fredag 8 augusti 2014

Inskolning!

Det är dags för den där inskolningsartikeln som dyker upp varje år i augusti. Nu är det snart dags att skola in. Som vanligt när jag läser såna här artiklar blir jag irriterad, förbryllad, ledsen...Budskapet är så motsägelsefullt.

Att börja förskolan framställs som något oundvikligt. Det är något som sker när barnet är runt året eller möjligtvis lite senare. Förskolan är som en naturlag. Något självklart. Så är det bara.

Samtidigt anar man att det kan finnas problem med att gå i förskola. Eller i alla fall med att börja i förskolan. Det finns ledtrådar till vilka problemen är även om det inte sägs riktigt rätt ut.

1. Föräldrarna ska förbereda barnet på separationen. Detta betyder väl antagligen att det kan vara jobbigt för barnet att separeras från föräldrarna. I artikeln ger man tipset att prata med barnet om förskolan flera veckor innan det är dags. Man ska promenera förbi förskolan och visa barnet den spännande och roliga plats där han eller hon snart kommer att få vara på dagarna. Föräldern ska alltså invagga barnet i säkerhet. Visa på hur roligt det kommer att bli. Locka med att det finns roliga och spännande lekgrejer på förskolegården. Men kan man förbereda små barn genom prat? De flesta barn är ju bara 1 år eller lite drygt 1 år när de börjar. Har de tillräcklig språklig och intellektuell förmåga att förstå pratet om hur kul det kommer att bli? Förstår de att föräldern kommer att lämna dem förrän det är ett faktum?

2. Föräldrarnas attityd är viktig. Om föräldrarna omedvetet eller medvetet sänder ut signalen att de inte känner sig bekväma med förskolan så kommer barnet att omedelbart uppfatta detta och få mycket svårare att klara av att vänja sig. Om föräldrarna kan ha attitydproblem så måste väl det innebära att förskolestarten är problematisk för dem också, inte bara för barnet. Förmodligen tar det emot, magkänslan säger att det inte är så bra det här med att skiljas från barnet på det här sättet. Så här står det i artikeln: "Var medveten om att du som förälder i stor utsträckning påverkar hur ditt barn ska trivas. Man projicerar sina känslor på barnen, omedvetet eller medvetet..." och "Därför är det viktigt att du känner dig trygg med både personalen och förskolan...Om föräldrarna är trygga med förskolan blir barnen också det. Därför jobbar vi pedagoger mycket med föräldrarnas tillit också..." Mina känslor snor ihop sig när jag läser det. Föräldrarna projicerar känslor på barnet. Visst, det är förmodligen föräldrarnas uppgift att läsa av situationer åt barnet, tolka verkligheten åt det och agera i barnets bästa. Men om känslorna verkligen säger att situationen är FEL - är det fel att känna då? Ska man trycka ner känslorna? Är det inte själva situationen, lämnandet som är fel? Varför inte börja att ifrågasätta redan där? Det känns också märkligt att förskolepedagogerna ska jobba med föräldrarna. Förskolepersonalen ska alltså fostra både föräldrarna och barnen. Se till att vi fattar hur det ligger till, att vi får tillit till förskolan och känner oss trygga. Men om jag inte vill fostras av vuxna människor? Tänk om jag kan tänka själv? Varför är mina tankar och känslor fel och vänligt men bestämt måste korrigeras? Ska inte föräldrarna ges verktyg att gå efter egen övertygelse när det gäller hur deras egna barn ska tas om hand?

3. "Barnet kommer att gråta. Det är helt naturligt." Så står det. Det är alltså helt naturligt att barnet gråter. Är det verkligen så? Är det snarare inte så att det är naturligt att barn gråter när de utsätts för något som det inte tycker om, som det inte är redo för, som är obehagligt för dem, som är skadligt för dem...? Man kanske kan säga att gråten är en naturlig reaktion på en onaturlig situation. Om barnet vore redo för att lämnas skulle det inte behöva gråta. Barn som lämnas i skolan när de är ca 6-7 år gråter vanligtvis inte. Det finns ingen anledning för dem att gråta. Det känns inte jobbigt att bli lämnad i skolan när man är lagom gammal.

Men life must go on. Inskolningsartikeln är en naturlig del av livet liksom själva inskolningen och förskolelivet som följer. Nästa år i augusti är det dags igen. Nya föräldrar och barn som behöver få råd och information om hur det går till här i livet!

2 kommentarer:

  1. Åh du skriver så bra precis som jag tänker. Alla sa till mig redan med mitt första barn att sedan när hon börjar dagis så när hon gråter, för de gör alla, så lämna henne bara och gå. Visa att du är trygg. Vilket barnplågeri! Jag bestämde mig redan då att det ska hon aldrig utsättas för. Nu har jag fyra barn och ingen av dem har jag behövt lämna gråtandes på förskola. De har varit hemma tills de börjat förskoleklass. Jag är så glad att jag följt min magkänsla och önskar att andra gjorde det också då skulle det se helt annorlunda ut i Sverige. Till det bättre på alla sätt och vis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk om folk kunde lyssna mer på sin magkänsla och om vi fick lov att göra det också - jag menar rent politiskt - att det vore helt ok att ta hand om sina egna barn och att det vore mer ekonomiskt möjligt. Jag tänker lite på att när vi gör så här med barnen så kanske vi lär barnen att gå emot sin egen magkänsla, lär dem att inte lyssna på vad deras känslor säger. Vad skönt att du har kunnat låta dina barn vara hemma ända till skolstart!

      Radera