Arbetsplikt

Förra veckan var det partiledardebatt. Det var det vanliga snacket. Migration. Landsbygden. Sjukvården. Välfärden. Kristersson och Åkesson klagade på Löfven. De sa att regeringen inte kan lösa de stora samhällsproblem som Sverige brottas med. 

Löfven försvarade sig. De problem som finns ska lösas. De ska lösas gemensamt och bygga på de svenska värderingarna. De som gjort oss framgångsrika..."arbetsplikt, jämställdhet och demokrati".  

Hajjar man inte till lite? Arbetsplikt? Har jag missat något? Bör jag vara orolig? Jag som inte arbetar menar jag? Hemmafru som jag är. Eller var det bara en "slip of the tongue"? Utgångspunkten är så självklar. Arbete = lönearbete. Alla ska arbeta. Det känns som arbetsplikt. Då kan man uttrycka sig så. 

Så man behöver inte hajja till. Vi har arbetsplikt. Inte på pappret. Inte som i DDR eller Nordkorea. Men in praktiken. 

Vilda barn!

Nu har man forskat lite igen. En professor från Kanada har kommit fram till att föräldrar måste låta sina barn ta risker och leka utomhus. Om så inte sker...ja, då är det allvarligt läge...barnens utveckling hämmas!  Föräldrarna vill sina barn väl men när de säger "stopp, var försiktig!" så tror barnen att de inte kan, får sämre självförtroende och mindre motståndskraft. Grejen är att inte ens om föräldrarna är modiga om städerna inte byggs ut på ett barnvänligt sätt. Förtätningen av städerna har fördelar men det passar inte barnen. Skrubbsår är nämligen viktiga för barnens utveckling.

Det är krångligt alltsammans. Det är så mycket man måste forska om och rota i för att förstå mänsklighetens mysterier. En annan kanske går och tänker när en ser sina ungar klänga omkring i äppelträdet på tomten, klättra runt på berghällar vid havet, kasa nerför branta bergsstup (av lagom höjd) i skogen, springa över stock och sten i istidsskogar...att vad härligt det är att se det! Härligt att se ungarna bygga starka och viga kroppar...bli rödblommiga och svettiga...se hur lyckliga de är när de får röra på sig! Och en kanske känner hur den egna kroppen minns barndomens frihet...leken i skogen, de ändlösa cykelturerna kring kvarteret, den höga lönnens grenar som man klängde sig upp i så högt att grenarna blev för tunna att bära ens 9-åriga kropp! Man minns glädje och fröjd över livet själv!

Det räcker inte...man måste fundera, göra överväganden...om mitt barn får skrubbsår för att jag varit modig nog att inte hejda...ja, då får jag ett barn med gott självförtroende...gäsp. Nåt grått glider över alltsammans. Det hela börjar med glädje...och med frihet. Var finns den nu? Forskarna har missat en sak. Barn fostras i en kontext som är helt annorlunda än för några decennier sedan. De är nämligen instängda. Bakom grindar och hönsnät, på platta institutionsgolv med plast- eller träleksaker att stimulera dem, i samlingsringar, på grusgårdar, i söndertrampade skogar på lagom promenadavstånd...Föräldrarna...ja, inte är de där barnen är. Inte under den största delen av barnens vakna tid i alla fall. De är på sina jobb. Det är pedagoger som ska stå för allt det där forskarna pratar om. Går det? Hemma är det tomt. I skogarna och på gatorna är det tyst på dagarna. Barnen de skaffar sig självförtroende och skrubbsår i institutionsmiljö. Hur resultatet av det blir vore kanske underlag för någon slags forskning.

Rymmare

I Malmö har man gjort en granskning av alla rymningar som skett sedan maj 2018. En reporter som själv varit med om att hennes barn avvek från skolan började fundera. Hur ofta försvinner barn? Varför? Slutar det alltid lyckligt? Ansvarsbiten är tydlig i alla fall. Om barn försvinner är det skolans eller förskolans ansvar. Föräldrarna lämnar över sitt ansvar till förskola eller skola när de lämnar barnen. Skolan måste anpassa tillsynen utifrån ålder och mognadsnivå.

Journalisten skrev en krönika om försvinnanden från förskolor och förskollärare kände sig utpekade tydligen. Vissa tyckte att det var början på en smutskastningskampanj. Andra undrade över var föräldraansvaret tagit vägen. Och flera läsare tyckte att barnen borde ställas till ansvar. 

Andra föräldrar hörde däremot av sig och berättade om att de varit med om att deras barn försvunnit från förskolan. Flera föräldrar uttryckte ångest över att lämna på förskolan. De var rädda för att barnen skulle försvinna helt enkelt. 

Från och med januari 2018 har 80 incidenter anmälts och sammanlagt 113 barn har försvunnit, rymt, gömt sig eller glömts bort. 

Hur har barnen kunnat försvinna då? Oftast har det berott på att pedagogerna varit för stressade. De har vänt ryggen till ett ögonblick för att trösta, torka näsor, hjälpa till, prata med någon annan...och då har något barn passat på att sticka. 

De flesta försvinnanden har lösts på några minuter. Men andra upptäcks först efter att föräldrarna hör av sig och berättar att barnet kommit hem. Andra gånger har förbipasserande reagerat över barn som är på fel sida staketet. 

Enhetschefen på förskolan säger i alla fall att försvinnandena för det mesta går bra. Hon har jobbat med sånt här sen 2001 och aldrig stött på några olyckliga slut.

Antiklimax. 113 barn avviker från förskolan på mindre än ett år. Ytlig anledning...personalen har inte tid att passa barnen. Men...allt går alltid bra ändå på slutänden. Andemening...egentligen finns inget problem. Allt är bra. Trots att 113 barn har rymt så finns inga problem. Det gick bra.

Men om man skrapar på ytan då? Vilken blir bilden då?

Föräldrar tvingas (genom den uttalade tvåförsörjarmodellen vi har i riket) att lämna sina barn på förskolan. De överlämnar ansvaret till förskolan. Förskolan kan inte garantera barnens säkerhet. Detta är det ena problemet.

Det andra problemet är att 113 barn avviker. Varför gör de det? Längtar de hem? 

Frost

I morse glittrade världen vit mot oss när vi drog isär gardinerna! Minus 5 grader och ordentlig frost...och ute i trädgården var allt annorlunda! 

Knopparna kommer inte slå ut...allt har stannat av och frusit i ögonblicket...

Echinaceorna har mist all sin rosa färg och klätt sig i en vacker brun krage...

Ringblommorna har sjunkit ihop och det glatt orangea är silvrigt och milt...

Sköldpaddsörten har blivit till en lustig fläta med rosa tofs i toppen! 

Och floxens blommor tappade formen under natten men de är väl fina ändå...som fluffig vispad grädde...

Höstträdgård

Hösten är oåterkalleligt här. Det har till och med varit frost de senaste morgnarna. Trädgården är ännu vacker. Sommaren dröjer sig kvar....

Lousie Odier passar på att bjuda på många rosor i de sista skälvande minuterna. Hennes första rosor slog ut i mitten av juli och hon har fortsatt att blomma troget sen dess! 

Körsbärsbenvedens blad har fått så fin färg...

...och i min skuggrabatt har funkian blivit alldeles gul...man får passa på att titta för snart säckar den ihop helt och hållet och blir bara en brun trist lövhög! 

Fläderns blommor lyser som svarta pärlor på röda trådar...

...och ringblommorna lyser brandgult ännu ett tag! 

En vit flox väntade med att slå ut till för ett par veckor sedan och blommar så fint i trädgårdslandskanten! 

Jag gillar höstträdgården...den har så mycket fint att bjuda på...lika vackert som på sommaren men på ett helt annat sätt! 

Ord med sj

Jag och åttaåringen jobbar hemma med stavning och skrivträning. Det är roligt! Och nyttigt! Den gamla boken från 50-talet är uppbyggd så att barnen när de lärt sig skriva bokstäverna (både textade och med skrivstil) fick börja lära sig skriva. Man börjar med enstaviga ord med lång vokal och går sedan vidare...dubbelteckning, ng-ljudet, tj-ljudet, mjukt k framför mjuk vokal och nu har vi kommit till sj-ljudet...framför hård vokal men med sina undantag som förstås måste läras in. Övningarna är upplagda på samma sätt...en förklaring, och så texter att läsa och leta upp ord som innehåller den nya stavningen...skriva upp dem...anteckna stödord...och så skriva ner texten ur minnet med hjälp av stödorden. Därefter kommer diktamensövningar. I går testade vi att göra just det där med att skriva stödord och därefter skriva ner texten ur minnet. Det gillade åttaåringen skarpt! Det var roligt att välj ut ord och sen försöka minnas! Och det gick bra! Det blev nästan precis som i boken. Som vuxen ser jag ju hur nyttigt detta arbetssätt är...man lär sig så mycket...flytta ögat mellan text och skrivbok, leta i texten och lära ögat förflytta sig mellan raderna, träna in stavningen, välja ut ord som verkligen ger information och något att haka upp minnet på och sen övningen i att formulera egna meningar utan att brottas med att försöka hitta på ett eget innehåll! 

Historia för realskolan

 Jag tittade i min mammas historieböcker från realskolan häromdagen. Det var intressant. Realskolan var ju det som motsvarade högstadiet. Man började alltså när man var 13 år gammal. Innan dess hade man gått två år i småskola - åk 1 och 2, och sedan åk 3-6 i folkskolan. Småskolan och folkskolan var för alla men realskolan fick man söka in till och den var alltså frivillig. På 50-talet fanns det fortsättningsskola för de som inte gick realskolan, åk 7 och 8. Realskolan där min mamma bodde var 4-årig. Det fanns också 5-åriga realskolor. Två historieböcker hade min mamma i realskolan och en bok i samhällslära. Min mamma minns det som att man läste historia de tre första åren och samhällslära det fjärde. Här är framsidorna och innehållsförteckningarna till dem! 

Första året läste man alltså antiken fram till 1660. Boken behandlar både världshistorien och den svenska historien. I folkskolan var fokus på den svenska historien. 

Man får konstatera att man hann med mycket. Jag har aldrig riktigt reflekterat över det förut men Peter Englund tog ju upp det där med att historieämnet genom åren bantats ner...timantalet har minskat. När OÄ och sen SO infördes läser eleverna ju inte historia hela tiden utan varvar historian med samhällskunskapen, religionen och geografin. Det gör förstås att man inte hinner särskilt mycket i varje ämne. Trots att man minskat ner på de här ämnena har ju skoldagarna inte blivit kortare, snarare längre...frågan är vad som har lagts till? Har vi mer matte, svenska, musik, teckning etc nu? Vad är det mer av?