måndag 30 oktober 2017

Helgen som gått...

...var en bra helg! Vi jobbade hela helgen och det kändes bra för vi har mycket som måste göras och som helst ska bli klart innan den riktiga vinterkylan kommer!

Jag och småbarnen jobbade i trädgården! Krattade löv, städade undan leksaker, städade lekstugan, tog en hel del ogräs...Det här härligt ute i trädgården...en lite isig kyla, fina färger...höstens färgprakt är nästan borta och färgerna är nedtonade och stöter i brunt...det är fint...lugnt och stilla. 
Solrosen har tappat sina gula kronblad och bara foderbladen är kvar...det gula har blivit brunt och mildgrönt...Lika vackert som på sommaren...bara annorlunda! 
Nävorna fortsätter att spraka i rött och guld och grönt! 
Och floxen kämpar på...några enstaka färgklickar bland allt det vissna! 
Barnen växlade mellan att hjälpa till och leka...trädklättring, studsmattehoppning...
Maken jobbade på med utbyggnaden...drog el och fixade med golvreglar, satte dit gipsplattor på väggar och tak...fick god hjälp av tre av de största barnen och min pappa. Och så fixade äldste sonen med sin bil...installerade motorvärmare...läste i handböcker, tittade på youtube...var hos morfar och tittade hur det såg ut i hans bil...fick hjälp av sin pappa...och till slut gick det vägen!  

Katten tycker kylan är lite trist...det blir bara korta svängar ut och runt huset och så in igen...somnar i sin favoritfåtölj på fårskinnet! Han börjar bli gammal...fyller 17 år i morgon...men verkar pigg och frisk än så länge! 
'
En ny kvällritual har vi skaffat oss! De yngsta två älskar att åka rullskridskor så en vända på gångvägarna har det blivit innan kvällsmaten...härligt för mig att gå fort och för barnen att rulla fram och testa att åka i backar! Det är mysigt att ge sig ut när mörkret faller och himlen blir silverblå och luften bär på föraningar av vinter! 
Men nu är det måndag! Det är lov och det är härligt! Vi sov länge i morse och har inte gjort något särskilt idag...tittat på tv, räknat lite matte, tränat på lite engelska och tyska, lagat mat, varit och handlat...struntat i att städa och tvätta...det syns...men ett ryck om en stund, innan kvällsmaten, får nog bukt med det...

Som gubben i lådan!

Jag läser en liten artikel om ett lokalt städföretag...som är kopplat till någon koncern. Det här städföretaget vill förändra synsättet inom städbranschen. Personen som startade företaget hade till en början samma förutfattade syn på städjobbet som alla andra...att det handlar om tillfälliga jobb i jakt på något bättre. Men sedan fick hon reda på företagets värdegrund och hur tanken var att jobba för att höja statusen.

Man jobbar efter ledorden SKEN. STOLTHET, KUNSKAP, ENERGI, NÄRVARO.

Städerskorna är STOLTA över sitt hantverk. Folk tror att alla kan städa men så är det inte. Personalen är experter, har alltså KUNSKAPER, på det här och de tycker dessutom att det är roligt.

Städerskorna vill också alltid vara en frisk fläkt i kundernas vardag. Det är detta som är ENERGI. Kunderna blir alltid bemötta med ett leende. Manvill förmedla en positiv energi och vara en tillgång för kunderna.

NÄRVARO handlar om att finnas på plats, vara tillgängliga och följa upp arbetet som utförs.

Personalen på just min ort brinner för det här med städning och det är verkligen skillnad på att städa och att städa med hjärtat.

Chefen berättar att det är mer accepterat att anlita städfirmor för att få möjlighet att prioritera sin lediga tid på annat. Folk vill helt enkelt leja ut sin städning mer nu än tidigare och det är fint...det är ju speciellt att låta någon annan städa ens privata hem. Detta bygger på TILLIT.
                                           
Ja, det är fint. Jättefint. Inget fel på det. Köper man städning vill man ju ha någon som har kunskaper för att städa bra, som helst gillar sitt jobb, varför inte brinner för det, som är pigg och glad och som är där. Inget fel på det. Men samtidigt är det lätt att bli lite full i skratt. Vad hände här? Anar man inte den där härliga stereotypa hemmafrun från 50-talet, som satte en ära i att serva, hålla fint, vara glad, sprida positiv energi till sin utarbetade make, var stolt över sitt hantverk och allt det där? Hon som vi alla har lärt oss att se ner på och tänka på som sunkig. Och som kanske inte ens har funnits i någon särskilt utsträckning i just den här glättiga, tjänsteandenöjda tappningen utan för det mesta var en helt vanlig hemarbetande kvinna. Mch nu är hon alltså tillbaka. På riktigt. Som gubben i lådan poppar hon, eller hen, upp! Den ärkestereotypa 50-talshemmafrun. Inte längre bara en städkärring, vem som helst, som tar jobbet för att skrapa ihop lite pengar till livets nödtorft. Nu är hon här, och hon kan vara en han också för all del, i full blom! Experten som sätter en ära i att utföra sina arbetsuppgifter, som brinner för sitt kall, som städar med ett leende på läpparna och sprider positiv energi! Det är bara det rutiga förklädet och det perfekt ondulerade håret som fattas. För nu har vi utvecklats så långt att städstatusen kan höjas och alla kan äntligen förstå att det är skillnad på att bara städa och att städa med hjärtat. Det är fint på något sätt. Fint på något lite bakvänt vis.







fredag 27 oktober 2017

Stopp - min kropp!

#Metoo rullar vidare. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. 80 % av alla kvinnor har enligt uppgift blivit utsatta för sexuella trakasserier. Det är skrämmande. Det innebär att i stort sett lika många män går omkring och bär sig åt eller ännu värre. Jag tänker också att jag har haft tur. Jag har verkligen försökt komma på något...letat djupt i mina minnen...har jag varit med om något? Men nej, jag hittar inget. Och det gör mig tacksam. Det känns skönt att inte stött på någon av alla de där hemska männen.

Man pratar om hur viktigt det är att se till att barnen lär sig att freda sig. Det pratas om hur killar lär sig att alla tjejer är liksom deras...att de fostras till att tänka att alla tjejers kroppar är deras att göra vad de vill med. Det börjar på dagis...de får knuffas och retas och bära sig åt och tjejerna fostras in i att tänka att killar är såna och att de egentligen nog bara är kära i dem och visar det på det sättet. Det har rapporterats om att små barn utsatts för sexuella övergrepp redan på dagis...och då av andra småpojkar. Det börjar så tidigt.

Och allt det här ska lösas genom att barnen lär sig freda sig. Lär sig att se sin kropp som bara sin egen och lär sig säga stopp när någon gör något som inte är ok. Rädda barnen har knåpat ihop en skrift om hur det ska gå till. Stopp - min kropp! Heter boken. Där kan man läsa om hur man redan från början hjälper barnet att få integritet. Mycket av det som skrivs låter vettigt. Det handlar om att lära sig lyssna på vad man själv vill, om att säga nej när något känns fel och lyssna på när andra säger nej. Det handlar om att varna för vuxna som kan göra "dumma saker." Och det handlar om att inte pusha barnen att pussa, krama eller sitta i knät på släktingar om de inte vill.

Men så finns det också en del andra råd som känns märkliga. För mig i alla fall.

Redan när barnet är 1 år gammalt är det dags att börja träna barnet till självständighet. Då är det dags för barnet att börja lära sig att tvätta sina privata kroppsdelar och barnet kan göras delaktigt vid blöjbyte och så småningom börja lära sig torka sig själv efter toalettbesök så tidigt som möjligt.

Munnen är också ett privat område. Barnet ska uppmuntras att äta själv tidigt. Man ska inte tvinga in maten i barnets mun. (Fast det kanske inte så många föräldrar gör förhoppningsvis utan mer kanske matar dem...stoppar in i munnen när barnet öppnar den.)

Det är också viktigt att de vuxna tar sig tid att förklara varför vi gör saker med deras kropp till exempel byter blöja och att de vuxna ibland måste göra saker som barnet inte har lust med eller vill.

Vi vuxna ska inte bry oss om att småbarn som äter själv eller ska ta hand om sin personliga intima hygien kan vara krångliga och tidskrävande. Vi ska tänka på att det har stor betydelse för framtiden. På det här sättet blir barnets integritet stärkt och självkänslan likaså.

Jag tänker att det är helknasigt alltsammans. Små 1-åringar som ska lära sig tvätta sig själva, byta blöja på sig själva, torka sig själva på toan...få höra resonemang om att vuxna ibland måste göra sånt som barnet inte gillar...jag antar att det rör sig om blöjbyten och toaletttorkningar på förskolan där barnet måste ta emot hjälp av pedagoger. För hemma...när mamma/pappa byter blöja, torkar rumpan är det väl inte riktigt så...om ett barn krånglar och vrider sig...det lirkar man väl med? Busar, blåser i magen, skämtar...lockar för att kunna få blöjbytet gjort. Och vad händer på kuppen? Prat, närhet, kontakt. Det är väl därför barn är hjälplösa och i behov av hjälp så länge som de är...för att de ska lära sig så mycket...och att detta sker i samspel med företrädesvis mamma och pappa. Barnet behöver få kroppskontakt, ögonkontakt, pratkontakt...ur omsorgen kommer utvecklingen. Och barnet och den vuxne kommunicerar. Det är den där anknytningsdansen...där barnet tar emot hjälp men också visar vägen...mot självständighet. Rätt vad det är vill barnet göra själv...klä på sig, borsta tänder...och mamma/pappa låter barnet pröva, hjälper till om det behövs...Rätt vad det är visar barnet att det inte längre vill bli torkat i rumpan...det kan själv, blir lite mindre oblyg, blir större. Rätt vad det är börjar barnet äta mer på egen hand efter att först ha blivit matat, sedan en kombination av matning och egenätande...och så går det av sig självt...utan att det riktigt har märkts att någon träning har skett.

Barn och förälder följs åt...utvecklas tillsammans...

Men det går inte i dagisland. Här sker allt bakochfram. Först ser man till att barnets integritet kränks...när det ska bytas på, torkas, matas, sövas av främlingar i institutionsmiljö. Sen låtsas man att allt är normalt. Ja, rentav bättre än i hemmet. Här blir blöjbytena och toabesöken pedagogiska tillfällen. Och så upptäcker man att det inte funkar. Och då blir reaktionen att...inte förändra barnets uppväxtförhållanden...utan att förändra barnet. Göra barnet stort. Vuxet i förtid. Beröva barnet omsorg för att värna barnets fysiska integritet.

Det är galet. Helgalet. Föräldrar som har småbarn som fortfarande har behov av hjälp med intima göromål borde ha rättighet att själva bestämma över vem och var den här hjälpen ska ges. Om föräldrarna själva vill ta hand om det bör de ha rättvisa ekonomiska möjligheter att kunna ta hand om sitt eget barn. Om de hellre lejer ut omvårdnaden borde det vara en rättighet att bestämma över vem som ska ta hand om barnet.

Men så är det inte i dagisland. I dagisland skruvar vi till verkligheten så att den ska passa till den fastlagda modellen. Och då får småbarnen bli precis som gamla tiders barnhemsbarn...vuxna i förtid, tvingade att ta hand om sig själva. Det tyckte ingen var bra. Men i dagisland blir detta till något fantastiskt och utvecklande och pedagogiskt. Det blir bra. För det måste det bli. Och då blir det det. I planekonomier är det inte verkligheten som betyder något. Bara planen.








onsdag 25 oktober 2017

Vardagsjobb!

Måndag och tisdag var sjukdagar...11-åringen hade rejält halsont på söndagen och måndagen...på tisdagen var det bättre men han fick vara hemma ändå. Det har blivit en del bortavaro från skolan för honom...blindtarm och halsont och feber...och så nu igen! Men det verkar gå bra i skolan ändå. I matten ligger han före redan som det är och i de andra ämnena går det fort att ta igen. I många fall finns det inget fysiskt material man kan få hem...de gör väl något annat på lektionerna...pratar eller nåt. Och här hemma hann vi med en del skolarbete. På måndagen orkade han inte sitta och arbeta utan låg i soffan och vilade. Men vi tittade på tv och så läste jag högt ur en gammal historiebok om Folkungatiden. De jobbar med den tiden i skolan och så hade de frågor att besvara i surfplattan. De flesta gick att svara på med hjälp av den gamla boken. Och spännande läsning var det också...pesten kom upp och då blev vi sugna på att få reda på mer...och googlade och fick reda på en hel del om Digerdöden på 1300-talet och också om det sista pestutbrottet i Sverige på 1700-talet.
Det blir lite segt med sjukdomar i huset och 6-åringen blev lite rastlös men så blev han sugen på att brodera och så hittade vi ett gammalt broderi han började med förra året...det fortsatte han med och orkade en hel del på egen hand! Det blev lite knasigt då och då men det gick lätt att rätta till! 
Och på eftermiddagen fick han gå ut och hjälpa största storebrodern med att tvätta däck och titta på när han bytte däcken! Det var kul!
Igår blev det mer pluggande! Det är roligt att få en hel förmiddag med sitt barn! Jag önskar att hemskolning vore tillåtet!

Vi läste engelska! Vi gjorde på traditionellt sätt...turades om att läsa en text och så kollade jag av att han förstod alla ord. Sen kom en grammatikgenomgång som handlade om of-genitiv. Och så var det en övning till! 
Och så kom en lite rolig men nyttig övning...engelska uttryck! Det var kul att tänka efter vad man säger på svenska och så började vi fundera på alla möjliga uttryck och pratade en lång stund om det. 6-åringen tyckte också att det var intressant och var med och kom med olika förslag! 
Sen hann vi med ett pass med stavning och språkövningar! I de gamla böckerna från 50-talet jobbade man med listor över svårstavade ord. Jag går igenom de där listorna och prickar för de ord han inte kan. Och så tar vi dem igen...och suddar ut markeringen när stavningen har satt sig! Det är inte bara stavning som kommer upp utan också grammatik, ordkunskap, meningsbyggnad och allt möjligt som har med språket att göra! 
Men nu är det onsdag och bara ett barn är hemma! Vi har gjort precis vad vi brukar...städa, tvätta, laga mat, plocka undan...och räknat matte och läst och ritat och byggt lego. Nu sitter N och tittar på James Bond på tv och jag har satt en tunnbrödsdeg som ska bakas ut lagom till kaffet. Men först ska vi ta en liten promenad och möta storebror och se till att få lite luft! 

tisdag 24 oktober 2017

Förskolan är bäst!

Nu har vi fått reda på det igen! Folkhälsomyndigheten kom ju med en rapport härom månaden och den har det skrivits ihop ett anta artiklar om och nu var det dags igen alltså.

Nu kan man i tidningen Förskolan läsa ett nytt hopkok på den här rapporten. Här får man (återigen) reda på att:

- Barn som går i förskola har bättre psykisk hälsa och får färre infektioner, fa öroninflammationer än barn som stannar hemma eller går hos dagmamma.

- Förskolebarn får bättre skolresultat i språk och matematik.

- Förskolebarn har högre inkomst som vuxna än de som inte gått i förskola.

- Förskolebarn har som vuxna högre utbildningsnivå än de som inte gått i förskola.

Sven Bremberg, docent i socialmedicin och huvudförfattare till den här rapporten som är en sammanställning av forskning kring förskola, konstaterar att det här är ett mer definitivt svar på att förskola är till nytta för barnen.

Jaha, då vet vi det då. Förskolan är till nytta för barnen. De som går där får bättre psykisk och fysik hälsa än barn som inte går. Förskolebarn blir bättre på matte, språk, får högre utbildningar och tjänar mer pengar. Det var ju bra.

Lite konstigt är det väl ändå om man tänker på verkligheten runt omkring oss. Det slås vabrekord varje år. Den psykiska ohälsan bland barn och unga har ökat. Skolresultaten har gått ner. Högskolor och universitet larmar om att studenternas förkunskaper har blivit sämre. Viljan att läsa vidare efter gymnasiet har gått nedåt. Antalet fattigpensionärer antas öka.

Så endera är rapporten bara trams. Den är helt enkelt inte sann. Det är fråga om fake news. Eller så skulle det vara värre om inte i princip alla barn gick i förskola. Barnen skulle vara ännu sjukare. Skolresultaten ännu skralare. Den psykiska ohälsan än värre. Och folk skulle vara fattiga och outbildade. Eller så finns det en tredje förklaring. De där få procenten av barnen som inte går i förskola har så massiv påverkan på hela situationen att det är de som är ansvariga för fallande skolresultat, vabrekord (eller inte då eftersom deras föräldrar sköter om sjukdomsomvårdnaden i egen regi), ökningen av den psykiska ohälsan osv.

Och hur det än är så spelar det ingen roll. Det är ointressant hur det är. Rapporten slår fast vad som gäller. FÖRSKOLAN ÄR BRA. DEN ÄR BÄST. Liksom ormen Kaaa upprepar den budskapet från statsmakten...förskolan är bra, förskolan är bäst...skicka era barn dit utan att fundera, det blir bäst så...hypnotiserar oss, invaggar oss i säkerhet.

Och jag tänker att det nog inte är en tillfällighet att den här rapporten gav upphov till ännu en artikel just nu...inte efter alla negativa skriverier om förskolan man kunnat läsa den senaste tiden...vikariebrist, förskolor som stänger tillfälligt, barn som biter, barn som rymmer, barn som glöms bort, stor andel av outbildad personal, sjukskrivningar bland personalstyrkan...Det kan ju börja gro misstankar hos folkmassan...bäst att veva ut den fastlagda sanningen, den alternativa sanningen.

Det blir bra. Allt blir till det bästa. Vi kan alltid lita på staten.

Och det gör nog folk. Och det är kanske det som är det allra mest skrämmande. Att kejsaren aldrig upptäcks vara naken. Man kan skriva att FÖRSKOLAN GÖR BARNEN FRISKARE, BÄTTRE I SKOLAN, MER UTBILDADE, RIKARE...utan att någon, någonsin, någonstans, frågar....Men kan det verkligen stämma? Så kan det väl inte vara?

Nä, humankapitalet är tyst. Media håller käften. Ingen tänker. I källkritikens och skepsisens tidevarv har folk slutat tänka. Det är väl enklast så.







söndag 22 oktober 2017

Söndagen...

...är snart slut. Helgen gick fort som vanligt. Denna helg blev det inte bara jobb utan lite roligheter också. Vi firade far i huset som fyllde år tidigare i veckan. Kaffe och tårta och prat och filmvisning och så blev det kräftor på kvällen! De där kräftorna har legat i frysen ett bra tag men vi har inte hunnit med att äta dem och då passade det ju bra att ta fram dem nu när vi hade besök och allt! Det var mysigt att äta kräftor när det var höstmörkt utanför fönsterrutorna! Och som sexåringen hade längtat...han har pratat om kräftor i veckor och vi har lovat att...snart, snart! Och nu var det alltså dags! Och han kom ihåg rätt...han gillade dem och åt många och kämpade på med skalningen och det gick rätt så bra!  
Och nu är det söndag kväll och hälften av familjen sover! Jag väntar på att Billions ska börja...det är så spännande! Och så är det bara fem skoldagar kvar och sen är det höstlov! Det ser vi fram emot! Härligt att vara ledig i hela nio dagar och jag är glad över att jag också är ledig och kan vara tillsammans med barnen då! 

fredag 20 oktober 2017

Fredagen...

...är här! Vardagsveckan är slut! Den har gått fort! Vi har gjort allt det vanliga...ja, ni vet...städning och tvätt och mat och plock...Och så har jag och 6-åringen hunnit med lite annat också mellan varven! 
Vi har gjort yoga...

...varit i skogen och klättrat i "berg"...

...kört byggavfall till soptippen...eller det var min pappa som var själva huvudpersonen i den manövern men både jag och N hjälpte till att lasta på och lasta av! 
Vi har tagit några promenader....N åkte longboard och jag gick fort! 
N har räknat en del matte och läst och skrivit lite! 
Varit i en lekpark en stund medan vi väntade på att storebror skulle sluta skolan! 
Spelat fotboll!
Hälsat på hos mormor och morfar och där byggde N en koja! 

Sen har jag hunnit med en hel del annat inser jag när jag tänker efter...läst läxor med större barn, städat ur klädkammare och liten skrubb, städat ur flera köksskåp, bäddat rent 5 sängar, letat fram vantar och mössor...Och så har jag tänkt på Magdalena Andersson och vad hon sa nyss....att i Sverige ska ingen kvinna fastna i hemmet. Och tankarna har malt....har jag fastnat i hemmet? Är det dåligt? Hur skulle det vara om jag inte hade fastnat här? Vem skulle göra allt jag gör? Skulle min make hinna med att göra hälften av vad jag gör på kvällarna? Och skulle jag hinna och orka med den andra hälften efter arbetstid? Hur skulle barnen må? Vilken struktur och ordning skulle våra liv få? Och jag vet ju svaren...det skulle inte gå. Vi skulle bli ledsna och arga och frustrerade och ledsna. Och så sitter jag ju inte fast. Jag är rörlig. Går ut och in hur jag vill. Och den dagen jag skulle vilja lämna hemmet för att förvärvsarbeta känner jag mig säker på att jag skulle fixa det också. Men nu vill jag inte det. För det skulle inte vara bra för min familj och inte för mig heller. Och jag är tacksam över att jag kan få göra det här, jobba med det jag vill och med det som vår familj behöver mest...och så blir jag ledsen och arg över att Magdalena inte fattar något alls...

Ja, tankarna vandrar...livet går sin gilla gång...hur man än drar sig fram. Ute blir det höst. Vi njuter av det och omfamnar det fastän kylan som vi vet kommer skrämmer lite. Men det går det också. Och nu är det gott...vackert. I förrgår kom den första frosten och det kändes som glädje...så gnistrande vackert där ute och luften blev annorledes...det doftade jul...

torsdag 19 oktober 2017

Grisar och barn

Jordbruksverket vill låta griskultingar få dia och vara hos sin mamma i 21 dagar istället för 28. De vill öka produktiviteten. Grismammorna kan ju bli med gris tidigare om man speedar på diandet lite. Forskare säger att det är dumt. Det är inte bra för smågrisarna. De löper ökad risk för beteendestörningar och diarréer.

Jag läser på någon grissida att när smågrisarna avvänjs eller fråntas som det egentligen är fråga om så byter de ju miljö, foder och träffar nya smågrisar. Detta är stressande för dem. När smågrisarna tas ifrån sin mamma och hamnar i den här nya miljön är värmebehovet stort, tarmfloran förändras, förmågan till näringsupptag minskar och grisarna får inte längre en särskild sorts anitkroppar från mammans mjölk. Detta sammantaget gör att grisarna blir mer mottagliga för sjukdomsframkallande bakterier vilket kan leda till diarréer. 

En namninsamling startades i alla fall för att se till att grisbarnen skulle få vara hos sina mammor den där fjärde veckan. Och folk skrev på. Det tycker jag var fint. Nästan 60 000 stycken skrev på. Det är rörande att tänka på att så många faktiskt känner med de små grisbarnen och vill att de ska få vara med sin mamma lite, lite längre. Eller mycket längre egentligen, 25 % längre tid är det ju fråga om. 

Men så tänker jag. Varför känner vi mer för grisbarn än för människobarn. För inte skulle väl nästan 60 000 stycken människor skriva på för att försöka se till att människobarn skulle få vara lite mer tillsammans med sina mammor än de får i nuläget. Det tycker jag är synd. 

Och jag tänker att det där med fråntagning...det är ett ord som kunde gälla människobarnen också. De fråntas sin mamma. De tas från sin mamma. De byter miljö. De byter foder. De hamnar tillsammans med andra människobarnindivider. Det skulle kunna vara stressande för människobarnen också. Jag tänker att den där produktivitetstanken som förstås är helt rationell när det gäller just produktion...fler grisgraviditeter...mer griskött...gäller oss människor också. De som sitter högst upp i produktionskedjan, staten, vill öka människboskapets produktivitet genom att se till att mammorna inte är hemma oanständigt länge med sina barn. Det är samma tanke. Det sägs rent ut. Om si och så många kvinnor jobbar si och så mycket mer kommer statens finanser öka med si och så mycket. Så jobba. Lämna era barn. Tanken är bara lite svårare att urskilja och framför allt att ta in.

När det gäller människobarn är det inte som bryr sig. Det blir för svårt. 






tisdag 17 oktober 2017

Moderaterna...

...vill ha kortare sommarlov. De vill ha tre terminer i stället för de nuvarande två. Moderaterna tycker att Sverige har för få lektionstimmar per år. Vi måste jobba hårdare helt enkelt. Moderaterna vill ha en tioårig grundskola och kortare sommarlov. Sommarlovet kanske är fint för många barn men det är också så att många barn halkar efter. De hinner glömma bort det de lärde sig om de är borta från skolan för länge. Men de tre terminerna måste förstås anpassas efter föräldrarnas scheman och semesterläggning. Och det är ju bra. Hoppas det går att få ihop bara.

Barnen kanske blir lite ledsna över att få kortare sommarlov men det får de tugga i sig säger Erik Bengtzboe, moderaternas utbildningspolitiska talesperson. OM MAN SKA NÅ GODA RESULTAT KAN MAN INTE STUDERA MINDRE ÄN VAD ANDRA GÖR.

Ja, det blir spännande att se vad det blir av det här. Hur kort kommer sommarlovet att bli? Hur långa kommer de andra loven att bli? Blir det andra lov emellan terminerna eller kommer det vara som det är nu? Och det allra viktigaste...kommer man att studera mer innehållsmässigt? Eller kommer man bara att smeta ut dagens innehållsmängd över en längre tid?

Det är ju lite lustigt hur det ser ut därute i skolorna...i verkligheten...i alla fall i min och mina barns verklighet. Barnen i grundskolan kan vara sjuka rätt länge utan att komma efter nästan något. Sonen i 5:an som opererade blindtarmen nyss var hemma i två veckor och det han kom efter tog vi ikapp på tre timmar. Vad de gör i skolan funderar jag lite på. För något gör de ju där...men inget som lämnar några spår efter sig.

Ibland, ganska ofta, tänker jag på att förr, när skoldagarna var kortare och loven längre, då hann man med att lära ut mer till barnen än vad man gör idag, när man har mer tid på sig. Och ännu mer tid behövs tydligen. Man kan se det om man tittar i läroböcker från olika tider och jämför. Idag gjorde jag det. Jämförde.

Några av de skillnader jag kunde se var att:

I en mattebok i åk 5 från 1952 fick man lära sig att förenkla och förlänga bråk för att kunna addera, subtrahera, multiplicera och dividera bråk som initialt hade samma nämnare. Detta lär man sig i nuläget först i åk 7. I samma lärobok från 5:an fick barnen lära sig att räkna ut volym på kuber och rätblock och trekantiga pelare. Detta lär man sig först i åk  numera.

I svenskan jobbade man kontinuerligt med ord och deras stavning och betydelse. Det gör man inte alls i samma utsträckning längre. Man jobbade med grammatik. Började i 3:an och gick långsamt och försiktigt framåt. I 6:an var man framme vid att lära sig alla ordklasser och alla satsdelar. Numera harvar man på med substantiv, adjektiv och verb. Har man tur får man lära sig pronomen och prepositioner på högstadiet. Satsdelarna...nä, kanske subjekt och predikat på högstadiet men annars inte.

I engelskan...ja där är det inte många knop längre. Förr var läroböckerna upplagda så att varje text särskilt behandlade en grammatisk finess. Den bearbetades med regler, luckuppgifter och översättningsövningar på olika sätt. Och senare återkom de olika grammatiska momenten i följande texter och övningar. Kunskaperna befästes. I 5:ans lärobok för engelska från 50-talet...det första året barnen läste engelska...fick barnen lära sig och arbeta med...obestämd form, plural, bestämd form, there is/are, presens av huvudverb, personliga pronomen, klockan, veckodagarna, månaderna, s-genitiv i singular, förenade possessiva pronomen, sin/sitt/sina, progressiv form i presens, of i måttuttryck, ordföljd, do i frågesatser, demonstrativa pronomen, do i not-satser, komparation, imperativ, imperfekt med be, there was/were, imperfekt av regelbundna verb, oregelbunden plural, be going to, did i frågesatser, komparation med more och most, perfekt och pluskvamperfekt av be och have, of-genitiv, imperfekt av progressiv form, imperfekt av oregelbundna verb. Denna långa lista på nödvändiga grammatiska moment är något som man inte ens tar sig igenom under hela grundskolan.

Man kan alltså konstatera att det inte är tillräckligt eller ens nödvändigt med mer tid i skolan. Det är nödvändigt att innehållet är det rätta och att tempot inte är långsamt. Det är nödvändigt att man bygger kunskaperna ordentligt från början, från grunden och aldrig slutar fortsätta att oförtröttligt gå vidare. Det är nödvändigt att lärare undervisar, att de kontrollerar att det de lär ut går hem, och att elever och föräldrar vet om hur det går. Det är nödvändigt att barnen inte är utmattade av långa dagar med meningslöst innehåll.

Men sånt är jobbigt att prata om. Sånt är jobbigt att få ordning på. Det är lättare att bara låta eleverna sitta av mer tid. och mer tid...









Paradistorg

Jag läste för en tid sedan romanen Paradistorg av Ulla Isaksson. Den har fortsatt att leva i mitt sinne och jag vill berätta lite om den. Den kom ut 1973 och den ledde tydligen till en upprörd och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Debatten kom att handla om huruvida kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade skadat barnen. I romanen förs det fram sådana tankar. Det talas också om en ny människotyp, Aniarabarnen, kyliga varelser utan empati som i brist på kärlek och omvårdnad hade förlorat sin mänsklighet.

Boken handlar om familjen Wik och deras sommarhus Paradistorg. I centrum står den 58-åriga, frånskilda läkaren Katha. Hon arbetar på sin privatklinik hela året och sedan när sommaren börjar stänger hon den och far ut till sommarstället hennes far byggde för länge sedan. Paradistorg! Där finns de två gamla föräldrarna. Där finns också hennes tre barn med respektive och barn. Hit kommer Kathas väninna Emma varje sommar. Och dit kommer en väninna till hennes yngsta dotter Sassa. Ingrid som hon heter är en problemfylld människa och hennes 8-årige son har lika stora problem han. På sommarstället finns också Saga och Artur. De bor granne med Paradistorg och hjälper till i hushållet och i trädgården.

Paradistorget är just så där som namnet antyder...ett paradis och en mötesplats. Huset och omgivningarna träder fram som en idyll. Och det är som en samlingspunkt. Gamla och unga möts. Olika samhällsklasser möts. Män och kvinnor möts. Olika tider möts...det gamla samhället möter det nya som växer fram. Och mötena är inte friktionsfria. Problem uppstår både här och där. Den gamla mamman har sina bekymmer med sin make och med sin dotter Katha. Katha har sina bekymmer med sina barn. Det är krångel mellan föräldrar och barn och boken slutar i en total katastrof när det gäller ett av de där barnen men samtidigt finns något slags hopp i det hela...kanske finns det mer kärlek än vad man trodde.

Boken är väldigt bra tycker jag. Man dras in i den här världen och blir verkligen engagerad i alla de olika personerna och deras bekymmer.

Man vaggas in i den här sommarvärlden och blir nästan som en medlem i familjen och bekymren är till att börja med liksom personliga...det handlar om att vara i olika skeden i livet och på olika platser i samhällsstegen...det känns rätt vänligt ändå...inga jättestora saker utan idyllen känns liksom övervägande ändå. Men början på boken har förberett marken för en helt ny tyngd och ett helt nytt allvar. Katha och väninnan Emma träffas i bokens inledning. De går på teater och ser Aniaraoperan. Och Emma kan inte släppa ämnet. Hon tycker att människorna har blivit Aniaramänniskor...kalla och hårda och utan medkänsla. När sedan väl Katha kommer ut till Paradistorg pratar hon först med Saga som genomgår en kris. Hela hennes världsbild och barnatro har rubbats i sina grundvalar efter att hon arbetat på ett sjukhus och vårdat ett missbildat barn. Hon avskydde detta barnet till att börja med men sedan blev han en människa för henne och hon började känna kärlek. Barnet dör efter något slags medicinskt ingrepp och Saga uppfattar det som ett mord. Och hela hennes tro på mänskligheten går i kras. Hon kan inte tro på sin Gud längre och hon kan inte vara glad mer.

Sedan lunkar boken vidare ända tills Emma kommer på besök som hon gör varje sommar. Men det vill sig inte den här gången. Emma väljer att sova i källaren istället för uppe hos Katha. Emma är inte glad. Det där med Aniarabarnen hänger över henne och egna personliga upplevelser från ungdomen spökar för henne. Och så det där med Ingrid och barnet King som ingen vill veta av, inte ens hans egen mamma.

Emma uttrycker sina tankar tydligt för första gången i samband med en kontrovers som rör just Kings beteende. Sassas (Kathas yngsta dotter) pojkvän Puss vill inte förstå vad Emma menar med Aniara-människor. Han tycker att det låter skrämmande och överdrivet. Emma replikerar då att det inte ser likadant ut på landsbygden som i städerna, betongtundrorna. Ture (gift med Kathas äldsta dotter Annika) skrattar då och hånar ungdomar som slår sönder saker och förstör för skattebetalarna. Puss funderar vidare på det där med en ny människotyp. Han säger att de barn han känner liknar barn som han minns dem från sin egen ungdom och som hans mamma berättade om från sin. Han tycker att dagens barn liknar de gamla precis som lingon. Emma tänder till och frågar:

"Och vad tror du det beror på att du sitter där så trygg på din stol och alldeles uppenbart inte har några som helst svårigheter med självkänslan eller med dina medmänskliga kommunikationer?"...."Jo, det ska jag tala om för dig! Det beror på din mamma, som nog lät dig leka mycket med sina bröst och som med allra största säkerhet älskade dit och hade tid att visa det." Emma blir allvarligare och fortsätter: "Och det barn som i tidig barndom icke får njuta denna ljuva rätt - och observera!"..."det ordet har två betydelser! Vad tror du händer med det?" "Vad händer ett spädbarn som lämnas utan vård?" Puss svarar att det dör väl. "Emma nickar. "Och om det via sinnrika anordningar får mat och blöjor men ingen mänsklig röst, inga händer, inga ögon?""..."Tja, det äter,skiter, sparkar och fäktar, snorar, dreglar, ylar, lallar, växer, får tänder och så vidare - men det blir aldrig människa och det kan aldrig någonsin ta igen vad det har förlorat under - låt oss säga de två första åren av sitt liv." Puss invänder att detta måste väl ha varit vanligare förr. Emma berättar om vad hon ser i Stockholm och så frågar hon: "Vet du hur många genomsnittstimmar ett stockholmsbarn framlever på de där förvaringsanstalterna som kallas daghem? Tio och en halv, du lingongosse!" Puss invänder att på daghemmen får de ju vård, händer och ögon och allt det där. Emma fnyser åt det. Ture säger att vi inte skulle klara oss utan daghem. "Och våra erfarenheter är mycket goda. Dessutom hävdar jag med frenesi, att föräldrar också har rättigheter!" Emma blir ännu argare. "Du har inga som helst rättigheter förrän Andreas har fyllt åtminstone två år!" Puss bara skrattar och Ture säger: "Jag är urtrött på den där utnötta determinismen, som bara tjatar om att mödrar som inte älskar får barn som hatar."

Diskussionen fortsätter. Ture pressar Emma att få ur sig allt vad han vet att hon står för. Han säger att: "Du är som grekernas modergudinna med de tjugo brösten. Tala om för honom (Puss) vad du tycker om den moderna kvinnan till exempel." Emma skrämmer de andra när hon spänner blicken i dem och med det lugn hon har när hon börjar tala: ""Ni skulle inte ha bett mig", säger hon långsamt, "för nu måste jag svara och det blir inga mjölkmilda sanning om jag ska säga som jag tycker och något annat vägrar jag, för nu har jag tyckt det här så länge att jag vågar säga det högt. Det är en skam att vara människa idag, men det är en ändå svårare skam att vara kvinna. Varför? Därför att kvinnan bär ett större ansvar men vägrar att låtsas om det. Därför att hon förnekar sig själv och sina resurser, det helt unika i sin möjlighet att ge liv och att på ett människovärdigt sätt ta hand om detta liv.""

Emma berättar om att hon ber unga kvinnor att inte röka när de väntar barn. Att hon ber dem att amma får både barnets som deras egen skull. Men nä, mammorna tycker bara att det är slaskigt och oestetiskt och att man får hängbröst. Hon berättar att hon talar till väletablerade, ekonomiskt och yrkesmässigt välutrustade mödrar om att "deras barns framtida trygghet och självkänsla beror av hur mycket tid och kärlek de vill ägna dem under den första tiden av deras liv. Två år ber jag, bönfaller jag, tigger jag. Två år det är inte mer än en tjugondedel av ditt yrkesliv, inte mer än en fyrtiondel av ditt eget liv. Men de stirra på mig som om jag vore galen: Du är inte klok, säger de mycket riktigt, jag skulle bli tokig på kuppen. Ja, det är en större skam att vara kvinna idag än någon gång förut, säger hon och orden droppar förstorat tydliga genom en tystnad, där de hör ljusen på bordet fräsa och regndropparna prasslande leta sig neråt i vinlövet utanför fönstret. "För första gången i historien kan kvinnan själv bestämma över sin kropp och vad gör hon? I en tid när allt förtvinar, förgiftas och förstörs gör hon sig till en apekatt efter mannen , hon eskalerar och accelererar i den vansinniga teknologiska utvecklingen, hon går in i nyttighetsprocessen på mannens villkor och odlar därmed den livsfarliga konkurrensen i stället för den gåva till samspel som hon har fått i sin utrustning. Hon skall till varje pris vara lika tuff, lika krass, lika rationell som mannen, och det skamligaste av allt, hon böjer in sitt biologiska unikum under samma fruktansvärda "rationella" lagar. Hon parar sig som ett djur men hon har mindre förstånd att vårda sitt barn än djuren har."

Efter detta långa (det är ännu längre) tal samlar sig Ture. Han verkar "samlad, handlingskraftig, ansvarsmedveten." Han går fram till Emma och lägger armen om henne och säger "Du har fel i alla fall, Emma, hur länge du än har tänkt. Vi har alla skuld i detta, hör du? Alla! Tänk på Annika: hon är rena motsatsen till det du målade upp och det vet du. Hon har i alla år matat mig med dina idéer och jag har insett, att hon haft rätt. Men ror du att jag har levat upp till det? Tror du att jag har förmått ta in ens en fingerborg av det? Det är inte kvinnan det är fel på Emma, det är människan och hon är självmordsmässig. Hon vill sitt eget fördärv och hon kommer att utrota sig själv. Du sörjer över det, men jag orkar inte - det är hela skillnaden!"

Det tar sig inte mellan Katha och Emma. Det finns liksom ingen glädje mellan dem. Emma kan inte bortse från allt det allvarliga hon ser när det gäller barnen, mammor, familjer, samhället. Hon kan inte gå in i Paradistorgsidyllen och glömma det utanför. Och det hårda samhället har också nästlat sig in i Paradistorget. Det olyckliga och oälskade barnet King finns här. Den oförmögna och sargade Ingrid likaså. Och Kathas sonson Tomas som plågas både av världsläget och kontaktlösheten mellan honom och föräldrarna är här också. Men Emma och Katha gör i alla fall sin årliga båtuflykt. De har det roligt och njuter av bad och picknick på den ensliga ön de åker till. Men så blir Emma dyster igen. Hon berättar om något hon aldrig berättat om förut.Att hon genomgått en illegal abort i sin ungdom. Att hon blivit lurad att ta bort det. Och utflykten slutar i moll.

Ett sista samtal har de...i källarrummet där Emma envisas med att sova. Katha påminner Emma om att hon ändå hjälpt så många människor. Men Emma vill inte lyssna. "Jag har ju redan sagt dig, att det inte finns några barn längre, och du vill inte tro mig, men jag har papper på det Katha. Kalla fakta! De föds förgiftade och förstörda, övergivna och ångesthotade med nyckeln kring halsen och gänget som väntar. De får varken ömhet eller motstånd, varken kärlek eller fasthet. De tränar sig i övervåld: de måste vara tuffa, måste förhärda sig, måste berusa sig - förstår du inte? Hur ska de nånsin kunna bli Någon , när de hela tiden behandlas som Ingen?"

Detta blir det sista samtalet mellan dem. Morgonen därpå har Emma rest sin väg. Efter detta är liksom sommaren slut. Augusti gör sitt intåg och luften förändras...den bär på förruttnelse och aningar om höst. Och katastrofen som skall drabba dem alla väntar och närmar sig snabbt.

Jag gillade som sagt boken. Och jag tycker att det var så oväntat och intressant att Isaksson lät en bokperson prata så öppet och hårt om de förändringar som ägde rum i samhället vid den här tiden, 70-talet...när mammorna lämnade hemmen i enormt rask takt...även om orden är hårda och är dragna till sin spets tycker jag att det ligger en hel del i resonemanget. Men ämnet verkar inte ha fortsatt att engagera någon...snabbt blev det nya samhället det normala. Hur barnen har det när de tas från sin mamma vid 1 års ålder och fostras långa dagar på institution resten av barndomen för att senare bli de där nyckelbarnen man tyckte var upprörande på 70- och 80-talet...det är inget någon längre tänker på. Det är så världen är beskaffad helt enkelt.

måndag 16 oktober 2017

Ingen kvinna ska fastna i hemmet

Magdalena Andersson berättar att i Sverige ska ingen kvinna fastna i hemmet.

ALLA KVINNOR, OAVSETT BAKGRUND, BORDE ARBETA OCH KUNNA FÅ NOBELPRIS berättar hon.

Magdalena ska på möte...världens ledare ska samlas i Washington för sitt årliga höstmöte. Och där kommer hon att ha ett eget möte med IMF-chefen Christine Lagarde. Och fokus för deras möte är: Hur ska fler utrikesfödda kunna få arbete. Det är Magdalena som har bett om mötet. Och hon vet vad hon vill få ut av det. "Ända sedan Christine Lagarde blev chef på IMF har hon arbetet mycket med jämställdhetsfrågor. IMF lyfter också fram ökad sysselsättning bland kvinnor som en viktig strukturreform, tillsammans med utbildning och infrastruktur." Och nu vill Magdalena höra Christines idéer om hur man får upp sysselsättningsgraden för utrikesfödda kvinnor i Sverige.

Magdalena säger att potentialen är stor om fler kvinnor kommer i arbete. Det rör sig om HELA LANDETS TILLVÄXT. Idag har utrikes födda kvinnor lägst sysselsättningsgrad i landet. Utrikes födda män, inrikes födda kvinnor och män har högre. OCH ÄNDÅ ÄR SYSSELSÄTTNINGSGRADEN FÖR UTRIKES FÖDDA KVINNOR I SVERIGE LIKA HÖG SOM FÖR ATT KVINNOR INOM EU. Det hjälps inte. SVERIGE HAR HÖGRE AMBITIONER. Och redan har den svenska regeringen gjort mycket. VÅRDNADSBIDRAGET ÄR BORTA OCH MAN FÅR INTE LÄNGRE TA UT FÖRÄLDRALEDIGHET RETROAKTIVT OM MAN KOMMER TILL SVERIGE. För de som väljer att föda barn när de kommit till Sverige har regeringen också nya fräscha förslag. KVINNORNA SKA INTE FASTNA HEMMA UTAN KOMMA IGÅNG. DE SKA STUDERA SVENSKA UNDER FÖRÄLDRALEDIGHETEN. Och det är inte bara svenska de ska lära sig utan också VILKA VÄGAR SOM FINNS IN PÅ ARBETSMARKNADEN. Magdalena tycker att den förra regeringen var väldigt duktig på det här. De fixade ju till det så att de utrikes födda kom i kontakt med ARBETSFÖRMEDLINGEN och inte socialkontoret. Det är ju bra att de olika partierna är eniga. Att vägen framåt liksom är fastlagd. ARBETE ÄR VÄGEN FRAMÅT. BARN ELLER INTE BARN. Det ringer lite i öronen...Arbeit macht frei!

Regeringen har räknat på det. Allt går att räkna ut förstås. Och humankapitalet måste räknas in. In i fållan. Annars gör de inte nytta. Humankapitalet måste tas till vara. Regeringen har räknat ut att om arbetslösheten skulle vara en procentenhet lägre om utrikes födda kvinnor arbetade i samma utsträckning som de inrikes födda. DE OFFENTLIGA FINANSERNA SKULLE STÄRKAS MED 37 MILJARDER KRONOR. Magdalena säger att det finns en otrolig potential att ta tillvara. Jo, så är det ju förstås...oavsett vad man jobbar med så skapas ett värde när någon går till arbetet. Det duger inte att sitta hemma. Även om man avlönas av skattepengar och använder sig av nästan "gratis" förskola så är det ju något helt annat än om man fastnar hemma och tär på samhället. Parasiterar. Kvinnosoldaterna måste ut och göra sin plikt för riket. Se till att de offentliga finanserna ökar. Barnen...ja de tar någon annan hand om. Någon som inte fastnat hemma utan i en förskoleinstitution.

Hur ska man få ut de där utrikes födda kvinnorna då? Jo, det kan handla om SUBVENTIONERAD ANSTÄLLNINGAR. Det kan vara extratjänster inom hemtjänsten. Kanske kan man hjälpa till på ett sjukhus med att ge medicin och duscha någon. Eller gå och handla eller städa. Det är sånt som stärker de offentliga finanserna. Det gör det inte om man handlar åt sig själv eller städar åt sig själv. Det fattar väl alla. Lite, lite känner man väl att det rör sig lite om någon slags lågt avlönat trälarbete som bekostas av skattepengar samt att kvinnoarbetarens barns dagliga passning också bekostas av skattemedel men...äh, det är ju sånt som ser till att pengarna snurrar runt därute...och STÄRKER DE OFFENTLIGA FINANSERNA. Det förstår väl alla.

Men det räcker inte med att bara tänka ut hur man ska få de utrikes födda kvinnorna att ta reson. Det gäller också att politikerna inte slappnar av utan funderar vidare på varför vi fortfarande har lägre sysselsättningsgrad bland inrikes födda kvinnor jämfört med män. VAD ÄR DET SOM INTE FUNGERAR SOM DET SKA UTE I SAMHÄLLET? SÅ SKA DET INTE SE UT. Det förstår väl var och en som tänker på det. Det duger inte att kvinnoarbetarna slinker undan. Varför skulle de tro att de kan gå och lata sig? Inte arbeta och slita lika mycket som männen? Eller hur det nu är. För egentligen är det väl synd om kvinnorna som är så utnyttjade av patriarkatet att de inte har fått den stora förmånen att arbeta lika mycket som männen. Tror jag. Men man vet inte. Det pratas så mycket hit och dit.

Det enda man vet är att den svenska befolkningen har ett enda syfte. Det är att förvärvsarbeta i så hög grad som möjligt. När man fått bukt med i första hand de utrikes födda kvinnorna är det dags att få en sista finputs på de inrikes födda. Och när alla jobbar heltid då är vi i mål. Eller är vi det? Kan finanserna stärkas ytterligare? Kanske kan man pressa ut mer ur humankapitalet? Höjd arbetstid...det blir ju ännu bättre. Kanske kan man stärka de offentliga finanserna med ytterligare några miljarder kronor? Kortare semester? Högre pensionsålder? Man kan ju gå ännu längre om man vill. Det har ju hänt förut. Man kan ju ha arbetsläger.






Måndagen är här...

...och för första gången på tre veckor är alla skolbarn i skolan! Det känns lite ovant! Morgonen ser ut precis som vanligt dock...tvätt och disk och plock...och så lite surfande...och snart ska jag och N sätta igång med vår dagliga skolstund! 

Helgen gick fort...vi jobbade mest med lite pauser för fika och så mys på kvällen förstås. Maken jobbar på med vår utbyggnad. Han isolerade vardagsrumsdelen och hann dra elen också! Han fick tid att börja laga en trasig mobiltelefon också och börja sätta sig in i hur han kan få in en motorvärmare i äldste sonens bil. Jag skötte markservicen...tvätt, städ, mat, läxor... 

Och så fixade jag i trädgården...klippte bort lite, satte ljung i blomlådan, planterade en astilbe, två höstastrar, en klematis och en strålrudbeckia jag köpt på utförsäljning på plantskolan!
                                     
Det är härligt i trädgården nu...fast allt är på väg att ge upp...gå in i vila...men det är ett lugn som jag gillar. Och det är vackert mitt i all förödelse...färgerna som förändras och blir mer intensiva innan de blir bruna...formerna som mjukas upp och faller samman...eller stelnar i någon slags blomsterfossiler...bruna stela frökapslar som spretar...
 
Solrosorna fortsätter att sprida glädje! 
Funkiorna sjunger på sista versen och är snart bara slaskiga högar av förmultnande växter. Men än är de vackra på sitt sätt! 

Fläderns mörka bär hänger där som blanka svarta pärlor och glänser! 

Jordgubbsbladen stöter i rödbrunt! Vackert! 

En lite cykeltur hann jag och barnen ta också...först en sväng till en skog...vi hittade 4 stycken kantareller! Inte mycket men 6-åringen som älskar kantareller blev glad över att få dem stekta på en omelett till lunch dagen efter! Och sen slank vi in på affären och köpte lördagsgodis! Alltid roligt! 
En rolig och fin blå svamp hittade vi också! 
Maken åkte ett par vändor till olika byggaffärer och efter ett besök på Biltema kom han hem med en drönare! Den var jättenedsatt och kostade bara ett par hundralappar! Och de yngsta barnen blev jätteglada! De har önskat sig en sån här länge! Den skulle laddas först men efter ett par timmar var det dags att testa den! Inte så lätt men väldigt roligt! 
Kylan är på väg och varmare kläder och skor måste fram! En hel del finns på vinden och äntligen gick jag upp och hämtade ner de jackor och skor och kängor som verkade vara i rätt storlek. Och så skulle allt provas! Mycket jobb blir det! Men jag blev i alla fall glad...6-åringen hade både höstskor och vinterkängor och en ok jacka...en ny måste nog skaffas så småningom men den gamla duger ett tag i alla fall...och till 11-åringen fanns det hela tre jackor och höstskor och vinterkängor! 13-åringen hittade två jackor och ett par fina conversemockakängor! Nästan som nya! Så det är inte jättemycket vi måste köpa och det känns bra! 

Ja, så gick helgen...En helt ok helg mitt i all sin enkelhet! Och nu är det måndag och vardagsveckan ligger framför oss! 



söndag 15 oktober 2017

Sjuk luft?

Sjukfrånvaron på Göteborgs förskolor är för hög. Nu när the winter is coming blir det värre. Barnen blir sjukare. I februari i år var sjukfrånvaron över 17 % för barn i åldrarna 1-3 år. Lite konstigt egentligen när man tänker på det...varför blir det så här under de kalla månaderna? Kyla ska ju inte vara något att bry sig om. Ingen blir sjuk av kyla. Det sägs ju titt som tätt. Men det är som det är med den saken. Barnen blir hursomhelst sjukare just då.

Och nu har några göteborgsläkare kommit på att det kan vara luften det är fel på. De ska undersöka om luftrenare är lösningen. De hoppas på att kunna halvera sjukfrånvaron. De vill ju att barnen ska må bra förstås. Men det kan också leda till stora samhällsekonomiska vinster. Och det är ju bra det också.

Tidigare har man försökt sig på hygienåtgärder i samband med handtvätt, blöjbyte och mathantering. Men det har inte hjälpt. Så nu funderar man på om det är något luftburet.

Läkaren säger att inomhusmiljön är en viktig faktor när det gäller små barns hälsa. Allt partikelmaterial vi andas in måste hanteras av kroppen. Om det finns mycket partiklar i kroppen måste barnens immunsystem jobba på högvarv och då blir de lätt förkylda.

En annan läkare säger att det är viktigt att ge våra kära barn...jo, det står så...våra kära barn...den bästa tänkbara luft. För det är så att under de första åren utvecklas barnens immunsystem och lungorna är inte fullt utvecklade förrän vid 3 till 6 års ålder. Ja, det är bra. Det är klart att våra kära barn ska ha den bästa tänkbara luft. Och särskilt som att deras lungor inte är fullt utvecklade. Hör! Hör! Vi ska alltså ta barnen från föräldrarna och den lilla hemmiljön innan deras lungor är fullt utvecklade och fösa ihop dem med en mängd andra barn och få vuxna i miljöer där barnen slickar och dreglar och snorar och dräller mat och där förmodligen städning av leksaker inte sker särskilt ofta..och sen blir barnen sjuka av det...och då blir reaktionen att...RENA luften...jobba i slutet av den sjuka kedjan...inte att tänka att...kanske är det inte bra för barn att vara med om det här...om man tänker på det i största allmänhet. Kanske finns det helt ok luft i barnens hem? Kanske kunde man göra någon studie på hur det skulle vara om några barnstackare fick prova att vara i hemmen på heltid de där första åren innan lungorna är färdigutvecklade och så kunde man studera utfallet och se om det kanske kunde vara bra för barn att slippa institutionsmiljön helt enkelt? I alla fall om föräldrarna har lust med att ta hand om ungarna alltså. Och man kunde ju testa luftkvaliteten också förstås...för att se om den håller måttet. Om det gör det kunde man kanske få något slags tillstånd att fostra barnen i hemmet. Men nä...det är väl inte på kartan. Så långt sträcker sig varken läkares eller politikers fantasi. Att barn skulle kunna tas om hand i egna hem av egna föräldrar...kanske av mammor..hu! dubbelhu! det går inte. Det är som när man trodde att jorden var platt...de som påstod att den faktiskt eventuellt var rund...nä...vilka stollar. Det vet väl alla att så kan det inte vara! Bränn dem!

Men skit samma. Nu ska luften testas och så ska barnen förhoppningsvis bli friska. De kära barnen. Men egentligen är det nog rätt bra ändå...egentligen...för inför det här projektet har man mätt luftkvaliteten i ett antal förskolor. Och generellt sett är allt bra. Det ligger inom gränsvärdet. Det är en ganska bra miljö säger den ansvariga läkaren. Ja, så man funderar lite...hur kan det bli bättre om det redan är bra. Inom gränsvärdena. Men det kanske kan bli ännu bättre. Vi får se. Det är ju bra att man studerar fenomenet ändå. Fram för renare luft åt barnen! Det är de värda.

fredag 13 oktober 2017

Dagislandet...

...levererar...Den här veckan har det varit mer än vanligt i media som ger en bild av läget i dagislandet. 

En mamma i Göteborg har fått nog av förskolesituationen. Hennes barn går i en barngrupp med 21 barn och från början hade de 4 pedagoger. Sen slutade en och någon ny kom inte. En dag satt det en lapp på dörren att barnen denna dag skulle gå på en annan avdelning. Två pedagoger var sjuka och den tredje hade inte börjat än. På den där andra avdelningen var det fler än 30 barn på två personal. Mamman lämnade barnen efter en viss tvekan men tyckte synd om personalen som fick slita så. Man vet inte om hon tyckte synd om barnen eller blev orolig. Men det kanske hon blev. Man vet inte. 

I Göteborg hade en förskola man slut på vikarier och fick lov att stänga. Föräldrarna fick ett sms och så var det med det. I dagisland...som lovat att alla barn ska ha den här härliga rätten att utbildas och få omsorg och där alla föräldrar har fått rätten att förvärvsarbeta och samtidigt få vardagspusslet lagt med hjälp av statens förskolor...där står plötsligt föräldrarna där och har ingenstans att göra av barnen. Och någon ersättning för förlorad arbetsinkomst det får de inte. Och det här är inget nytt. Kommunal säger att det varit så här i flera år. Det finns för lite personal helt enkelt. 

Karlskrona verkar botten vara nådd. Åtminstone löd en rubrik så. Barngrupperna har ökat men antalet personal har inte det. En pedagog berättar att personalen inte kan garantera barnens säkerhet. Och de kommer inte heller att kunna bedriva den pedagogiska verksamheten enligt läroplanen. 

Man kan också läsa att timvikarier ger sjukare personal. Förskolepersonalen är den yrkesgrupp som är mest sjukskriven i landet. Och när det kommer outbildade vikarier ökar det pressen och stressen för de ordinarie som är på plats. Vikarierna känner ju inte till rutinerna och inte barnen heller. En lösning är att ha en sk löpare anställd! Som en kvick schackpjäs finns den redan på plats på förskolan och kan rycka in där det behövs! Man måste alltså ha en överbeläggning av personal på förskolorna så att vikarierna är på plats och kan komma till verklig nytta. Och det låter ju bra och rimligt. Men dyrt förstås. 

Ibland verkar det svårt att hålla reda på barnen. En femårig pojke smet iväg från sin förskola och gav sig hemåt, hämtade sin cykel och började cykla runt i hemmiljön! En granne slog larm och ringde en förälder. Fast då hade förskolan också märkt att barnet var borta. Mamman var dock kritisk till att barnet hade kunnat lämna förskolan utan att någon märkte det. 

Uppsala verkar man inte ha några problem med personalbrist på förskolorna. För där vill moderaterna ge 30 timmars förskola för barn till arbetslösa och föräldralediga. 

Barn till arbetslösa och föräldralediga i Uppsala kommun har i dag rätt till 20 timmar förskola i veckan. Detta efter en sänkning från 30 timmar per vecka den 1 augusti förra året. 
Men i sitt budgetförslag för 2018 vill Moderaterna återinföra mer generösa regler, med rätt till 30 timmars förskola.
– Det handlar om jobbfrågan och integrationsfrågan. Sen försöker vi addera på barnperspektivet, säger Fredrik Ahlstedt, oppositionsråd för Moderaterna. De arbetslösa hinner inte söka jobb på de i nuläget tre dagarna i veckan. Det tar mer tid. Barnen kan vara i förskolan sex timmar om dagen fem dagar i veckan. Och då blir det ju mer jobb sökta förstås. Och de föräldralediga...ja, de blir ju mer lediga som föräldrar förstås. Fast så säger man inte så klart. Det är mer underförstått. Moderaterna ser det här som en jobbfråga och så det där med integrationen förstås. Det blir ju mer integration om barnen är mer integrerade i förskolan antar man. Och så trycker de på barnperspektivet. Hmm, ja så säger oppositionsrådet för moderaterna. Barnperspektivet...det måste väl betyda att barnen tycker mer om att vara på förskolan än hemma. Eller att det är bättre för dem att vara där än hemma. 
Stockholm har de behov av både fler förskollärare och barnskötare. Och då har man en idé. Man presenterar nu en gymnasial yrkes- och högskoleförberedande utbildning. Den heter något så käckt som pedagogikcollege. Man inför också ett nära samarbete med stadens arbetsplatser. Det rör sig om praktikplatser men också om en garanterad provanställning på någon av stadens ungefär 1000 förskolor efter avslutad utbildning. Ja, det är härligt att tänka sig...en armé av vad som förr hade kallats barnflickor skall ut i stadens alla institutionslokaler och ta hand om våra små. Unga flickor (för det är ju oftast flickor det rör sig om) ska ut och ta hand om barn...det är i sin ordning...allt är helt normalt. Det enda som inte är normalt är att mammor tar hand om barnen. Barnflickorna strömmar till institutionerna och barnen levereras dit av sina föräldrar och sen strömmar mammor och pappor vidare. Var och en till sitt. Härligt. Collegeutbildad personal. Det låter det. Som i gamla Sovjet...där gick alla barnen på dagis och sköttes om av utbildad personal på daghem nummer 1 och 215 och så vidare. Här glättar vi till det lite...solrosen, rävungen, trollet...det blir ju lite roligare så. 
Ja, det var ett axplock från veckans nyheter från dagisland. Det är lätt att bli uppgiven och ledsen och arg. När man tänker på att vi på 60 år har gått från ett land där mammor fortfarande tog hand om barn. Och att det sågs som naturligt och normalt. Och nu är vi här. Dagis är normalt. Det är den enda sanningen. Den slutgiltiga lösningen. Och den funkar visst inte. Men det gör inget. För det SKA gå. Och går det inte så går det ändå. 


.






onsdag 11 oktober 2017

Det som förenar

Alla är vi olika. Men en sak har vi gemensamt. Småbarnsföräldrar alltså. Det är som en härlig religion som omfamnar oss. Vår nya religion. Hämta-lämna-religionen. Vi kan alla förenas i ett samstämmigt förskolecredo.

Nu sist var det Carl Philip som vittnade. Han kunde inte komma i tid till något racingevenemang. Han var tvungen att lämna lille prins Alexander, 17 månader, till förskolan. De andra deltagarna hade skrattat gott och någon hade sagt "livspusslet!"

Ja, det låter härligt. Käckt på något vis. Som om Carl Philip vore som alla andra som kämpar med lämningar och hämtningar och ett förvärvsarbete däremellan. Och maten och städningen och samvaron med barnen och handlingen och räkningarna och tvätten och alla andra små detaljer familjelivet för med sig.

Ja, vi jobbar på med våra livspussel. Var och en på sitt sätt. En sak har i alla fall folk, både kreti och pleti, gemensamt...vi lämnar på förskolan. Det är det yttersta tecknet på att vi är som alla andra. Och det är vi. Som alla andra. Däri kan vi förenas.

tisdag 10 oktober 2017

Det nya patriarkatet

Problemet med feminismen om man har de där gamla trista och onaturliga mammakänslorna är att det inte är feministiskt att ha mammakänslor. Ja, så verkar det vara om man läser hur Lady Dahmer resonerar. Eller jag tror att hon menar så här: att kvinnor som tar hand om egna barn inte gör det av en slump. De har fostrats till att göra det. Av patriarkatet. Och killar som gör karriär har fostrats till det av patriarkatet. Det är de rådande könsnormerna som orsakar det här. Nu är Lady Dahmer hemmafru. Och hon får tydligen skit för det eftersom hon sviker feminismen när hon är det. Och nu vill hon förklara sig. Det är av praktiska skäl hon är hemmafru. De har ställt sig i att ha hus och hennes make tjänar mer och allt det där vanliga. Verkligheten sätter liksom hinder för att hon ska kunna leva jämställt på det sätt hon egentligen vill det. Hon tycker att det är roligt att vara med barnen. Men det är ett skitval. Ett dåligt val och hon försöker indoktrinera sin dotter att inte hamna i samma sits som hon själv.

Lady Dahmer skriver också att det är livsviktigt för kvinnans frigörelse och självständighet att vi klarar oss på egen hand ekonomiskt. Att göra sig beroende av någon som man gör som hemmafru är ett skitdumt val.

Ja, det är inte lätt livet. När hjärtat säger ett och när hjärnan säger ett annat. Fast jag fattar inte riktigt. Hemmafru...det är ju inget någon ska vara överhuvudtaget. Det ingår inte i några normer och inte i några strukturer alls i våra dagar. Hemmafrun är död. Vare sig hon skulle vara kvinna eller man. Så jag fattar inte riktigt varför Lady Dahmer inte bara sätter ungarna på dagis och tar ett jobb. Vi har ju kommit så långt i vår strukturella utveckling numera att alla jobb faktiskt kan anses vara en karriär. Vi jobbar inte längre för att försörja oss och för att få mat på bordet utan ett jobb är en karriär. Punkt.

Det är svårt att reda ut sina tankar. Och är man feminist verkar det vara ännu svårare. Hur ska vi ha det nu då? Var är det där patriarkatet? Vilka strukturer gäller? Förväntas vi mammor vara omhändertagande? Vem kräver det? Hur går den här fostran till? Var tillägnar vi oss de stereotypa könsrollerna? Hemma? Under det där året barnen är hemma numera? På dagis där alla proffsmammor, de statliga hemmafruarna finns? Ser barnen dagisfröknarna och så skapas mönster och strukturer i deras hjärnor att kvinnor jobbar med barn? Vilka kvinnor rör det sig om? Det är ju inte deras egna mammor utan andra. Tror barnen att det är en speciell sorts varelser som tar hand om barn? Och vilka av flickebarnen kommer att identifiera sig med den här speciella typen av kvinnor? Eller härmar de sina mammor...de som lämnar av dem varje morgon, varannan om jämställdhet råder? Det är svårt att veta.

Jag ser ett patriarkat. Jag ser mönster och strukturer. Patriarkatet är staten och media. Här finns både män och kvinnor. Mest karriärkvinnor och karrärmän. Kalla och hårda och empatilösa. Kanske är de avundsjuka och missunsamma också? Om de offrar sina barn kan väl gott alla andra göra det också. Om inte de tar hand om sina ungar ska väl inte kreti och pleti få göra det heller. Patriarkatet har lagt fast den rådande strukturen. Kvinnor väntar och föder barn. De som känner för det ammar. Men det minskar. Förmodligen blir det så när mammor har berövats sina mammadrömmar. Om man vet att ungen bara är ens alldeles egen i några månader...varför binda sig så hårt....det gör bara ont i hjärtat då. Sedan slår strukturen fast att 480 dagar har tilldelats barnet. Målet är att de ska bli färre. Pappan måste ta 90 av dessa 480 dagar. Annars tillfaller de patriarkatet. Du är inte godkänd och då ska du ha sitt straff. När de sista dagarna är till ända tillfaller barnet patriarkatet. Där arbetar patriarkatets riktiga hemmafruar. De gör karriär. De gör inget skitval. De tjänar ju pengar, får pensionspoäng och är jämställda...de har brutit de traditionella strukturerna och är godkända. De är visserligen kvinnor. Men de är inga mammor. Och det är all skillnad i världen. Föräldrarna...ja enligt den rådande strukturen som patriarkatet har fastlagt skall de arbeta heltid. De skall vabba lika mycket. För statens barn blir ofta sjuka. Kvinnovarelserna blir oftare sjukskrivna. Det ser patriarkatet som ett problem. Det är inte jämställt. Och så gör ju inte kvinnovarelserna sin plikt. De maskar på något sätt. Eller det kanske är synd om dem. Men problemet kan lösas. Mer arbete är medicinen. Färre föräldradagar. Färre vabdagar. Mer jämställdhet á la patriarkatet så ska det nog bli ordning på kvinnovarelserna.

Jag tänker att dagens patriarkat är det mest stenhårda man kan tänka sig. Det har inte som en enskild patriark några känslor. Det älskar inte sin fru. Det vill inte sina barn väl. Det arbetar inte ihop med sin fru. Det är en maskin. Och vi är kuggarna. Vare sig vi är kvinnor eller män. Men mest om vi är kvinnor. För vi är inte gjorda av stål. Vi har livmödrar och mjuka bröst och mammakänslor som skriker något, eller i alla fall kanske viskar någonstans djupt därinne. Och det här patriarkatet gör männen hårdare än någonsin. Deras kärlek och omsorg om fru och barn tvättas bort. De tänker på pengar. Att frugan måste vara en arbetshäst för att pengar till nöjen och resor ska komma in. Och barnen. Ja, vem bryr sig. Det finns dagis. Fritids. Datorer i tysta hem. Det går bra.

Jag skiter i vilket. Jag är hemmafru. Stolt hemmafru. Det är inget skitval. Det är ett toppenval. I alla fall om man hittat rätt karl. En man kan lita på. Det trista är att överpatriarkatet inte tycker att man är värd något. Trots att man tar hand om barn och är sin egen rut och rot så är man icke godkänd. Man gör inte karriär. Man mår bra. Och det gillas inte. Det är inte vår uppgift att må bra. Vår uppgift är att arbeta för patriarkatet. Och det gör de äkta feministerna. De går lydigt patriarkatets ärenden. Det blir så när man inte ser strukturerna tydligt.