lördag 7 oktober 2017

Lördag morgon...

...och helgen är här efter en ovanlig vecka. Vi har varit så sjuka ett tag nu...förkylningar och hosta som inte vill ge sig...och huvudvärk. Tre av barnen var hemma måndag, tisdag, onsdag...11-åringen började känna sig lite bättre på tisdagen men på natten blev det värre igen...illamående och kräkningar och hög feber. Magsjuka? Hela onsdagen låg han och led. Jag fick hämta kalla handdukar till den varma pannan och ge alvedon...febern gick ner lite grand, men inte mycket...och han fick kräkas ett par gånger till. Det var så jobbigt för honom. Han fick ingen ro i kroppen alls och jämrade sig och kunde inte slappna av. Men så somnade han en stund på eftermiddagen och jag trodde att det kanske hade vänt nu. Men icke! Obehaget i magen hade nu blivit värk i magen, ordentlig värk. Och på kvällen var det helt uppenbart att något inte alls stod rätt till. Det här var inte normal magsjuka. Blindtarmen? Så jag och M åkte till akuten. Han fick sin mage undersökt och han hade ont precis överallt vilket förvånade läkaren lite verkade det som. Han fick en infart och dropp ifall det nu var blindtarmsinflammation. Blodtryck, blodprov, urinprov...Och så magnetröntgen. Det visade sig att den stackars sonen både hade blindtarmsinflammation och svullna körtlar i magen pga sitt halsont och sin feber...två sjukdomar i ett alltså. Inte undra på att han hade haft det så jobbigt under dagen.

Vi fick vänta lite på att ambulansen skulle komma in och sedan blev vi transporterade till den större staden och fick ett rum. Nästa morgon var värken helt borta och då blev det funderingar kring vad som skulle göras? Avvakta? Men han skulle inte få åka hem utan få stanna kvar på observation. Det kunde ju vara blindtarmen ändå. Eller operera och ta bort blindtarmen hur det nu än var. Jag blev tillfrågad om min åsikt och eftersom det hade varit precis så här för mig när jag drabbades av blindtarmsinflammation när jag var tonåring...att smärtan plötsligt bara försvann och jag låg där och skämdes för jag tyckte att jag hade lurat läkarna....men så var det ändå på riktigt visade det sig under operationen...ja, jag tyckte nog att de kunde ta bort den. Och läkaren höll med...så hade han tänkt om det varit hans egna barn! Så det blev operation...och jag fick vara med hela vägen tills sonen somnade. Personalen var toppen...vänliga och fick både mig och N att känna oss avslappnade och trygga. Operationen gick fort...bara efter en halvtimme blev jag kallad till uppvakningsrummet och fick sitta där bredvid sonen och finnas där när han vaknade! Det kändes bra! Han var trött och hade ont och var lite omtumlad förstås men kände sig ändå friskare sa han!

Ja, en natt till fick vi vara kvar. Sonen låg i sängen förstås...gick upp lite då och då på toan och det gick rätt bra...tittade på tv, läste en historietidning jag köpte åt honom, sov lite...Hans pappa kom förbi med varsitt ombyte och tandborste och lite annat plock och det var skönt att se honom en stund och för honom att träffa M!

Och igår kom vi hem! Skönt! Trots att vi bara varit borta två nätter kändes det som en evighet! Tiden står liksom lite stilla och blir annorlunda när man är på sjukhus och när man är orolig och mycket händer på kort tid! Det hade gått bra här hemma! Yngste sonen och den sjuka 13-åringen hade varit hos sin mormor och morfar så att far i huset kunde jobba och komma till oss med kläderna. Det var bra att få lite hjälp! Minstingen valde att sova över en natt...han ringde mig och berättade med stolthet och glädje i rösten att han minsann skulle sova över helt ensam! Det har han inte gjort förut! Och det gick förstås bra och var väldigt roligt tyckte han! Barnen var glada när vi kom hem...13-åringen beskrev det så bra...att allt liksom stannade upp lite när jag var borta...inget blev som vanligt...men ändå gick det bra...pappa hade tagit hand om sina barn och skött om maten och fixat med det som måste fixas!

Nu har far i huset gett sig av på jobbresa och blir borta hela veckan...och här hemma är allt som vanligt igen...nästan...M har fortfarande ont och ligger och vilar. Han är samtidigt stolt och lite märkvärdig över sin nya erfarenhet...visar upp sina tre plåsterlappar efter titthålsoperationen och tittar lite på märket efter droppnålen! Han har kollat upp allt kring operationen på nätet...sett youtubefilmer på blindtarmsoperationer och vet alla detaljer kring hur det går till!

Jag är som vanligt så glad över att jag jobbar hemma. Att, även om det är segt och tröttsamt när barnen turas om och är sjuka i flera veckors tid, sjukdomarna inte ställer till det på riktigt...att jag inte har ett förvärvsarbete som ska skötas om och som ska fås att fungera utan mig. Utan att jag kan ta hand om allt här hemma...barnen och hemmet...i lugn och ro...utan stress och utan att pussla med en make som har mycket på sitt jobb. Det flyter på...vi gör var och en vårt jobb. Hjälps åt och ändrar om i planeringen när så krävs men i det stora hela sköter om våra respektive arbetsuppgifter. Det funkar bra. Det enda trista är att i samhällets ögon gör vi fel och straffas för det ekonomiskt. Det är tråkigt.

Men annars är allt bra! Jag är tacksam och glad över att vi kan leva på det sätt vi gör! Över att jag kan vara hemmamamma! När jag tänker på det känns det rätt otroligt...att något jag innerst inne länge kände var det rätta...men ändå så otänkbart och så svåruppnåeligt...verkligen blev verklighet! Det känns fint och stort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar