fredag 16 februari 2018

Jag läser...

...den här boken...Feltänkt av Inger Enkvist. Den är bra. Fast obehaglig. Den handlar om skolan. Om varför det ser ut som det gör i verksamhetet. Enkvist undersöker alla strömningar som lett fram till den kunskapssyn och den inriktning skolan har fått i Sverige. Och det är inte roligt att inse att allt obehag jag känner och allt tokigt jag ser i mina barns skolvärld är resultatet av decennier av snedvridning av skolverksamheten. 
Jag är inte färdig med boken än. Man får läsa långsamt och tänka. Men hittills har jag läst om hur synen på individualitet, på medfödd kreatitivitet som ska blomma om barnet får vara ifred, om eget ansvar, om autonomi, om en icke-auktoritär lärrarroll som öppnar upp för andra auktoriteter...kompistrycket, och om IT-satsningarna. Allt jag läser får klockor att ringa och larma...jag känner igen...jag förstår varför det ser ut som det gör på riktigt därute i skolan. I mina barns skolor.

Jag tänker på den senaste veckan...det jag hört mina barn berätta om sin skolgång.

I mellanstadiet tittar de på film i engelskan. En tv-serie från utbildningsradion...läraren gör säkert så gott den kan...går igenom innan och låter eleverna jobba med filmen efteråt genom att svara på frågor i ett häfte. En glosläxa har givits också. En av tre hittills denna termin. eller om det var två. Minns inte riktigt. Jag funderar...vad exakt lär sig barnen? På vilket sätt är kunskapsöverföringen systematiserad för att skapa en planlagd inlärning? Jag tror att det mest bli något slags planlöst harvande tyvärr.

I svenskan ska de jobba med att skriva filmmanus. I grupp. Sen ska ett professionellt tv-team komma och filma. Kanske? Eller om sonen fattat fel. Vi får se. Det kommer nog ta sin tid. Undrar vad exakt barnen kommer att lära sig. Hur exakt kommer deras svenska språk att utvecklas? Vad är planen? 

I högstadiet skriver eleverna om romarriket. Ämnet är stort. Och det kan bli hur stort som helst. Läraren har inte riktigt givit några riktlinjer. Barnen ska läsa på olika ställen och sammanställa, tänka själv, resonera, dra slutsatser...och kanske lära sig något om romarriket. Det blir väl kanske något. men blir det en struktur? Vad var innan...varför blev det som det blev...vilket kom först och vilket sen...vad kom efteråt? Tror inte det. Läraren bryr sig inte så mycket om det. Eleverna är sysselsatta på sina plattor och läraren kan gå runt och fråga om någon vill ha hjälp. Sen skickas allt in och läraren kan läsa och stämpla dit en bokstav.

I tyskan i högstadiet jobbar de med realia. Tyska städer. Barnen skulle skriva ner ett antal meningar om några tyska städer på tyska. Först på svenska och sen på tyska. Det är svårt. Särskilt när man inte kan tyska. Och det kan man inte när ingen lär ut något om det. Ett grammatiskt moment har hittills gåtts igenom i tyskan i 7:an. Eller kanske två. Oklart hur det ligger till. Men inte mycket. Barnen vet hur presens fungerar. De har inte lärt sig ackusativböjning, inte dativböjning, inte genitiv, inte hur prepositionerna fungerar, inte perfekt, inte imperfekt, inte adjektivkomparation, inte adjektivets svaga eller starka böjning. Och väldigt få ord har lärts ut och tränats in. Alltså har barnen nästan noll verktyg att kunna skriva tyska meningar. Det blir någon slags terapiverksamhet. Vi leker att vi lär oss tyska. 

Varje vecka får jag ytterligare exempel på hur dåligt det fungerar därute i skolorna. Åtminstone här. Men så ser det nog ut överallt i varierande grad. Annars skulle det inte behöva skrivas böcker om eländet. Och jag sliter mitt hår i frustration. Det känns pyrt att skicka ut sina ungar i en verksamhet i timmar varje dag och veta att de inte lär sig det de ska lära sig. Och att de dessutom är utsatta för timmar av någonting...någonting som förmodligen skadar mer än det ger något. Det är ledsamt. 

Helgen är här...

...och sportlovet börjar snart! Det ska bli skönt! Ute är det härlig vinter...det kommer mer snö...vita stora flingor faller sakta och fyller på snötäcket! Idag blir det städning och lite bakning innan skolbarnen kommer hem! 

Vardagarna går så fort! Jag gillar dem så mycket! Vi har en så bra blandning av jobb och skoj tycker jag! Ramen är fastlagd...städning, tvättning, matlagning och skola...och så ryms det annat också! Igår blev det lite extra mycket målning! Vi tittade i den där boken N fick i födelsedagspresent och fastnade för ett uppslag med fina vallmor! Detta ville vi göra! Och det var kul och blev fint...man fick göra tjocka vattniga färgrundlar och sedan vicka på pappret så färgen rann ner och bildade stjälkar! 
¨
Hela förmiddagen sken solen så fint och snön gnistrade underbart! Jag har länge tänkt bära ner våra skidor från vinden men inte kommit mig för...det har börjat slaska, det har varit för kallt, jag har varit för trött...alltid har det varit något som stått i vägen. Men nu! Nu blev det av! Och N var eld och lågot! Han traskade runt i sina pjäxor och ville bara ut! Och när vi äntligen tog oss ut...efter lunchen...blev himlen vit och snön slutade glittra! Men det gjorde inte så mycket! Vi bar iväg våra skidor till fotbollsplanen i närheten där det finns ett spår i alla fall! Och sen åkte vi! Och det var jättekul! N åkte riktigt bra fastän det var två år sen sist! Och jag åkte också bra fastän det var lika längen sen jag stod på skidor! Nu hoppas vi att snön ligger kvar den här veckan så vi kan åka mer och att storebröderna får vara med! 
Sen var det skönt att komma hem och in i värmen! På förmiddagen hade jag bakat siktkakor och de festade vi på när skolbarnen kom hem! 

En fin dag fick vi igår! En underbar vardag med både jobb och roligheter! 

onsdag 14 februari 2018

Den fantastiska förskolan?

Häromdagen kunde man läsa att den fantastiska svenska förskolan inte mår bra. Den svenska förskolan är fantastisk. Så är det bara. Fokus är omsorg, lek och lärande och detta skapar en trygghet hos både barn och föräldrar. Och barnen får utvecklas tillsammans med sina kompisar coh föräldrarna kan gå till jobbet och veta att barnen har det bra! Så allt är...ja, helt fantastiskt.

Men det är ändå inte riktigt bra.

Runt 40 % av barnskötarna tycker att arbetet är psykiskt ansträngande dagligen.

18 % av barnsktarna har dagligen svårt att hinna med toalettbesök.

45 % av de barnskötare som upplever arbetet som psykiskt ansträngande säger att de dagligen överväger att lämna yrket.

Det är för lite personal. 30% av barnskötarna anser att bemanningen är otillräcklig varje dag.

Barngrupperna är för stora. 60% av förskoleavdelningarna överskrider Skolverkets riktlinjer för gruppstorlekar. Fast detta kanske till och med är en underdrift...på fb-sidan förskoleupproret vände sig flera mot den uppgiften och trodde inte att det var riktigt sant.

Det är för få tillvidareanställda. Personalomsättningen är stor. Tryggheten för barnen minskar och belastningen på ordinarie personal ökar.

Men trots problemen som på något sätt ändå verkar stora råder det inget tvivel om saken. FÖRSKOLAN ÄR FANTASTISK. Fast den måste bli bättre så klart. För fantastiskt är liksom inte fantastiskt nog. Märkligt nog.





En förskola av hög kvalité är bra för barnen, men också en förutsättning för såväl jämställdhet som hög sysselsättning. Ökade resurser till förskolan är en av de viktigaste och riktigaste investeringar i Sveriges framtid som vi kan göra.
Tobias Baudin



.


Barns villkor

Jag läser lite här och lite där om förskolan. Det slår mig hur mycket förskolan har blivit en egen varelse...en samhällskropp som är självgående...den skapades till gagn för människan...tja, så att mammorna skulle kunna bli fria och sen hette det att de skulle bli nyttiga och för att barnen skulle bli fria och sedanblev det mera fokus på att de skulle lära sig...och sedan drog skaparen handen från skapelsen och drog sig tillbaka in i mörkret. Nu lever den vidare och översteprästerna tolkar och funderar, analyserar och löser problem...

I media presenteras glimtar av tolkningarna och samtidigt avslöjas vilken syn på barn och barndom och föräldraskap som har växt fram.

Nyss kunde man läsa om en supernanny som berättar om hur man märker att ens barn inte trivs på förskolan. Man ska fundera lite extra om ens barn börjar ställa ovanliga frågor om sin förskola eller inte ens vill gå dit. Då kan det vara ett tecken på att allt inte är som det ska. Supernannyn säger att det kan vara svårt att som förälder känna att man har tillräcklig inblick i barnens vardag på förskolan och i skolan. Det kan helt enkelt vara svårt att upptäcka när ett barn inte mår bra i skolmiljön, särskilt om barnet ännu inte lärt sig prata.

Men det finns i alla fall yttre tecken..man får titta efter om barnens basbehov är uppfyllda...att barnet är mätt, har vilat och fått sin blöja bytt.

Man får titta efter förändringar i barnets beteende. Om barnet har ett språk får föräldern ställa fiffiga frågor för att få information.

Man kan som förälder vara med i förskolan en halvdag eller en dag. Då kan man se hur  barnets dag ser ut och vad barnet gör där.

Ja, det låter ju fint. Men ändå så outsägligt ledsamt. Plattformen är fastlagd. Barnen ska vara i förskolan. Ja, barnen ska gå i skolan...man kan till och med säga att barn som ännu inte lärt sig prata går i skolan...utan att problematisera just det faktumet. Ska barn som ännu inte kan prata gå i skolan. Det är helt normalt att föräldrar inte riktigt vet hur deras egna barn har det på dagarna. Det är så det är. Och om man börjar misstänka att barnet inte trivs...då får man försöka luska ut varför....försöka få någon slags bild av hur det lilla barnet har det på dagarna. Man får börja med att utröna att barnet får sina basbehov omsedda---mat, vila, blöja. Men vad är det för barndom? Räcker det? Är det verkligen normalt att föräldrar inte vet hur deras små barn har det på dagarna? Är det verkligen normalt att små barn inte fostras nära sina närmsta? Behöver inte barn så mycket mycket mer än att få sina basbehov omsedda? Men ingen undrar. Ingen funderar. Man nöjer sig med att skrapa på ytan. Vi försöker lösa konsekvensproblemen som uppstår när basen är sjuk.


tisdag 13 februari 2018

Tisdag förmiddag!

Tisdag förmiddag har kommit och gått! En dag bland andra. Lik alla de andra vardagarna. En härlig dag. En dag att glädja sig åt. Jag njuter i fulla drag av att ha mitt yngsta barn hemma! Tänk vad härligt att få vara tillsammans med sitt stora barn på det här sättet! Tänk att jag har fått vara med fullt ut i hans utveckling från bäbis till ett ganska stort, mycket kapabelt och klokt barn! 

Vi städade och tvättade och diskade och bäddade och allt det andra precis som vanligt! Jag satte även en semmelbulledeg som fick jäsa när vi startade vår lilla skola! 

N har börjat lära sig klockan! Bara hel och halv timme ännu men någonstans ska man ju börja! Och det går lätt som en plätt än så länge! 
N kan skriva ganska fint nu och ville idag börja lära sig skrivstil! Jag fick skriva på ett papper bredvid och så härmade han! Det gick ju ganska bra!
Sedan bakade jag ut mina semmelbullar och N hade ingen lust att hjälpa till! "Ropa när du är klar!" ropade han och sprang upp på övervåningen och byggde lego! En fin legoradio hade han byggt efter ritning...från en ny legolåda han fick i födelsedagspresent! 
Sen blev det läsning! Det går bättre och bättre...det mesta går med bra flyt nu! Det verkar som om skrivträningen boostar läsningen! Eller så tror jag i alla fall! 
Vi klämde in en teckningslektion också! N fick en bok av mig när han fyllde år...en teckningsbok jag hittade på ICA MAXI! Den var jättebra tycker jag...massor med fina teckningsuppgifter att göra! 
Idag fick det bli ett spökslott! Jag tycker att det blev väldigt fint! 
Och så spelade vi piano! Det är vad N tycker är allra roligast! Han spelar många gånger varje dag och är bra på att ta ut låtar med höger hand själv! Han har kommit ganska långt i boken och det blir lättare och lättare att få ihop båda händerna tillsammans! 
Och nu har vi ätit lunch och röjt upp efter den och N är ute i trädgården och bygger snögrejer i solen och jag ska också gå ut en sväng och få luft och sol! 







måndag 12 februari 2018

Människorollen!

DN kunde man häromdagen läsa om mansrollen....och så fick man sig lite till livs vad gäller kvinnorollen också på köpet.
Det hela tog sitt avstamp i en dokumentär om gruppterapi för manliga fångar i nåt fängelse i USA. De flesta fängelsekunderna har haft ett fattigt substitut för gemenskap i olika kriminella sammanslutningar. Och så slutar det i katastrof. Det som var gemensamt för männen var frånvarande pappor, pappor som behandlat barnen illa. Och så blir de likadana själva mot sina egna barn. 
Ja, det låter inte så märkligt. Det är väl så här det är och alltid har varit. Blir man illa behandlad och sviken är det inte så lätt att få någon ordning på livet. Det är lätt att upprepa mönster från barndomen i sitt vuxenliv. 
Lisa Magnusson som skrivit krönikan drar paralleller mellan dokumentären och det jämställda Sverige. Det är så här illa här också. Hon refererar till en undersökning om vilka barn pratar med om de behöver prata...fler barn pratar med "ingen" än med "pappa. Så dålig kontakt har svenska barn med sina pappor. 
Man förstår att Lisa menar att det är mansrollens fel. Det är mansrollen som förstör kontakten mellan pappa och barn. 
Och så kommer slutklämmen. Och den förbryllar mig. Mycket.
"Och säga vad man vill om kvinnorollen, den är snäv och gör ont och skadar oss. Men den förnekar oss åtminstone inte våra innersta väsen, den hindrar oss inte att bygga djupa och meningsfulla relationer, den berövar oss inte våra barn."
Ok. Kvinnorollen är snäv och gör ont och skadar oss. Vilken kvinnoroll? Den nya? Den där man som kvinna förväntas lämna ifrån sig sina barn kring 1 års ålder. Helst tidigare. Till pappan. Och efter det är det dagis tur. Den kvinnoroll där man förväntas hellre göra karriär inom vilken bransch som helst, tex som kassabiträde, än att ta hand om sina egna små? Den kvinnoroll vi tilldelats som gång efter annan slår fast att familj, barn, hem är dåligt för oss? Den där vi ska jaga pensionspoäng, göra karriär, inte vabba en dag mer än papporna, inte jobba deltid, inte vara föräldralediga en enda dag i onödan, inte vilja ta hand om barn? Eller menar hon den traditionella kvinnorollen? Den som innehöll en förväntan om att kvinnan skulle ta hand om hem och barn? Som innehöll en förväntan om att mammor tyckte att det var viktigt, meningsfullt, kanske roligt, att ta hand om egna barn och dessutom att sköta om hemmet? För det talar Lisa inte om. 
Hon berättar inte vad hon syftar på. Om hon menar att den nya kvinnorollen är snäv, gör ont och skadar oss är jag helt med på noterna. Det tror jag att den gör. Men jag antar att hon inte menar så. Hon menar nog att den traditionella kvinnorollen är snäv, gör ont och skadar oss. Och då blir det lite märkligt. 
Kvinnor kunde arbeta utanför hemmet förr. Inte alla, och inte inom alla de branscher som finns nu...för de fanns inte. Det fanns ingen massbarnomsorgsmarknad som kunde svälja en mängd kvinnors förvärvsarbetsinsats. Det fanns inte en mängd affärer där folk skulle lägga sina surt förvärvade slantar...på i många fall skräp...plast, onödig heminredning, godis, snacks, färdigmat...Det fanns inte en enorm offentlig sektor...det fanns inte en massa socialsekreterare och kuratorer och psykologer...jag antar att de inte behövdes. Men kvinnor kunde förvärvsarbeta...vissa när barnen var små...det fanns barnflickor...andra kunde vänta till barnen började skolan...och andra hade inget behov eller lust att göra det alls. Nu är det snävare. Nu måste kvinnor förvärvsarbeta. Punkt. Annars räcker inte pengarna. Annars tittar folk snett på dem. Det är inte normalt att inte arbeta utanför hemmet. 
Kvinnorollen gör ont. Ok. Den nya kvinnorollen gör nog ont. Där är jag med. Det gör nog ont att inte få ta hand om sina små. Att vara tvungen att lämna in dem på förskoleinstitutionerna när de är knappt mer än bäbisar. När de inte kan prata. Inte göra sig förstådda. Nyss lärt sig gå. Det gör nog ont att vara ifrån barnen många timmar varje dag. Att missa det finaste man fått av livet. Den gamla kvinnorollen? Tja, jag vet inte. Kanske tyckte alla mammor att det var vidrigt att vara tvungen att ta hand om sin egen avkomma? Vad vet jag. De jag känner, kände, som varit med om det, inklusive mig själv...not så much. Tvärtom. Att ta hand om hemmet...städa och laga mat och tvätta...Tja, det måste göras. Någon måste göra det. Om inte man själv så är det någon annan...kanske jag själv i ett annat hem...på en arbetsplats...Ungefär likadant alltså. Och om man inte gör det på dagen så blir det...på kvällen, på helgerna. Bättre? 
Kvinnorollen skadar oss? Jag antar att Lisa syftar på den nya kvinnorollen här. Och jag håller med. Den nya kvinnorollen skadar oss. Den slår fast att vi ska arbeta heltid utanför hemmen. Vi ska ändå hinna med hälften (karln tar hand om resten om det är nån ordning på hans mansroll) av hushållsarbetet och omsorgen och omtanken av barnen. Man ska vara snygg. Vältränad. Lyckad. Man ska ha ett vackert hem. Det är mycket man ska. Allt utom att ta hand om sitt eget på dagtid. Och det är klart att man blir skadad. Och utsliten. Och ledsen. Eller så tror jag i alla fall. Jag skulle bli det. 
Så here we are...ett nytt samhälle har växt fram. Och jag tycker att det är fånigt att prata om könsroller alls. Vi har ingen mansroll och ingen kvinnoroll längre. Vi har en människoroll. Den fastslår att syftet med vår existens är att arbeta för staten. Vi ska göra rätt för oss, gå till jobbet och bidra. Hemmet och barnen. De kommer sist. På nöjeskontot. Och den här nya människonormen...den tycker jag är snäv, gör ont och skadar oss. 

söndag 11 februari 2018

Födelsedagar!

I helgen har vi firat två av våra barn! De fyller med ett dygns mellanrum! Det är så lustigt med de här två...de är så lika varandra...lockigt hår, har samma kroppsbyggnad, har samma humör...deras förlossningar var till och med nästan på pricken lika...start med vattenavgång och sedan gick det så fort att vi knappt tog oss in till förlossningen! 
Här är mina februarikillar som bäbisar! Känns som igår och en evighet sen på samma gång! Den äldste är nu 14 år...på i gränslandet mellan barn och ungdom. Och lillebror är 7 år...också en slags gränsålder...ett lite större barn som förstår och kan på ett helt annat sätt än tidigare. 
Det är roligt att fylla år och det var roligt att vara med och hjälpa till. N hjälpte till med kakbak och tårtförberedelser med liv och lust!
Efter bakning och städning i fredags tog vi en tur hem till mina föräldrar. 11-åringen har varit sjuk i influensan och han har legat och vilat mest hela tiden i nästan två veckor men nu var han så pass frisk att han kunde gå ut! Det var skönt att få luft och sol! Vädret var härligt och lite klättring i våra små "berg" hanns med på vägen! 

Och så blev det dags för kalaset! Kakor och tårtor som vanligt...
kalljästa bullar, wienerlängder, schackrutor och nougatkakor...
Moussetårta med tre olika mousser i lager och en citronsmakande säbytårta blev det den här gången! 
Vi åt kvällsmat tillsammans också....köttfärspaj, ost- och skinkpaj, små smördegspiroger, saffranspasta och kycklingspett...ost och vindruvor och baguetter! 
Efter maten tittade vi på melodifestivalen..och stod knappt ut...både låtar och mellansnack var snudd på olidligt och det var en befrielse när det var slut och vi kunde titta på Mamma Mia istället! Underbar musik och härlig handling! En fin avslutning på födelsedagsfirandet!