måndag 12 november 2018

Den farliga hemmafrun

Hemmafrun är död! Det har hon varit länge. Det är ingen nyhet.

Hemmafrun är död. Men ack så farlig. Som en ond zombie ligger hon där i ovigd mark och bidar sin tid. Hon bidar. Vid minsta vädring i luften på att vindarna vänder är hon beredd. Djupt inne i var kvinna bor hon. Ond och illvillig...eller lat och barnslig...eller behagsjuk och intitiativlös. Vilket man behagar. Eller allt av det.

Nu vände vindarna lite i riket. Någon vågade skriva en cool och raljerande artikel om huskvinnans återkomst...om att det inte längre är coolt att vara feminsit utan uttjatat och...ja trist. I våra dagar kan vi välja. Vi kan leka med rollerna. Leka hemmafru om vi vill. Behaga männen om vi vill det. Lyssna på mansplainarna och boosta deras självförtroende. Artikeln var fånig på många sätt men ändå...det var lite roligt att någon drev lite med pkfeminsterna.

Det blev farligt. I landet där hemmafrun inte finns vaknar hemmafruhatarna till liv illa kvickt. Artikel efter artikel vällde ut över riket under två veckors tid och fortfarande droppar det ut någon hemmafruartikel då och då...som ett stilla vårregn efter häftiga skyfall. Det hade ju börjat rycka i hemmafruzombielemmarna...eller så var det bara en misstanke om att den inneboende hemmafrun i var kvinna kanske skulle börja vakna till liv. Det måste kväsas. Omedelbart.

Jag är ju hemmafru. En sån där som lever i det fördolda. En som egentligen inte finns. En som inte borde finnas. En könsförrädare. Jag är ju som sagt hemmafru och som hemmafru har jag fullt upp. Jag har velat skriva om alla de här artiklarna som jag tagit mig tid att läsa. Men tiden är knapp för en hemmafru...det är mycket som ska skötas med huset och hemmet och barna och maten och allt det där. Och lov har det varit också...roligheter måste hinnas med. För roligt ska ju livet vara också.

Men i mitt tröga, infantila och barnrumpiga medvetande, fjättrad i mitt hus, har tankarna rört sig fritt och bearbetat textmassorna jag läst. Och meningarna kommer till mig nu när jag har en stund för mig själv, här vid mitt köksbord, i mitt villakvarter som är tyst och tomt. Här finns inga hemmafruar. Bara tre pensionärer. Och några katter. Annars är det tomt. Alla andra är på sina arbetsplatser och blir intellektuellt stimulerade och tjänar ihop till sina egna fickpengar. Fria. Både i kropp och själ. För på en arbetsplats är man inte fjättrad. Där rör man sig fritt mellan kontorsstolen och fikarummet, eller mellan kassan och butikshyllorna, eller mellan de olika barnen och rummen i förskolan.

I alla fall...strömmen av ord rinner i fåror...samlar sig i åar och floder och mynnar ut i konsensushavet...alla tycker samma sak. Alla som är med och tycker i alla fall. Mediakvinnorna samlar sina styrkor och sluter leden...möter den lilla lilla vindpusten av motstånd med en enad armé.

Fastän hemmafrun är död är hon livsfarlig.

Skribenterna pumpar ut sina budskap:

DET VAR SYND OM HEMMAFRUARNA:

Hemmafrudrömmen kräver underkastelse. Hemmafrun var fjättrad till (sic!) hemmet.

Hemmafrun får ett liv på någon annans nåder. Hon har ingen egen inkomst och blir utlämnad åt någon annans ekonomi, karriär, generositet.

Och...det kanske allvarligaste HEMMAFRUDRÖMMEN INNEBÄR EN SAMHÄLLSFARA:

Jag orkar inte sitta och citera och länka till alla som plötsligt fått lust att vräka ut sina åsikter och farhågor angående den döda hemmafrun. Googla...googla på "hemmafru" och hela debatten radar upp sig som ett glittrande pärlband. Jag kan dock inte låta bli ett citat: "Om hemmafrun blir ett ideal - eller tillräckligt hajpad för att tilltala fler än ett par procent - kommer garanterat politiska krav resas på att "låta familjen välja!. De som vurmar för familjens valfrihet brukar inte ha något emot att beskära kvinnans." skriver Linda Nordlund i artikeln "Att lajva hemmafru är farligt" i Expressen. Ty så farlig är hemmafrun att om ens bara några få procent av kvinnorna skulle få för sig att vilja försöka bli det så skulle något kunna släppas lös. Linda frågar sig inte varför. Men jag antar att hon misstänker att drömmen ligger på lur...slumrande...när som helst redo att poppa upp igen och det är därför detta måste slås ner. På stört.

Någon skriver att det kan verka harmlöst eller uppfriskande om en kvinna säger att hon vill behaga männen, drömma om hemmafrulivet, eller inte gillar andra tjejer. Men så är inte fallet. Detta är politik. Och denna politik kan få långsiktiga konsekvenser. Och Linda Nordlund beskriver konsekvenserna. Om hemmafrun får näsan över vattenytan kommer ett konservativt samhälle att kunna växa fram och då är det slut med valmöjligheterna. Alla måste bli hemmafruar.


HEMMAFRUN ÄR KARAKTÄRSLÖS, OANSVARIG, NAIV OCH EN SVIKARE:

Lotta Lundgren skriver att man inte kan bli vuxen utan att ta ansvar. Och att hemmafruar är fega, inte har priciper och knappt kan ta ansvar för sig själva. De är barnrumpor helt enkelt. Att ta ansvar betyder nämligen att tjäna pengar. Det är det enda. Hemmafruar som tog ansvar för hem och barn tog egentligen inte ansvar. De larvade bara omkring. Precis som man då får förmoda att dagisfröknar, städerskor, matpersonal, fritidspersonal numera gör. Fast det är klart. De är avlönade. Det gör hela skillnaden. De är inte beroende av någon sketen karl. Bara av staten. Och staten är inte alltid så jättesnäll. Priset för frihet och pengar många får betala är sjukskrivning och en usel pension. Eller båda.

Ann Heberlein skriver storsint nog att var och en ska få vara hemmafru så mycket hon vill. Ann är ju liberal gu'bevars. Men man ska vara medveten om att straffet kommer. Pensionen drabbas. Och ännu mer friheten. För frihet får man bara när man tjänar pengar, är oberoende, kan sticka när som helst...resande med lätt bagage och så där. tror jag att hon menar i alla fall. Det är oklart. Men hemmafruvalet är hursomhelst inte rationellt. Det strider mot förnuftet alltså. För individen är det irrationellt att bli beroende av en annan människa. Offra sin frihet. Det kan ingen hemkokt marmelad, oavsett mängd, vara värd. Och för samhället är hemmafrun irrationell. "Välfärden bygger nämligen på att alla, och då menar jag alla, arbetar. Det är vår plikt. Vi måste alla bidra efter bästa förmåga." Sin plikt...ja, det är viktigt att alla bidrar efter förmåga och gör sin plikt. Frågan är bara vad som är ens plikt. Att koka marmelad...ett klassiskt sätt att trycka ner andra kvinnor. Inte marmeladen då men resonemanget. Att en hemmafru är fånig. Hon har piffigt förkläde och kokar marmelad. Hon gör onödiga saker. Lallar runt. Som ett barn som leker vuxen. Så trycker en kvinna ner andra kvinnor. Utan att veta ett enda dugg om vad en hemmafru gjorde eller kan göra. En platt filosof skulle jag vilja påstå. Analysen om vad som är arbete, vad att göra sin plikt är, vad bidra innebär...är tunn.

Ja, det var det. Då är vi alla informerade om att kvinnor inte ska göra sig några illusioner. Dröm inga drömmar om frihet, barn och familj. Det är irrationellt. Arbeit macht frei.





måndag 5 november 2018

Höstlovet...

...är slut...och måndagen och vardagen är här igen! Vi har haft en fin vecka. Vi har inte gjort något särskilt alls. Men vi har vilat, varit utomhus mycket, tittat på bra filmer, fikat mycket, läst lite hemsnickrat skoljobb, sovit ut på morgnarna, varit uppe lite längre på kvällen, varit på skräpmatsrestaurang en gång...varit tillsammans...njutit av ledig tid! 

En eftermiddag var vi ute i skogen och tog ris! Vi hade en sån tur att markägaren hade avverkat massa småträd längs vägen...flera perfekta granar låg nedmejade...bara att klippa av så många granrisruskor vi behövde! Fika nere vid en vacker skogssjö blev det också! Härligt att njuta av höstfärger och höstluft!
Byggt lego har vi gjort! Massor av kreationer både efter ritning och eget huvud har det blivit! 








Eftersom det är allahelgonahelgen under höstlovet har det blivit några kyrkogårdsbesök! Vi har tänt ljus för de som gått hädan. Tänkt lite på dem. Njutit av vackra miljöer, varit utomhus, kommit i samspråk med andra kyrkogårdsbesökare, både kända och okända! Vi har blivit bjudna på kaffe och hembakt i kyrkan på den orten min pappa växte upp. Där fick vi ett trevligt samtal om kyrkor och gamla tider och släktingar och soldatsystemet i Sverige för länge sen...och annat! 
Vi har spelat spel...koronne och biljard och kort! Lata eftermiddagar är bra att ha emellanåt.

Vi har alltså haft ett härligt och enkelt och avslappnande lov. Vi är nöjda med det och arbetsveckan kan börja igen! Men så surfar jag runt på lite olika tidningar...och möts av de vanliga höstlovskrönikorna...de som kändisarbetarmammorna skriver. I år var Jenny Strömstedts värst. Det går ut på att lovet är hemskt...det är en evighetslång plåga. Föräldrarna får dåligt samvete. De får det av att skicka barn på fritids när det är lov. De får det ännu mer när barnen är för stora för fritids och ska vara ensamma hemma i en tom bostad hela dan. Och de får det av instagram...där de ser alla härliga utlandsbilder som de föräldrar som tar ledigt lägger ut. Och kontentan blir förstås inte...att det är jäkligt trist att föräldrar numera har blivit så fattiga att de inte längre kan finnas där för sina barn när barnen är lediga. Det hade de ju förr...på den gamla fattiga tiden. Men nu, när vi blivit nyfattiga, eller nyrika, eller bara totalt hjärntvättade av jämställdhetsideologin, då blir slutsatsen att det är lovet det är fel på. Det är fel att barn är lediga och får vila ut och ha det lugnt och skönt en vecka mitt på höstterminen. Det måste bort. Så att föräldrar slipper sitt dåliga samvete. Gött mos! 

tisdag 30 oktober 2018

Skärmtid

Jag läser att föräldrars skärmtid riskerar att påverka barnens utveckling. Föräldrarnas skärmanvändning kan påverka barnens språkutveckling, empati och förståelse samt förmåga att knyta an till sina föräldrar. En forskare säger att små barn behöver närhet, kärlek och uppmärksamhet för att hjärnan ska må bra och utvecklas på rätt sätt.

Självklart om man tänker efter...små barn behöver förstås närhet, kärlek och uppmärksamhet. Och om man sitter med telefoner och plattor och datorer för jämnan blir det ju mindre av den varan.

Men, ändå, är det lite lite lustigt att man för fram det här som ett problem...samtidigt som man inte finner det ett enda dugg problematiskt att små svenska barn mangrant lämnas in till förskolan vid ca 1 års ålder. En förskola där en kris pågår...med för stora barngrupper, för lite personal, för sjuk personal, med brist på vikarier, med outbildad personal...Ingen som har lust att forska på hur mycket närhet, kärlek och uppmärksamhet de små förskolebarnen får i förskolan?






söndag 28 oktober 2018

Lisbet Palme är död

Hon dog alldeles nyssens, 87 år gammal. Det är sorgligt när någon dör. Och man ska inte tala illa om de döda. Men...jag kan ändå lite låta bli att skriva lite om Lisbet och vad hon gjorde. Jag har inte tänkt så mycket på henne förut men när jag läser i tidningarna om henne inser jag att hon är enormt viktig. Hon har haft stort inflytande på det liv svenska familjer lever idag.

Jag läser om Lisbet i tidningarna som rapporterar om hennes död. Det sägs mest samma saker...hon var underbar...en förkämpe för barnens rättigheter och för kvinnornas jämställdhet...

Karin Wanngård säger att hon hade jättestor betydelse. Det viktigaste med henne var att hon såg till att förskolan byggdes ut så att kvinnor kunde vara ute i arbetslivet. Och att barnen fick ta del av det pedagogiska innehållet i förskolan.

I  Göteborgsposten står det att Lisbet passade på att ge journalister som följde med Olof Palme på officiella besök utomlands eller bevakade utländska besök i Sverige råd. Hon sa att de sociala frågorna inte fick glömmas bort. Hon var stolt över att Sveriges föräldraförsäkring som ser till att föräldrar kan vara hemma länge (jo, jag tackar jag), att kunna skola in sina barn och får vara borta från jobbet när barnen är sjuka. Det är ju detta som är förutsättningen för jämställdheten och för kvinnornas möjligheter att arbeta utanför hemmet.

Expressen kunde man läsa att Lisbet tillsammans med maken Olof dominerade svenskt samhällsliv och politik i många år.

Handelsminsistern Anna Linde twittrar om att Lisbets insatser för att utveckla svensk barnomsorg kommer att bli ihågkomna.

Skolpolitikern Anna Ekström twittrar också. Hon skriver att Lisbet var en outtröttlig förkämpe för barns rättigheter. Hon gick i spetsen när svensk förskola utvecklades från barnomsorg till utbildning.

Ingvar Carlsson säger att Lisbets coh Olofs liv och gärningar inte går att skilja åt. Lisbet hade dock en egen dagordning...hon stod upp för kvinnors jämställdhet och engagerade sig särskilt för barnens rättigheter. Hon var vitkig för dagis och förskolans tillkomst.

Ja, så går snacket. Lisbet var underbar. Och nu är hon död. Och tack vare henne och ett gäng andra snälla människor har vi det som vi har det. Barnen har rätt att vara på dagis från ett års ålder i mer än 40 timmar i veckan om det behövs. Alla kvinnor kan eller måste...beroende på kynne och inställning...lämna ifrån sig sina småttingar för att arbeta utanför hemmen. I förskolan får barnen sin utbildning i överfulla grupper av utarbetade pedagoger...eller av outbildade vikarier. Kvinnor lider av stress och sjukskrivningar. Skilsmässotalen är höga. Förskrivningar av psykofarmaka för barn ökar. Det blev bra. Barnens förkämpar, däribland alltså Lisbet, lyckades verkligen att värna barnen. Eller hur man ska se det.

Det är en rätt svindande tanke ändå...att allt liksom drivs framåt av enskilda individer...vissa människor, kvinnor tänker ut saker...drivna av sina egna åsikter och drömmar....drar upp riktilinjerna, påverkar rätt personer och styr in utvecklingen i en annan fåra...tiden tar en ny vändning och familjer, mammor, pappor och barn vänjs in i en ny verklighet med nya regler...sakta och säkert uppstår nya normer...det nya blir det gamla...det normala...Man får hoppas att tiden har sin gång och att det nya normala blir onormalt...att det blir fräscht och nytt och fint igen...det där gamla normala...att mammor, pappor och familjer kommer till heders igen och att småbarn slipper utbildning och får lov att vara barn. Kanske skulle vi behöva slippa starka kvinnokämpar som outtröttligt kämpar för att pådyvla andra sin personliga uppfattning och låter kvinnor vara starka i sina privatliv istället...bli empowered och in charge of sitt eget liv, betrodda att själva dra upp riktlinjerna för sig och de sina. 






torsdag 25 oktober 2018

En onsdagseftermiddag

Det är fina höstdagar vi har nu...kristallklar himmel och luft...sol och det där skarpa härliga ljuset...glitter och glimmer kring gulnat gräs och barrskogarna lyser i guld när den låga solens strålar faller på rätt sätt. Det är annorlunda att bara ha skolbarn. En stor bit av livet har tagits ifrån både barnen och mig. Friheten är borta. Det går inte längre att ta tillfället i akt när det bjuds..njuta av strålande dagar som man vill. Och egentligen är det väl som det ska, kanske...om skolan hade givit det den ska och det den borde. Men så är det inte riktigt. Onsdagen var en sån dag när jag tänkte lite extra på just det...FN-dagen...en dag som blivit stor i skolans värld...en dag när alla barn ska upplysas om sina rättigheter...och ha kul...fira hela dan! Så  min 7-åring befann sig i skolan sina 5 timmar och upplystes och roades...och ute pågick den vackra hösten för fullt. Det sved lite i hjärtat när jag tänkte på det...det hade väl varit både lärorikare och roligare att ge sig ut på en långtur i naturen. Men vi gjorde så gott vi kunde...direkt när han kom hem tog vi en liten tur i vår närnatur. Och den duger fint att njuta av! 7-åringen var trött efter dagen...blodsockret var lågt efter många timmar på lite mat...men med en macka med mortadella i magen piggnade han till och vi fick en fin stund tillsammans i det fria! 
Korna i hagen vid sjön var så fina...tjocka härliga pälsar och andedräkt som ångade i den kyliga luften. En av korna hade en liten kalv! Den låg för sig själv en bra bit bort från de andra och 7-åringen gick in i hagen (man får det) för att försöka klappa den. Men då blev det fart på kalven...den lunkade iväg till sin mor och fick sig en slurk mjölk och sen höll den sig vid hennes sida. 

En fin katt gick på rälsen (här går nästan inga tåg och vi vet när de kommer och de åker dessutom väldigt sakta så det är ingen fara)...en riktigt lurvig angorakatt! 7-åringen måste förstås klappa...en lång stund klappade han katten! 
Ja, vi fick en fin eftermiddag trots skolplikten. De större barnen hade väl också behövt lite luft men de slutar så sent att det inte ens är någon idé att ens tänka på någon promenad för delas del. 





måndag 22 oktober 2018

Måndan är här...igen...

...och en hel vecka har gått sen jag skrev något sist! Inte för att det spelar någon roll...det jag skriver angår ingen annan än mig egentligen...och inte händer det något särskilt heller! Dagarna går som de vill och kan. Fast förra veckan var vi sjuka...influensa måste det väl ha varit...och inte är vi friska än...inte alla i alla fall...men det blir bättre. Så förra veckan var lugn...tv och spel och lite, lite skolverksamhet för de som orkade. Jag var bland de sjukaste men vad gör man? Det är bara att jobba på...och det hjälper ju lite grand tycker jag...blir piggare av lite jobb...och sen vila igen...tvätten och maten och disken och plocket går inte att slippa. Och så slängde jag in lite fönsterputsning och ren-bäddning-av-alldeles-för-många-sängar också...och ångrade mig lite undertiden men det är ju skönt när det är gjort i alla fall. Maken passade på att resa bort också när det nu ändå var jobbigare än vanligt. men det gick bra.

Helgen blev en lugn historia också...inget särskilt alls...matlagning och tv-tittande. Såg Vår tid är nu på fredagen...alla gillar den...och så såg vi första avsnittet av The Crown på lördagen. Jag har sett båda säsongerna förut men så kom vi att prata om smog av någon anledning och då kom jag att tänka på the Crown och sen på att maken och de två tv-tittande barnen också kanske skulle gilla den...och det gjorde de. 
En kort promenad tog vi på lördagseftermiddagen...det var skönt att komma ut...det mesta av det gula ligger på marken...träden blir som svarta skelett...himlen blå som kinaporslin...Det är vackert. 



Vi såg rådjur...två på vägen till promenadslingan...de kom skuttande över vägen i rasande fart...Och sen såg vi tre på vägen hem...mor och barn...vackert. 
Och idag är det skola igen...för nästan alla barnen! Det var lite lagom kallt i morse när vi cyklade iväg...vackert och uppiggande! En ny vecka är igångdragen! Bara en...och sen är det lov igen! Det tycker vi om! 


måndag 15 oktober 2018

Naturlagar

Idag var ljuset ett annat när jag drog isär gardinerna. Höstens sprakande färger fanns där än men de hade ändrat ton...blivit mildare och dovare...vinterns färger lurar bakom hörnet... 
Det hände över en natt. 

Men annars är allt som vanligt därute. Livet går sin gilla gång. Regeringsbildningen rullar vidare. Vi får se vad som händer. Influensan är på väg. Hit till vårt hus har den redan kommit...onda halsar och feber och frossa...De som är friska går till skolan som vanligt. Precis som alla andra barn. Och de små därute...de levereras till förskolan precis som vanligt om de är friska. Det normala.

I lokaltidningen rapporteras det om den nya förskolan som snart är färdig. Den byggnad där 95 barn snart ska härbärgeras på dagarna. Den är snart på plats. Den blev dyr. 18,2 miljoner kronor skulle den ha kostat men den landade visst på nästan 25 miljoner. I kommunen finns redan 33 stycken förskolor samt fyra pedagogisk-omsorgs-placeringsformer...det man tidigare kallade dagmamma. Och nu snart blir det en 34:e förskola alltså. Ändå är bristen på förskoleplatser stor. Snittet på barngrupperna i kommunen ligger på 19 barn. Det är svårt att hitta utbildad personal och vikarier. 

Det är märkligt när man tänker på det...hur märkligt det ändå är. 25 miljoner kronor kostar det att få in 95 barn i verksamhet. Och så tillkommer personalkostnaderna. Och maten. Och städningen. Och leveranserna av diverse saker till och från förskolan. Dyrt. Undrar om någon räknar på när en sån här inrättning egentligen börjar betala sig. För det är väl liksom meningen...att stordriften ska vara ekonomiskt fördelaktig? Att det ska bli lönsammare för samhället...att alla de skattekronor mammorna bidrar med till statskassan ska göra oss rikare. Men när händer det? Händer det alls? Nä, det gör det ju inte förstås. Det fårstår väl var och en när man tänker lite närmare på det. Inte ens om man inte bygger några nya förskolor är det lönsamt med dagis. Men man kämpar på för att försöka göra det mindre kostsamt ändå. Det förstår man när man läser på olika förskolerelaterade sidor på socoala medier...det är stordagis som gäller...precis som här i stan...där man nu alltså får en förskola för 95 barn...Det är förskolor med 100 barn och 5 avdelningar (20 barn per grupp alltså) och till och med förskolor med 150 barn. Ofta är förskolorna byggda som stora "lador" med ett torg i mitten där man kan ha alla barnen på samma gång...det är väl för att kunna plocka runt med barnen och personalen för att täcka upp för att personalen inte jobbar 12 timmar/dag...

Men det kanske inte spelar någon roll att det är dyrt. Förskolan har ju andra uppgifter också...det är ju lärandet. Förskolan är en skolform och personalen är lärare. Barnen lär sig sånt de inte kan lära sig hemma...de får utbildning helt enkelt. Och nu får man ju dessutom en helt ny läroplan i förskolan. en underbar läroplan där: ”Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig (…) Utbildningen ska ge barnen möjlighet att utveckla sin förmåga till empati och omtanke om andra genom att uppmuntra och stärka deras medkänsla och inlevelse i andra människors situation (…) Förskolan ska vara en levande social gemenskap som ger trygghet samt vilja och lust att lära” (SKOLFS 2018:50)Men...det är klart...den idén faller ju lite när det är svårt att få tag på utbildad personal. Och att personalen ofta är sjuk och det är svårt att hitta vikarier, särskilt utbildade vikarier. Och så är det ju det där ständiga problemet med gruppstorlekarna...barngrupperna är ju så stora att det låter lite svårt att bedriva undervisning (om man nu kan bedriva undervisning på ritkigt med så små barn...eller om de nu verkligen egentligen på riktigt ens behöver undervisning föstås). Så själva utbildningstanken får man nog också ge upp...den verkar inte riktigt funka så bra som man vill inbilla sig att den gör...eller ens skulle kunna göra ens under de mest ideala former. 

Men strunt samma. Det är som det är. Förskolesverige är färdigformat. Det är så här det ska vara. Hela samhället är uppbyggt kring att alla barn lämnas in till institutionsomsorg under hela sin barndom. Det finns inga andra tankar kring hur annars barndomen skulle kunna drivas runt. Detta är det normala. Denna idé kan icke ruckas på. Vi harvar vidare. Och ute går det obönhörligt mot vinter. Såna är naturlagarna.