tisdag 30 juli 2013

Tankar om Gordon Neufeldt!

Jag har tänkt en del på Gordon Neufeldt på sistone. Jag läste hans bok Våga ta plats i ditt barns liv för ganska länge sedan och tyckte att den var väldigt intressant. Den har legat lite i bakhuvudet på mig och när jag läser om saker som har med barn att göra eller funderar över vår syn på barn och familjeliv poppar den upp titt som tätt. I går tänkte jag att jag skulle försöka hitta lite mer information om hur han ser på barn. Jag hittade en hel del förstås men fastnade för ett referat av vad han sagt under ett besök i Sverige.

Neufeldt säger att många föräldrar idag har dåligt självförtroende och att de tror att andra är bättre på att ta hand om deras barn. Han säger att så är det inte. Föräldrarna är mest lämpade att ta hand om sina barn. Även om jag vet om att det är så, något annat vore väl helt bort i tok, så känns det bra att en person som är offentlig, skriver böcker och föreläser säger så. Det går ju helt emot svenska politikers och experters syn på saken. De tycker ju att förskolan har mer att ge barnen än vad föräldrarna har.

Neufeldt säger också att det finns flera anledningar till att föräldern inte kan lämna över ansvaret över barnens utveckling till någon annan. Det handlar i grunden om att barnet från början knyter an till sina föräldrar och det är där barnet upplever sig tryggt. Barn behöver någon som guidar dem i livet innan de är tillräckligt mogna för att stå på egna ben. Den här guidningen måste komma från någon som finns där helt och fullt för dem. En pedagog eller barnskötare kan inte skapa samma känslomässiga bindningar  eller samma trygghet som föräldern annat än i undantagsfall. För mig är detta helt självklart. Det där med att barnet måste ha en äkta relation, en relation som inte bryts av åldersindelningar eller sjukfrånvaro, har jag ofta funderat på.

Neufeldt går till och med ännu längre och säger att bara de som har den djupa anknytningen till barnet verkligen är motiverade att ta hand om barnet. Får man säga så? Att det faktiskt bara är i princip föräldrarna som verkligen är motiverade att ta hand om barnet? Att andra professionella vårdare aldrig kan känna samma djupa anknytning till barnet och därför inte har äkta motivation att ta hand om barnet? Jag tror att det är så. Man kan inte förvänta sig att en utomstående person bara i kraft av sitt yrke ska kunna känna djupt och få en djup anknytning till barnet. Pedagogen möts av många barn som kommer från hem pedagogerna inte vet någonting om. Alltså fattas stora pusselbitar i barnets liv för pedagogen. De lär känna ett barn i en viss miljö, inte i hela dess liv. De har många barn som ska tas om hand och de turas om med varandra att finnas där för barnen eftersom deras arbetstider inte tillåter dem att vara där hela tiden. De kommer att skiljas från barnen när barnen blir för gamla för att gå på förskola och nya barn kommer ständigt in i gruppen. Det vore övermänskligt att klara av att få en djup anknytning till alla dessa barn under dessa förhållanden. Dessutom har många pedagoger egna barn, egna familjer, som de förstås är mer motiverade att ta hand om.

När jag tänker på att det har blivit helt naturligt att separera små barn och deras föräldrar då blir jag alltid ledsen. Jag blir ledsen över att politiker inte förstår eller vill förstå hur små barn fungerar, vad de behöver. Jag funderar också ofta över vad det gör med föräldrarna att utsättas för detta. Hur handskas man med vetskapen om att man ska skiljas från sitt älskade lilla barn när det är mellan 1 och 2 år? Att andra vuxna ska ta hand om barnet på dagarna och att man ska bli en kvälls- och helgperson. Händer det något med anknytningen när man vet att man ska genomgå den här separationen?
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar