onsdag 24 maj 2017

Välskrivning!

För några veckor sedan började ju jag och 10-åringen att träna skrivstil. I skolan har inte fått lära sig att skriva fint. Fröken i 1:an tyckte att det var onödigt att sitta och nöta...skriva samma bokstav om och om igen. Och skrivstil är ju helt ur modet så...Jag har försökt att få hans stil finare...kommenterat, visat, låtit honom skriva sakta, tränat...inget har hjälpt. Skrivstil testade vi när han var mindre men det ville sig inte riktigt då. Men nu funkar det tydligen. Han lärde sig snabbt och sen har han självmant valt att fortsätta med skrivstilen...den vanliga textade handstilen ser vi inte ofta längre. Till och med i matteboken har det börjat komma skrivstil! Det är roligt att det fungerar och att han äntligen kan skriva fint, riktigt fint. Och han är stolt! 

Så här såg det ut för 5 veckor sedan:
Och så här ser det ut nu:
I skolan vet jag inte riktigt hur de tänker. Fröken låtsades inte om något först men till slut kommenterade hon hans nya stil och sa att den var fin och att han skulle gå hem och berätta för mamma vad han hade lärt sig. Sonen hade då sagt att det ju var mamma som hade lärt honom! Fröken berättade i alla fall att i 5:an skulle de få lära sig skrivstil. Undrar om det är något nytt...något som skolan hittat på själva...att det ska komma då, eller om det är läraren, eller skolverket...Ingen vet. Det blir som det blir. Vissa får lära sig. Andra inte. 


Mattelek!

 Sexåringen tycker mycket om siffror...att läsa dem, räkna ut saker...Häromdagen gjorde vi en rolig mattelek! Jag skrev upp siffrorna upp till 10 på lappar och så fick han leta par som blev 10...1+9, 2+8 osv. Det var jättekul! Och sen ville han leta andra par...allt som blev 5 och allt som blev 7 och så vidare! Vi har fortsatt med leken och hittat på variationer...om jag håller upp en 7:a...vilken lapp behöver jag för att det ska bli 10...Kul!





måndag 22 maj 2017

Av hårdare virke

Jag bläddrar i en ICA Kuriren jag fått av min mamma. Det är en del att läsa...om mat, resor, författare...Och så kommer en sida där man kan fråga en veterinär om sånt som har med djur att göra. Någon frågar om en kattunge de ska få. Ägaren vill att den hämtas när den är 10 veckor och frågeställaren undrar om det går bra...han har läst att kattungen bör vara 12 veckor innan den skiljs från mamman. 
Veterinären svarar att det inte ens är lagligt att skilja en kattunge från sin mamma förrän vid 12 veckors ålder. Mamman är väldigt viktig för kattungarna och de riskerar att få beteendeproblem om man skiljer dem åt tidigare. 

Jaha, det är så att kattmammor är viktiga för sina kattbarn. 
Det finns en lagstadgad tid när kattungar måste få vara hos sin mamma. 
Kattungar kan få beteendeproblem om de skiljs för tidigt från sin mamma.

Tja, tänk så det kan vara...i djurriket.
Tur att vi människor är tåligare, av hårdare virke.

Trädgårdshelg!

Helgen som gick blev en riktig trädgårdsjobbarhelg! Vi har satt fler häckplantor, tvättat och lagt rätt kantstenar längs häcken, flyttat en bit måbärshäck från ett ställe till ett annat, satt en syren...och grejat med trädgårdslandet...krattat rätt och äntligen fått ner alla frön och potatisar! Det blev det gamla vanliga...morötter, rödbetor, haricot verts och sallad och rädisor...ringblommor och blåklint också! Nu är det bara att vattna, rensa och vänta...och hoppas på att det blir något! 
 Tulpanerna gör lite som de vill! I år är de på gott humör och kommer upp i mängder! Men de rosa är lite snåla och har ingen lust riktigt...men en sån här vacker fick vi i alla fall! 
Det går så fort...bara på ett dygn händer det så mycket att man knappt fattar! Getramsen som var små blyga stänglar i ett par veckor ringlade ut sig och fick sina blad och vita klockor på en eftermiddag! Och samtidigt passade vintergrönan på att slå ut sina blå blommor! 
Förutom trädgårdsjobb hann vi med lite skolarbete, grillning och några avsnitt av The Vikings (våldsamt men barnen älskar serien...och jag med...så vi tittar ändå...) Men nu är det måndag igen och barnen är i skolan som vanligt. Det känns som om de lagt av där nu...i skolan alltså. Sonen i 9:an skulle titta på film på matten och mellanstadiebarnen har lekdag hela dagen och halvdag orientering på onsdag...det blir mycket lek och skoj nu på slutet. I tre veckor. Det känns lite länge tycker jag. Om de inte orkar jobba i skolan tycker jag att det är fult att ta barnens tid. Bättre att sluta tidigare...ha längre sommarlov...jobba i skolan och leka hemma. Men det tycker inte de som bestämmer antar jag. De tror att bara barnen är i själva skollokalerna så går kunskaperna mirakulöst in i ungarna. 

fredag 19 maj 2017

Onatur

Jag läser en artikel om förskolan i tidningen Förskolläraren. Jag vet inte varför jag läser den...det är dumt för jag får alltid ont i huvudet av såna här artiklar...men nu läser jag den i alla fall. Det handlar om hur förskollärarna anpassar läroplanen utefter barnens ålder. Läroplanen är ju densamma för hela förskolan men barnen olika gamla. Så hur gör man då?

Undervisningsrådet på Skolverket, Carina Hall, säger att det är professionens styrka att kunna se behoven hos en ettåring kontra en femåring och även mellan olika barn i samma ålder. Dessutom har man stöd i sin utbildning, kunskap om barns utveckling och den reviderade läroplanens mål. Det finns också stödmaterial kring olika områden som matematik, teknik, flerspråkighet och naturvetenskap i förskolan.

Så säger hon att "när en ettåring bekantar sig med fysikaliska fenomen får man kanske lägga utmaningen på en annan nivå än med äldre barn." Och de yngre barnen pratar mer kroppsspråk och det är en annan typ av utmaning att se hur de visar intresse för olika saker och hur man kan möta det och utmana barnet vidare. Det kan vara att man bygger klossar och då går man in och utmanar på ett speciellt sätt med små barn och ett annat speciellt sätt med äldre barn.

Förskollärarna själva tycker att det viktigaste lärandet för de yngsta är personlig utveckling och social anpassning. Barnets trygghet i sig själv och gruppen lägger grunden för övrig utveckling.

Ja, outgrundliga äro ... ja inte Guds kanske men...samhällets vägar. Vägarna är långa och slingrande när det gäller att få ordning på barnstackarna. Det gör ont i bröstet på mig när jag läser. Vad håller vi på med? Är våra barn någon slags experiment? Labråttor? Sitter verkligen förskollärarna och funderar över hur de ska utmana barnen när det gäller att bygga klossar? År efter år...med alla dessa kullar ettåringar som kommer...stackars förskollärare...stackars barn. Bekantar sig med fysikaliska fenomen sägs det. Barn som bygger klossar pysslar med fysik. Undersöker tyngdkraften? Undrar om Newton gick på dagis? Den som har har barn eller har haft barn vet väl att det här är ordbajseri, kejsarens nya kläder. Barn gillar att stapla saker i en viss ålder. De gör det om de får tillgång till ett gäng prylar. Det kan vara klossar. Men också konservburkar, bilar, stenar...Det kommer av sig själv. Barnet behöver inte utmanas. Det behöver bara få några saker framför sig. Det andra...det som kommer till...när en mamma tillhandahåller sakerna, utan läroplan eller någon särskild kunskap...det är mycket. Det är värdefullt. Pratet, skrattet, värmen i ögonen, strykningen över håret, stöket som pågår ovanför barnets huvud när mamman pysslar med sitt i köket och har presenterat, kanske ett gäng klossar, för barnet för att få tid att fixa fram lite mat medan barnet sysselsätter sig på golvet...det är något annat. Det är liv och samvaro och utveckling. Det funkar utan läroplan och utbildning. Det funkar nog mycket, mycket bättre till och med. För det är kärlek. Det är familj.

Men så är det inte ute i förskolans värld. För där måste allt naturligt och trivialt (och ändå mirakulöst) kläs i nyttans dräkt. Om barn bygger klossar för att barn alltid har staplat saker på varandra...ja, då blir det matematik, fysik...och personalen måste låtsas att den bidrar med något viktigt i sammanhanget...för annars faller ju förskoleidén. Då blir det bara barnpassning. Precis som när en mamma passar sina barn. Och då framstår det hur torftig förskolebarnpassningen är jämfört med mammabarnpassningen. För en mamma älskar sitt barn. Barnet är en del av henne. Men förskolläraren är bara en avlönad barnpassare. Så därför måste vi låtsas. Låtsas att allt det naturliga är undervisning som bara ett fåtal invigda bemästrar. Så går det till i Dagisland. Saliga äro de som tro, fastän de icke se.

onsdag 17 maj 2017

Studiedag!

Idag hade tre av skolbarnen studiedag! Skönt att man är hemmafru och kan njuta av en extra ledig dag tillsammans med barnen! Vi sov ut på morgonen och sen blev det frukost, lite tv-tittande och så lite läxläsning med mellanstadiebarnen. Eller läxor var det ju inte...men studier i alla fall. 13-åringen räknade matte och 10-åringen tränade på gångertabellen, gjorde lite engelska och så var han så nyfiken på tyska som han ska läsa i 6:an att vi tittade lite i en barnbok på tyska och läste högt och försökte översätta! 

Det regnade och såg så ruggigt ut utanför fönsterrutan men efter lunch gick vi ut en sväng i alla fall. 

Vi gick till en liten skog i närheten...vi tänkte plocka brännässlor och göra soppa men det fanns visst inte några brännässlor i just den här skogskanten som jag hade trott. Det gjorde inte så mycket. Vi fick röra på benen och barnen ville in i skogen och titta på den gamla ödetomten där ett torp stod förr i tiden. De hittade en halv kaffekopp och en matsked och en gammal propp och lite annat smått och gott. Det är alltid kul! Att hitta spår från gamla tider...fundera över vem som haft prylarna, hur gamla de är...Det var frodigt och fint i skogen. Det börjar bli grönt. Stället där torpet stått tjänar numera som någon slags trädgårdsavfallsplats och kriskålen växer grön och fin och jordhögar och skräp ligger lite här och där. Det är synd för det är väldigt vackert här. Men de som bor intill ser det nog inte tyvärr. Ett gammalt körsbärsträd blommade som ett fluffigt moln och hasselbuskarna hade fått små fina gula fnasiga saker som kanske blir blommor, nötter? så småningom. 
Liljekonvaljerna har fått stora blad men blommorna är bara små, små vita prickar ännu!

När vi kom hem ville barnen leka vidare i trädgården! Jag orkade inte jobba något idag för rygg och axlar värker lite efter allt grävande jag gjort de senaste dagarna. I morgon är jag nog pigg i kroppen igen och sätter fart på nytt men idag unnade jag mig att ta det lugnt. Jag nöjde mig med att gå runt och titta och tänka på vad jag ska göra härnäst. Lökarna är så fina. Och extra fina är de när det regnar och fina vattendroppar pryder blommorna. 
Sen blev det dags och gå in och ta lite eftermiddagskaffe. De små barnen hade gjort chokladbollar i förmiddags och dem festade vi på framför tv:n. Nu är det kväll och dags att stoppa småbarnen i säng. Maken sitter och hjälper 17-åringen med matte. Han har prov på fredag. Äldsta sonen är på sitt jobb och slutar inte förrän efter klockan 21. Mellanbarnen har inga måsten utan roar sig med tv-spel tillsammans med kompisar över nätet. Ute är det grått och dimmigt. Det känns rätt skönt. Man känner sig lite omhuldad, inbäddad i något vänligt och mjukt. Och fukten behövs. Växterna ser grönare och friskare och lyckligare ut därute! 

tisdag 16 maj 2017

Det har aldrig varit billigare, lättare eller roligare att ha barn?

Ivar Arpi skriver i SvD i söndags. Han tycker att vi skaffar för få barn här i landet. Han säger att det är väldigt konstigt eftersom DET ALDRIG HAR VARIT LÄTTARE ATT HA BARN ÄN NU.

Så berättar Ivar om hur det var förr i tiden. Han går tillbaka till 1947. Då fanns det knappt några kylskåp, tvättmaskiner, diskmaskiner. Kvinnorna FÖRVÄNTADES att vara hemma med barnen. Maten lagades från grunden. Blöjorna skulle tvättas för hand. De få daghem som fanns var bara förvaring. Barnbidraget var inkomstprövat. BNP har mer än fyrdubblats sedan dess. Det var slitigt att ha barn 1947, Och barnen hade det inte mysigt. Säger Ivar.

Nu är det skillnad. Nu är det nästan rena himmelriket att ha barn.
- Barnen är friskare. De drabbas inte av polio, kikhosta, difteri, mässling, påssjuka, röda hund, stelkramp och Hib.
- Färre barn dör i trafiken.

Men ändå föddes fler barn 1947 än idag. Och svenska kvinnor föder inte så många barn som de vill ha. Många tycker att tre eller fler barn är det ideala. Och ändå skaffar de inte tre barn eller fler. OCH DET MÄRKLIGA ÄR ATT DET JU BORDE VARA LÄTTARE ATT HA FLER BARN I DAG JÄMFÖRT MED HUR DET VAR 1947. SÅ VARFÖR SKAFFAR VI INTE FLER BARN?

Ivar spekulerar:
- Föräldrar har tagit på sig mer än nödvändigt. Synen på uppfostran har förändrats. Vi ska läsa, etablera goda matvanor, motionsvanor. Vi ska skjutsa till aktiviteter. Hjälpa till med läxor. Vara goda föredömen. Vi ska vara närvarande. MODERNT FÖRÄLDRASKAP TAR SÅ MYCKET TID I ANSPRÅK ATT VI INTE HAR PLATS I LIVSPUSSLET FÖR FLER BARN. Ivar berättar att detta är ett FELTÄNK. Forskning visar nämligen att uppfostran inte påverkar hur barnen blir. Det är genetiskt.

Varför borde vi skaffa fler barn då?
- Folk som har barn är lyckligare än barnlösa. Forskningen visar det.

Man kan alltså med gott samvete skaffa en massa barn och inte ha dåligt samvete när man inte hinner läsa för dem.

Ivar avslutar med att påstå att det aldrig har varit billigare, lättare eller roligare att ha barn än vad det är idag. Och det har aldrig varit lättare att vara barn.

SÅ SÄTT IGÅNG! FÖRÖKEN EDER!

Jag känner mig lite matt efter att ha läst och läst om Ivars artikel några gånger. Det är mindboggling.

Argumenten för att vi ska skaffa fler barn är alltså att:
Det är lätt att ha barn numera eftersom det finns kylskåp, diskmaskiner och tvättmaskiner. Barnen drabbas inte av sjukdomar och omkommer inte i olyckshändelser i lika hög grad som förr. OCH MAMMORNA BEHÖVER (FÅR) INTE TA HAND OM SINA BARN. Detta i kombination med att forskning visar att man inte behöver bry sig om barnen gör att det är a piece of cake att ha barn. Många barn.

Var börjar man? Hur bemöter man dravlet?

Det har aldrig varit billigare, lättare och roligare att ha barn säger han.

Ok. Om man tycker att det är lätt att som mamma vänta barn i 9 månader, föda, amma (eller inte vilket man vill), vara hemma i mellan 6 och 14 månader, byta av med pappan, skola in och sedan återgå till det "normala" livet. Tre gånger. Eller fler. Då är det lätt att ha barn. Det är billigt att ha barn om man fortsätter jobba på som ingenting har hänt. Heltidslönerna tickar in varje månad. Barnomsorgen är ju nästan gratis. Är lönerna ok så räcker pengarna bra. Är det roligt? Är det lätt? Att varje morgon leverera barn till dagis. Varje vardagseftermiddag/kväll hämta hem barnen. Varje dag fixa med maten och tvätten och städningen. Rättfärdiga att man först inte träffat sina barn på 8-9-10-11-12 ? timmar och sedan inte orkar läsa, prata, skjutsa, mysa med att forskningen visar att barn ändå inte behöver sina föräldrar. De har allt inom sig. De är små maskiner som förprogrammerade fullföljer sin inneboende plan. Är det roligt? Och sedan. Men det vet inte Ivar ännu. När barnen inte längre går på dagis. När de ska vistas på fritids i stora barngrupper i sunkiga miljöer på torra skolgårdar...och inte påverkas ett dugg av det eftersom barn ändå aldrig påverkas av något man gör med dem. Och ännu lite senare...när de stora 10-åringarna ska komma hem efter skolans slut till tomma hem...fördriva lovveckorna på egen hand...tillsammans med kompisar som föräldrarna knappt vet vilka de är...Är det roligt? Är det lätt?

Mammorna på 1940-talet förväntades ta hand om sina barn. Och detta är alltså negativt. Mammorna på 2010-talet förväntas inte ta hand om sina barn. De FÅR inte ta hand om sina barn. Och detta är positivt. Så kan någon säga som inte har hjärta i kroppen. Det är inte lätt och inte roligt.

Mammorna på 1940-talet kanske inte läste böcker, läste läxor, skjutsade till aktiviteter. Men de var DÄR. Mammorna hade sina barn omkring sig. Det är lycka. Det är roligt.

När man berövar människor, särskilt mammor, föräldraskapet, mödraskapet...då blir inget längre lätt eller roligt längre. Det är ett sundhetstecken att kvinnor föder färre barn. I detta land har barnen inte längre någon plats
.