Mors dag

Idag är det mors dag! Vad skulle man vara utan sin mamma? Den där människan som funnits där för en i ur och skur…stötta och tjatat, älskat och tillrättavisat, brytt sig, oroat sig, kramat och servat, som man kunnat anförtro sig åt, bita ifrån mot, behandlat illa fast man älskar henne, den man vet att man har i alla väder. Det är underbart att vara mamma. Men också svårt och hårt ibland.

I Sverige är det extra svårt att vara mamma. Och det beror på att mammor är för mycket mammor. De behöver avlastning från mammandet…för det tar för mycket tid från de viktigare sakerna. Nyss kom Annika Strandhäll med förslaget att föräldralediga mammor ska få lämna sina stora barn till förskolan i mer än 15 timmar om de vill det. De ska få lämna bort de stora barnen i 30 timmar om de så vill. Papporna som är föräldralediga vet jag inte…de måste kanske vara tvungna att ha alla sina barn hemma när de är föräldralediga med ett litet barn.

Annika Strandhäll skriver att det är så hemskt för mammorna i Sverige. De gör merparten av det obetalda hemarbetet, de tar ut mest föräldraledighet, de bär huvudansvaret för barnen och de är mer än dubbelt så sjukskrivna som männen. Sveriges mammor går sönder säger Annika. Det är så hemskt för mammorna att de tvingas börja studera för att få rätt att lämna bort sina barn när de är föräldralediga. Om de studerar får de rätt till fler timmar på förskolan.

Annika säger att den tid mammorna lägger på att bla ta hand om barn kunde kvinnorna istället ha lagt på återhämtning, karriär och socialt liv.

Man (jag) vill bara gråta när jag läser sånt här. När ska någon säga att Sveriges mammor går sönder för att de inte har tid att vara mammor. När ska någon säga att det är orätt att någon ska vara tvungen att BÅDE utföra obetalt arbete hemma och betalt arbete borta? Varför kan inte det viktiga arbete som utförs i hemmen anses vara ett arbete? Det är ju ett arbete? När ska någon säga att det är många som tycker att det är en karriär att vara mamma? Att det är återhämtning att få vara med sina barn…i alla fall när man har tid för dem? Och att ta hand om barn också kan innebära att ha ett socialt liv…särskilt om det finns andra mammor hemma som också tar hand om sina barn?

När ska Sveriges mammor inse att de är grundlurade och kräva att få ta hand om sina egna barn? När ska vi säga att vi blir friskare och gladare av att slippa dubbelarbete och få lov att ägna åt oss det viktigaste arbetet…våra barn och vårt hem?

Tänk hur vi har det? Blir ni inte förbannade? Ska vi gå och låtsas att det är roligare att jobba åt andra, utföra trista och monotona jobb, slita ut oss, stressa och hetsa...under den tid vi har små barn? Hur f-n har man fått oss till det? Hur f-n har vi gått med på att staten betalar en hel drös med pengar till varje unge som går på förskola när den mamma som tar hand om sina egna barn inte får ett ruttet öre? Och till och med måste höra att det arbete som utförs i hemmen är skit...att den tiden är värdelös och borde lagts på karriär, egen återhämtning och sociala aktiviteter...inte på våra barn. Vad är det för jävla samhälle vi lever i egentligen? 

Jag har slunkit ur systemet. Och det har jag gjort tack vare min man som vill försörja mig och sina barn. Jag har en sån där sketen karl som inte tagit ut några föräldradagar, inte vabbat, inte varit sjukskriven att tacka för det finaste jag fått...att få ta hand om våra barn och vårt gemensamma hem. En sån man är guld värd...han är god...till skillnad från den stat som till varje pris försöker trampa sönder moderskapet och de svenska familjerna och som tar varje chans att förtala mammor...och som verkar hata barn. Innerst inne kanske folk fattar. De skaffar ju inga barn längre. Och det gör de rätt i. Sen kan staten stå där och undra hur det här landet ska drivas vidare. 

Alla barn

Jag lyssnar på en rektor för en förskola. Hon berättar om hur viktigt det är att barn går i förskolan. Hon är rektor för en förskola där 87,6 % av barnen har utländsk bakgrund. 95,6 % av de utländska barnen i det här området är inskrivna på förskolan. Trots detta är man inte nöjd. Man vill att ALLA barn ska gå i förskola. Man arbetar och bearbetar föräldrarna till dessa barn. Man har öppet hus på förskolan. Man har familjekvällar. Man upplyser också om att det finns en öppen förskola. Den är jättebra för den är bryggan mellan hem och förskola. Och där pratar man med föräldrarna om hur bra det är för barn att gå i förskola. Jaha, öppna förskolan är alltså främst till för att få föräldrar att fatta att de ska skicka sina barn till förskolan. Till, i det här fallet, en verksamhet där 87 % av barnen inte har svenska som modersmål. Lite skumt kan jag tycka. Jag trodde att öppna förskolan var till för att föräldrar och barn skulle kunna ha lite trevligt tillsammans…prata och leka med andra föräldrar och barn. Men icke alltså. Allt handlar om att få in alla barn i förskolan.

Ingenting kommer frivilligt

Liberalernas Gulan Avci vill ju som bekant införa obligatorisk förskola, 30 timmar i veckan, för alla barn från det att de blir 3 år. Men inte nog med det. Förskolan ska också bli helt avgiftsfri. Gulan är ju samordnare för utanförskap och det är här förskolan kommer in i bilden. Det är barnen i utanförskapsområdena som ska botas från utanförskapet och komma in i innanförskapet. Och det finns i förskolan. För att åstadkomma detta finns det inget annat medel än tvång. De flesta föräldrar har redan böjt sig. Utan tvång skickar de glatt iväg sina barn till förskolan. De tror att de har valt det. 95 % av alla 3-åringar i Sverige går redan i förskola. 5 % av barnen i riket slinker undan. Och många av dem är barn som bor i utanförskapet.

Gulan vill inte vara elak förstås. Tvärtom. Hon vill att förskolan ska säkerställa att alla barn får en bra start i livet och får samma förutsättningar att lyckas i framtiden. Hon vill liksom att förskolan ska bli som skolan…ett ställe dit man helt naturligt skickar sina barn för att få utbildning. Det handlar inte bara om utbildning. Det handlar också om att barn som inte går i förskola känner att de inte är en del av Sverige.

På något sätt gillar jag Gulan. Hon pratar klarspråk till skillnad från många andra. Hon sticker inte under stol med hur det ligger till. Hon säger att ”när det svenska jämställdhetsarbetet pågått under snart hundra år har ingenting kommit frivilligt. Det måste man ha klart för sig.” Precis som modiga kvinnor förr visade vägen hur jämställdheten skulle drivas…och att till slut alla kvinnor tvingades ut ur hemmen för att bli fria ute i arbetslivet så måste man nu gå vidare…nu är det barnens tur.

Jag gillar också att Gulan tvingar folk att tänka. För fastän folk gärna skickar sina barn till förskolan så är det något som får dem att reagera när man pratar om OBLIGATORIUM…om tvång. Det gillar inte folk. Man vill leva i en illusion av att man har ett val. Trots att man inte kommer att välja något annat än det som det är meningen att man ska välja så vill man känna att det finns en öppning. Fast kanske hoppas jag på för mycket när jag inbillar mig att de protester som hörs mot Gulans förslag skulle kunna leda till att förskolesverige börjar skälva lite i sina grundvalar. Förmodligen är det nog som Gulan tror…att även om folk protesterar i början så vänjer de sig såsmåningom. Man måste ju ha klart för sig att man inte kommer någonstans med frivillighet. Tvång måste till.

 

Omöjligt uppdrag?

 Ena dagen kan man läsa om att man vill införa obligatorisk förskola 30 timmar i veckan från det att barnen är 3 år. Och så ramlar man på en artikel i vilken förskollärarna larmar om att barnen i förskolan inte klarar av enkla rörelser längre. Förskollärarna har märkt av en försämring hos barnen. Det är förbluffande att läsa artikeln. Barnen har tydligen svårt att gå i skogen…de klarar inte ojämn mark. De kan inte klättra, kan inte gå i trappor, kan inte klippa, kan inte hålla en penna rätt.

Hur har vi hamnat här då? Jo, det moderna samhället innebär ju i mångt och mycket en inaktivitet och sen är det läroplanen i förskolan…den fokuserar på undervisning istället för rörelse. Som om de små 1-åringarna och 2-åringarna osv sitter och blir undervisade? Blir de verkligen det? Eller är det själva förskolefostran som inte håller måttet…för stora barngrupper. Och en onaturlig miljö där inga riktiga sysslor egentligen pågår?

Man konstaterar i alla fall att förskolemiljön är lite bristfällig. Man har till exempel springförbud inomhus (hur skulle man kunna ha annat med så många barn på samma ställe?) och utomhus har barna inte så lätt att röra sig. De har ju mycket kläder på sig när det är vinter. Och man är rädd för  att barna ska slå sig.

I förskoleklassen är lärarna också förbluffade. Någon säger att flera elever kan knappt rita en huvudfoting när de börjar där. Hur 17 gick det till? Vad pysslar de med i förskolan egentligen? Förr sa man att hemmafruarna var dåliga för sina barn för de bara städade och brydde sig inte om barnen. Det skulle man ha tid med i förskolan. Men så verkar det inte ha blivit riktigt.

Är det inte lite konstigt ändå? Var det inte så att förskolefostran skulle leda till bättre barn? Och är det inte så att man fortfarande tror att det är så. Det är ju därför man vill pressa in varenda unge från 3 års ålder i 6 timmar om dagen i förskoleverksamheten. Och så lär sig inte barna ens de mest fundamentala saker…som att lyfta fötterna för att ta sig fram i en skog, klippa med en sax, rita en huvudfoting.

Jag tittar på gamla foton…ser mina små barn som går i skogar, sitter uppflugna i träd, klipper, äter med bestick, fixar i köket, cyklar…I hemmet är det svårt att inte låta barnen vara aktiva. Där blir det naturligt att barnen deltar i det mamman/pappan/föräldrarna gör. Där pågår livet utan läroplan. Där pågår det riktiga livet.

En liten 3-åring på cykeltur!

En 2-åring fixar med disken!

En 3-åring på väg upp för att titta till fågelholken!

I blåbärsskogen!

Det är en evighetsmaskin!

"Framtiden startar någonstans i det förflutna - människor tänker ut hur de vill ha det och ett maskineri rullar igång. Ingen reflekterar längre över varför vi ska ha det som vi har det, om det är den enda vägen...Hur startar man ett sånt där maskineri? Hur stannar man det?"

Så skrev jag en gång för rätt länge sen på den här bloggen. Och jag får konstatera att maskineriet fortfarande jobbar på.

Nu lägger liberalerna ett förslag om obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder. De ska omfattas av en förskoleplikt och vara tvungna att spendera 30 timmar i veckan i förskolan. Gulan Avci säger att vi har kommit till vägs ände vad gäller frivilligheten. Hon säger att förskolan lägger grunden för att barn lär sig svenska och att de utvecklas socialt. Ett barn som gått i förskola får en bra start när de börjar förskolan.

Det är de vanliga flosklerna som serveras. Som serverats i så många år nu.

Egentligen borde man ju inte bry sig för 95 % av alla barn som är tre år går redan i förskolan. Det är de där sista 5 % man vill få in i förskolefållan. Det är tydligen de som stjälper hela barnalassat i Sverige…de som ser till att kriminaliteten är hög, att skolresultaten inte vänder uppåt och så vidare.

Det är inte något nytt det här med tanken på obligatorisk förskola. Förslagen har droppat ganska tätt…och liksom den där droppen som alltid till slut urholkar stenen kommer det väl snart att hända…det som är alla politikers våta dröm…att alla barn fostras på förskolan!

Jag roade mig med att göra en liten lista. Jag fick nog inte med allt…men rätt mycket ändå. Eller hur!

2024 föreslog socialdemokraterna obligatorisk förskola för barn från 3 år.

2023 ville moderaterna samma sak för barn i utsatta områden

2022 vill liberalerna samma sak fast för barn från 5 år

2021 ville socialdemokraterna ha förskoleplikt från 3 år

2020 ville liberalerna samma sak.

2020 vill socialdemokraterna samma sak fast för barn från 2 år

 2018 ville liberalerna samma sak fast för nyanlända barn

2018 ville moderaterna samma sak fast för nyalända barn

2018 ville sverigedemokraterna  ha obligatorisk förskola för barn från 3 år i utanförskapsområden

2015 vill Bengt Westerberg (fd folkpartist) införa obligatorisk förskola för barn från 3 år

2013 ville SSU ha obligatorisk förskola från 3 år

2013 förselår skolverket en obligatorisk förskola för 5 åringar.

2011 ville SSU ha obligatorisk förskola från 3 års ålder

2003 tillsattes av regeringen en utredning om förskolans roll och då började man diskutera ett eventuellt obligatorium.

1985 föreslog socialdemokraterna Bo Södersten och Yngve Nyquist att förskolan skulle vara obligatorisk från 3 års ålder.

Det går en rak linje nedåt i historien och jag tror att linjen leder rakt ner till Alva Myrdal och hennes storbarnkammare. En snart 100-årig historia…som känns rätt omodern numera tycker jag. Och förskoleriet har ju inte funkat så jättebra heller om man tänker efter. Barn lider av psykisk ohälsa i allt högre grad, skolresultaten har gått nedåt, antalet barn i förskolan som behöver extra stöd har ökat…barngrupperna är för stora i förskolan, personalen är ofta sjukskriven, personalen vill ofta byta jobb och jobba med något annat eftersom det är så slitsamt i förskolemiljön…Kanske är förskola för precis varenda unge fel väg att vandra. Kanske finns det andra sätt att ta hand om barn. Förr i tiden funkade det utan förskola. Barna blev dugliga vuxna och det verkar som om de klarade av både skola och socialisering på ett tillfredsställande sätt. Jag vet att det är sant…jag är själv ett sådant barn som fostrades i hemmet fram till skolan började. Mina klasskamrater likaså. Det gick fint. 

Fantastiska möjligheter

 Rätt ofta kan man numera mötas av rådet att föräldrar inte ska försöka hämta sina barn tidigt från förskolan. De där artiklarna poppar upp lite då och nu. Och nu har det hänt igen. En psykolog ger föräldrar rådet att inte oroa sig för antalet förskoletimmar. Hon säger att ett barn alltid mår bra av att ha föräldrar som mår bra och föräldrar har behov av andra saker än att vara förälder…av att arbeta, utvecklas, återhämta sig…ta hand om sina relationer och av egentid, Om man får allt detta då kan man bli en glad, energirik och närvarande förälder. En sån förälder man vill vara!

Det är så mycket som styr hur barnet trivs på förskolan mer än antalet timmar. Det är en kombination av barnets ålder, personlighet, miljön, kvaliteten på förskolan och hur barnet har det hemma.

Och så får man höra det där man alltid får höra…att barn som är kvar sent på eftermiddagen egentligen har det riktigt bra eftersom personalen har mer tid för dem…alltså eftersom färre barn är kvar då. Fast man undrar ju lite…om fler föräldrar fattar att man inte behöver kämpa för att hämta tidigt…ja, då blir det ju fler barn på förskolan på eftermiddagarna och då…ja, ni fattar.

Psykologen säger att om hon jobbar klart…strunt samma om det tar lite längre tid…då kan hon vara mentalt närvarande när hon väl är med barnen. Hade hon hämtat tidigt hade hon inte kunnat det (varit mentalt närvarande) på grund av stress, multitasking och andra distraktioner. Undrar hur förskolepersonalen har det…kan de vara mentalt närvarande hela tiden? Eller är de stressade av multitasking och andra distraktioner? Och de förskollärare som har egna barn…underar hur de känner det när de kommer hem…efter en hel dags samvaro med andra barn.

Psykologen funderar vidare…om hur det är kvinnorna som tar mest stryk…de blir oftare sjukskrivna än männen och värst drabbade är kvinnor mellan 30 och 39 år. Och så slutar det med en hyllning till alla förskolepedagoger och den FANTASTISKA möjlighet vi har i Sverige som gör att båda föräldrarna kan kombinera arbete och familjeliv.

Jippi!

Lyckan kommer...

 Man har forskat om lycka. Och man har kommit fram till att människor med barn är mindre lyckliga än människor utan. Resultatet kontrasterar starkt mog den djupt inrotade bilden av att det är barnen som skänker mest lycka i livet. I Sverige har vi tur ändå…vi föräldrar…för vi är i alla fall lite lyckligare än föräldrar i andra länder. Varför? Jo, för att vi har en bra föräldraförsäkring, barnomsorg och mer jämställt omhändertagande av barnen.

Människor är mindre lyckliga när de umgås med sina barn än när de tittar på sport, går på utställningar eller dricker sprit.

Barnlösa människor är inte ensamma utan umgås med vänner.

Man kan ju få för sig att småbarnstiden var lycklig när man tänker tillbaka på den. Men det är bara minnet som spelar oss ett spratt.

Vilken tur då att folk knappt skaffar barn längre!

Ok…det man kommer fram till är väl ändå själva grejen med att ha barn…att det skänker mening med livet och det är denna mening man bör söka och inte lyckan. Forskaren tar också upp det faktum att fram till 1950-talet var ambitionen främst att få barnen att överleva…men nu går det mest ut på att ha ett fint hem, ha kul på fritiden och vara snygga på bild.

Och kanske är det själva problemet…barn skänker ingen lycka…men de skänker ju heller ingen särskild mening heller längre. Vad ska man ha dem till? Gå igenom allt slit med graviditet, amning och småbarnsåret för att sen påbörja lämna-hämtaåren. Är det verkligen värt det? Skänker det någon djupare mening?