas på förskolan i 40 timmar eller mer per vecka. Men om föräldern är arbetslös eller föräldraledig - då är det slut med denna lyx! Då blir det bara 15 timmar som gäller! Många barn drabbas hårt! De hamnar i utanförskap eftersom de inte kan vara med i aktiviteter kompisarna är med på! Om mamma har ett litet syskon hemma då blir det etter värre. Att vara tillsammans med en mamma som håller på med en bäbis det är inte särskilt stimulerande. Allt detta är skandal! 1998 slutade förskolan att vara ett barnpassarställe. Förskolan tillhör nu utbildningsväsendet och ska förbereda barnen för fortsatt utbildning och sätta barnets behov i centrum. Verksamheten är inte längre till för föräldrarna och arbetsmarknaden utan för BARNEN!
 
Om man bodde i ett normalt land så skulle man ju nästan kunna tro att det var en satir man läste. Eller kanske en absurd dystopi. Eller nåt. Men så är det inte. Det är allvar. Så här kan man tycka. Ingen reagerar. Ingen läsarstorm. Ingen som tycker att nu, nu håller det nog på att gå för långt. Det är sorgligt att bo i uppochnervända världen. En värld där det är synd om barn som måste vara hemma med sina föräldrar och som antas fullkomligt längta efter kompisar att leka med i hela 40 timmar eller mer varje vecka. Vad ska man säga?
Tänk om någon, någon gång, vände på steken. Men det är nog för svårt. Jag tänker på de arbetslösa. De ska ha ersättning, åtgärder och förskoleplats. Det kostar mycket pengar. Visst, alla är värda att stöttas så att de kan reda ut sina liv (utom hemmaföräldrar - de förtjänar att svältas ut så de tar skeden i vacker hand och reder ut sina liv på det sätt någon annan har bestämt) men ibland känns det så dumt alltsammans....Tänk om någon frågade de där arbetslösa som har småbarn hur de helst ville ha det. Kunde de tänka sig att ta hand om sina barn själv mot en rimlig ersättning? Eller skulle de hellre välja åtgärderna? Undrar vad svaret skulle bli? Men den frågan får de nog aldrig. För det är ju för barnens skull. De har det ju ändå bäst i stordriften. Tillsammans med alla kompisar. Och lärarna som undervisar dem så de klarar av de högre studierna sen.


 

tisdag 12 maj 2015

Matte i 4:an

Jag och 11-åringen räknar vidare i vår gamla mattebok från 50-talet. Det börjar bli ganska mycket lättare än förut och 11-åringen känner sig nöjd med att ha blivit bättre på matte. Vi har snart räknat ut boken. Just nu är vi på geometri. Det har de inte börjat med i skolan än. Vi har lärt oss om omkrets och area av kvadrater och rektanglar. Vi har också jobbat lite med volym. Idag räknade vi de här talen och W klarade av dem alldeles själv - både läsa vad som stod i uppgifterna samt räkna ut det på egen hand.

1. Golvet i ett rum, som är 5 m långt och 4 m brett, skall fernissas. a) hur stor är golvets yta? b) Vad kostar fernissningen efter 2 kr 75 öre per kvadratmeter?
2. En villatomt är 52 m lång och 48 m bred. a) Hur stor är tomten? b) Hur mycket kostar en efter 4 kr per kvadratmeter?
3. Ett torg i form av en rektangel är 146 m långt och 128 m brett. Hur stor är ytan?
4. I ett rum skall läggas parkettgolv. Vad kostar detta, då rummet är 6 m långt, 5 m 5 dm brett och priset är 17 kr 50 öre per kvadratmeter?
5. Ett obrd, som är 1 m 8 dm långt och hälften så brett, skall beklädas med vaxduk. a) Hur stor är bordets yta? b) Hur mycket kostar vaxduken efter 5 öre per kvadratdecimeter? c) Runt bordet skall sättas en list. Hur lång blir denna?

Jag tycker att de gamla böckerna är riktigt bra. För det första är det många uppgifter till varje moment - det blir alltså stor mängdträning. Sedan är uppgifterna kluriga. Man ska ta reda på ganska många saker och man måste tänka efter vad det egentligen är som efterfrågas.

Sagoläsning!

4-åringen har tagit ett kliv framåt i sin litteratursmak! Nicke Nyfiken har varit hans stora favorit i 3 år! Visst, vi har läst en massa annat, Alfons, Gittan och..., Pelles bilar och annat, men Nickeböckerna har varit allra mest omtyckta. Han tycker fortfarande väldigt mycket om dem men nu har sagor tagit sig upp på första plats. Den här boken är den mest populära:
Den innehåller:
Bockarna Bruse
De tre små grisarna
Rödluvan
Vanten
Hans och Greta
Sagan om den tjocka feta pannkakan
 
Det är roligt att läsa sagor. Och det är roligt att N gillar det så mycket.

söndag 10 maj 2015

Berättande i förskolan?

Jag ramlar på ett radioprogram på utbildningsradion. Programmet heter "Berättande i förskolan" och en förskollärare från Solna berättar om hur de arbetar med språket i hennes barngrupp med barn mellan 1 och 3 år. I de vardagliga rutinerna kan pedagogerna jobba med barnens språk. Det handlar om att duka, ta fram madrasser inför vilan. Då kan pedagogerna benämna det de ser så barnen får ett språk. Barnen får inget serverat utan får till och med byta blöja på sig själv. Det är nämligen språkträning. När barnet går med blöjan till den svarta sopsäcken eller till den vita kan de benämna och då utvecklas språket. Pedagogerna och barnen samtalar om det de gör. Pedagogen berättar att när man gör saker tillsammans främjas talet. Motorik och tal hänger ihop i barnens utveckling. Pedagogen berättar att det är 17 barn mellan 1 och 3 år som finns i barngruppen och att det är 3 pedagoger anställda. Gruppen huserar på 45 kvadratmeter. Det går jättebra att räcka till. Det är klart att det är för många barn men det gäller att ge barnen en känsla av att alla får berätta.

När det gäller att uppmuntra berättande så handlar det om att lyssna och vara lyhörd. Man ställer frågor, är intresserad. Och så nyanserar man sitt språk genom att ställa frågor med andra ord. På så sätt växer ordförrådet. Om 17 barn vill berätta på samma gång då får man helt enkelt lyssna. Man lär sig lyssna på många samtidigt. Förskolläraren varnar för att detta är farligt. Hon säger att detta skapar barn som inte emotionellt kan hantera känslor och att om ingen bryr sig om barnet så kan det inte bry sig om andra sedan.

Om ett barn ligger efter i språkutvecklingen så kontaktas föräldrarna. Det är de som får gå vidare till bvc. Förskolan är ett komplement till hemmet och förskolan vill gärna att föräldrarna tar ansvar. Sedan för hemmet och förskolan en dialog om hur de ska arbeta vidare med barnet.

Reportern frågar om samhället har uppvärderat hur viktig förskolan är. Det tycker inte pedagogen. Varken samhället eller förvaltningen förstår hur viktig förskolan är och detta trots att många som arbetar i förskolan har högskolepoäng och att förskolan arbetar med styrdokument och kursplaner. Det är inte dagis utan inlärning och utveckling genom omsorg.

Anledningen till att många inte förstår är att det är så få generationer som gått i förskolan. De som inte har gått förstår inte. De tror att det är något annat. Det ska vara färre barn och tak i barngrupperna och så måste det vara fler utbildade förskollärare eftersom de har en djupare utbildning än barnskötarna.

Förskolan lägger grunden för barnens framtida utveckling och lägger grunden för skolan. Och föräldrarna uppskattar förskolan. De litar på att förskollärarna ska forma deras barn till dugliga individer. Reportern skrattar till lite när de pratar om detta och kommenterar att barnen inte träffar sina föräldrar särskilt många timmar om dagen om man ska vara ärlig.


Jaha, tänker jag när jag lyssnat igenom programmet. Jaha. Barn utvecklar sitt språk genom att prata med, bli lyssnade på, bli svarade på, känna att någon är intresserad av, göra saker tillsammans. Jaha. Vad är det som är nytt med det? Så har det väl funkat i alla tider. Alldeles av sig självt. Vi kan sätta hur många ord vi vill på det men faktum kvarstår - vi människor kan prata, vi har lärt oss att prata långt, långt innan förskolan kom till. Hur gick det till? Vem lyssnade, gjorde ihop med, ställde motfrågor, nyanserade...? Jo, det är väl så klart att mamman och pappan och alla andra som fanns runt barnet gjord det. Det är nämligen nåt med barn...genom sin närvaro kräver de något av oss vuxna, kanske framför allt av mamman och pappan. Det går liksom inte att bara strunta i barnet även om man nu skulle vilja det. för då blir barnen ännu mer påträngande. Barnet kräver kontakt. Ju yngre de är desto mer kräver de. Barn och förälder ingår i en kommunikationsdans från första ögonblicket. Ja, kanske redan innan. När barnet sparkar i mammans mage lägger mamman handen om den lilla knölen som stöter till, foten, axeln, rumpan, huvudet och smeker. Kanske känner barnet smekningen, svaret på uppmaningen? När barnet är fött har man en liten stund på sig av klarvaken närvaro innan barnet blir trött och sover så där bäbisdjupt. Barnets ögon är vidöppna, man får kontakt. De flesta föräldrar blickar nog in i de där ögonen och man talar till varandra. Barnet gapar och föräldern gapar, räcker ut tungan...man frågar och svarar, härmar. Så fortsätter det. På skötbordet pratar man. Härmar varandras ljud. Barnets ljud är begränsade så föräldern är den som får härma. Da möts av da. Barnet förstår att mamman fattar. Blir mer sporrat att prata vidare. Senare är det ord som kommer. Få är nog de föräldrar som kan motstå de söta orden. "Blomma" säger barnet och den vuxne säger förmodligen förtjust "Ja, titta blomma!" Den enkla enordssatsen möts av en lite mer avancerad sats. Och barnets miljoner ord kommer så småningom bli till tvåordssatser, treordssatser, grammatiken kommer...Så alldeles av sig självt i en kommunikationsdans föds språket bit för bit. Ja, alldeles av sig självt är det ju inte förstås. Men det går utan högskoleutbildning. Vi har det i oss. Vi gör det naturligt. Det är en förutsättning för vår mänsklighet.

Så vi kan låtsas att förskolan gör något som ingen annan kan göra. Den kan bli nummer ett till namnet. Pedagogerna kan tro att de gör det stora jobbet och att bara vissa föräldrar också gör ett bra jobb medan andra är lite sämre. Visst är det så, vissa föräldrar är bättre på att prata än andra men det gäller också pedagogerna förstås. Vi är inte helt lika. Det gör inget. Vi behöver inte bli lika "bra". Men lära sig prata. Så vi tar oss fram. Det kan barn och föräldrar göra utan inblandning av utbildade proffs. Kanske gör vi det till och med mycket bättre. Förutsättningarna till en ordentlig språkutveckling är ju mycket, mycket större i hemmet än i förskolan om vi ska vara ärliga. Det är några få vuxna och några få barn. Barnet kommer att få prata mycket mer, få mycket mer feedback, många mer motfrågor. Sen har vi ju det där med kärleken. De flesta föräldrar tycker mycket om sina barn och att höra språket utvecklas är nog det härligast som finns. Förtjusningen över alla ord och meningar och sedan allt innehåll i orden och meningarna är svår att motstå. Vi vill höra. Vi visar att vi tycker om att lyssna, fråga, berätta, få svar...Det är något vi kan. Vi föräldrar.

fredag 8 maj 2015

Kulspel!

Vi har spelat kula! I skolan spelar barnen kula på rasterna. De kör på något obegripligt sätt med kulor som har olika många liv och så. Jag tror inte sonen heller fattar riktigt vad det går ut på och han förlorar en hel del kulor! Misstänker att han blir lurad! :) Vi var hur som helst hos barnens mormor och morfar igår och då kom min gamla kulpåse fram. När jag var liten körde vi med pyramid och så skulle man pricka den. Den som prickade fick alla kulor. Enkelt och rättvist! Vi bestämde oss för att spela på mitt sätt och stora sonen tyckte det var toppen - både att spela och att få träna på att bli mer pricksäker! Så han kan försöka vinna mer i skolan!
 
4-åringen tyckte också det var jättekul. Han var riktigt bra på att sikta och när tålamodet tröt så tog han flera kulor och sköt iväg. Sannolikheten att pricka pyramiden ökade ju rätt mycket! Han trixade med reglerna. Han lät mig pricka och kom på att då var det han som vann. Och så fick jag en kula som tröst när jag blev av med alla andra. Ibland blev han däremot väldigt generös och delade ut kulor till höger och vänster.
 
Ja, vi hade kul när vi spelade kula. Lite lärorikt var det nog också för lillen. Om det nu prompt ska vara lärorikt. Vi räknade, beräknade avstånd, delade lika, talade om riktningar, höger och vänster, långt och kort...Så en liten mattelektion kanske förpackad i lek! För oss är leken viktigast! Men jag har läst att pedagoger har något slags försprång jämfört med föräldrar när det gäller undervisningen eftersom de hela tiden reflekterar över vad barnet lär sig och hjälper barnen utvecklas vidare genom frågor och nya infallsvinklar. Så jag tänkte att jag också skulle tänka så och se om jag klarade det. Det gjorde jag. Fast om jag inte hade tänkt på det så hade det hänt ändå. För när man är med barn så snackar man och turas om att prata och nappar på varandras idéer. Alldeles av sig självt. Lätt som en plätt!

torsdag 7 maj 2015

Teckning och trädgård!

 
 
Vi måla med akvarellfärg varje dag! Det är så roligt tycker 4-åringen. Han har äntligen börjat få lite kläm på det där och färgerna gyttrar inte ihop sig till ett enda gråt moln längre. Han vill lära sig måla olika saker och jag målar före och han målar efter. 
 
Här är en katt med svarta ben!
Här är två träd!

 Här är två hästar som betar på en äng med grönt gräs och gula och röda blommor!
N målar själv också. Han börjar måla och så ser han vad det blev. Ovan blev det mossiga stenar i skogen och under blev det ett hav!
Vi har varit förkylda och haft ont i halsen och öronen några dagar. Flera barn har varit hemma och legat och hostat i soffan. Men igår vågade vi oss ut en stund på eftermiddagen. Solen sken och det var varmt och skönt. Det hade växt en hel del under de dagar vi hållit oss inne.

Min smala gula tulpan hade blivit gul. Jag gillar den här tulpanen så mycket och jag satte flera stycken för några år sen men bara en kommer upp!
Varje år tar jag kort på mina funkior! Lite tjatigt men varje år blir jag så glad när jag ser de spetsiga knopparna tittar upp.

Jag har satt en massa pärlhyacinter men de verkar inte trivas så värst bra. Men en klunga kom fram i alla fall. Så fina!
En enda pingstlilja kom upp! Bara en men så vacker!
 
I min skuggrabatt blommar fänrikshjärtana för fullt och getramsen har blivit höga och fina. De är så eleganta där de sticker upp bland rosa och lila blommor. 

tisdag 5 maj 2015

Jobba-hemma-dagen!

Idag är det jobba-hemma-dagen! Jag vet att det inte rör mig utan bara folk som har ett riktigt jobb som de kan ta med sig hem men det kändes ändå lite roligt att kunna säga att idag, idag är det min dag! Jag jobbar ju hemma! Som sagt, jag har ju inget riktigt jobb utan jag jobbar lite i lönndom så där. Svartjobb är det väl kanske fast obetalt. En internetvän beskrev det som volontärarbete! Jag har dammsugit och tvättat som vanligt. Torkat av lite köksluckor och strukit 15 blusar och skjortor. Lagat mat och hjälpt till med läxor. Bakat bröd och lagat lite mer mat. Och så har jag roat mig lite. Fikat med alla mina barn, mina föräldrar och med en flickvän till en son. Och så har jag tagit hand om mitt minsta barn. Vi har ritat och pratat och så hjälpte han mig med både tvätten och brödbaket och strykningen. Fast jag har väl inte jobbat på riktigt. Det är ju bara hemma. Men å andra sidan - om någon annan hade gjort det - då hade det väl antagligen varit värt någonting? Vi hade ju kunnat köpa in hjälpen och då fått betala. Så något måste det väl vara värt antar jag. Och den inköpta hjälpen hade fått betalt och pensionspoäng och kunnat vabba och blivit sjukskriven och allt det där. Fast å tredje sidan - de som inte jobbar hemma på heltid gör ju allt det jag gjorde (tror jag) ändå. Efter arbetstid. Så då kanske jag egentligen bara är lat. Och barnet - det hade nog kunnat tas om hand i stordriften istället. Fast jag har haft det bra. Barnen har haft det bra. Maken har också haft det bra - han behövde bara duka undan och diska, för övrigt kunde han vara tillsammans med mig och barnen. Så jag firar jobba-hemma-dagen! Och jag firar vidare i morgon! Dyrt är det men som den där internetvännen sa, man har så fina arbetskamrater! Går det så är det värt det!
Får lite hjälp med strykningen!