Grammatik i 5:an

Sonen i 5:an håller på med grammatik i svenskan. Det är bra! Man blir glad! Men samtidigt lite ledsen. Grammatikundervisningen är så sporadisk. Så satt på undantag. Man gör lite grammatik ungefär som man bockar av något stort, en engångsgrej. Vi kör lite grammatik på lågstadiet. Och sen på mellanstadiet...en gång på högstadiet och en på gymnasiet. Så sällan att alla hinner glömma. Och ingen verkar heller veta vad man ska ha det till. Det har blivit som en kvarleva från äldre tider...en tradition utan innehåll.

Jag tittar i mina gamla böcker. Jag brukar ju göra det när jag vill jämföra. Försöka förstå hur det var förr.

När det gäller grammatiken fanns den med från början. Ja, kanske inte i småskolan...alltså 1:an och 2:an...men sedan.

Man tog det sakta och försiktigt. Lite i taget. I 3:an bara substantiv och verb. I 4:an startade man satsläran och barnen fick lära sig vad subjekt och predikat var. Detta kopplades till hur man konstruerar meningar...huvudsatser och bisatser och bindeord...Man jobbade med substantiv (numerus, obestämd-bestämd form, grundform-genitiv, genus), verb (presens-imperfekt, hjälpverb, infinitiv) och adjektiv...Och sen var det nog. Det räckte för detta år.

I 5:an då...ja, då gick man vidare. Då jobbade man, igen, med substantiv, adjektiv, verb och så kom räkneord och pronomen till. Och så blev det subjekt och predikat igen och så kom objekten och predikatsfyllnaden till.

I 6:an ja, då gick man vidare...substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb, prepositioner. Och subjekt, predikat, objekt, adverbial, attribut och predikatsfyllnad.

Och sedan var eleverna rustade för att på allvar kunna arbeta med och lära sig språk. Man kunde gå vidare i sin engelska. Starta med att läsa tyska i realskolan (motsvarande åk 7). Orden och begreppen och kunskaperna kring grammatiken och språkets uppbyggnad fanns där. Läraren kan prata om språk, berätta om regler och använda de rätta orden. Eleverna kan förstå jämförelser mellan svenska och engelska och tyska. Och samtidigt fortsatte förstås grammatikstudierna. De måste utvecklas, befästas, repeteras...

Men nu...nu är intet. I 5:an får sonen jobba en gång med grammatiken. Det blir substantiv, adjektiv och verb. Inget mer. Inga satsdelar introduceras. I tyskan som han ska börja med nästa år...måste man ju veta hur satsdelarna fungerar...annars går det aldrig lära sig tyska. Det blir inte mer än turistfraser...det finns inga ord för att lära ut tyska på allvar. Man kringgår problemen, invaggar eleverna i falsk säkerhet...låter dem bli okunniga och förhindrar dem att ta del av något som borde vara deras rättighet.

Men vad spelar det för roll? Det kvittar. Varför ska någon kunna grammatik? Varför ska någon kunna tyska? Franska? Spanska? Till vad nytta när google translate finns. När vi kan snacka engelska helt utan problem så länge vi håller oss inom tv-spels- och datorspelsvärlden...håller oss nära amerikansk slang och tjattrar på i högt tempo. Så länge vi slipper skriva abstrakta texter, läsa avancerad litteratur, samtala om riktiga saker...då går det ju inte så bra. På tyska går det inte alls. Men skit samma. Vi klarar oss ändå.

Fast synd är det.

En tur till landet!

Städa, städa hela förmiddagen! Litet avbrott för "mammaskolan" - lite, lite matte, läsa en ganska lång text och det gick jättebra, skriva några ord och på eget bevåg försöka lära sig rita en näsa! Och så lunch! Och så satt vi och pustade en liten stund! Drack kaffe och tittade på Tom och Jerry! Så piggnade vi till och fick lust på en cykeltur! Vi hade bara en timme på oss till första storebrodern skulle sluta skolan men vi har ju sån tur att vi har "landet" bara några minuter bort om man tar cykeln! Så vi gav oss av! 

Det var en härlig höstdag! Luften ljum och fuktig och färgerna dämpade och mättade...grönt som mörknat till oliv och på väg att bli gult och orange men inte riktigt än...Korna (eller ja, de är väl inte kor direkt utan ett par tjurar och resten...ja, vad säger man? Oxar, stutar?) fanns kvar och betade vid vägen! Det låg lite torrt gräs vid vägrenen och den ville N ge till dem. De blev glada och kom och radade upp sig och blev matade. De var lite försiktiga och ville inte bli klappade men vi kunde i alla fall få till en liten klapp på en fuktig, varm mule om vi höll fram höet...

¨

Det svirrade i luften och ett gäng små fåglar flög runt...upp i himlen och ner och satt på tistlarna med sina vita fluffiga fröställningar...verkade äta. Min pappa som var med förstod vad det var....steglitsor! De var så fina...så vackra färger...men snabba...inte en enda ville fastna på foto!

Inte många andra fåglar syntes till förutom någon enstaka kråka. Men så plötsligt kom något stort flygande över den lilla sjön...en häger! 

Sommaren dröjer sig kvar...blåklockor och gula fibblor blommade för fullt....en sista färgexplosion innan kylan tar dem! 

Det blev en fin stund! Så mycket vackert att vila ögonen på! Men sen fick vi skynda hem för att möta storebror! 

Vardagsveckan...

...är snart slut! Det är fredag! Det är skönt! Maken har varit bortrest sen i måndags och kom hem igår! Det var också skönt! Veckorna när han är bortrest är jag extra glad över att jag har förmånen att kunna arbeta hemma. Om inte vet jag inte hur jag, vi, skulle må. Vi skulle bli tröttare förstås. Grinigare. Det skulle bli svårare att få ihop allt. Men nu är det som tur är inte så. Jag är hemma och kan fortsätta sköta om allt som vanligt. Det blir ändå lite mer arbetsamt förstås. Det blir inget handlat och disken får jag ta helt själv...ingen gör något litet extra handtag på kvällarna. Jo, barnen är rätt duktiga...de plockar in i diskmaskinen...nästan allt...dukar om jag ber dem...men de är inte som vuxet folk riktigt än...inte ens de som är nästan vuxna. Mina föräldrar har bjudit mig på lunch ett par gånger...det var snällt...skönt att få lagad mat och sätta sig vid dukat bord...roligt med sällskapet!

Veckan har annars varit ungefär som vanligt!
Upp på morgnarna.
Frukost till barnen.
Rusta iväg dem och vinka hej då!
Frukost till mig och N.
Städa och diska och tömma diskmaskin.
Tvätta och vika.
Bädda och plocka.
Torka och flytta på saker.
Skola med N. Det är roligt. Det går framåt. Matte och plus och minus och läsa och skriva och rita och lite flöjt har vi börjat med. Två toner känner han igen...H och A...och får bra ton nästan alla gånger.
Gå ut kanske.
Lunch.
Kaffe.
Städa och plocka.
Trädgården.
Barnen hem.
Fika.
Prata.
Läxor?
Spela fiol.
Förbereda mat.
Äta mat.
Diska och plocka.
Fixa i ordning för kvällen...för nästa morgon
Sagor och sånger.
Tv med nästa barn...en kopp te...ett avsnitt av en deckare...
Säga god natt.
Säga god natt till större barn. Prata lite. Plocka lite i rummen.
Tv...sticka...en liten stund...
Sängen.

Och så...utvecklingssamtal för ett barn, cykla till fiol med något som glömts, åka till stan, bibliotek, åka till läkarbesök med ett barn, fika på stan med två barn och mamma, ta en cykeltur med minstingen, gå med ut på longboardturer med minstingen, spela piano för nöjes skull, klippa och rensa i trädgården, samla upp och lägga i säckar, skura golv i tvättstugan där någon spillt något, städa toaletter och bädda rent sängar, läsa roman, läsa tidningar, stryka tvätt som samlats i en hög, laga fem kläder som legat länge i ett skåp och retat mig...

Så går en vecka. Timme efter timme går och lunkar och springer fram...inget och allt på samma gång. Så många sysslor. Så monotont och så varierande. Är det viktigt? Hittar jag på? Är det onödigt och onyttigt? Kanske, kanske inte...beror på vems ögon som betraktar...

Nu är vardagsveckan i alla fall snart slut...bara lite kvar...skynda skynda så att det ska vara fint i eftermiddag när helgen väntar...plocka och städa och torka och...förslösad kvinnokraft...onödigt jobb...men skönt att det blir gjort...

Märkligheter!

Det är nu på året det ska lovas pengar hit och dit! Det är kungen som ska ha mer pengar, barnbidraget ska höjas, pensionärerna ska få mer, det ska bli mer pengar till sommarlovsaktiviteter, kommuner som låter barn åka gratis på bussar ska få dela på 350 miljoner kronor, underhållsstödet ska höjas...

...och så ska regeringen också satsa 50 miljoner kronor om året på förbättrad läxhjälp. Men det finurliga är att det inte är eleverna som ska få hjälp utan föräldrarna! Föräldrarna ska utbildas! Och detta kommer att stärka föräldrarnas delaktighet i elevernas lärande. Detta är en insats för att göra skolan mer jämlik. Om föräldrarna utbildas kommer de att känna sig trygga med att hjälpa sina barn med läxor. Barnen kommer att få samma förutsättningar. Pengarna kommer att hamna i en pott som Studieförbunden kan söka från. Och förbunden får sedan lägga upp en plan för hur man bäst kan hjälpa föräldrarna. Gustav Fridolin säger att det kan bli studiecirklar och workshops för att stötta föräldrarna. De ska inte behöva känna sig osäkra eller sakna kunskap när de hjälper sina barn med läxor. Magdalena Andersson verkar också entusiastisk. Hon ser framför sig hur även barnen kan följa med på studiecirklarna eller workshoppsen! Det blir ju jättebra om eleven och föräldrarna gör något gemensamt. Och det behöver inte vara föräldrar som går...det kan vara någon annan vuxen också för den delen.

Ja, tänk så dant! Så snitsigt! Så fint! Först se till att skolan inte fungerar. Se till att barnen inte lär sig det de ska. Och sen se till att föräldrar inte längre har någon insyn i själva skolarbetet eller hur det går (för hur många föräldrar kan ärligt säga att de vet vad deras barn lär sig och vet vad som bedöms och hur det bedöms???) (hur många får se sina barns prov?). Och så fixa till det så att det inte längre är särskilt vanligt med läxor. I alla fall inte vanliga, normala, enkla, rättframma läxor som innebär repetition och inte nyproduktion. Och då rycker förstås vissa föräldrar in. De som kan och vill och är medvetna om vad som verkar pågå, eller inte pågå, därute i skolans värld. Då blir det orättvist. Då börjar det svajja och elevernas hemmiljö och bakgrund börjar spela allt större roll.

Då blir reaktionen...inte förbättra skolan...se till att den fungerar...styra upp hur man ger läxor...se till att de är av sådan art att eleverna kan göra dem själva utan att bli undervisade av föräldrarna.

Nä, reaktionen blir...utbilda föräldrarna så att de kan sköta skolans jobb. Se till att föräldrarna styr upp det hela och skapar en jämlik skola. Det är inte skolan som ska se till att alla barn får lika chanser att lära sig. Får tillgång till samma kunskapsinnehåll och samma möjligheter att befästa innehållet. Det är föräldrarna som med sina kunskaper ska räta upp det svajande tornet.

Det känns märkligt.

En ny läroplan...

...för förskolan ska tas fram och nu finns ett första utkast färdigt! Idén är att förskollärare ska komma med synpunkter och få vara delaktiga!

Här är inledningsorden:

"Skolväsendet vilar på demokratis grund. Förskolan ingår i skolväsendet. Enligt skollagen (2010:800) syftar utbildningen till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt livslång lust att lära. Utbildningen ska förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som de svenska samhället vilar på. Var och en som arbetar inom förskolan ska främja aktning för människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet med svaga och utsatta. Detta är värden och förhållningssätt som förskolan ska hålla levande. Utbildningen ska lyfta fram omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter. Inget barn ska bli diskriminerad eller utsatt för kränkande behandling i förskolan. Utbildningen ska bedrivas i demokratiska former, vilket lägger grunden till ett växande ansvar och intresse hos barnen för att aktivt delta i samhället."

Det låter det! Fint som snus! Vilka målsättningar! Det skimrar om orden. Den ljusnande framtid är vår. Den lyckliga, perfekta undersåten ska formas i förskolans underbara värld. Men hur går det till? Det låter nästan för bra för att vara sant. Kan det vara sant? Blir det så här?

Man får koka ner det.
Barnen får sin första utbildning mellan 1 och 5 år.
Barnen utvecklas bättre av förskolan. Ja, så måste det ju vara. Det står ju att förskolan ska främja barnens utveckling.
Barnen får lust att lära hela livet.
Barnen lär sig respektera de mänskliga rättigheterna.
Barnen lär sig respektera de grundläggande demokratiska värderingarna.
Inget barn blir diskriminerat eller utsatt för kränkningar.
Barnens utbildning bedrivs i demokratiska former.
Detta leder till att barnen grundlägger ett växande ansvar och intresse för att aktivt delta i samhället.

Mmm, jag försöker se det framför mig. En perfekt värld skimrar...i förskolorna. I institutionerna. Dit barnen fraktas när de är ungefär 1 år gamla. Där de inskolas. När de ännu inte kan prata. Nyss lärt sig gå. Inte kan berätta för någon hur de känner. Inte kan sköta om sin personliga hygien själva. Där de inte har sin mamma. Där de ska vistas tillsammans med många små barn och få vuxna. Där de få vuxna ska se allt. Kunna ge allt. Kunna se till att varje barn utvecklas bättre. Utbildas i allt möjligt. Men mest att bli en godkänd samhällsmedborgare. En sån som finner sig. En sån som blir som alla andra.

Hela resonemanget haltar.

Hur kan det vara demokratiskt att alla barn måste fostras på förskola? Vad händer om man tycker att förskola inte är bra för barnen? Vad gör man då? Vad har man för möjligheter?

Då tänker man fel. Då är man odemokratisk. Då är man icke godkänd.

Hur blir det om man tror att barnens utveckling främjas mest av kärlek och inte av utbildning? Hur blir det om man tror att en mamma har mer att erbjuda än förskolepersonal? Vad har man för demokratiska rättigheter då?

Då tänker man fel. Då är man odemokratisk. Då är man icke godkänd.

Hur blir det i sådana fall där barnen blir diskriminerade och kränkta. I den fantastiska förskolan. Hur blir det med barn som blir bitna i ryggen. Eller på andra ställen? Hur blir det med barn som gråter när de blir lämnade? Hur blir det med barn som blir mobbade av andra barn? Hur blir det med barn som blir pratade med på ett sätt som inte är bra av personalen? Hur blir det med barn som längtar efter mamma och pappa? Hur blir det med barn som inte äter ordentligt? Hur blir det med barn som hatar att bli torkade och tvättade av främmande människor? Hur blir det med barn som glöms bort på gårdar? Hur blir det med barn som rymmer från förskolan? Hur blir det med barn som blir smittade och sjuka?

Hur blir det då? Blir det något eller säger man bara att så står det inte i läroplanen. Det är inte så det är. På riktigt. För det står i läroplanen.

För läroplanen är en helig skrift. Och nu ska den revideras. Bli ännu lite heligare. Den fastlägger vägen till paradiset. Ger oss receptet. Så här är det. Detta är ordet. I begynnelsen var ordet. På den nte dagen skapade staten förskolan och hen såg att det var gott. Kommen till mitt rike. Det tillhör barnen. Jesus älskar alla barnen.

Nä, det är lätt att bli ironisk. Fast det är nog bara jag. Det är väl ingen som läser de här läroplanerna. Och de som verkligen gör det...de är nog idioter. Saliga äro de som tro. Förlåten dem ty de vet icke vad de gör. Det är nog så. Någon tror att detta är av godo. Någon tror att så här kan man göra med barn...i ord skapa en skimrande idyll...små barn som skuttar in och utvecklas så in i bänken, blir demokratiska och solidariska, lär sig om hållbar utveckling och människans okränkbara värde...och pedagogerna är som urmödrar, fast utbildade...de ler och ser vartenda barn, undervisar och leker fritt, eller låter bli att lägga sig i, allt eftersom vad situationen kräver, byter blöjor på ett ytterst diskret sätt men ändå kärleksfullt...så barnen känner omsorgen men inte blir kränkt...utbildar i hur barnen ska utveckla sin integritet, ser till att barnen grundlägger de matematiska begreppen, lär sig programmera på en surfplatta, blir jämlik och normöverskridande, inte stereotyp på något sätt...

...och fram skrider framtiden...den perfekta människan långt borta i slöjorna tar form, materialiserar sig. Framtiden är här.

Suckar. Ska stänga av datorn. Gå in till mitt barn. Mitt jättestora barn på 6,5 år som missat 5 års utbildning men ändå är snäll och rar och har starkt självförtroende och är smart och allt man kan kräva av en 6,5-åring. Jag är så in i bänken glad över att han har sluppit utbildning och istället fått leva fritt...

Mera sjukt

Det är ju höst och vabbet har kommit igång. Och då skrivs det i tidningarna. Samma varje år. Inget nytt på vabfronten helt enkelt. Den här veckan fäste jag mig vid två artiklar...

En i Dagens nyheter som handlar om att det är normalt för barn att vara förkylda ofta. 10 gånger om året är normalt. Och det är vinterhalvåret som är det värsta när det gäller infektioner. Ja, så 10 infektioner är koncentrerade till 6 månader då antar jag. Det blir mycket. Kanske mer som en enda lång infektion? Varje infektion vara i alla fall i ungefär 5 dagar. Så det blir alltså ca 50 dagar som varje barn är sjukt per år. Det märkliga är dock att föräldrarna inte är hemma mer än ungefär 8 dagar per år vid den ålder då barnen är som värst sjuka, vid ca 2 års ålder. Folk vobbar. Och flexar. Och skickar barnen till förskolan fast det är sjukt. Och så är det så att vissa infektioner inte heller kräver vab. Om barnet bara är förkylt och inte har feber finns det ingen anledning att vara hemma. Snor utan feber är ok alltså.

Vabbandet är som värst när barnet är mellan ett och två års ålder. Det börjar när barnet börjar förskolan vid 1,5 års ålder och sen håller det på till 4-5 år. Ett annat sätt att uttrycka det är att barnen är ofta sjuka under hela förskoletiden. Och att det är som allra värst just i början, när de kommer in i förskolevärlden.

Fast det är inte så mycket att hetsa upp sig över. Det går över. När barnen är 10 år är de som vuxna när det gäller sjukdomar...alltså 2 till 3 förkylningar per år. En läkare säger att barnen då lärt sig förstå hur man ska undvika smitta. Jaha, kan det vara så? Att barnen i förskolan blir sjuka därför att de inte förstår hur man ska undvika smitta? Gör man inte barnen lite väl vuxna när man resonerar så? Det kan ju vara så att små barn som joxas ihop med många andra småbarn smittar varandra och när de dessutom är just små har de ju en tendens att dregla, snora, slicka på saker, suga på saker, leka på ett närgånget sätt med saker och sakerna som finns runt barnen delas mellan många andra likasinnade små varelser. Men visst, man kan uttrycka det som så att små barn ännu inte lärt sig att förstå hur man ska undvika smitta. Och vi kan låtsas att 10-åringar lärt sig att förstå hur man undviker smitta. Eller så kan man säga som det är...att 10-åringar inte slickar och suger på leksaker längre..inte för att de utvecklat något särskilt förstånd utan för att de råkar ha blivit 10 år och inte längre leker på det sättet.

Fast egentligen spelar inget någon som helst roll. För barn måste utsättas för infektioner för att bygga upp ett grundläggande immunförsvar. Så egentligen kanske allt är rätt så bra. Bara det inte blir för många infektioner förstås. För då kan det vara dåligt. Hur många för många är förblir oklart. Kanske är det just 10 infektioner per år som är lagom. Förmodligen.

Ja, det var detta. Inget nytt under solen. Den obligatoriska vab-artikeln...tema med variation...har presenterats i olika tidskrifter. Så var det gjort. Och så får vi vänta till februari...eller förlåt...vabruari...och se om det har slagits ett nytt rekord. Eller kanske blivit lite bättre.

Man kunde även i en kvällstidning läsa om ett litet barn vars mamma skrivit en så bra lapp och satt upp på förskolan. Hennes lille son hade drabbats av en hjärntumör i februari i år. Han klarade av sjukdomen men blev tyvärr blind. Sonen är dessvärre infektionskänslig efter den svåra sjukdomen, som han genomgick för ett halvt år sedan alltså. Och då blir det jobbigt att gå på dagis. En förkylning kan innebära livsfara för barnet. Personalen och alla andra på förskolan tyckte lappen var så bra och mamman fick positiv respons.

Ja, tänk hur det är. Förskolan är verkligen en naturlag. Det är naturligt för barn mellan 1 och 5 år att vara sjuka stup i kvarten. Och det är helt normalt att skicka en liten blind infektionskänslig tvååring som nyligen genomgått hjärnkirurgi till dagis. Bara alla andra föräldrar håller sina barn hemma när de är förkylda så är det helt ok. Ja, eller om de kan vara feberfria förstås och ändå förkylda, för det var ju ingen fara då. Sägs det. Man får bara hoppas att barnen inte bär på någon bacill som ännu inte hunnit visa sig men som ändå ligger där och lurar och smittar när barnet dreglar lite över någon legobit och som sedan vandrar vidare till nästa barn.

Det får bli som det kan. Ett vet man säkert. Förskolan är grejen. Den är normen. Och den bryter man inte så lätt. Inte i landet där det är fint att bryta normer och komma ut ur garderober. Men förskolan...den är helig. Hur den än är så är den alltid bra. Inte ens om den utgör potentiell livsfara för ett litet barn är den dålig. En mamma till ett barn som nyligen varit dödssjuk kommer inte på tanken att ifrågasätta förskolan som ett bra ställe för hennes barn...bara att be andra föräldrar att inte skicka sina sjuka barn dit. Det är så långt fantasin sträcker sig. Förskolan har gått ända in i märgen på oss.

Siffror

Idag läser jag i lokaltidningen att det går sämre för skolan i kommunen. LIte bättre är det när det gäller 9:ornas meritvärden men annars är det mesta sämre. Det är synd. Och det är lite konstigt att man inte heller får reda på vad exakt det är som går sämre. För det är ju så i skolans värld att alla de där rapporterna aldrig handlar om rent konkret vad det är som går på det ena eller andra sättet. Det blir mest siffror och procentsatser. Ingen verkar vilja prata om vad det är som brister. Vad undervisar man i? Vilka moment ingår i de olika ämnena och hur handskas man med dem? Hur kontrollerar man att eleverna förstår? Hur kommunicerar man det till elever och föräldrar?

Jag vet inte...jag ser ju bara vad jag ser när det gäller mina egna barn...ser hur det kan vara på två olika grundskolor. Jag är inte fysiskt närvarande i skolan förstås men jag kan se spåren av det som sker där och jag ser en del av vad som inte sker i skolan.

Jag ser långa dagar. Många lektioner i varje ämne.

Sitta och läsa romaner på skoltid.

Långa "projekt" där eleven själv ska driva arbetet framåt. Otydliga instruktioner. Otydliga tidsgränser.

Ingen återkoppling.

Ingen vägledning när det gäller att läsa texter.

Ingen vägledning när det gäller att skriva texter.

Knapphändig undervisning när det gäller grammatik, stavning, ordkunskap...

Mycket film.

Många lekaktiviteter.

Mycket fri rörlighet i klassrummen.

Skriva på plattan...ingen överblick över texten ges, man tittar på bokstäverna som knappas in istället för hela texten som man skriver. Plattan fixar stavningen och stora bokstäver.

Ingen mängdträning när det gäller matte.

Inga tydliga rutiner eller strukturer för lektioner och repetitionsarbete.

Detta ser jag. Och jag ser att det är dåligt.

Men ingen verkar bry sig. Siffrorna presenteras. Procentsatser hit och dit. Meritvärden och genomströmning. Men vad finns bakom siffrorna? Vad är det eleverna ska lära sig? Och hur ska det gå till? Ingen verkar veta.