måndag 20 februari 2017

Härligt lov!

Nu har vi lov! Sportlov! Vi började lovet med lite sport...ett besök i badhuset i lördags! Det var roligt! Tre barn fick vi med oss och de hade skoj tillsammans...kasta boll, hoppa från trampolinerna, ta simborgarmärket! 6-åringen njöt i fulla drag...han älskar att bada och framkastade förslaget att vi kunde flytta in i badhuset för att kunna bada jämt! Han tränade på simning...med cyklop gick det som en dans att crawla fram precis under ytan, utan cyklop klarade han av två, tre simtag innan han tvingades sätta ner fötterna!


Idag är det måndag...det var trist väder...vi orkade inte gå ut. Men vi har haft det bra ändå! De stora barnen sov länge och efter lunch hittade de på egna saker...en åkte till gymmet och en gav sig ut på roligheter med ett par klasskamrater. Vi andra grejade med allt möjligt! Tv-spel, matte, engelska, läste en text om Heliga Birgitta, såg första halvan av första Arn-filmen, byggde lego, lagade mat, gjorde ett experiment med diskmedel och vatten och hembyggda pappbåtar, spelade kort, spelade plockepinn! Vi har haft det kul! Vi har inte gjort något märkvärdigt! Men det är härligt med lov! Och det är underbart att det nästan är en vecka kvar tills det är dags för skola igen! En sån här vecka är jag extra tacksam över att vara hemmamamma...det är underbart att vara hemma när barnen har lov. 

Onödiga lov!

I dag kan man läsa en artikel som handlar om att loven har spelat ut sin roll. Det handlar om att man borde ta bort de långa och många loven. Argumenten för detta är:

1. Alla har inte råd att resa bort och göra roliga saker.
2. Vissa barn får gå länge på fritids eller vara hemma ensamma.
3. Hemmafruarna för en tynande tillvaro och har spelat ut sin roll. Det finns ingen hemma.
4. Sportlovet kom till för att spara bränsle under andra världskriget. Nu finns det inget behov av att spara bränsle. Sen kidnappades ledigheten av idrotts-och friluftsföreningarna som ordnade med aktiviteter och utflykter.

Allt detta, sammantaget, gör att loven har spelat ut sin roll. Ledarskribenten föreslår att det totala antalet lovveckor reduceras till 10: 6 veckor på sommaren, 2 runt jul/nyår, 1 på hösten och 1 vid påsk. Föräldrarna kan få en chans att möta ledigheten och samtidigt kan eleverna plugga mer...här kom visst ett 5:e argument. Pluggandet alltså.

Ett motargument presenteras: barnen behöver vara lediga för att orka. Men det är ju så att svenska elever har få undervisningstimmar per år (påstår man här i alla fall...jag är inte helt säker på att det är riktigt sant) och därför orkar minsann de svenska eleverna också att hänga i.

Och så slänger man in ett 6:e argument. De elever som kommer från socioekonomiskt svaga hem gynnas av extra tid. Alla de som inte har välfyllda bokhyllor i vardagsrummet eller föräldrar som hjälper till med skolarbetet. Alla de som inte har föräldrar som åker på skidresor, språkresor eller til medelhavet...de skulle gynnas av att sportlovet går i graven.

Och så avslutningen...man behöver inte 16 veckors semester per år för att bli utvilad.

Mmm, det var en riktig röra. Hur är det nu då...är det att föräldrar jobbar som gör att det är dåligt att ha lov? Eller är det att barnen lär sig för lite eftersom de har för lite undervisningstid? Eller är det orättvist att vissa får åka på roliga resor och andra inte och därför måste man se till att ingen får resa någonstans? Tja, sanningen är väl att man har ställt till det så att föräldrarna inte har tid att ta hand om sina barn...varken små eller stora. Och då blir det så här krångligt. Man får konstatera att hemmafrun spelat ut sin roll...men inte fundera över om det var bra eller inte. Inte fundera över om de problem som uppstått när mammorna inte längre finns där för barnen verkligen ska lösas med mer skola och inte med mer mamma-  eller pappatid. För så här blir det i dagisland....här löser man alla problem med mer institutionsomsorg. Sen kan vi låtsas att barnen blir duktigare i skolan om de måste vara där ännu mer...när sanningen är att skolan bara blir mer och mer av en barnpassningsanstalt. Det enklaste är väl att inrätta någon slags kibbutzer...avveckla familjen...inordna alla i heltidsverksamhet med schemalagd familjetid. Då kommer nog allt att flyta på utan störningar.

söndag 19 februari 2017

Matte för småttingar

En förskollärare letar tips på matte för 1- till 2-åringar. Smaka på det...matte för 1- till 2-åringar. Matte. Vad blir det?

1- till 2-åringar...behöver de medveten matteträning? Behöver inte de närhet, bli burna, bli pratade med, bli matade, ompysslade, kramade, skojade med, rullade bollar till...få grytor utställda på golvet med slevar och grejer att stoppa i, en utdragen kökslåda med säkra men skojiga kökssaker i, en famn, ett knä, en promenad i egen takt med mamma/pappa i närheten, gräs och växter att pilla på, fåglar som kvittrar att peka på, vaggas till sömns i en vagn, eller en famn...en burk att stoppa mindre burkar i, en mamma som sjunger sånger och gör rörelser till eller ramsor när man pillar på fingrar och tår....

Det som är så bra med 1- till 2-åringar är att de fixar det de vill ha och behöver...de är såna nämligen. De kräver. De kräver mycket...de gnäller, konstrar, är inte nöjda...och mamman/pappan tvingas bli uppfinningsrika...de pratar och skrattar och bär och plockar fram allt de har som kan intressera...Och när man hittar det där som 1- till 2-åringen gillar då blir de nöjda och glada och alldeles underbart intagande och då blir man så förtjust...och det blir glädje i att vara tillsammans...

...och så lär sig barnet en massa på kuppen...kanske matte också. Men det behöver vi inte kalla det. Vi behöver inte låtsas om att vi undervisar en 1- till 2-åring...vi kan bara leva tillsammans och försöka ha det bra...och så kommer allt det viktiga på köpet.

Men i dagisland duger inte det enkla. Där ska det krånglas till. Där ska det gås omvägar. Läroplaner måste följas. Livet måste tämjas och kontrolleras och spjälkas upp och stoppas i bestämda mallar. Så kan vi låtsas att det krångliga är det bästa. Att det enkla aldrig duger. Fast det förstås är tvärtom. Det förstår väl var och en som har sett en 1- till 2-åring. Men det är klart. Ska småttingarna fostras på institution med många andra småttingar och ett fåtal vuxna så blir det enkla svårt.

fredag 17 februari 2017

Var ska man lära sig?

Det går långsamt i skolan. Jag har alltid tänkt på det...att det är så segt men ibland blir det extra tydligt. I julas upptäckte jag att sonen som går i 6:an bara hade räknat 1,5 kapitel i matteboken. Boken innehåller 6 kapitel och medelst en enkel matematisk uträkning kan man lätt komma fram till att läroboksförfattaren tänkt att 3 kapitel ska räknas på höstterminen och 3 på vårterminen. Detta var ju inte bra alltså! Med denna ultralångsamma fart blir det svårt att hinna gå igenom och räkna igenom de moment som eleverna har rätt att lära sig innan de börjar på högstadiet. Detta kunde vi förstås inte acceptera utan vi tog saken i egna händer och satte fart och började räkna lite nästan varje dag. Vi betade oss fram sakta men säkert och närmade oss mer och mer den position i matteboken där eleverna borde ha varit. Vi sa inget om det till läraren. Sonen tyckte det var lite pinsamt men gjorde som jag sa ändå. Men till slut bad han mig berätta för läraren att det var jag, mamman, som hade bestämt detta. Han tyckte det var pinsamt...har uppfattat lärarnas inställning...att ingen får agera på egen hand, att det inte är positivt att vilja mer. Jag skrev ett mejl och förklarade vad vi hade gjort och att sonen skulle fortsätta räkna i sin egen takt. Läraren skrev tillbaka och förklarade det långsamma tempot med att de arbetat med andra saker, häften om sortförvandlingar och muntliga saker som en förberedelse inför nationella provet. Jag skrev tillbaka att sonen förstås kommer att göra allt de gör i skolan och delta i genomgångar (som inte så ofta görs) men att han skulle fortsätta räkna i sin takt också. Sen hörde vi inget mer. Sonen räknade på och kom till det tredje kapitlets slut och bad att få göra sin diagnos. Han fick göra den och hade ett enda fel på den. Läraren sa ingenting om detta. Inte...bra jobbat! Eller...vad roligt!

Idag var det sista dagen innan sportlovet. Sonen lade ner sin mattebok i ryggsäcken och läraren såg det. Hon frågade om han tänkte ta hem boken. Sonen svarade jakande. Läraren kommenterade att han kommer så väldigt långt ifrån sina kamrater. Sonen replikerade med "jag vet det". Men han tog hem den ändå. Vi har ett halvt kapitel kvar och sedan är han på rätt ställe i boken. Därifrån tänker han räkna vidare i lagom, jämn, takt. Om han inte får lust att speeda på förstås! Man kan ju köpa 7:ans bok på nätet.

Jag förstår läraren...det är ju inte roligt när eleverna och föräldrarna inte är nöjda...och när de struntar i läraren och börjar ordna med undervisningen själv. Men ändå är det lite lustigt...eller obehagligt. Sonen har alltså på egen hand, med hjälp av boken och av mig och sin pappa, klarat av att lära sig, förstå och räkna två kapitel i boken. Det funkade...han lärde sig det han skulle lära sig. Han presterade bra på proven. Och detta utan lärarens hjälp. Ibland funderar jag på vad man ska ha skolan till. Man kan ju faktiskt lära sig på andra sätt än i skolan. Kanske till och med både fortare och mer.

torsdag 16 februari 2017

Brist på förskoleplatser!

Jag läser i lokaltidningen. Det är brist på förskoleplatser. Kommunen kan inte längre hålla fyramånadersgränsen. Många barn står utan plats denna månad. Nu måste man ta till extraordinära åtgärder.

Man får upphäva principen om "ett barn, en plats". Man får sänka ambitionsnivån och knö in fler barn i grupperna. Taket på 19 barn får man frångå och peta in något extra barn här och där.

Man får också bilda särskilda femårsgrupper i anslutning till förskoleklassen. På detta sätt kan man frigöra platser för de yngre barnen.

Man måste rekrytera fler pedagoger. Det är svårt att hitta förskollärare men barnskötare kan man nog få tag i.

Kalaset kommer att kosta 2,2 miljoner kronor. Dessa pengar finns inte i barn- och utbildningsnämndens budget tyvärr.

Man har också beslutat att bygga en ny förskola med fem avdelningar som kan ta emot 100 barn. Hmm, det blir väl 20 barn per avdelning. Tyckte att taket var satt på 19...men jaja, 20 barn per avdelning verkar vara det nya så...

Ja, vad säger man? Det är tydligen 30 barn som måste knös in...30 barn som inte har någon plats. Och detta kostar 2,2 miljoner. Och då får man tumma på kvaliteten...större barngrupper, barnskötare istället för högskoleutbildade pedagoger. 2,2 miljoner kronor...det är mycket pengar per barn det.

Det är märkligt alltsammans. Att ingen börjar fundera på om det verkligen är samhällsekonomiskt att fortsätta denna cirkus. Det låter så väldigt dyrt. Och det låter så väldigt stort. Uppdraget alltså. Varenda unge ska in i institutionsomsorgen. Varenda en. Och det verkar vara en kamp. Barngrupperna är för stora, det fattas pedagoger, pedagogerna är sjuka, det fattas vikarier, det vabbas, det måste till specialpedagoger för att ta hand om alla barn som har särskilda behov. Det är mycket. Men det måste vara så här. Det har vi bestämt. Det är det enda sättet att ta hand om barn.

Barnens föräldrar tvingas använda förskola till sina barn. Det är inte mycket att välja på. Att försörja en familj på en lön är inte det lättaste. Föräldrar måste alltså acceptera att deras barn fostras i för stora barngrupper, av personal som ofta är sjuk och i bästa fall ersätts av vikarier...eller inte...och alltså av ännu färre vuxna...föräldrarna tvingas acceptera att typ vem som helst fostrar deras barn. Barnskötare...helt vanliga ungdomar som gått tre år på gymnasiet...och de anses vara bättre för barnen än barnens egen mamma eller pappa? Det är osmakligt. Det är inte klokt. Men det är det ingen som säger. Vi bara lyder.





Sköna vardagar!

Dagarna går sin gilla gång...upp på morgonen, rusta ut barnen för skolan, städa. laga mat...samma samma om och om igen. Vi är inne i vardagslunken...fast det känns bra...det är sköna dagar, roliga dagar. På morgnarna är vi lata och sitter framför tv:n och äter frukost. Jag gör frukost till de tre yngsta...gröt, fil, te, mackor...de stora har ofta sovmorgon och fixar till sig själva. Jag sitter med vid tv:n...det är mysigt...de senaste morgnarna har vi tittat på någon slags läkarprogram...Läkarnas hemliga journaler! Det är lite groteska sjukdomsfall...intressanta och spännande! Vi hinner ett halvt varje morgon...ibland fortsätter vi till kaffet eller så tar vi andra halvan morgonen därpå. Jag är tacksam över att kunna ha en liten stund tillsammans med de äldre barnen på morgonen...slippa stress och bråttom. 

N är ju 6 år nu! Det är härligt att ha en 6-åring i huset. Han är kapabel, initiativrik, rolig, pratsam, kaxig, egensinnig, snäll, smart! En härlig kompis att vara tillsammans med. Han har många intressen och vet vad han har lust att göra. Han gillar att fixa och dona själv men också att göra saker tillsammans med mig. Vi brukar hitta på något varje förmiddag. För några dagar sedan bad han mig om att lära honom skriva. Han har ingen lust att läsa alls just nu...men skriva...det är toppenkul! Vi letade efter någon slags skrivlärobok på nätet och hittade en som var rätt ok...inte jättebra men helt ok. Den skriver han i...stora och små bokstäver och ord och så ska man rita bilder som börjar på just den bokstaven. Vad bokstäverna heter kan han redan och han kan skriva de flesta stora bokstäverna men inte alla små ännu. Måla är också roligt...både vattenfärg och akryl. I dag tejpade vi på stora pappersark och målade blå himmel och drog bort tejpen när det var torrt! Vips hade vi ett gäng björkar som vi kunde måla på svarta streck på! 
Idag är det gråvitt därute...dimman i Lützen...och något slags hårt otäckt isregn faller från skyn. Vi ska gå ut en stund och bära fiolerna till fiollektionen med 13-åringen och 10-åringen. Men vi tänker inte gå ut i onödan. Igår däremot var det underbart väder...sol, blå himmel och gnistrande snö. Då åkte vi skridskor! Härligt! 
Eftermiddagarna är sig också lika...ungefär detsamma varje dag. Vi äter mellanmål när skolbarnen kommer hem. Sen brukar de vila sig en stund och göra vad de vill. Fiol och piano spelar vi, inte varje dag, men nästan. Och på onsdagarna har vi lite pluggdag. Matte och engelska och lite stavning brukar det bli. Och så brukar jag läsa högt, eller berätta, från min gamla historiebok. Igår läste vi om Håtunaleken och Nyköpings gästabud. Det var spännande tyckte vi alla! 

Jag är så glad över mina vardagar. Jag är så glad över att finnas här, att jag kan ta del av barnens liv, vara med så mycket som det går. Jag är glad över alla de vanliga vardagarna. 





Kyckling i kokoslimesås!

Igår kväll var det nästan tomt i kylen! Efter 4-5 dagar utan handling blir det så! Det blev en stunds fundering innan jag hade kommit på vad jag skulle kunna trolla fram för kvällsmat! Kyclingfiléer fanns i frysen, ett par limefrukter och en purjolök fanns i grönsakslådan...de enda grönsakerna förutom potatis som låg där. En burk kokosmjölk hade jag också! Curry och hönsbuljong fanns! Efter lite googlande på kyckling, kokos och lime hittade jag något som lät gott! Och det blev jättegott också! En röd paprika skulle i också och det köpte maken med sig hem på vägen från jobbet! 



Fräs kycklingfiléer i skivor.
Fräs strimlad purjo och paprika tillsammans med 1 msk curry och 1 msk socker.
Häll över kokosmjölk och 3 dl hönsbuljong.
Koka ett tag.
Pressa i limesaft och smaka av med salt och peppar.
Nudlar passar bra till!