onsdag 31 juli 2013

Tovade tofflor!

Det är en hel del bra på tv även på sommaren. Tittar på Hunted, Erövraren, Sommar med Ernst och lite till... Älskar att se på bra filmer och serier men jag gillar inte att sitta sysslolös. En stickning är perfekt då. Jag har stickat några tofflor nu i sommar. De är stickade i ullgarn och sedan tovade i tvättmaskinen. De små barnen älskar dem. De är varma och goa (inte för att det behövs nu men...), roliga och är perfekta att åka "skridskor" med! Mönstret finns här: http://garnstudio.com/lang/se/visoppskrift.php?d_nr=s22&d_id=6&lang=se Själva grundmönstret följde jag men sedan gjorde jag lite annorlunda med ögonen. Sedan ville ett av barnen inte ha grodor utan en mus så då ändrade jag bara färgerna och stickade öron och en liten svans också.
 

tisdag 30 juli 2013

Tankar om Gordon Neufeldt!

Jag har tänkt en del på Gordon Neufeldt på sistone. Jag läste hans bok Våga ta plats i ditt barns liv för ganska länge sedan och tyckte att den var väldigt intressant. Den har legat lite i bakhuvudet på mig och när jag läser om saker som har med barn att göra eller funderar över vår syn på barn och familjeliv poppar den upp titt som tätt. I går tänkte jag att jag skulle försöka hitta lite mer information om hur han ser på barn. Jag hittade en hel del förstås men fastnade för ett referat av vad han sagt under ett besök i Sverige.

Neufeldt säger att många föräldrar idag har dåligt självförtroende och att de tror att andra är bättre på att ta hand om deras barn. Han säger att så är det inte. Föräldrarna är mest lämpade att ta hand om sina barn. Även om jag vet om att det är så, något annat vore väl helt bort i tok, så känns det bra att en person som är offentlig, skriver böcker och föreläser säger så. Det går ju helt emot svenska politikers och experters syn på saken. De tycker ju att förskolan har mer att ge barnen än vad föräldrarna har.

Neufeldt säger också att det finns flera anledningar till att föräldern inte kan lämna över ansvaret över barnens utveckling till någon annan. Det handlar i grunden om att barnet från början knyter an till sina föräldrar och det är där barnet upplever sig tryggt. Barn behöver någon som guidar dem i livet innan de är tillräckligt mogna för att stå på egna ben. Den här guidningen måste komma från någon som finns där helt och fullt för dem. En pedagog eller barnskötare kan inte skapa samma känslomässiga bindningar  eller samma trygghet som föräldern annat än i undantagsfall. För mig är detta helt självklart. Det där med att barnet måste ha en äkta relation, en relation som inte bryts av åldersindelningar eller sjukfrånvaro, har jag ofta funderat på.

Neufeldt går till och med ännu längre och säger att bara de som har den djupa anknytningen till barnet verkligen är motiverade att ta hand om barnet. Får man säga så? Att det faktiskt bara är i princip föräldrarna som verkligen är motiverade att ta hand om barnet? Att andra professionella vårdare aldrig kan känna samma djupa anknytning till barnet och därför inte har äkta motivation att ta hand om barnet? Jag tror att det är så. Man kan inte förvänta sig att en utomstående person bara i kraft av sitt yrke ska kunna känna djupt och få en djup anknytning till barnet. Pedagogen möts av många barn som kommer från hem pedagogerna inte vet någonting om. Alltså fattas stora pusselbitar i barnets liv för pedagogen. De lär känna ett barn i en viss miljö, inte i hela dess liv. De har många barn som ska tas om hand och de turas om med varandra att finnas där för barnen eftersom deras arbetstider inte tillåter dem att vara där hela tiden. De kommer att skiljas från barnen när barnen blir för gamla för att gå på förskola och nya barn kommer ständigt in i gruppen. Det vore övermänskligt att klara av att få en djup anknytning till alla dessa barn under dessa förhållanden. Dessutom har många pedagoger egna barn, egna familjer, som de förstås är mer motiverade att ta hand om.

När jag tänker på att det har blivit helt naturligt att separera små barn och deras föräldrar då blir jag alltid ledsen. Jag blir ledsen över att politiker inte förstår eller vill förstå hur små barn fungerar, vad de behöver. Jag funderar också ofta över vad det gör med föräldrarna att utsättas för detta. Hur handskas man med vetskapen om att man ska skiljas från sitt älskade lilla barn när det är mellan 1 och 2 år? Att andra vuxna ska ta hand om barnet på dagarna och att man ska bli en kvälls- och helgperson. Händer det något med anknytningen när man vet att man ska genomgå den här separationen?
 

fredag 26 juli 2013

Lerpottesill!

Mycket sill blir det nu när det är sommar! Smidig mat när man inte vill vara inne och stå vid spisen! För det mesta äter vi bara sill, potatis, gräddfil, hackat ägg och gräslök (och lite korv eller köttbullar till de barn som ännu inte lärt sig uppskatta sill efter förtjänst). Man kan ju tröttna lite och häromdagen gjorde jag en ny variant - Lerpottesill - ett recept jag hittade för många år sedan och gjorde mycket då men som sedan föll i glömska.

Det är lätt som en plätt. Lägg upp matjessill på ett fat. Lägg över hackad rödlök, hackat ägg och gröslök eller dill och häll sedan över brynt smör. Servera med potatis och hårt bröd! Enkelt och gott!

Hundar och antidepressiva mediciner!

Jag hör på radion att antalet husdjur som får antidepressiva medel har ökat! Tror först jag hör fel! Få husdjur antidepressiva medel?! Det är tydligen mest hundar som behöver medicin. Det är separationsångest och rädslor som behöver behandlas. En tanke kommer för mig - kanske är det inte så bra för hundar att vara ensamma hemma för mycket? Hundar är väl flockdjur. Om deras flock är frånvarande för ofta, för länge, kanske oron blir för stor.
Har för mig att det var så man resonerade förr, när jag var liten. När vi skaffade hund pratades det om att någon måste vara hemma hos hunden. Man kan inte jobba heltid och ha hund. Det blir för ensamt. Jag har ingen hund själv och vet inte hur snacket går nu, kanske har man inte samma syn på hundar och ensamhet längre?

tisdag 23 juli 2013

Barn, förskola och ohälsa

Läser en artikel i Svenska Dagbladet om hur förskolan möjligtvis kan bidra till att svenska ungdomar mår dåligt och att man borde ta reda på om det finns ett samband.

Så här står det: "När OECD nyligen presenterade rapporten ”Mental health and work: Sweden” visade den att så många som en av fyra 16-18 åringar lider av psykisk ohälsa. Vi vet dessutom att ohälsotalen och självmorden bland svenska flickor är högst bland flickor i hela Europa och en studie gjord av Ungdomsbarometern på uppdrag av Skandia visade nyligen att var tionde ungdom i Sverige mellan 15-24 år upplever livet som meningslöst."

"Det finns ... många tänkbara orsaker till ungas psykiska ohälsa, men vi oroas över att ett potentiellt orsakssamband utelämnas i den så viktiga debatten. Det handlar om barns anknytning till sina föräldrar och familjepolitikens betydelse för våra barn- och ungas välmående."

"Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder."

"Vi har alltså tre oomtvistade företeelser: ökande psykisk ohälsa bland ungdomar, allt fler barn som i tidig ålder separeras från sina föräldrar för att börja förskola samt det faktum att barns bristande anknytning riskerar att bidra till psykisk ohälsa senare i livet. Om vi lägger ihop dessa företeelser blottlägger vi en fråga: Kan det finnas ett samband?"

Det låter ju inte så värst bra att våra barn och ungdomar mår dåligt. Man trodde kanske att det skulle vara viktigt att ta reda på varför det är så och försöka se till att barnen och ungdomarna mår bättre. Men det finns tydligen ett stort ointresse i just den här frågan. Under våren kom flera larmrapporter om att förskolegrupperna var väldigt stora. Vi har fått reda på att antalet 1-åringar som börjar på förskolan har ökat. Det har kommit fram att många av våra barn lider av tinnitus och att det med all säkerhet beror på att de utsätts för stress. Det har visat sig att barn som börjar på förskola lider av ökade kortisolhalter länge efter att inskolningen är klar. Det är ju också ett faktum att barnens skolresultat har försämrats och fortsätter att försämras.

Jag tycker i alla fall att det är konstigt att inte fler politiker, journalister och tyckare uppmärksammar detta. En naturlig fråga borde väl vara om det finns ett samband mellan barnens fostran på förskolan med allt tidigare debut, större grupper, längre dagar... Men det är väl för farligt att ställa den där frågan. För om det visar sig att det finns ett samband mellan hur barn och ungdomar mår och förskolekulturen vad händer då? Då måste man ju förändra något! Och det går ju inte! Det går ju emot arbetslinjen, jämställdheten och synen på barnens "utbildning" som ska inledas allt tidigare och skötas av pedagoger och inte outbildade föräldrar. De som vill att föräldrar och barn ska få chansen att vara tillsammans med varandra på dagtid kallas gammalmodiga och bakåtsträvande och det vill ju ingen bli kallad. Men barn är barn och föräldrakärlek är föräldrakärlek - de innersta känslorna och mekanismerna förändras inte med modet. Det behövs inget geni för att förstå att små barn (och större också) behöver sina föräldrar, behöver en nära vuxen som finns där och kommer att fortsätta att finnas där länge. Barn behöver nära och äkta relationer för att må bra. De behöver kroppskontakt, pratkontakt, ögonkontakt, kärlek... Allt det kan de få av en mamma eller pappa. Föräldraskap och familj är en relation. Förskola är en villkorad institution. En plats som är konstruerad för att ta hand om barn som inte har föräldrar som kan finnas där för barnet. Miljön är uppbyggd för barnpassning. Där sker inga "riktiga" aktiviteter utan bara aktiviteter som enbart är till för barnen. I ett hem pågår ett "riktigt" liv, ett arbete, som barnen kan delta i, finnas med i... Relationerna till pedagoger och kamrater på förskolan är villkorade. De är inte "eviga". De kommer att brytas när barnet uppnår en viss ålder och den relationen kommer inte att vidmakthållas eller återupptas. Hur detta påverkar barnen vet ingen. Kanske är det inte något som sätter några spår heller, inte vet jag! Kanske vore det intressant att fundera över hur det ligger till i alla fall.

måndag 22 juli 2013

Semester på Åland!

Hemma igen efter ett par härliga veckor på Åland! Vi har varit där många gånger förut och det är något speciellt med att komma tillbaka till samma plats. Återupptäckandets glädje och samtidigt hittar man alltid något nytt. För barnen är Åland en del av barndomen, av livet, det hör till...
 
Jag älskar den åländska naturen. Skogar, röda vägar, låga knotiga tallar, vit sand, blommor i starka färger... Och havet. För mig som bor inne i landet är havet fascinerande - alla dess nyanser - muntert blått, turkost, grönt, lila, mörkblått, stålgrått... allt efter himlens humör, vindarna...
 
 
 
 
 
 
 
Dagarna blir lata men ändå fulla av aktiviteter. För det mesta inga märkvärdigheter. Bad, promenader, bokläsning på en strand...Vi har hittat en hel del fina badplatser - Degersand med härlig vit finpulvrig sand och det öppna havet utanför, Käringsund som är långgrunt och med en liten ö att vada ut till. Mariehamns Lilla Holmen brukar också få ett par besök. Sandmo är en lustig badstrand - löjligt långgrund - man kan gå i vad som känns hur länge som helst med vatten till fotknölarna. Härligt de dagar när man inte vill bada på riktigt - eftersom vattnet är riktigt ljummet och det är roligt att springa runt eller bara vada omkring, kanske göra lite yoga, prata...
 
 

 Naturens eget stilleben!

 
 Kråkvicker och blåvinge! En vacker kombination!

  


Stugägaren hade sått en hel slänt full med blåklint!
 

Visst är rallarrosor vackra?
 
 
 

 
Mariehamn är en fin stad! Mysig att flanera i och mycket att göra. Det finns flera roliga affärer som vi brukar titta i och ibland köpa något - Marimekko, en mycket välsorterad porslinsaffär, konstnärsbutiker med keramik och glas. Jussis glasblåseri/keramikstudio tittar vi alltid in till. Sjökvarteret är mysigt med affären Salt där det finns allt möjligt fint. Restaurangen Indigo brukar vi alltid besöka. De har alltid god dagens lunch och sen har de sin Indigoburgare som är helt otroligt god.

 


Fin mössa med fårskinn från Salt!
 
 
Indigoburgare!
 
 
 
Innergården med både Jussis glasblåseri och Indigo.
 
 

 
 
Vi brukar alltid ta en tur till Kastelholms slott. I år missade vi tyvärr Gustav Vasa-dagarna men vi åkte dit i alla fall. Tittade lite på slottet, åt medhavd lunch och gick runt och tittade på de gamla husen i Jan Karlsgården. Vi upptäckte att det fanns en nyöppnad restaurang/konstnärsshop/likör- och spritmakeri... - Smakhuset. Maten som serverades verkade vara väldigt god och priset var bra. Synd att vi inte visste det - annars hade det blivit lunch där istället för de medhavda äggmackorna!
 
 
Eftermiddagskaffe vid Posthuset på Eckerö brukar det också bli. Posthuset är från 1700-talet och är osannolikt stort för området. Här passerade posten mellan Sverige, Finland och Ryssland. Nu finns här konstutställningar och ett trevligt café.
Här är huset från framsidan. Cafét finns på innergården. I år var det Diggilokonsert här och just när vi var där höll man på med soundcheck. Här är Mojje i full gång! Vi blev stående en lång stund och lyssnade.
 
I år blev det en tur till Bomarsund för första gången. Vi har pratat om att åka dit förut men inte kommit oss för - det verkade inte intressant nog helt enkelt! Men sista dagen var det regnigt och blåsigt och då passade vi på att åka dit och titta. Vad synd att vi inte åkt dit förut! Det var ett häftigt ställe! Ruiner överallt och utsikten var otrolig. Här låg en rysk försvarsanläggning på 1800-talet. Den tog tid att bygga och så gick det väldigt fort att erövra den. Engelsmännen klarade visst av det på ett par dygn.
 
 
 
 
En till ny bekantskap blev det - Anderssons hembageri! Här fanns gott matbröd, läckra bullar och väldigt goda bitar! Det blev några besök!
 
 
 
 
 
 
 

fredag 5 juli 2013

Den kommenderade familjen - del 4

AVDELNING 4 - JÄMLIKHET OCH JÄMSTÄLLDHET

Ingegerd Troedsson skriver att trots att vi har sett diktaturer falla, sett förtryck, centralstyrning, planhushållning ge vika för demokrati, marknadsekonomi och mångfald så firar den centrala styrningen i Sverige ständigt nya triumfer på familjepolitikens område under fagert tal om jämlikhet och jämställdhet.

Vad har det blivit av det jämställda samhälle som skulle bli resultatet? Det som enligt Alva Myrdal skulle innebära "vidgade möjligheter för alla människor att forma sina livsvillkor efter individuella, personliga intressen"?

Jämställdhet och rättvisa definieras allt oftare som lika utfall, inte lika möjligheter. Kvinnor och män ses som delar av ett kollektiv och inte som individer.

När kvinnor ännu särbehandlades av lagstiftningen var det naturligt för kvinnorörelsen att bekämpa detta. Kvinnorörelsen hade då en liberal inriktning, de ville ge lika rättigheter, lika skyldigheter, lika möjligheter oberoende av kön. Men man ville inte styra.

Om jämställdhet definieras som lika utfall - lika representation inom varje arbetsområde, på varje nivå, i fråga om löner (också vid skilda arbetsuppgifter) - krävs mer av statlig styrning.

Många vill utöka möjligheterna att ge det underrepresenterade könet företräde vid anställning, i synnerhet om det gäller kvinnor. Men positiv särbehandling åtföljs alltid av en motsvarande negativ särbehandling, av ett missgynnande av det överrepresenterade könet. Och i vems intresse sker det?

Kvinnomaktsutredningen ser som ett av sina viktigaste krav att Jämställdhetslagen ska kunna jämföra kvinnors och mäns löner mellan olika befattningstyper. I förlängningen skymtar statlig lönesättning, kanske via domstolar, en mer reglerad ekonomi.

I 30 år (nu 40) har det i Sverige konsekvent och målmedvetet förts en politik med siktet inställt på jämlikhet/jämställdhet mellan kvinnor och män. Det har slagits fast att både kvinnor och män tillhör arbetsmarknaden och att det är där och endast där de gör en insats.

Har resultatet blivit det verkligt jämställda samhället, ett föredöme för andra länder som varit mer tuffa i sin politiska styrning?

Kvinnomaktsutredningen sammanfattar:

- Sverige är inte ett jämställt land.
- Arbetslivet fungerar inte rationellt.
- Könskvotering är vanlig.
- Män är som korkar - flyter alltid upp.
- Bättre satsa på könsbyte än utbildning.
- Offentlig sektor exploaterar kvinnan.

Utredningen visar att vissa klyftor till och med ökar och att det på andra områden som lönegapet mellan kvinnor och män står mycket stilla.

3 av 4 chefer är män.
Yrkesgrupper med kvinnlig dominans har sämre lön än yrkesgrupper med manlig dominans.
Kvinnor förlorar i löneutveckling när de får barn.
Även kvinnor som aldrig föder barn får betala i kvinnoböter i form av lägre lön och sämre karriärmöjligheter.

Ingen av de åtgärder som föreslås för att komma till rätta med bristerna ifrågasätter den förda jämlikhetspolitiken eller dess medvetna nedvärderingar av de traditionella kvinnliga omvårdnadsuppgifterna i hemmen.

Om löneskillnader

Lagstiftningen föreskriver lika lön för lika arbete. Men i övrigt måste det finnas löneskillnader. Det måste finnas om utbildning ska löna sig, om det ska löna sig att lägga på ett kol extra, måste finnas om fler ska söka till bristyrken, måste finnas för att vi ska få tillgång till internationellt attraktiva män och kvinnor.

Löneskillnadsutredningen konstaterade efter en mängd analyser att huvuddelen av löneskillnaderna förklaras av mäns och kvinnors olika fördelning på yrken, befattning, kvalifikationsnivåer, ålder och utbildning.

1998 arbetade 54 % av kvinnorna i den offentliga sektorn jämfört med 21 % av männen. Här är lönerna lägre och karriärmöjligheterna mindre.

I Sverige har vi förhållandevis få kvinnor i ledande postition inom t ex näringsliv och forskning. Beror det på att kvinnor är mer diskriminerade i Sverige än i t ex USA, Italien eller Frankrike som alla har en högre andel kvinnliga chefer. En förklaring är säkert att yrkesarbetande föräldrar i Sverige måste lägga ner mycket tid på sånt som man köper hjälp till i andra länder - städning, tvättning, matlagning. (Fast nu har vi RUT-avdrag för att avhjälpa detta. Kanske har antalet kvinnliga chefer ökat?)

Troedsson skriver att rätten till frigörelse från hävdvunna normer och fördomar har ersatts av ett tvång till likriktning som kanske hårdast har gått ut över kvinnorna. Hon frågar sig varför positiva begrepp som jämlikhet/jämställdhet, omsorg, solidaritet, välfärd, demokrati alltid måste förutsätta kollektiva lösningar med kommandostyrda, monopoliserade och enhetliga samhällsinstitutioner? Kollektiva lösningar innebär att individer kommer i kläm. Det är också en konstig frigörelse att råka i ett större beroende av en nyckfull och dirigistisk stat.

Troedsson skriver att det är viktigt att se till individen och inte till könet. Verklig jämställdhet mellan kvinnor och män kan inte nås om förutsättningen är att kvinnor måste undertrycka sin egen personlighet, måste avstå från tid med barn eller nästan slita ihäl sig för att klara av en karriär. Kvinnor måste, liksom männen få göra sina egna fria val utan att det ska uppfattas som fördomar.

Ett stort problem är den kvinnofälla den offentliga sektorn är. De kvinnliga lönerna kommer sällan fram i debatten.

Om kvinnor förr i tiden

Troedsson berättar om sina egna anmödrar. Hon berättar om att kvinnan varit omyndig men ändå kunde driva jordbruk, syssla med hantverk och inneha vissa tjänster. Hon berättar om att det kvinnliga arbetet värderades högt och ofta inbringade pengar (kläder, smör, mjölk...) Nu värderas inte kvinnligt arbete - man vill inte acceptera en marknadsmässig värdering av arbetet i hemmet, i synnerhet inte av vården och fostran av egna barn.

Är barnen ett jämställdhetshinder?

Ett viktigt mål för Alva Myrdals självständighetsrapport var självständigheten. Självständigheten krävde att makars/föräldrars ömsesidiga beroende försvagades. Det var bara i förhållande till staten som självständighet inte ansågs nödvändig eller ens önskvärd.

Att många föräldrar vill ägna mycken tid och omsorg till sina barn ses som ett allvarligt hinder för jämställdheten. Om mamman tar hand om barnen anses inte relationerna jämställda. Om pappan gör det är relationen väldigt jämställd.

Jämställdheten har ansetts kräva allt fler åtgärder för att förhindra föräldrarnas egna omsorger om barnen. Att detta skulle kunna medföra färre barn kunde politikerna inte tänka sig.

1999 är nativiteten i Sverige den lägsta i vår historia. I regeringens budgetproposition tas detta upp som ett problem för landets tillväxt. Troedsson anser att den innebär andra varningssignaler också. Man konstaterade att barnfamiljerna hade det kärvt ekonomiskt och de krafttag regeringen hade tänkt sig i vårpropositionen för 1999 var att höja barnbidraget med 100 kr/barn och månad år 2000 och höjda flerbarnstillägg. Sedan hade man planer på att införa maxtaxa vid dagis från år 2002. Detta skulle underlätta övergång till heltidsarbete.

Troedsson frågar sig om barn behövs. Hon säger också att den frågan är orimlig, den ska inte behövas ställas. Barn behövs för sin egen skull. För att föräldrarna längtar efter dem och är beredda att ta ansvar för dem. Ingen föder barn bara för statens skull. Det föds heller inte barn som en försäkring för äldre dar i Sverige. Vi utgår som något självklart från att allas barn en gång ska försörja oss alla. Så är det och så måste det vara. Men om allas barn blir färre, genom att allt mer ses som ett förvärvshinder eller genom att medföra en allt hårdare nedpressad standard under barnaåren. Vad händer då?

Olof Palme pratade om att barnen är framtiden och att barnen har rätt till sina föräldrar men att också föräldrarna har rätt till sina barn. Han pratade om att barnen är allas barn och att barnen är glädje.

Det som är konstigt är att den förda familjepolitiken alltmer har gått ut på att befria föräldrarna från barnen. Inte på att ge dem mer tid för barnen. Maxtaxan är ännu ett exempel på detta.

Föräldrarnas val är inte enkelt trots att det talas om att kombinera familj och arbete. De som prioriterar tid för barnen får lida ekonomiskt. Något måste väljas bort, något som inte är lätt att återfå längre fram i livet.

Troedsson skriver att varje familj måste få välja hur den vill prioritera. Det oetiska är om staten lägger moraliska värderingar med åtföljande system av ekonomiska belöningar eller bestraffningar på föräldrarnas val. Den förda familjepolitiken har steg för steg omyndigförklarat föräldrarna som vårdare av sina barn och därigenom underminerat många föräldrars tilltro till sig själva som fostrare. Om föräldrarna inte har tid eller ork att engagera sig, bry sig, reagera och säga ifrån tror barnen lätt att de vuxna är likgiltiga. Det ger en känsla av att inte behövas och att inte vara något värd.

Det finns ett starkt samband mellan harmonin hos föräldrarna och harmonin hos barnen. Enbart detta borde vara skäl nog för en politik som betror föräldrarna, ger dem rätt att själva få bestämma!

http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/05/den-kommenderade-familjen-del-1_29.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-2.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-3_16.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/08/den-kommenderade-familjen-del-5.html

Piontid!

Pionerna blommar! Blir lika lycklig som vanligt över blomprakten! Påminner barnen om att titta och njuta och gör mig ärenden förbi flera gånger om dagen! Finns inget vackrare!
 


onsdag 3 juli 2013

Västkusten!

Har tillbringat några härliga dagar på Västkusten tillsammans med släktningar. Sol, blåst och lite regn. Prat, skratt, lekar, god mat, lite bad, promenader på vackra klipphällar...
 

Krabbletare
 






 Jag tyckte vattnet var iskallt men barnen brydde sig inte om det!


 Kändisvimmel på Smögenbryggan. Tv-inspelning med Mat-Tina!