Berättande i förskolan?

Jag ramlar på ett radioprogram på utbildningsradion. Programmet heter "Berättande i förskolan" och en förskollärare från Solna berättar om hur de arbetar med språket i hennes barngrupp med barn mellan 1 och 3 år. I de vardagliga rutinerna kan pedagogerna jobba med barnens språk. Det handlar om att duka, ta fram madrasser inför vilan. Då kan pedagogerna benämna det de ser så barnen får ett språk. Barnen får inget serverat utan får till och med byta blöja på sig själv. Det är nämligen språkträning. När barnet går med blöjan till den svarta sopsäcken eller till den vita kan de benämna och då utvecklas språket. Pedagogerna och barnen samtalar om det de gör. Pedagogen berättar att när man gör saker tillsammans främjas talet. Motorik och tal hänger ihop i barnens utveckling. Pedagogen berättar att det är 17 barn mellan 1 och 3 år som finns i barngruppen och att det är 3 pedagoger anställda. Gruppen huserar på 45 kvadratmeter. Det går jättebra att räcka till. Det är klart att det är för många barn men det gäller att ge barnen en känsla av att alla får berätta.

När det gäller att uppmuntra berättande så handlar det om att lyssna och vara lyhörd. Man ställer frågor, är intresserad. Och så nyanserar man sitt språk genom att ställa frågor med andra ord. På så sätt växer ordförrådet. Om 17 barn vill berätta på samma gång då får man helt enkelt lyssna. Man lär sig lyssna på många samtidigt. Förskolläraren varnar för att detta är farligt. Hon säger att detta skapar barn som inte emotionellt kan hantera känslor och att om ingen bryr sig om barnet så kan det inte bry sig om andra sedan.

Om ett barn ligger efter i språkutvecklingen så kontaktas föräldrarna. Det är de som får gå vidare till bvc. Förskolan är ett komplement till hemmet och förskolan vill gärna att föräldrarna tar ansvar. Sedan för hemmet och förskolan en dialog om hur de ska arbeta vidare med barnet.

Reportern frågar om samhället har uppvärderat hur viktig förskolan är. Det tycker inte pedagogen. Varken samhället eller förvaltningen förstår hur viktig förskolan är och detta trots att många som arbetar i förskolan har högskolepoäng och att förskolan arbetar med styrdokument och kursplaner. Det är inte dagis utan inlärning och utveckling genom omsorg.

Anledningen till att många inte förstår är att det är så få generationer som gått i förskolan. De som inte har gått förstår inte. De tror att det är något annat. Det ska vara färre barn och tak i barngrupperna och så måste det vara fler utbildade förskollärare eftersom de har en djupare utbildning än barnskötarna.

Förskolan lägger grunden för barnens framtida utveckling och lägger grunden för skolan. Och föräldrarna uppskattar förskolan. De litar på att förskollärarna ska forma deras barn till dugliga individer. Reportern skrattar till lite när de pratar om detta och kommenterar att barnen inte träffar sina föräldrar särskilt många timmar om dagen om man ska vara ärlig.


Jaha, tänker jag när jag lyssnat igenom programmet. Jaha. Barn utvecklar sitt språk genom att prata med, bli lyssnade på, bli svarade på, känna att någon är intresserad av, göra saker tillsammans. Jaha. Vad är det som är nytt med det? Så har det väl funkat i alla tider. Alldeles av sig självt. Vi kan sätta hur många ord vi vill på det men faktum kvarstår - vi människor kan prata, vi har lärt oss att prata långt, långt innan förskolan kom till. Hur gick det till? Vem lyssnade, gjorde ihop med, ställde motfrågor, nyanserade...? Jo, det är väl så klart att mamman och pappan och alla andra som fanns runt barnet gjord det. Det är nämligen nåt med barn...genom sin närvaro kräver de något av oss vuxna, kanske framför allt av mamman och pappan. Det går liksom inte att bara strunta i barnet även om man nu skulle vilja det. för då blir barnen ännu mer påträngande. Barnet kräver kontakt. Ju yngre de är desto mer kräver de. Barn och förälder ingår i en kommunikationsdans från första ögonblicket. Ja, kanske redan innan. När barnet sparkar i mammans mage lägger mamman handen om den lilla knölen som stöter till, foten, axeln, rumpan, huvudet och smeker. Kanske känner barnet smekningen, svaret på uppmaningen? När barnet är fött har man en liten stund på sig av klarvaken närvaro innan barnet blir trött och sover så där bäbisdjupt. Barnets ögon är vidöppna, man får kontakt. De flesta föräldrar blickar nog in i de där ögonen och man talar till varandra. Barnet gapar och föräldern gapar, räcker ut tungan...man frågar och svarar, härmar. Så fortsätter det. På skötbordet pratar man. Härmar varandras ljud. Barnets ljud är begränsade så föräldern är den som får härma. Da möts av da. Barnet förstår att mamman fattar. Blir mer sporrat att prata vidare. Senare är det ord som kommer. Få är nog de föräldrar som kan motstå de söta orden. "Blomma" säger barnet och den vuxne säger förmodligen förtjust "Ja, titta blomma!" Den enkla enordssatsen möts av en lite mer avancerad sats. Och barnets miljoner ord kommer så småningom bli till tvåordssatser, treordssatser, grammatiken kommer...Så alldeles av sig självt i en kommunikationsdans föds språket bit för bit. Ja, alldeles av sig självt är det ju inte förstås. Men det går utan högskoleutbildning. Vi har det i oss. Vi gör det naturligt. Det är en förutsättning för vår mänsklighet.

Så vi kan låtsas att förskolan gör något som ingen annan kan göra. Den kan bli nummer ett till namnet. Pedagogerna kan tro att de gör det stora jobbet och att bara vissa föräldrar också gör ett bra jobb medan andra är lite sämre. Visst är det så, vissa föräldrar är bättre på att prata än andra men det gäller också pedagogerna förstås. Vi är inte helt lika. Det gör inget. Vi behöver inte bli lika "bra". Men lära sig prata. Så vi tar oss fram. Det kan barn och föräldrar göra utan inblandning av utbildade proffs. Kanske gör vi det till och med mycket bättre. Förutsättningarna till en ordentlig språkutveckling är ju mycket, mycket större i hemmet än i förskolan om vi ska vara ärliga. Det är några få vuxna och några få barn. Barnet kommer att få prata mycket mer, få mycket mer feedback, många mer motfrågor. Sen har vi ju det där med kärleken. De flesta föräldrar tycker mycket om sina barn och att höra språket utvecklas är nog det härligast som finns. Förtjusningen över alla ord och meningar och sedan allt innehåll i orden och meningarna är svår att motstå. Vi vill höra. Vi visar att vi tycker om att lyssna, fråga, berätta, få svar...Det är något vi kan. Vi föräldrar.