Föräldratävlingen

 I en ledare i Aftonbladet kunde man nyss läsa att mammor och mammor…alltså mammor i samkönade förhållanden…är bäst på att ta hand om sina barn. I de osamkönade paren står det illa till. Och det är mamma som får betala. Hon tvingas vara hemma längre än pappa med barnen. Det är så förskräckligt synd om henne som måste ta ledigt från sitt förskräckligt viktiga jobb för att ägna sig åt något så…ja, vad är det egentligen…oviktigt/viktigt som att ta hand om egen avkomma. Samkönade par delar lika. Osamkönade par delar olika.

Receptet mot oegentligheterna som pågår inom de osamkönade paren? Självklart…individualiserad föräldraförsäkring. Förstås.

Men det räcker inte. Kvinnorna är i nuläget hårt drabbade av att ta hand om sina barn mer än vad männen gör. Deras karriär och löneutveckling påverkas negativt. Och kvinnors arbete är dessutom nedvärderat (precis…som att ta hand om egna barn i eget hem). Kvinnodominerade yrken har lägre löner.

Det här måste det förstås bli ändring på. Och det enda sättet att få ordning på missförhållandena är att mamma och pappa tar ut lika många föräldradagar vardera. Blir lika duktiga som mamma-mammafamiljerna. Papporna får inte längre tillåtas att strunta i sitt föräldraansvar. De måste ta alla sina dagar.

Urk säger jag. Urk urk urk. Är det inte lite ofräscht. Om man tänker efter. Har inte mammor varit lite ur ropet rätt länge nu? Är det inte dags att lyfta fram mammorna igen...i sin mammaroll alltså...inte bara som en arbetsmaskin, kanske i förskolan, för att ta hand om andras barn...ett viktigt arbete. 

Skit samma. Det är som det är. Vi mammor får hanka oss fram bäst vi kan. Eller sluta skaffa barn kanske. Det känns inte som om det är någon vidare bra idé i nuläget. Jag är i alla fall så glad över att jag fått vara mamma, på heltid, på riktigt. Att jag hade turen att få mina barn i en tid när det fortfarande fanns en aning frihet kvar...i en tid av tvång och förtryck. Med det menar jag att föräldraskapet är dikterat och tidsbegränsat av en mängd dagar. Att föräldraskapet är styrt av arbetslivet. Men att det åtminstone fanns ett visst manöverutrymme...pappan hade fortfarande rätt att ge bort en viss mängd dagar. Jag är glad över att ha en man som gav mig alla de dagar han hade tillstånd av staten att ge bort. Och jag är glad över att jag har fått så många barn att jag kunde vara hemma med mina äldre barn ...och att min man lyckades få en så pass hög lön att han till slut kunde försörja mig och våra barn. Och gissa vad...min man, mina barns pappa, blev ingen sämre pappa. Han är en bra pappa, en pappa som finns där för sina barn på alla sätt och vis. För vet ni vad...föräldraskapet är mycket, mycket längre än de där 300 någonting dagarna. Det varar hela livet. Föräldraskap är ingen kortdistanstävling där tävlingsparet som vinner delar lika på ett gäng dagar. Det är ett mycket större åtagande än så.