Fåglar och annat fint!

Vi tog en liten tur ner till vår lilla fågelsjö före kvällsmaten! Det var så härligt...solen sken, det var så där härligt varmt och det var mysigt att cykla tillsammans! När vi åkte bil till affären tidigare i dag ropade ett av barnen att han såg svanar nere på ett gärde vid den här lilla sjön och vi tänkte att vi skulle titta på de där svanarna! Och där låg de...en mamma, en pappa och fem ungar! Samma par som vi tittat på sen i våras...som låg och ruvade i ett vassbo i änden på sjön och som hållit till där i skymundan sedan dess. Nu var barnen rätt stora, nästan lika stora som föräldrarna men gråare och utan det gula på näbben. Tydligen vågade de nu hålla till på ett lite mer öppet ställe, en äng med en liten kanal som leder från sjön. Mamma och pappa var vaksamma, deras huvuden stack upp och spanade åt alla håll och när vi kom för nära skyndade hela gängen ner i kanalen och kom ur synhåll! Det var så fint att se dem. Så vackra, och så nära varandra! Tänk att det här paret kommer hit varenda år och dansar, lägger sina ägg, ruvar och tar hand om sina barn...lämnar oss och återkommer! Allt detta arbete...i livets tjänst. Så fint att se. 

'

Sen fortsatte vi mot själva den lilla sjön, som knappt är någon sjö nu när det är sommar och gräset och vassen breder ut sig. Bara en liten blå fläck en bra bit bort. Och inte många fåglar var det kvar heller. Barnen har väl blivit så stora att det har gått att dra vidare, mot större vatten. Kråkorna är trofasta förstås, och starar, och några små vadarfåglar en bra bit bort. En hare låg och vilade sig mitt i kornas höbal men for förskräckt iväg när vi kom cyklande. Vi tittade i våra kikare och jag spanade på fjärilar och sländor och vackra blommor. Och så kom en stor och grå fågel flygande. Tranan vi sett förra gången? Det var nog densamma men det var nog inte en trana utan en häger. En ensam häger som stod som en stilig herreman och spanade. Vad gjorde han här? När vi tröttnade på att titta och vände tillbaka lyfte han värdigt och flög bort över gräshavet till ett säkrare ställe. 

 Det vibrerar av liv överallt! Det rör sig och fladdrar och surrar...Sländor i mängder svävade över gräset. 

 Fjärilar drog från blomma till blomma och parningslekar ägde rum! 

Det är härligt att vara ute i allt detta! I naturen där allt pågår utan någon som helst tanke på varför. Det måste gå vidare. Det är det enda som betyder något. 

Fake news

I Läkartidningen kunde man nyss läsa att förskolebarn har väldigt hög sjukfrånvaro. I den yngsta åldersgruppen, 1-3 år, var sjukfrånvaron i ett område i landet så hög som 15,7 procent. Man tror att det är dålig luft som orsakar sjukdomarna och att den dåliga luften blir sämre ju större barngrupperna är.

Ja, det låter ju rätt självklart att det blir sämre luft ju fler människor som befinner sig i en lokal. Och så tänker man kanske att småbarn som slickar, dreglar, kravlar omkring, tar i varandra...lätt sprider omkring sina baciller. Och så tänker jag att barn som får sova för lite, får fraktas runt hit och dit varje dag från tidig ålder, som stressas av frånvaron av de närmsta familjemedlemmarna, som måste vara ute varje dag i varje väderlek utan att en mamma aktivt funderar över vilka kläder som sätts på och som kollar att vantar och mössor sitter som de ska lite då och då...ja, sånt där...Allt sånt där som gör att barnen kanske håller sig lite friskare.

Så, det hela låter rätt självklart...förskolebarn blir mycket sjuka. Ändå hajar jag till lite...så här skulle det ju inte vara. Läkartidningens bild frontalkrockar med Folkhälsomyndighetens rön och upptäckter nämligen. I år kom de ut med en rapport om att barnens psykiska hälsa blir bra med förskola. Förskolan är liksom helbra på allt möjligt...framtida skolresultat, matematisk utveckling, social utveckling, språkkunskaper MEN även barnens fysiska hälsa mår bra av förskola. Man skriver rent ut att: "De (förskolebarnen) har också en bättre psykisk hälsa och får färre infektioner, framför allt öroninflammationer." Men det är klart...barnen hade kanske varit ännu sjukare om de inte hade gått i förskolan. Och även om de är mycket sjuka i förskolan så kanske de åtminstone inte har öroninflammationer. Eller så är alltsammans fake news. I förskoleland är det inte lätt att veta. Och det spelar ingen större roll hur det är i verkligheten. Religionen är fastlagd. Förskola är bäst. Förskola är norm. Inget att snacka om. Säger verkligheten en sak...spelar ingen roll...det är bara att köra på, inte avvika från den utstakade rutten, aldrig låta tron svikta. Det ÄR bra.

Igår och idag...

...har det varit så underbart väder! Sommar! Vi gav oss ut till en liten sjö båda dagarna! Igår gick vi runt sjön och avslutade med fika och bad och idag blev det bara fika och bad! Det finns både strand och brygga att bada ifrån men barnen föredrog bryggan! En sommardag vid en skogssjö är underbar...dofterna och ljuden och ljuset! Trollsländor som glittrar och far fram som gammeldags propellerflygplan genom luften. Blåbär i blåbärsriset invid sjön. Flugor som surrar. Fjärilar som fladdrar förbi. Bråttom, bråttom. En orm som plötsligt ringlar iväg från den som varma sten den låg och gottade sig på. Man får se sig för, titta efter var man kliver. De pyttesmå grodorna som hoppar fram...som precis lämnat sitt gamla liv i vattnet och ska försöka klara sig på ett nytt sätt. Vattnet som blänker i förunderliga färger...blå, grå, grönt, silver i mjuka böljor, växlar färg och förändras från stund till stund. Det torra knastret från torra barr och ljung på marken. Allt rymmer så mycket...minnen och glädje...sommar...tid som sakta vrider sig...om och om igen. 

Juliträdgård!

Det är roligt i trädgården nu! Det händer så mycket. Det växer! De första grödorna börjar bli färdiga! Bären mognar! Det är mycket färg! 

Ringblommorna slår ut en efter en! Som gula solar i alla möjliga nyanser sprider de glädje omkring sig! 

Sockerärtornas blekgula blommor är också så fina! 

Och själva sockerärtorna har redan börjat bli klara! Snart kan vi skörda de första och provsmaka! 

De sista jordgubbarna lyser röda! De är inte så många att de räcker till att göra något med men det är väl fest att kunna gå och ta sig ett par jordgubbar när man blir sugen! Det tycker sexåringen i alla fall! 

De röda vinbären lyser som rubiner! 

 Nävorna blommar så fint i skuggrabatten! 

Och mina New Dawn-rosor dignar av knoppar och de första rosorna har slagit ut och när man går förbi måste man bara fånga en av dem och dra in den underbara hallonaktiga doften! 

Slöjor

För oss kvinnor tycks det alltid finnas en slöja. Är det inte ett tygstycke att dölja kvinnligheten med är det regler som försöker utplåna mödraskapet. Det är alltid något som måste döljas och tryckas ner och trampas på. Den svenska modellen har sin egen slöja att hänga på oss kvinnor. Det är inte vår kvinnlighet som är problemet. Det är vår moderlighet. Den måste kväsas och trampas ner och osynliggöras.

Jag läser om att unga flickor mår dåligt. Den psykiska ohälsan bland dem har ökat. Jag läser om att det har blivit vanligare bland unga människor att känna att könsidentiteten är osäker, det gäller fler flickor än pojkar.

Jag tänker att det inte är så konstigt. Det är svåra tider för kvinnor när driften att bli mor inte längre är önskvärd. Eller ännu värre...att föda ett barn är bra. Men att vilja ta hand om det är icke önskvärt. När drömmar och instinkter måste tryckas tillbaka blir det svårt. När man måste göra om sig blir det svårt. Det är svåra tider för kvinnor helt enkelt. Vi har vår egen slöja som håller oss i schack.

Sommarlovsdagarna...

...går, en efter en. Vi har tappat räkningen på hur länge lovet har varat och inte börjat räkna på när det är slut ännu. Det känns skönt. Vi gör inget särskilt. Jobbar och vilar i en bra blandning bara. 

Men i förrgår var vi på utflykt till en större stad i närheten. Vi gick på stan och gjorde några fynd. Sen åt vi på en restaurang vid Vänern. Och så åkte vi till en natur/lek/park...friluftsområde...så där med djur och växter och caféer  och kiosker och sånt. Och sen blev det en tur till IKEA för lite småshopping och kvällsmat. Det var roligt. Fyra av barnen fick vi med oss. Den äldsta jobbade och den näst äldsta var på vift i Stockholm tillsammans med en kompis och hans familj. Det äldsta av barnen som var med tyckte först att det var lite trist att vara ensam "stor" som han uttryckte det men det gick fort över och han både snackade med oss vuxna och lekte en hel del med särskilt sin minsta bror och verkade tycka riktigt mycket om det. Det är roligt när man ser hur tid tillbringad tillsammans gör gott och lockar fram barnasinnet och leklusten igen. 

Igår jobbade vi hela dagen med huset och tvätten och trädgården. Men fram emot kvällen lade vi ner arbetet och tog en liten kvällspromenad tillsammans med de två yngsta. Vi gick på ett järnvägsspår (där tågen går mycket sällan och vi vet när de går) för de små hade varit där med sin morfar häromdagen och hittat så mycket roligt skrot där...stora spikar från syllarna och skruvar och så fina stenar. De hittade en del nu också. Sedan vek vi av och slog in på stigen som går runt vår lilla fågelsjö. Det var svårt att ta sig fram för allt gräs och vass men det var ändå värt det för vi såg en hel del intressanta saker...grodor och tranor som flög över sjön, fina fjärilar och vackra blommor och så korna som hade strövat långt bort ända till änden på sjön...där stod de och idisslade i det höga gräset och såg ut att ha det bra! 

En trygghetsresa

Almedalsveckan är över. Jag har inte tittat eller lyssnat jättemycket men brottstycken har trängt sig in i min värld. Löfven har sin trygghetsresa, Anna Kinberg Batra pratar om sverigelöftet, Magdalena Andersson om välfärdslöftet, det är plikt hit och plikt dit, kräva sin rätt och göra sin plikt, ingen ska få nåt om den inte gör nåt, Sverige har inte råd att bara dela  ut bidrag hur som helst utan att få något tillbaka, Åkesson lyfte det gamla folkhemmet, det är värderingar, svenska, som måste accepteras...Det är retorik och jag känner obehag...på något sätt känns det illavarslande...hårda ord och hård stämning. 

Jag vill bry mig, blippar upp de olika talen och börjar läsa...orkar inte riktigt, jag blir arg och ledsen och får hjärtklappning. Men det är sommarlov...sommarsverige, regnigt och lite kallt men med sol som alltid bryter fram på eftermiddagen vad de än har sagt på vädret...har jag bara jag öppnar dörren. Jag har min familj. Jag har mitt hus. Trygghet och välfärd har vi skapat, jag och min man...även om omvärldens mörka moln glider in över oss på olika sätt ofta. Men vi håller emot, försöker bygga vårt eget, skapa det liv vi vill ha...på egen hand.

Vi arbetar med vårt. Jag odlar min trädgård. Sköter om den så mycket jag hinner och njuter av dofter och låter dem vandra in i mitt sinne och väcka minnen och förhoppningar till liv. Det lever och rötterna vandrar både framåt och bakåt i tiden. 

 Jordgubbar och ringblommor gläder oss varje dag och när jag plockar av jordgubbarna står ringblommorna där bredvid och jag kommer emot dem med mina jordiga händer...ringblomsdoften är så stark och så underligt härlig...väcker barndomens blombuketter till liv...gör mig glad. 

Det växer och växer och ogräs måste rensas...det är välgörande för både kropp och själ...jag böjer och kröker och tänker och mediterar, vilar och arbetar på samma gång...Ärtorna blommar och det är vackert...man längtar lite...blir det några färdiga ärtor? Kommer tillväxten gå bra? Man får se.

 Maken arbetar för oss och sönerna hjälper till. De bygger på vårt hus, gör det finare och bättre. Inget ROT-avdrag använder vi oss av. Vi har inte råd till det. Och inte lust heller egentligen. Vi har valt att leva på en lön och klarar av det också och då har man inte råd med ROT. De som hellre tar ansvar för sitt eget hem och sina egna barn får inte med av samhällets håvor, inga bidrag eller avdrag beviljas oss. Men det gör inget. Vi klarar oss. Och barnen får lära sig att arbeta, får kunskaper i arv av sin far, lär sig hugga i, ser resultat....

 När maken grovjobbar tar jag hand om allt det löpande...barnen och maten och disken och tvätten och trädgården...det är bra...arbetsfördelningen fungerar som den ska. Vi är effektiva och arbetar i harmoni med varandra...måltiderna bryter av arbetslunken...enkel lunch, kaffe och så kvällsmat...maken ser att det är tungt att bara göra servicearbete och rycker in fast han har fullt upp...diskar upp, torkar diskbänken, går ett varv med dammsugaren...Vi hjälps åt. Det är bra.

Allt är inte bara arbete. Det finns mycket annat omkring oss. Trädgården bjuder på blomster och dofter...på kvällen har vi tv och böcker och varandra att prata med. Det är omväxling och förnöjsamhet. En trygghetsresa på mörka vatten.