Hundar

Det senaste året har man pratat en del om att man ångrar att man skaffat barn. Folk har kommit ut, ja, det är mest mammor som har kommit ut och berättat om hur de ångrat sig. Men det är inte bara barn man kan ångra. Man kan också ångra att man skaffat hund. Detta är något som blivit ett problem efter corona. För folk har skaffat hundar under coronan. Många hundar. 60 000 nya hundar per år har registrerats under pandemin.  Drygt hälften av hur många barn som föds per år. Många ångrar sig. Folk tröttnar. De vill lämna tillbaka sina hundar. En hundpsykolog tror att folk har tagit sig vatten över huvudet. De har inte förstått hur mycket arbete det är. Folk har valt hundar efter utseende. De har inte fattat hur dyrt det kan bli. Vad händer med hundarna? Många blir omhändertagna. Men många blir också avlivade. Ibland undrar man lite. I alla fall jag. Vad är det med folk? Hur står det till med konsekvenstänket egentligen?

Nedåtgående trend

Svenska kvinnor föder allt färre barn. Under pandemin skaffade de fler barn men nu går det nedåt! Hela 6,7 % nedåt tydligen. I Stockholms stad är nedgången ännu större…hela 14 %. Fast det hela verkar inte vara någon tillfällig trend utan under de senaste 10 åren har antalet barn varje svensk kvinna fått sjunkit. En nedåtgående trend alltså.

Vad kan det bero på? I media presenteras följande orsaker:

😶Slumpmässiga variationer (fast den långsiktiga trenden talar mot det)

😶Insikten om att corona tog slut i och med massvaccinationen. Folk fattade att de inte längre kunde sitta hemma och skaffa barn och ta hand om småbarn. Det normala livet kom ikapp.

😶Oro inför framtiden.

😶Globala osäkerhetsfaktorer.

😶Bostadsmarknaden.

Nu är vi i alla fall nere på 1,5 barn per kvinna. Det lägsta på 20 år.

Fast egentligen borde den här utvecklingen vara bra. För kvinnorna alltså. För om kvinnor skaffar färre barn blir de ju lite mer som karlar. De behöver inte ta ut föräldraledighet, behöver inte vabba, inte jobba deltid. Deras löner kommer att öka, deras karriärer kommer att ta fart. Deras dubbelarbete kommer att minska.

Och frågan är till och med ännu rörigare. För på samma gång som man är bekymrad över att svenska kvinnor skaffar färre barn så blir man också ännu mer bekymrad över att invandrarkvinnor skaffar för många barn. Det rapporteras om att man nu i vissa städer vill lära invandrarkvinnor om familjeplanering så att de förstår att de inte ska skaffa för många barn utan istället börja arbeta utanför hemmet. Eller både och. Både ha många barn och jobba utanför hemmet.

Socialdemokraterna vill få bukt med kvinnor som har för många barn genom att ta bort flerbarnstillägget. Skaffar man många barn måste man på egen hand kunna försörja dem. (Fast det är ingen som tycker att de som bara skaffar ett eller två barn och lämpar in dem på dagis ska betala vad det kostar. Inkonsekvent? Ja, förstås, men på rätt sätt.) Liberalerna vill gå ännu längre. Familjerna ska få mindre pengar i barnbidrag för varje barn de skaffar.

Ja, så bilden är splittrad. Ska vi ha många eller få barn? Borde vi vara glada över att nativiteten verkar gå nedåt? Eller är det egentligen någon slags etnisk fråga? Vi vill att svenska kvinnor ska ha lagom många barn, fler än 1,5…och invandrarkvinnor färre?

Jag grubblar för mig själv…Nativiteten går nedåt…och orsakerna till det verkar svåra att utröna…Personligen tror jag att förklaringen är rätt enkel. Varför ska man egentligen skaffa barn alls? Vad är det bra för? För en kvinna är insatsen stor…längtan, förväntan, graviditet, förlossning, amning, anknytning…en himla massa känslor aktivieras…och sen är allt över. Pappa ska ha sin del, barnet ska överlämnas…själv ska man ut i arbete. Och så är det dagis tur. Lämningar och hämtningar och separationsångest och vabbande tar vid. Och så ska man göra om allt en gång till om man ska ha två ungar…fast nu med ytterligare ett barn i leken. Hur kul är det egentligen? Är det ens värt det? Nä, det är nog bättre att skaffa hund…de är gosiga de också…fast billigare och enklare att ta hand om.