tisdag 23 juli 2013

Barn, förskola och ohälsa

Läser en artikel i Svenska Dagbladet om hur förskolan möjligtvis kan bidra till att svenska ungdomar mår dåligt och att man borde ta reda på om det finns ett samband.

Så här står det: "När OECD nyligen presenterade rapporten ”Mental health and work: Sweden” visade den att så många som en av fyra 16-18 åringar lider av psykisk ohälsa. Vi vet dessutom att ohälsotalen och självmorden bland svenska flickor är högst bland flickor i hela Europa och en studie gjord av Ungdomsbarometern på uppdrag av Skandia visade nyligen att var tionde ungdom i Sverige mellan 15-24 år upplever livet som meningslöst."

"Det finns ... många tänkbara orsaker till ungas psykiska ohälsa, men vi oroas över att ett potentiellt orsakssamband utelämnas i den så viktiga debatten. Det handlar om barns anknytning till sina föräldrar och familjepolitikens betydelse för våra barn- och ungas välmående."

"Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder."

"Vi har alltså tre oomtvistade företeelser: ökande psykisk ohälsa bland ungdomar, allt fler barn som i tidig ålder separeras från sina föräldrar för att börja förskola samt det faktum att barns bristande anknytning riskerar att bidra till psykisk ohälsa senare i livet. Om vi lägger ihop dessa företeelser blottlägger vi en fråga: Kan det finnas ett samband?"

Det låter ju inte så värst bra att våra barn och ungdomar mår dåligt. Man trodde kanske att det skulle vara viktigt att ta reda på varför det är så och försöka se till att barnen och ungdomarna mår bättre. Men det finns tydligen ett stort ointresse i just den här frågan. Under våren kom flera larmrapporter om att förskolegrupperna var väldigt stora. Vi har fått reda på att antalet 1-åringar som börjar på förskolan har ökat. Det har kommit fram att många av våra barn lider av tinnitus och att det med all säkerhet beror på att de utsätts för stress. Det har visat sig att barn som börjar på förskola lider av ökade kortisolhalter länge efter att inskolningen är klar. Det är ju också ett faktum att barnens skolresultat har försämrats och fortsätter att försämras.

Jag tycker i alla fall att det är konstigt att inte fler politiker, journalister och tyckare uppmärksammar detta. En naturlig fråga borde väl vara om det finns ett samband mellan barnens fostran på förskolan med allt tidigare debut, större grupper, längre dagar... Men det är väl för farligt att ställa den där frågan. För om det visar sig att det finns ett samband mellan hur barn och ungdomar mår och förskolekulturen vad händer då? Då måste man ju förändra något! Och det går ju inte! Det går ju emot arbetslinjen, jämställdheten och synen på barnens "utbildning" som ska inledas allt tidigare och skötas av pedagoger och inte outbildade föräldrar. De som vill att föräldrar och barn ska få chansen att vara tillsammans med varandra på dagtid kallas gammalmodiga och bakåtsträvande och det vill ju ingen bli kallad. Men barn är barn och föräldrakärlek är föräldrakärlek - de innersta känslorna och mekanismerna förändras inte med modet. Det behövs inget geni för att förstå att små barn (och större också) behöver sina föräldrar, behöver en nära vuxen som finns där och kommer att fortsätta att finnas där länge. Barn behöver nära och äkta relationer för att må bra. De behöver kroppskontakt, pratkontakt, ögonkontakt, kärlek... Allt det kan de få av en mamma eller pappa. Föräldraskap och familj är en relation. Förskola är en villkorad institution. En plats som är konstruerad för att ta hand om barn som inte har föräldrar som kan finnas där för barnet. Miljön är uppbyggd för barnpassning. Där sker inga "riktiga" aktiviteter utan bara aktiviteter som enbart är till för barnen. I ett hem pågår ett "riktigt" liv, ett arbete, som barnen kan delta i, finnas med i... Relationerna till pedagoger och kamrater på förskolan är villkorade. De är inte "eviga". De kommer att brytas när barnet uppnår en viss ålder och den relationen kommer inte att vidmakthållas eller återupptas. Hur detta påverkar barnen vet ingen. Kanske är det inte något som sätter några spår heller, inte vet jag! Kanske vore det intressant att fundera över hur det ligger till i alla fall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar