fredag 29 maj 2015

Mammor är sjukare än pappor! En undersökning behövs!

Nu är det dags igen! En ny undersökning ska startas för att få reda på varför kvinnors sjukfrånvaro skjuter i höjden efter att de blivit föräldrar! Det är nämligen så konstigt att kvinnor som är mellan 30 och 39 år är dubbelt så sjuka som männen. Och det är när barnen börjar förskola vid 1 år som det börjas. Och det håller i sig. När kvinnorna är mellan 40 och 49 år så är de också dubbelt så sjuka som männen.

Det här kan man få reda på av forskare som ägnar sig åt att forska på människorna i Sveriges land.

- Kvinnor i omsorgsyrken är sjukare än andra.
- Kvinnor i fertil ålder är sjukare än andra eftersom de har en slags dubbel arbetsbörda med hemarbete och yrkesarbete.
- Förväntningarna på mammor är annorlunda än på pappor. De tar mer vabdagar och jobbar oftare deltid.
- Barnen är mammiga och vill vara nära mammorna och då blir de smittade.
- En forskare kan inte fatta varför mammorna vill vara nära sina barn. Det är absolut inte biologiskt givet utan det är tradition helt enkelt. Det enda som skiljer mammor från pappor är de där minutrarna amningen sker.
- Det kan finna sjukdomar under graviditet och förlossning.

Jaha, tänker jag. Jaha, tänker jag ofta när jag läser alla dessa artiklar om föräldraledighet och jämställdhet och månader hit och dit. Jaha. Är någon förvånad? Behövs det forskas om varför mammor är sjukare än pappor? Fattar man inte det ändå? Det är för jobbigt att ha barn och jobba. Det är det statistiken säger. När barnet börjar förskola och mamman börjar jobba då blir det för jobbigt. Och det håller i sig för det är nämligen ett jobb att ha stora barn också. Och ett hem. Men varför är det inte lika då? Varför är inte papporna lika sjuka? Om det är det extra hemarbetet som knäcker mammorna då är det ju lätt. Föräldrarna ska dela lika på de 480 av gud instiftade föräldradagarna och vabba lika mycket. Då ordnar sig allt. Mammor och pappor blir lika friska. Eller sjuka. Rättvist blir det i alla fall. Eller ja, nästan. Några små detaljer blev lite bortglömda...Mammor väntar barn, föder barn, ammar barn. De menstruerar varje månad. Har ägglossning varje månad. Och sen kommer klimakteriet. Det har jag inte provat än men det sägs vara en påfrestning på kropp och själ. Detta får man inte prata om. För män och kvinnor är likadana. Ja, amningen är lite annorlunda. Men den är snabbt avklarad, några minuter per gång och sen är det klart!

Jag vill gråta...eller skrika. Vad har det blivit med oss? Jag kan knappt uttrycka vad jag känner och tänker. Vi är inte lika - mammor och pappor. En kvinnas kropp sysslar med barnafödande på ett eller annat sätt från det att första mensen kommer tills att sista mensen kommer. Det händer saker i kroppen. Det är en process, en upprepning, en ständig vågrörelse som vi är med om. Humöret dalar upp och ner. De fysiska förnimmelserna finns där och skiftar. Molande magvärk, ont i magen, blödningar, känslan av att vara en aning ofräsch. Och humöret...ilskan, inåtvändheten, lusten att gråta...Och sen ska man igenom själva det praktiska barnafödandet. Väntan i 9 månader. Den första förlamande tröttheten. Gråtmildheten. Tyngden från magen senare. Sammandragningar. Ömmande bröst. Ont i rygg. Hemorrojder kanske. Halsbränna på natten så man knappt kan sova. Andnöd när magen är som störst. Och sen förlossningen. En kraftansträngning utan like. Och återhämtningen. Blödning i veckor. Underlivet ska läka. Brösten är svullna och gör ont. Amningen ska igång. Och amningen, som gör att man är bunden av den lilla varelsen. Inte är en fri varelse längre. Amma på nätter, när man äter, när man lagar mat, tar hand om storasyskon...Och amningen är inte bara mat. Den är allt. Bandet mellan mor och barn. Mat, tröst, värme, kontakt...Och det bandet är inte bra? Hur kan man säga något sådant? Trampa på något så vackert? Och det handlar inte om att bandet mellan pappan och barnet inte är finns eller är värt något. Men det är annorlunda. Vi är annorlunda. Inte lika. Lika viktiga och lika bra men inte lika. Och det är väl därför vi reagerar olika. Vill olika. Gör olika.

Men man kan bestämma sig för att köra över det mammor känner. Låtsas att det går att lösa om vi bara tvingar mammorna att leva likadant som vi förväntar oss att män ska leva. Och om vi bestämmer oss för att barn är något man kan turas om att leka med i hälften av 480 dagar och sen hälften av alla dessa vabdagar. Då blir allt bra. Kanske. Vi får se.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar