Föräldratävlingen

 I en ledare i Aftonbladet kunde man nyss läsa att mammor och mammor…alltså mammor i samkönade förhållanden…är bäst på att ta hand om sina barn. I de osamkönade paren står det illa till. Och det är mamma som får betala. Hon tvingas vara hemma längre än pappa med barnen. Det är så förskräckligt synd om henne som måste ta ledigt från sitt förskräckligt viktiga jobb för att ägna sig åt något så…ja, vad är det egentligen…oviktigt/viktigt som att ta hand om egen avkomma. Samkönade par delar lika. Osamkönade par delar olika.

Receptet mot oegentligheterna som pågår inom de osamkönade paren? Självklart…individualiserad föräldraförsäkring. Förstås.

Men det räcker inte. Kvinnorna är i nuläget hårt drabbade av att ta hand om sina barn mer än vad männen gör. Deras karriär och löneutveckling påverkas negativt. Och kvinnors arbete är dessutom nedvärderat (precis…som att ta hand om egna barn i eget hem). Kvinnodominerade yrken har lägre löner.

Det här måste det förstås bli ändring på. Och det enda sättet att få ordning på missförhållandena är att mamma och pappa tar ut lika många föräldradagar vardera. Blir lika duktiga som mamma-mammafamiljerna. Papporna får inte längre tillåtas att strunta i sitt föräldraansvar. De måste ta alla sina dagar.

Urk säger jag. Urk urk urk. Är det inte lite ofräscht. Om man tänker efter. Har inte mammor varit lite ur ropet rätt länge nu? Är det inte dags att lyfta fram mammorna igen...i sin mammaroll alltså...inte bara som en arbetsmaskin, kanske i förskolan, för att ta hand om andras barn...ett viktigt arbete. 

Skit samma. Det är som det är. Vi mammor får hanka oss fram bäst vi kan. Eller sluta skaffa barn kanske. Det känns inte som om det är någon vidare bra idé i nuläget. Jag är i alla fall så glad över att jag fått vara mamma, på heltid, på riktigt. Att jag hade turen att få mina barn i en tid när det fortfarande fanns en aning frihet kvar...i en tid av tvång och förtryck. Med det menar jag att föräldraskapet är dikterat och tidsbegränsat av en mängd dagar. Att föräldraskapet är styrt av arbetslivet. Men att det åtminstone fanns ett visst manöverutrymme...pappan hade fortfarande rätt att ge bort en viss mängd dagar. Jag är glad över att ha en man som gav mig alla de dagar han hade tillstånd av staten att ge bort. Och jag är glad över att jag har fått så många barn att jag kunde vara hemma med mina äldre barn ...och att min man lyckades få en så pass hög lön att han till slut kunde försörja mig och våra barn. Och gissa vad...min man, mina barns pappa, blev ingen sämre pappa. Han är en bra pappa, en pappa som finns där för sina barn på alla sätt och vis. För vet ni vad...föräldraskapet är mycket, mycket längre än de där 300 någonting dagarna. Det varar hela livet. Föräldraskap är ingen kortdistanstävling där tävlingsparet som vinner delar lika på ett gäng dagar. Det är ett mycket större åtagande än så. 

I lördags...

...åkte vi till Lars Lerinmuseet i Karlstad! Det var en riktig hit! Precis som alla andra tycker vi mycket om Lars Lerins tavlor men också tv-programmen med honom och Junior. Vi fick med oss tre barn och min mor och far. 

Yngsta barnet blev glad när vi sa att vi skulle åka till museet. Han har sett några av tv-programmen och tyckt att det varit spännande och roligt...och så har han sett en del av Lerins konst i böcker jag har och på nätet och tycker förstås om dem! Gissa om han blev glad när han plötsligt fick syn på en man i rutig skjorta...Lerin! Vi tog mod till oss och bad om att få en autograf! Lerin var mycket vänlig och vi bytte några ord! 

Vi strosade runt och tittade på alla underbara tavlor! Vi pratade och jämförde...vad tyckte vi mest om! Vi tyckte om allt...de mörka eller isigt ljusa bilderna från Lofoten och de ödsliga från Värmland...båtar, midnattssvart himmel...de ensliga husen...de röda himlarna, det gula skenet från lampor i hus...det är suggestivt och ödsligt. Men de vackra naturbilderna med björkstammarna, blommorna som lyser i gräset...underbart...en varm och innerlig känsla. Och de katalogartade bilderna...fantastiska...hönsen i sina burar, fjärilar monterade i svävande rader, pärmar och böcker...Vi gillade som sagt allt.

Och så fanns där en vägg med oljemålningar av Lerin...också de fantastiska. 

Sen tog vi en kopp kaffe! Och det blev en liten upplevelse i sig! Vi fick välja varsin kopp...och det fanns många att välja på...alla olika, alla gamla och vackra, roliga, underbara...och efter att ha pratat lite med tjejen som stod bakom disken fick vi reda på att det var Junior som köpt in dem! Det var inte så lätt att välja men till slut fick det bli...

...en mormorsaktig hög sak med lila blomster och guldkanter!

En gästutställning pågick med tavlor av Inge Schiöler...också fantastiska tavlor...i olja och med fantastiska färgkonstellationer! 

En tv stod på i en hörna och där slog vi oss ner för att vila lite. Tre filmer som Lars Lerin gjort snurrade. Vi såg en som hette De Daglediga...där man får se inspelningar från 1984-87 med människor i Fryksdalen...intressant, underhållande...som att komma hem till människor och få glimtar av deras vardagsliv.

Ja, så blev det dags att åka hem igen...rikare på synintryck och samvaro...och dessutom med några böcker, vykort och en affisch i bagaget. En riktigt fin lördagseftermiddag fick vi tillsammans! 

Kompetensförsörjning

 SKR (Sveriges kommuner och regioner) har en skolblogg. Där kunde man nyss läsa lite om förskolan och dess kompensatoriska uppdrag. Den vanliga litanian väller fram. Bloggaren skriver att "Som förskollärare har jag själv sett vilken skillnad förskolan kan göra; att rusta barn med självkänsla, trygghet, nyfikenhet och språk. Att ge barn goda förutsättningar inför skolan och senare i livet. Positiva effekter som - enligt studier - tycks kvarstå långt upp i åldrarna." Skillnad...alltså jämfört med om barnen hade varit hemma med mamma. För det kan man ju liksom se. Eller? Om man skickar alla barn i riket till förskolan så ser man att de blir bättre än de barn som...ja, just det...det finns ju inga barn hemma så man kan ju liksom inte jämföra. Egentligen. Ja, det är ju de där 6 %en som slunkit undan. De undermåliga barnen. Det är kanske de man jämför med. De barnen har inte självkänsla är otrygga onyfikna och har ett dåligt språk. Och eftersom det är så...ja, då vet man ju...att det är förskolan som har gjort det. Eller inte gjort det. De sex procenten som är hemma har utvecklats dåligt och alla de andra, de 94% är toppenbra. 

Fast det är ju inte riktigt så enkelt förstås. Jo, för det är så att forskningsstudier (så skriver bloggaren...forskningsstudier...) visar på att förskolan måste vara (surprise!) bra för att den ska få den här fantastiska effekten. Den viktigaste faktorn är medarbetarnas kompetens. Och det finns vissa problem med "kompetensförsörjningen". Synd. I vissa kommuner är det svårt att få tag i utbildat folk. "Rekryteringen" funkar inte riktigt. "Rekryteringsläget" är svårt. Och det är särskilt svårt i socioekonomiskt svaga områden. Shit! Och det är ju just där förskolan är så där extra viktig. Och det är också där flest barn flyger under radarn och inte sätts i förskola. Dubbelshit. Och det är värre än så. Det är dessutom svårt att få tag i personal som kan tala tillräckligt bra svenska för att arbeta med barns språkutveckling. 

Ja, så är det...och då inser bloggaren att det inte ger någon önskvärd effekt att fler barn erbjuds plats i förskolan. Suck. Staten måste träda in. Kompetensen måste stärkas. Kvaliteten bli bättre och likvärdigheten större. Staten måste se till att det utbildas fler förskollärare och se till att de sprids över hela landet och där behoven är som störst. 

Synd att det är så här...att liksom barn kan komma till världen...det finns mammor nog för att få fram alla dessa barn men det finns inte personal nog för dem. Så trist att mammorna som fött barnen bara liksom klarar att föda fram dem, rent biologiskt alltså, men inte fixar själva omvårdnaden och fostran av dem. Så trist. Hoppas staten träder in snart och fixar kompetensförsörjningen och att rekryteringsläget blir bättre snart så att det kan bli ordning på barnen så småningom. 

Veckan...

...som snart är över var en fin vecka! 

Det var skola som vanligt för de tre barn som bor hemma. Upp på morgonen och iväg och sköta om läxor och plugg och fritidsaktiviteter på eftermiddagarna. Och så kom en liten klasskamrat till yngsta barnet med hem efter skolan en dag. Efter mellanmål och lite tv-spel gick de upp till skogen och jag gick dit jag också...jag tänkte att barnen ville leka kurragömma...och det vile de också! Barnen gömde sig och jag letade! Inte så lätt att hitta ett par små ungar bakom stenar och trädstammar i en hel liten skog men jag klarade av det i rimlig tid! Den här leken har vi gjort några gånger och jag vet att sonen och hans kompis gillar den...så trots att jag drar mig lite för det gör jag det ändå...och varje gång fattar jag inte riktigt varför det tar emot lite innan vi startar...för det är roligt! På riktigt! Jag blir sprallig och glad av det...precis som när jag var barn! 

 Och denna vecka fyllde också två av barnen år! 

En av dem fyllde 18! Och en storebror var snäll nog att baka pizza på födelsedagskvällen! 

Och dagen efter fyllde nästa barn 11 å! 

Det roligaste denna dagen blev ett cykelinköp! En helt ny cykel efter att ha kört runt på en för liten ärvd cykel...helt underbart! 

I helgen hade vi kalas för födelsedagsbarnen! De barn som flyttat hemifrån kom hem för att fira sina syskon! Det är så härligt när alla barnen är hemma! Och ett par flickvänner kom med och mormor och morfar och farmor förstås! 

Vi pratade och fikade och åt kvällsmat...

...och så blev det en hel del musicerande...gitarr, piano och lite elbas! 

En fin vecka och en fin helg fick vi tillsammans! 

 

Saliga äro de som tro

 95 % av alla barn i Sverige mellan 3 och 5 år går i förskolan. Det är bra. Men inte bra nog. De där 5 % som har slunkit undan är nämligen helt avgörande för  hela Sveriges framtid. De barn som slunkit undan är nämligen barn som verkligen skulle behöva gå i förskolan. Barn med utländsk bakgrund och barn som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Och så kanske det finns några svenska dissidenter gömda i den här lilla gruppen...alltså något fåtal föräldrar som tycker att små barn mår bäst av att uppfostras i hemmen eller ännu värre...som tycker att det är roligt att ta hand om sin egen avkomma. Äh, skämt å sido...men det är lätt att bli lite ironisk. För det hela är lite komiskt på något sätt. Tycker jag i alla fall. 

Förskola är liksom grejen. Medicinen mot allt. 

Hur som helst så måste man försöka få bukt med de där 5 procenten. Och det ska man göra genom uppsökande verksamhet. Föräldrar som inte har satt sina barn i förskola ska varje halvår från och med att barnet fyller 3 år uppsökas och informeras om hur bra förskolan är. Föräldrarna kan nämligen ha missat att förstå detta. Föräldrarna kan ha missat att deras barn faktiskt har rätt till utbildning. Små barn måste nämligen också utbildas och den utbildningen kan bara ges av proffs (eller outbildad personal...bara det är personal i en förskolelokal så funkar det också tror jag) i tillrättalagda lokaler. 

Man lutar sig på forskningen. Och forskningen visar att barn som gått i förskolan blir bättre i skolan senare. De blir bättre på språk och matte. Och förskolan är inte bara en utbildningsform utan också en social skyddsvall...barn som gått i förskola får en bättre psykisk hälsa än barn som varit hemma, de blir inte lika kriminella som barn som varit hemma och de kommer heller inte att missbruka droger på samma sätt som hemmabarnen. Förskolebarnen får jobb lättare. De kommer att tjäna mer pengar och få bättre pensioner. Ni hör ju. Förskolan är grejen liksom. Forskningen visar på det. 

I en rapport regeringen kommit med i detta ärende kan man läsa om att barnen får en enorm stimulans i förskolan. Personalen uppmuntrar och tar tillvara barnens nyfikenhet och intressen. Förskolemiljön är stimulerande och barnen får där lyssna på högläsning och samtala om litteratur och andra texter (sic!). Personalen lägger grunden för alla annan kunskap barnen kommer att behöva senare i livet. Barnen lär sig att kommunicera, söka ny kunskap och att samarbeta. Personalen ser till att barnen utvecklar ett nyanserat talspråk och ordförråd och de lär sig att leka med ord, berätta, uttrycka sina tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med ord. Och barnen lär sig allt detta på både sitt eget modersmål och på svenska. Tänk er! Vilken förälder kan tävla med allt detta? Föräldraomsorgen och föräldrakärleken står sig slätt. Det hör ju var och en. 

Och allt vad förskolan gör är i enlighet med barnkonventionen. För barnkonventionen slår fast att inget barn får diskrimineras...alltså alla barn måste gå i förskola för annars särbehandlas ju de som hamnat utanför. Barnets rättighet är att gå i förskola. För det har man bestämt i Sverige. Och då är det så. Man har bestämt att barn har rätt att bilda och uttrycka egna åsikter och att de har rätt till vila och fritid, lek och rekreation och att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Och om barnen inte skickas ut i arbete...hur ska de få utöva sin rätt till vila och fritid? Det går ju inte. Och barnet kan ju inte upplysa föräldrarna om sin rätt att att gå i förskola samt att bilda egna åsikter och att uttrycka dem...så då måste ju staten åta sig denna uppgift. Det förstår ju var och en. Uppsökande verksamhet är alltså på sin plats. 

Mmm, så är det. De svenska barnen är inget problem. Deras föräldrar har fattat. De behöver inte upplysas. De behöver inte ägna en tanke åt vad deras barn behöver eller hur de egentligen vill ta hand om sina barn. Det är de utländska barnen man vill åt. Vad det vränger sig om är det där med segregation, integration, sviktande skolresultat, kriminalitet och droganvändning. Man verkar på fullt allvar tro att allt kommer att lösa sig om man bara får tag i de där 5 procenten av alla barn och ser till att de fostras på förskola och inte av undermåliga mammor. Man får hoppas att de får in 100 % av ungarna i förskolan. För sen, när det är gjort, finns det ju inget mer att skylla på. Då kommer allt att bli bra. Människomaterialet kommer äntligen att kunna bli färdigformat intill perfektion. Allt i enlighet med forskning och konventioner. Halleluja!