söndag 31 augusti 2014

Kom med så ska vi gå ut på tramp!

I lördags var vi ute i skogen. När vi höll på att packa ihop oss gick jag och sjöng lite för mig själv. "Kom med så ska vi gå ut på tramp, ta korg och kniv vi ska plocka svamp..." trallade jag på och 3-åringen utropade glatt "Och det ska vi ju!" Vi åkte till en skog jag tycker särskilt mycket om. Den är så vacker med tjocka lager mossa under lagom stora tallar. Det ser så städat och fint ut, lite som en park. Det finns gott om blåbär inne i skogen och lingon ute i kanterna. Svamp hittar man också emellanåt. Den här gången hittade vi mycket, både kantareller och karljohansvamp.

Barnen har skoj i skogen. Det är så fascinerande hur vår minsting härmar de stora barnen. Hur han håller sig nära dem, deltar i lekar och samtal...
Vi hittade inte bara blåbär och svamp utan också flera olika sorters bajs. Det var spännande tyckte barnen. Vi såg rådjursbajs och älgbajs och sist men inte minst björnbajs. Det var riktigt intressant och också lite skrämmande att tänka på att en björn varit där och mumsat på blåbär någon eller några dagar tidigare.
Minstingen tycker om små insekter av olika slag. Han kan inte låta bli att ta upp dem och titta närmare. Den här gången hittade han en liten grön larv.
Vi fick med oss en hel del svamp hem...
...och lite blåbär också!

 

tisdag 26 augusti 2014

Sensommar!

Vardagen är igång igen och fastän skolan bara varit igång en vecka känns det redan ganska gammalt och vant. Alla har kommit in i sina rutiner och tycker att det känns bra. Ja, de tidiga morgnarna är väl inte så kul men det är roligt att komma igång och få något gjort, träffa vänner...Förhoppningarna är stora hos barnen. De längtar efter att lära sig mycket, att det ska bli lite svårt, att utmanas...Jag hoppas så på att de inte ska bli besvikna.
 
Jag och 3,5-åringen är hemma. Vår vardag är också i full gång. Vi städar och tvättar och röjer, lagar mat och bakar bröd precis som vi alltid gör. Vi gör yoga och gymnastik, ritar och sjunger, är ute och går...Det är roligt.
 
Det är lustigt det där med att vara hemmafru. Tiden är så annorlunda än när man yrkesarbetar. Mitt arbete pågår hela tiden och tillfälle till pauser kommer och går lite då och då under dagen. Arbete och fritid vävs samman och går inte riktigt att separera. Vad är vad? Är det arbete när jag ritar med mitt lilla barn? Nej, det är det ju förstås inte. Fast om det hade skett på en förskola hade ju förskolläraren betraktat sin insats som ett arbete. Matlagningen - är det ett arbete? Jo, ibland är det verkligen det. När jag är trött och inte har någon fantasi. När det känns tungt att stå där vid spisen igen. Men oftast är det ju roligt. Det är roligt att fixa till goda maträtter till mig själv och resten av familjen. Det är roligt när barnen kommer hem och sniffar redan när de öppnar dörren och utropar att det luktar gott.
 
Igår arbetade vi inte alls på förmiddagen. Vi var ute och hade det bra i naturen. Vi promenerade vid en liten sjö och plockade blåbär och lingon, tittade på grodor och andades frisk och fuktig sensommarluft. Det är så roligt att vara ut med lillen. Han pratar och funderar. Han är nyfiken på allt som finns att titta på - svampar, djur, växter...Han älskar att använda sin kropp - springer, hoppar, klättrar...Det är en fröjd att se honom "in action" och jag är så glad över att jag får uppleva det med honom på heltid.
Sommaren är härlig men sensommaren och hösten som väntar bakom hörnet är också helt underbar. Färgerna, dofterna, luften...Molnen och skogen som möter sin glänsande spegelbild...förtrollande vackert.
 
Vi har knappt sett till några blåbär i skogarna i år. De få som finns har varit små och torra. Det har inte blivit några alls plockade alltså. Men här fanns de! Många och stora!
 Lingon fanns det också gott om! Helt mogna redan så det brådskar att plocka dem.
En liten groda kom hoppande över vägen. Den tyckte lillkillen om förstås. Han ville hålla och klappa och vi fick prata en hel del om hur man håller och att man ska vara försiktigt och släppa tillbaka den nästan på en gång. 

tisdag 19 augusti 2014

Att vara en förebild

Av en händelse råkar jag läsa på Ebba von Sydows blogg. http://blogg.svt.se/ebba/2014/08/22266/#disqus_thread Det handlar om funderingar om hemmafruar. En hollywoodskådespelerska har hoppat av karriären för att vara med sina barn och säger att det är ett så fantastiskt val. Ebba och hennes väninnor funderar. Ska man vara hemmafru? Det är ju ändå så roligt att vara med barnen hela dagarna. Och det är jobbigt att pussla ihop allt som ska klaffa. Men så kommer Ebba att tänka på att när man väljer att bli hemmafru så har man inte lärt sig av historien. Man struntar i att tänka på framtiden, ekonomin, jämställdheten, barnens och relationens bästa. Ebba vill vara en god förebild för barnen genom att vara en förälder som har ett jobb hon tycker om. Hon vill inte att hela hennes liv ska kretsa kring barnen. Att hon sedan får dåligt samvete och måste pussla det är bara så livet ser ut. Men hon är lite kluven. Hon säger att det inte är att prioritera bort barnen när man arbetar. Hon säger att de som har råd kan ju göra det, hon missunnar dem inte det. Men det finns så många som kämpar för att få ihop det och som inte har valet. Men hur ska Ebba ha det? Är det bra eller dåligt att vara hemmafru? Vill vi det eller inte? Jag hänger inte riktigt med. Jag försöker bena ut det.

1. Det är roligt att vara med sina barn.
2. Det går inte att vara med sina barn eftersom man då inte är en bra förebild för barnen. Man tar inte ansvar för jämställdheten, barnens och relationens bästa, pensionen och ekonomin.
3. Livspusslet är jobbigt men det är en naturlig del av livet.
4. Alla har inte valet att bli hemmafruar och de kanske kämpar jättehårt och då är det inte schysst att säga att det är bättre att prioritera barnen framför arbetet.

Det var väl ungefär det blogginlägget förde fram. Tror jag.

Jag funderar på vad jag tycker.

1. Ja, det är roligt att vara med sina barn. Det är också jobbigt. Det är krävande. Det är mycket jobb att sköta om ett hem. Särskilt när barnen blir äldre. Det är mycket jobb med att sköta om all logistik och all service till en familj. Det är ett arbete att sköta om barn och hem. Ett mycket roligt och viktigt arbete.

2. Man kan visst vara en förebild samtidigt som man är tillsammans med sina barn hela dagarna. Man är en toppenbra förebild eftersom man visar i praktiken hur man tar ansvar. Man visar att det man har åtagit sig, det ror man iland. Man visar barnet vad det innebär att ta hand om ett hem, en ev trädgård, sköta sociala kontakter, hjälpas åt med saker och ting, ta hand om sig själv och sina nära...Man visar att familj är viktigt.

Det där med barnens bästa vet jag inte vad Ebba menar med. Jag antar att hon menar att barnen mår bättre på förskolan än hemma. Jag tror att hon har fel. Att man inte tar ansvar för relationen om man väljer att vara hemmafru vet jag inte riktigt heller vad hon menar med. Jo, det är klart att jag vet vad hon menar - att man blir ojämställd om en jobbar och en är hemma, att man cementerar gamla könsroller. Jag tycker att man tar ansvar för relationen när man försöker hjälpas åt, ser till att vardagen blir lite lättare för alla i familjen...Pensionen - ja, den tar man inte ansvar för förstås men va f-n - man lever ju bara en gång. Är pensionen viktigare än barnens barndom, än lite lugn och ro de där åren när barnen är små? Tänk om man dör innan man går i pension då? Då har ju slitet varit förgäves! En fördel med att välja att vara hemmafru är i alla fall att man lär sig leva snålt och det kan man ju ha nytta av när man blir fattigpensionär!

3. Livspusslet kan se ut på alla möjliga sätt. Man behöver inte välja 1000-bitarspusslet med hämtningar, lämningar, vabbande, sjukskrivningar, pendlande, krävande arbete, ett fantastiskt umgängesliv, tjejkvällar, gym, egentid...Man kan välja ett enklare pussel med färre bitar när familjelivet kräver mycket av en som vuxen. Då blir det inte så jobbigt utan roligt och harmoniskt.

4. Alla har verkligen inte valet att bli hemmafruar. Alla kanske inte vill bli hemmafruar. Undersökningar visar dock att upp emot 50 % av kvinnor skulle vilja vara hemma länge med sina barn om de bara hade möjlighet. Ja, folk vill alltså men kan inte av olika anledningar. Det svåraste hindret att överkomma är förmodligen av ekonomisk art. Det är svårt att klara sig på en lön i Sverige.  Betyder det att vi inte kan få säga att det vore skönt att få vara hemmafru? Ska de som har valet vara tysta för att inte såra andra som inte har valet? Varför? För att inte andra ska bli ledsna? Det tycker jag är fräckt. Ska vi inte alla kunna prata om hur verkligheten ser ut, hur vi skulle vilja att det vore? Ska vi inte kunna försöka jobba för att alla ska kunna få valet? För om vi ska vara ärliga - visst är det väl egentligen meningen att de som har fött barnen ska ta hand om dem? Är det inte det vi vill egentligen, innerst inne?

lördag 16 augusti 2014

Äppeltider!

Nu är de första äpplena nästan mogna. I år är våra Transparante Blanche extra fina - stora och helt utan prickar. Älskar den här sorten. De är så syrliga och friska i smaken och de blir så goda i äppelkakor.
 Den första äppelkakan är bakad. Det blev vår favoritsort - en smulpaj efter min mormors recept.
100 g smör
1,5 dl socker
2,5 dl vetemjöl
 
Mosa ihop ingredienserna.
 
Skär 8-10 äpplen (helst såna som mosar ihop sig när de gräddas) i tunna bitar.
Lägg dem i en smord form.
 
Blanda 0,75 dl vatten med 0,5 dl socker.
 
Häll över äpplena.
 
Strö över smuldegen.
 
Grädda i 15 min i ca 25 min.
 
Servera med vaniljsås. 
 
 
 

torsdag 14 augusti 2014

Potatis!

Tänk att lite potatis kan göra en så glad! Fånigt va! Fast när jag tar upp potatis ur vårt trädgårdsland så blir jag nästan lite lycklig! Det är så fantastiskt att jag bara kan gå några meter utanför huset och ta upp ett gäng potatisar. Att en 8-10 potatisar kan växa ur en enda skruttig och skrynklig sättpotatis. Att det kan smaka så gott! För de egna potatisarna smakar så mycket bättre än de köpta! Skalet är tunnare, de är mjällare och smaken är...mycket bättre!
 

fredag 8 augusti 2014

Inskolning!

Det är dags för den där inskolningsartikeln som dyker upp varje år i augusti. Nu är det snart dags att skola in. Som vanligt när jag läser såna här artiklar blir jag irriterad, förbryllad, ledsen...Budskapet är så motsägelsefullt.

Att börja förskolan framställs som något oundvikligt. Det är något som sker när barnet är runt året eller möjligtvis lite senare. Förskolan är som en naturlag. Något självklart. Så är det bara.

Samtidigt anar man att det kan finnas problem med att gå i förskola. Eller i alla fall med att börja i förskolan. Det finns ledtrådar till vilka problemen är även om det inte sägs riktigt rätt ut.

1. Föräldrarna ska förbereda barnet på separationen. Detta betyder väl antagligen att det kan vara jobbigt för barnet att separeras från föräldrarna. I artikeln ger man tipset att prata med barnet om förskolan flera veckor innan det är dags. Man ska promenera förbi förskolan och visa barnet den spännande och roliga plats där han eller hon snart kommer att få vara på dagarna. Föräldern ska alltså invagga barnet i säkerhet. Visa på hur roligt det kommer att bli. Locka med att det finns roliga och spännande lekgrejer på förskolegården. Men kan man förbereda små barn genom prat? De flesta barn är ju bara 1 år eller lite drygt 1 år när de börjar. Har de tillräcklig språklig och intellektuell förmåga att förstå pratet om hur kul det kommer att bli? Förstår de att föräldern kommer att lämna dem förrän det är ett faktum?

2. Föräldrarnas attityd är viktig. Om föräldrarna omedvetet eller medvetet sänder ut signalen att de inte känner sig bekväma med förskolan så kommer barnet att omedelbart uppfatta detta och få mycket svårare att klara av att vänja sig. Om föräldrarna kan ha attitydproblem så måste väl det innebära att förskolestarten är problematisk för dem också, inte bara för barnet. Förmodligen tar det emot, magkänslan säger att det inte är så bra det här med att skiljas från barnet på det här sättet. Så här står det i artikeln: "Var medveten om att du som förälder i stor utsträckning påverkar hur ditt barn ska trivas. Man projicerar sina känslor på barnen, omedvetet eller medvetet..." och "Därför är det viktigt att du känner dig trygg med både personalen och förskolan...Om föräldrarna är trygga med förskolan blir barnen också det. Därför jobbar vi pedagoger mycket med föräldrarnas tillit också..." Mina känslor snor ihop sig när jag läser det. Föräldrarna projicerar känslor på barnet. Visst, det är förmodligen föräldrarnas uppgift att läsa av situationer åt barnet, tolka verkligheten åt det och agera i barnets bästa. Men om känslorna verkligen säger att situationen är FEL - är det fel att känna då? Ska man trycka ner känslorna? Är det inte själva situationen, lämnandet som är fel? Varför inte börja att ifrågasätta redan där? Det känns också märkligt att förskolepedagogerna ska jobba med föräldrarna. Förskolepersonalen ska alltså fostra både föräldrarna och barnen. Se till att vi fattar hur det ligger till, att vi får tillit till förskolan och känner oss trygga. Men om jag inte vill fostras av vuxna människor? Tänk om jag kan tänka själv? Varför är mina tankar och känslor fel och vänligt men bestämt måste korrigeras? Ska inte föräldrarna ges verktyg att gå efter egen övertygelse när det gäller hur deras egna barn ska tas om hand?

3. "Barnet kommer att gråta. Det är helt naturligt." Så står det. Det är alltså helt naturligt att barnet gråter. Är det verkligen så? Är det snarare inte så att det är naturligt att barn gråter när de utsätts för något som det inte tycker om, som det inte är redo för, som är obehagligt för dem, som är skadligt för dem...? Man kanske kan säga att gråten är en naturlig reaktion på en onaturlig situation. Om barnet vore redo för att lämnas skulle det inte behöva gråta. Barn som lämnas i skolan när de är ca 6-7 år gråter vanligtvis inte. Det finns ingen anledning för dem att gråta. Det känns inte jobbigt att bli lämnad i skolan när man är lagom gammal.

Men life must go on. Inskolningsartikeln är en naturlig del av livet liksom själva inskolningen och förskolelivet som följer. Nästa år i augusti är det dags igen. Nya föräldrar och barn som behöver få råd och information om hur det går till här i livet!

måndag 4 augusti 2014

Campingsemester i Normandie och Bretagne!

Vi har varit ute på långresa! Vi styrde kosan mot norra Frankrike och semestrade i Normandie och Bretagne. Vi reste tillsammans med våra sex barn och mina föräldrar så vi var ett stort sällskap som semestrade tillsammans. Vi hade det jättekul tillsammans och allt gick smidigt och bra! Vi hade planerat en hel del innan vi gav oss iväg. Tältplatserna var bokade och även övernattningshotellen förbokades. Vi hittade en camping i Normandie, i la Manche som verkade bra utifrån beskrivningen på internet att döma och den motsvarade våra förväntningar många gånger om. Både tältplatsen och naturen runtomkring var toppenfina. Den andra tältplatsen i Bretagne hade mina föräldrar varit på för 20 år sedan och de hade tyckt mycket om den. Det gjorde vi nu också! Vi tog tre dagar på oss att ta oss till Normandie och övernattade på två olika Ibis-hotell. Mycket smidigt! Alla i familjen gillade tältlivet. Det är mysigt och skönt att vara utomhus nästan hela tiden och även när man är i tältet känns det ju lite som att vara ute. Man kommer varandra så nära när man är tillsammans så mycket mer än man är i vardagslag. Man har inte tv och dator och mobilerna får en mer undanskymd plats. Man pratar mer och även de äldre syskonen börjar vara med och leka lite mer. Man hjälps åt mer.
 
Vår första camping låg på en höjd alldeles nära havet. Stranden låg i en bukt och tidvattnet gjorde att den varierade i storlek. På morgnarna var det bara vassa stenar och virvlande vatten men på eftermiddagen var den alldeles enorm. Överallt växte hortensior i alla de färger. Folk verkar vara galna i att göra fina trädgårdar och extra förtjusta verkar de vara i fint klippta häckar och just hortensior. Vi tittade och beundrade och fick massor av nya idéer med oss hem.
 
Stranden vid lågvatten.

Underbara hortensior!
Vi gjorde tur till Omaha Beach och den amerikanska krigskyrkogården som ligger alldeles över stranden. Barnen är intresserade av andra världskriget och vi har läst en hel del om D-dagen. De tyckte att det var intressant att se var allt ägde rum. Det var spännande att tänka sig in i hur det kan ha varit för 70 år sedan men också så tankeväckande och sorgligt.
Alla dessa vita marmorkors med namn på unga män - så vackert och så fruktansvärt.
Omaha Beach.
Efter kyrkogården åkte vi vidare till Pointe du Hoc - en brant och hög klippa där det fanns ett starkt tyskt fäste. Amerikanska och engelska soldater hade tränats i bergsklättring för att klara av att ta sig upp på klippan. Många, många klarade sig inte. Det var ett spännande ställe för unga killar - massor av ruiner av bunkrar och bombkratrar. Naturen var underbart vacker.
En liten avstickare blev det till St Mère Eglise - den första staden som befriades av fallskärmshoppare. I kyrktornet hänger en docka av en fallskärmshoppare. En amerikansk fallskärmshoppare fastnade där och blev hängande där i två timmar innan han togs ner av en tysk soldat. Dockan hänger där som ett minne av händelsen. Själva byn var så fin och mysig. Kyrkan var också mycket vacker.
Vi läste i våra turistbroschyrer och såg att Frankrikes näst vackraste stad, Barfleur, skulle finnas i närheten. Lite lustig text - hur vet man att staden är just näst vackrast? Vilken är vackrast? Vi blev lite nyfikna i alla fall och åkte dit. Det var verkligen en vacker stad! Alla hus var i sten och gråa och gamla och vackra!  
En dag gick vi en promenad längs en stig ovanför vår camping. Det var en fin vandring. Hela La Manche är ett naturskyddsområde och man förstod varför. Växtligheten är så vacker och annorlunda jämfört med hur det ser ut utanför området. Växtligheten är låg. Ormbunkar och ljung täcker allt och buskar som nästan ser formklippta ut sticker upp. Björnbär och slingerväxter snor in sig i den andra växtligheten. Färgerna är starka - mörkt olivgrönt som bakgrund och skarpa färgklickar i en skarp lila färg lyser här och där.

På promenaden stötte vi på två hästar. De stod på taket till en gammal bunker från kriget och tittade lite tvekande på oss.
 
Efter en vecka var det dags att resa vidare mot Bretagne. Vi stannade till på en tysk krigskyrkogård. Här ligger ca 22 000 soldater begravda. Stämningen här var stillsam och allvarlig. Svarta kors av sten stod fem och fem med jämna mellanrum och gravstenarna utgjordes av mörka stenplattor.

På vägen vidare passerade vi Mont St Michel. Vi brydde oss inte om att besöka det gamla klostret men det var ändå roligt att se det på avstånd.
 Vår camping i Bretagne låg precis vid havet. Härligt att kunna bada när man ville, samla snäckor, titta på fantastiska solnedgångar varje kväll, spela boll och tennis på stranden...
Längs kusten gick en gångstig in mot närmaste stad, Dinard. Den provade vi en dag och det var en fin naturupplevelse. Stigen gick nära havet och det var roligt att se kusten från så nära håll. Fast det var lite läskigt också emellanåt, branta stup ner mot vassa klippor.
Små stränder som man bara kan nå från gångstigen.
Framme i Dinard! Det var roligt att gå runt och titta på alla vackra stenhus som fanns överallt.

I Dinard fanns en saluhall som var öppen varje dag. Det var så roligt att gå runt och titta på all mat. Stan hade bara en befolkning på 15 000 men ändå var utbudet så enormt stort!


En dag åkte vi till Cancale - en mysig stad men alldeles fullsmockad av turister. Vi körde runt lite men hittade ingen parkering. Vi köpte däremot ostron av en lokal ostronodlare. 
En annan dag åkte vi till St Malo som har en gammal stadsdel omgärdad av murar. Stan ser gammal ut men det mesta är återuppbyggt efter div eldsvådor och även förstörelse efter andra väldskriget. 
St Malo var en riktig turiststad. Det var affärer med souvenirer och prylar över allt. Men det var ändå roligt att gå runt och titta. Mest gillade vi att titta på alla godsaker som fanns överallt - fransk nougat, choklad, glass, kakor....
Vi testade lite nougat och köpte oss varsin glass! Mycket gott tyckte vi alla!
Dinard var en så mysig stad och de gånger vi var inne vid torget var det musikunderhållning. En dag hade sjöräddningssällskapet ett uppträdande. De sjöng sjömanssånger och det spelades dragspel och piano till. Jättefint! 
 
I närheten inåt land fanns en annan, äldre stad, Dinan. Dit åkte vi en dag och strosade runt bland gamla trä- och stenhus från medeltiden. Det var jättemysigt. Vi åt crêpemeny på ett litet crêperie. De små barnen var lite tveksamma till galetterna men när de väl fick smaka så tyckte de att det var jättegott!
  
På vägen hem övernattade vi i Lübeck igen. Vi kom fram lite tidigare än vad vi hade trott och hann gå och titta lite i stan. 
          
Så var årets semesterresa till ända! Det var riktigt roligt tyckte vi allesammans. Skönt att komma hemifrån och se en massa nya saker, leva i en annan rytm, vara tillsammans, få reda på en massa som vi inte visste innan...