måndag 5 december 2016

Kollisioner

Jag har precis läst ut boken Käre ledare av Jang Jin-sung som var en högt uppsatt tjänsteman i den nordkoreanska propagandeapparaten och hur han väcks...ser vad han lever i för land...gör ett misstag och tvingas fly för att inte bli arresterad. Det är flera saker som gör att han vaknar, ser sanningen, förstår hur sjukt hans land är. I slutet av boken skriver Jang Jin-sun att om lögner upprepas tillräckligt ofta så blir de till slut till sanningar och till och med de som hittade på lögnen glömmer slutligen bort att det är en lögn. Lögnen har blivit sanning.

Så tänker jag att det är här i Sverige också på många sätt. När det gäller förskolan finns det vissa fraser som ständigt återkommer. De hamras in, alltid utan källor...de har förvandlats till sanningar, till axiom. Nu snart ska alla barn i Stockholm få rätt att gå heltid i förskolan oavsett vad deras föräldrar gör. Jag läser underlaget för beslutet:

http://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1866502

Så här står det:

"Den moderna förskolans pedagogiska verksamhet utrustar barnen med väsentliga förmågor, kunskaper och sociala färdigheter. Att gå på förskola ger också barnen bättre förutsättningar att nå sina kunskapsmål och att trivas i skolan. Förskolan har långsiktiga positiva effekter på barns lärande och utveckling och dessa effekter tenderar att vara stabila under lång tid – förskolan är en viktig del av starten på det livslånga lärandet. Förskolan utjämnar socioekonomiska effekter och är för många föräldrar ett ovärderligt stöd i omsorgen och utvecklingen av deras barn. Det är därför viktigt att ge alla barn, oavsett familjesituation, lika rätt till förskolans verksamhet."

Så här kan man skriva. År efter år kan man upprepa detta budskap. Verkligheten pågår därutanför och pratar sitt eget språk. Verkligheten är att barnen blir sämre i skolan. Att föräldrarnas bakgrund får allt större betydelse för hur det går för barnen. Att barn och ungdomar och kvinnor mår allt sämre. Att mobbing ökar. Hur går det i hop sig? Hur får man i hop bilden? Vem är det som har kommit på dessa fraser från början? Vad bygger de på? Var finns forskningen? Ingenstans verkar det som. Men det fraserna har förvandlats till sanning.

I dag kunde man läsa en insändare från vänsterpartiet i Linköping. Där vill de att barn till arbetslösa ska få ännu mer tid i förskolan. Så här börjar insändaren: "Förskolan i Sverige är fantastisk! Det pedagogiska innehållet och den gruppgemenskap som förskolan ger barnen är svår att tillgodogöra sig på annat sätt än genom att vara där. PISA-resultat så väl som internationell forskning visar tydligt att det finns ett samband mellan att delta i förskolepedagogiken och att lyckas med sin framtida skolgång." Så här kan man skriva i ett land där lögner får lov att bli sanningar. Man kan skriva så här och samtidigt veta vad desperata förskolepedagoger berättar. Att barnomsorgen i mycket är ren förvaring. Att barn längtar efter sina föräldrar. Att barn är trötta av för långa dagar. Att det inte går att garantera barns säkerhet. Och att svenska elevers resultat i PISA INTE har gått uppåt i takt med att fler barn går längre dagar i förskolan. Det har blivit sämre. Men inte i politikernas verklighet. De levererar sin lögn och låtsas att det är sanning. Och vi vanliga låter dem hållas. Vi spelar med. Eller tror vi på det?

Samtidigt som dagissverige fortsätter att haspla ur sig sina sanningar skrivs annat. Forskning som gjorts i Storbritannien visar att barn som spenderat mycket tid tillsammans med sin mamma mellan 3 och 7 års ålder har en bättre kognitiv och social utveckling än barn som inte gjort det. Man kan läsa om det här: https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2016/dec/03/childs-cognitive-skills-linked-time-with-mother?CMP=fb_gu Det här går ju stick i stäv med budskapen från den svenska staten oss dess medhjälpare. Det stämmer ju inte alls. Här menar vi att barn som varit hemma blir sämre både språkligt och socialt. Wanngård skrev det rakt ut på sin fb-sida. Att många lärare vittnar om att barn som varit hemma med sin mamma till de blev 3 år har halkat efter och inte hänger med i skolan. Så allvarligt är det att vara hemma att inte ens 3 års förskola efter hemmavistelsen kan överbrygga den nackdel en närvarande mamma ger barnet.

Tankarna kolliderar. Sanningen i Sverige där barn inte kan vara hemma med mamma i mer än ett år utan att ta skada vs den här forskningen som visar att barn som är med mamma mycket upp till 7 års ålder utvecklas bättre. Hur är det då? Vem har rätt? Kanske kan man använda sitt sunda förnuft. Mammor har fått barn i alla tider. De har tagit hand om dem. Att systematiskt skilja mor och barn vid 1 års ålder för att fostra barnen på institution är något nytt. Verkligheten pekar i en riktning. En annan riktning än den etablerade svenska sanningen. I samma riktning som den brittiska forskningen. Och det är väl inte konstigt. Barn måste lära sig prata och interagera av vuxna. De ska ju bli vuxna. Vem kan bättre ge dem vägledning än en mamma, en mamma som står barnet nära, älskar barnet, är intresserat av barnet välbefinnande, som känner att barnet är en del av henne...för det gör mammor. Alla som har barn vet att de lite äldre barnen, från 3 år kanske rentav, börjar utvecklas på ett helt annat sätt än innan...när det var fokus på det fysiska, lära sig krypa, stå, gå, styra händer, öva grov- och finmotorik, lära sig de första orden, de första enkla meningarna...Sedan börjar finliret...ordförrådet ska växa, meningarna bli komplexa, handla om abstrakta saker, empatin börjar tränas, samvaro med andra människor på ett "vuxnare" sätt... Det är viktiga saker. Inget man kanske vill anförtro några pedagoger man som förälder inte ens känner, som barnet inte ska umgås med när det slutat förskolan...och ett gäng jämnåriga barn som inte heller kommer att finnas med i barnets liv i framtiden.

Men så tänker vi inte här i Sverige. Den statliga sanningen är vad som gäller. Hur mycket den än kolliderar med både forskning och sunt förnuft. Vi får se om någon vaknar så småningom.









söndag 4 december 2016

Andra adventshelgen!

Andra adventshelgen är snart slut! Det var en helg med blandat innehåll...arbete och vila, roligt och tråkigt, nöjen och plugg...

I fredags var jag och barnen ensamma...maken var på jobbresa hela veckan och kom hem först i lördags eftermiddag! Vi var riktigt lata och köpte hem pizza! De två nästäldsta barnen travade iväg till pizzerian på kvällskvisten och vi andra dukade under tiden! Senare såg vi en film tillsammans...Mrs Peregrines home for peculiar children. Den var jättebra tyckte vi alla! Spännande, rolig, fascinerande, vacker och lite otäck ibland! 

På lördag förmiddag läste vi läxor precis som vi brukar. Inget från skolan men lite eget. Svenska, engelska, matte och tyska! 

12-åringen hade kommit fram till ett avsnitt i engelskboken som handlade om adjektiv och adverb och vi gjorde de första övningarna till det! 
Det är trist att inse att barnen numera inte får höra talas om skillnaden mellan adjektiv och adverb. I alla fall får de inte det i mina barns skolor. I den gamla folkskolan fick barnen en genomgång på detta i 6:an för första gången. Nu räknar man med att barnen lär sig detta (och en massa andra saker också) av sig själva, genom att lyssna och prata. Och visst lär man sig mycket på det sättet...men det blir ju inte någon medveten kunskap och det blir inte alltid rätt. Fast det känns skönt att jag har försäkrat mig om att mina barn får möta detta och att jag ger dem chansen att träna på det. Och det känns trist att inse att tiden inte räcker för att sköta om tillräckligt mycket av det som fattas efter skoltid. Men det är så det ser ut...man får nöja sig med att göra så gott man kan helt enkelt. 
I matten fortsätter vi med bråkräkningen som de tydligen älskade förr i tiden. Vi håller på i realskolans första bok - alltså motsvarande 7:ans nivå. Det är lite lurigt ibland och vi får ont i huvudet när vi tragglat länge med en del av talen! Men det går framåt! Och det är roligt! Den här gången ägnade vi mycket tid åt den inringade uppgiften! Det tog oss en hel del tid att bli säkra på hur man skulle göra men när vi väl gjorde det kändes det tillfredsställande! I morgon ska vi testa igen...om 12-åringen minns hur man gör...se till att det fastnar ordentligt! 

Precis före kaffet kom maken hem! Det var skönt att ha honom hemma igen! Vi drack kaffe och hörde hur han hade haft det! Sen knackade det på dörren och grannbarnet kom för att fråga om de två yngsta ville leka! Det ville de gärna. De startade med tv-spel och sen gav de sig ut i mörkret som fallit med ficklampor och lekte jaga! Spännande och mysigt att vara ute i mörkret! 
 På kvällen åt vi god mat och en av sönerna gjorde chokladmousse till efterrätt! Han lyxade till det med vispad grädde och chokladsås på toppen! Gott men väääldigt mäktigt!
 Ja, och så blev det söndag...och den startade med att 10-åringen kräktes...magsjuka! Det var många år sen sist och vi hade glömt hur hemskt det är! Stackaren låg i soffan hela dagen med en hink bredvid och låg och jämrade sig omväxlande med att halvsova...Vi turades om med att hålla honom sällskap, badda pannan med kalla handdukar...stryka honom på ryggen..inte mycket mer man kan göra. Vi tittade på tv...det distraherade lite i alla fall...en mängd naturprogram, en Harry Potter-film och Syskonens Bauderlaires olyckliga liv hann vi med! 12-åringen var också krasslig...illamående och huvudvärk och jag själv känner mig lite konstig också...men än har vi inte behövt kräkas i alla fall...hoppas, hoppas att vi slipper undan!

Och i morgon är det måndag igen! Och två av barnen blir väl hemma...Skönt att jag också är det! Utan att vabba eller hitta på någon manöver för att få ihop det!









torsdag 1 december 2016

Karin Wanngård...

...ni vet den där s-kvinnan i Stockholm som har tagit beslutet om att alla barn i Stockholm ska få rätt att gå 40 timmar i veckan i förskola, har skrivit i DN om varför S har valt att genomföra det här. I sin insändare berättar hon om hur hon värnar om familjernas valfrihet genom att ge alla barn rätten till heltid i förskolan. Valfriheten innebär att föräldrarna kan välja att använda förskolan som de vill...några få timmar eller väldigt många timmar i veckan. Hon kallar det valfrihet. Fast hon säger också att det bästa S har gjort sedan de kom till makten igen var att ta bort vårdnadsbidraget. Alltså ta bort den lilla ynka valfrihet som några av Sveriges kommuner hade förut. Wanngård kallar det ett progressivt beslut att ta bort vårdnadsbidraget. Det hämmade nämligen barnens språkliga och sociala utveckling. Många lärare har berättat för henne att barn som varit hemma med en förälder med vårdnadsbidrag har svårt att hänga med när de börjar skolan. De har alltså kommit efter på de där tre åren hemma och inte lyckats utvecklas ikapp med de andra barnen på sina två år i dagis heller. Där ser man hur det kan gå om föräldrar tar hand om hela fostran. Det blir katastrof. Och det har S satt stopp för nu. Nu är det ordning och reda. Och om föräldrarna vill, ja eller om de små barnen vill då förstås, så kan de nu ge sina barn den allra bästa utbildning som står att finna, i den fantastiska förskolan, i 40 timmar i veckan. Fantastiskt.

Undrar om Wanngård någon gång funderar på varför barnen har blivit sämre i skolan? Undrar om hon undrar varför universitetslärare klagar över att studenterna inte längre kan uttrycka sig i skrift på ett ordentligt sätt? Att många inte längre kan tillgodogöra sig skriftliga källor utan måste höra informationen muntligt? Det är så konstigt...det är ju inga hemmabarn som är ansvariga för den här utvecklingen direkt utan förskolebarn. Undrar om Wanngård funderar över hur det gick till att vara människa förr i tiden? Hur lärde sig folk prata? Hur lärde de sig sociala koder? Undrar hon över varför mobbing ökar? Varför det förekommer redan i förskolan? Det gör hon förmodligen inte. För hon behöver inte fundera på sånt. Hon vet att hon har rätt. Hon tror på sina egna floskler. Undrar hur många andra som gör det?

Var och en får bli salig på sin tro. Jag vet ju vad som funkar. Jag vet ju att barn lär sig prata och lär sig interagera med andra människor genom att få prata, få svar, få uppmärksamhet, dela upplevelser, dela minnen, vara nära, kompromissa, diskutera....dela ett vardagsliv...med sin familj. Det funkar. Det ser jag. Jag har varit med om det själv. Min mamma och pappa också. Och deras föräldrar före dem. Och deras före dem. I en enda lång kedja genom historien...när ingen förskola fanns. Men det vet kanske inte Wanngård om. Hon tror att mänskligheten föddes på 1970-talet. År 0. När den perfekta barndomen skapades. Som inte verkar vara så jätteperfekt direkt. Men vi kan alltid låtsas.


Första december!

Vad mysigt med första december! När vi vaknade i morse var det inte svårt att ta sig ur sängen...julkalendern skulle ju börja! 5-åringen var väldigt taggad och kunde knappt vänta med att öppna den första luckan! Vi åt frukost tillsammans framför tvn och tände ljus! Och vi gillade det första avsnittet...det kan nog bli en bra julkalender i år! 

När skolbarnen kommit iväg till sitt och jag bäddat och diskat och allt det där vanliga tog jag fram Ns andra kalender...en pysselkalender! N blev jätteglad och ville sätta fart på en gång med det första pysslet! Så det gjorde vi! 
Vi gjorde trolldeg och kavlade ut och så fick N göra sina handavtryck! 
Och sen skar vi runt handens konturer...det skulle bli tomteansikten! 
Sen skulle trolldegen in i ugnen, länge, länge... och det var bara att vänta! Efter lunch gick vi ut och lekte i skogen och en lekpark och väntade på 10-åringen och 12-åringen som var på fiollektion. Det började snöa! Härligt! På den första decemberdagen och allt! Det var så vackert i skogen...fin pudersnö, kalla, grå toner, vinterdoften...Och det var kul att klättra lite...både uppåt och nedåt! 
Sen gav vi oss hemåt och drack te och åt smörgåsar och...sen, äntligen...var det dags att måla trolldegsfigurerna! 
Så här fina blev de! Nu ska vi bara fästa band i dem och hänga upp dem på väggen! 
Det är så mysigt att vara hemmaförälder så här i december! Att kunna fixa och dona och dela detta med 5-åringen, ta emot de stora barnen efter skolans slut...kunna låta dem ta del av förberedelserna inför julen...

onsdag 30 november 2016

Historieätarna 3

Historieätarna är en intressant programserie. Det sägs saker som skulle kunna vara någon slags kritik mot nutida förhållanden i detta land...kanske helt oavsiktliga...men om  man tänker lite så förstår man...ser likheterna i stolligheterna som begicks i förfluten tid. Jag tänker på programmet där man berättade om tandvårdsexperimenten som genomfördes på sk sinnesslöa människor. Man gav dem mängder av kola och annat sött för att se om de fick karies av det. Och det fick de. Och så lärde man sig att laga hålen också. Det sa de inte i programmet men det har jag läst någonstans tidigare. Kanske är det sant? Programledarna var tagna över människosynen...att utnyttja svaga människor på det här sättet. En historiker berättar att det var logiskt ändå...alla skulle bidra, dra sitt strå till stacken i folkhemsbygget. Kunde man inte arbeta och stå i så kunde man i alla fall bidra med sin kropp. Komma till nytta. 

Det är inte helt lätt att se likheterna...men de finns...håller inte vi också på med ett experiment där vi utnyttjar de svaga? Vad annars är det att separera mor och barn från 1 års ålder, eller ännu tidigare? Det har aldrig prövats förut. Jo, i Kina, Ryssland, DDR, Nordkorea...Men annars har mänskligheten inte i stor skala ägnat sig åt att med ekonomiska styrmedel skilja mor och barn åt för att bedriva fostran av barnen, under i princip hela deras barndom, på institution. Det är något nytt. Och nyttotanken finns där också. Mammorna måste ut ur hemmen. De måste bidra till tillväxten. Och utan barnen...skulle vi ha en betydligt mindre arbetsmarknad...så de kommer till nytta de också. 

Undrar om ett par käcka programledare om 50 år eller så kommer att stå och himla med ögonen och oja sig över att man experimenterade med våra svagaste och minsta medborgare. Undrar om man kommer att kunna se vårt eget experiment utifrån, värdera det, analysera det, döma ut det.

Historieätarna 2

Jag tittade på Historieätarna del 3 igår kväll. De minsta barnen och jag tittade tillsammans. Det handlade om stormaktstiden. Det var spännande och intressant tyckte både jag och barnen. Så kom vi fram till slutet av programmet och slutet av stormaktstiden. Vi hade krigat i mer än 100 år och krigsåren hade varit fler än fredsåren. 30 % av alla män hade strukit med i krigen. Sverige hade krympt rejält. Vi blev ett av Europas fattigaste länder. Av de storvulna drömmarna blev intet. Men vi kämpade på...ända till pengarna var slut. Jag tänker lite...vi är väl såna här, vi svenskar...driver våra drömmar bortom allt förnuft...ända tills vi blir besegrade av verkligheten. Är det inte krig för att skapa ett storslaget rike till ytan så är det krig mot familjerna och barnen för att bygga...ja, vad? Ett jämställt samhälle? Ett rationellt samhälle där allt är mätbart och kommer till nytta...där alla gör rätt för sig i samhällets tjänst...alla blir någon slags soldater...allt för saken. Vi får kämpa på. Fast det börjar knorra lite i leden. Hoppas pengarna tar slut. Ibland tänker jag att det finns tecken på att de håller på att ta det. Slut alltså.

Sånt man inte kunde säga för ett tag sedan

De där 40 timmarna man infört i Stockholm...alltså de där timmarna barnen ska ha rätt att vara på förskolan har fått folk att börja säga saker...saker som inte riktigt har sagts högt förut. Saker man kanske inte ens riktigt tänkt förut.

Här är en del av det som sagts i alla trådar på fb och som kommentarer till olika tidningsartiklar:

- Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

- Varför ska skattebetalarna vara med och betala för barnpassning?

-  Hur kan det vara rätt att barnen är mer borta än hemma?

- Förskolan är bra men inget kan vara lika bra som föräldrarna.

- Hur kan det vara rätt att småbarn har längre arbetsdagar än vuxna? Längre arbetsdagar än skolbarn?

- Hur ska förskolepersonalen orka ta hand om alla dessa barn när föräldrarna inte ens orkar med två?

Jag blir glad när jag läser sånt här...Det känns lite som att det kanske är en vändning på gång. Kanske. Så det är ju bra att politikerna driver på åt sitt håll. Mer och mer kanske är den bästa medicinen. När det blir alltför uppenbart hur sjukt det vi håller på med är...då kanske korken snart är ur. Det kanske redan pyser? Snart kanske någon börjar fundera på varför någon annan än föräldrarna överhuvudtaget ska bestämma hur barnen ska tas om hand. Snart kanske någon börjar fundera på varför staten vill betala 130 000 kr per barn och år i förskolesubvention men inget till de som hellre sköter om omvårdnaden hemma. Vem vet. Man får se. Det är spännande.