fredag 20 januari 2017

Fredag!

Fredag eftermiddag! Härligt! Vi har precis fikat lite och nu vilar vi oss, vi som är hemma! Läser tidningar, spelar tv-spel, ligger i sängen med mobiltelefon! Snart ska vi dra igång kvällsmaten! 

Vi har jobbat som galningar...jag och 5-åringen! Vi brukar det på fredagar! Direkt efter frukost satte vi fart...damma, dammsuga, torka golv, torka golv under sängar och torka av golvlister, städa toaletter, ta hand om tvätten, bäddat rent några sängar, plockat undan saker som blivit liggande...

Vi hann med ett par roligheter också! N funderade på regnbågar...han såg en på ett barnprogram i morse. Vi pratade om vad det är för något och så tittade vi på bilder av regnbågar på datorn och så lyssnade vi på några regnbågssånger på engelska och Somewhere over the Rainbow med Judy Garland...och så ritade vi varsin regnbåge! 
Och så hann vi med lite bokstavslekar! N hämtade Alfapetspelet och försökte skriva lite ord på egen hand. Sen ville han ha mig med. Jag skrev några ord och så fick han läsa. Sen gav jag honom några bokstäver i handen och bad honom försöka skriva ett ord av dem. Först med tre bokstäver och sen med fyra...ros, vas, mos, ond...kniv, rita, läsa...Det var kul! 
Efter lunchen gjorde vi apelsinmuffins! N hällde i allt och blandade runt och så fick jag hälla i formar!
Sen gav vi oss ut för att möta storebror från skolan. Vi tog en tur i skogen tillsammans och letade bra pinnar de behövde till lite olika byggnationer! Det är så härligt ute idag...vår! Fågelkvitter och rinnande vatten, ljusblå himmel...underbart! En spindel hade vaknat och satt på vår ytterdörr när vi kom tillbaka! 
Till kvällsmat blir det färska räkor och hemgjord majonnäs! Det är inte ofta vi äter färska räkor...det är för dyrt...men nu hade ICA MAXI extrapris...bara 99 kr/kg. Då slog maken till! Och det ska bli så gott! Jag kanske bakar ett bröd till...eller så köper vi baguetter. I förrgår åt vi soppa och då gjorde jag ett nytt slags brytbröd...det skulle passa till...men jag får se! 


50g jäst
5 dl ljummet vatten
6 msk olivolja
3 tsk salt
ca 12 dl vetemjöl

Blanda i hop degen som man brukar och knåda den länge - 10 min ca.
Jäs i 30 min.
Kavla ut till en kaka som täcker en långpanna.
Ringla över olivolja och strö över fetaost, soltorkade tomater och svarta oliver. 
Jäs i 30 min.
 Strö över flingsalt.
Grädda i 225 grader i ca 20 min.

Ät och njut! Det blev inte en smula kvar! 

torsdag 19 januari 2017

Om amning

I går läste jag en artikel om bröstmjölk. Den var spännande! I artikeln kan man läsa att vi människor kan ha den mest komplexa bröstmjölk av alla däggdjur. Den innehåller mer än 200 olika typer av sockerarter medan genomsnittet för andra djur som kor och möss är 30 till 50. Man vet inte riktigt vad alla olika sockermolekyler behövs för men man tror att de bygger upp immunförsvaret och utvecklar kroppens bakterieflora. Direkt efter födseln är mjölken rik på antikroppar och molekyler som saktar ner tillväxten av bakterier som kan skada oss. Modersmjölken hjälper alltså till att bygga grunden för barnets immunförsvar. Vi människor verkar vara lite mer känsliga än andra däggdjur. En kalv har nästan ett helt färdigt immunförsvar när det föds men immunförsvaret hos ett människobarn är inte klart förrän barnet är ungefär fem år gammalt.

Ja, det verkar alltså vara bra att amma sina barn.

Men idag kunde man få reda på att mammor ammar sina barn i allt mindre utsträckning. Och anledningen till det är att föräldrar vill ha en jämställd relation. Föräldrarna vill kunna dela på ansvaret för barnet. Och mammorna, ja de vill leva som förut. Och amning begränsar en ju lite...man blir bunden till själva barnet.

Bilden är alltså kluven. Å andra sidan är det bra att amma sina barn. Det är tydligen bra för barnets själva organism. Sen kan man ju fundera på om det kanske är bra med amning ur rent känslomässig synpunkt också. Det blir ju en närhet, kropp mot kropp, andetag, hjärtslag...värme...ett lite långsammare sätt att äta än flaskmatning, lite mer irrationellt, lite mer tidskrävande, ständig tillgång till både mat och omfamning...Men det är väl en annan sak som inte hör hit. Men hursomhelst, amning är bra hälsomässigt. Fast ur jämställdhetssynpunkt är det ju kass. Biologin ställer ju till det i och med att det bara är mamman som kan amma. Och amningen knyter mamman hårt till barnet...det blir starka band...det blir svårare att separera mor och barn. Och staten och media har gjort sitt bästa för att påverka, styra, propagera för att mamma och pappa är lika...barnet behöver båda lika mycket, på samma sätt...man ska dela, helst precis lika...barnet ska lämnas till förskolan tidigt, så tidigt som möjligt. Och nu börjar det bli full kraft i resultatet av statens signaler. Mammor har fattat. Man ska dela lika. Man vill leva som vanligt. Vi har snart uppnått äkta jämställdhet. Barnet har blivit en parentes. Ett litet besvär man helst inte vill ska påverka livet i någon större utsträckning. Man vill leva som vanligt.

Det är intressant ändå...man kan aldrig både ha kakan och äta den. Endera vill man amma...och allt som medföljer...bli bunden till barnet...både kroppsligt och mentalt. Detta kan innebära hälsofördelar för barnet...förmodligen också för mamman. Eller så vill man leva som vanligt. Dela lika. Och då blir det ingen amning. Hur ska man se på detta nu då? Vad väger tyngst? Barnets väl och ve eller jämställdheten?






  

onsdag 18 januari 2017

Barn blir stressade av långa dagar i förskolan

I Norge har man gjort en undersökning av barnen i 85 förskolor. Man har mätt stresshormon hos barnen. Det visade sig att barnen som hade längst dagar hade högre kortisolhalter än de som hade kortare dagar. Förskolebarnen har höga kortisolhalter under förskoledagarna och lägre de dagarna de är hemma.

En forskare säger att det verkar som om det kan vara krävande för många småbarn att vara borta länge från sina föräldrar. Det kan vara krävande att vara en lång dag i förskolan med många vuxna och många barn. Och stresshormonet aktiveras när barn upplever en situation som är för svår för dem att tackla helt ensamma.

Undersökningen hade gått till så att man mätte kortisolhalterna i barnens saliv två gånger om dagen. Och det märkliga var att man mätte kortisolhalten i saliven klockan 15 på alla barn och att de som skulle ha en lång dag redan då hade fått ökade kortisolhalter. Barnen hade alltså ställt in sig på en lång dag och kroppen var redan förberedd med höga stresshormoner. Redan innan den långa dagen var fullbordad eller led mot sitt slut alltså.

Man har inte forskat på om dessa nivåer är farliga. Men forskaren säger att hon vill använda forskningsresultaten till att göra barnens vardag bättre. De märker att barnen blir trötta av långa dagar. Forskaren var egentligen inte överraskad av forskningsresultatet. Hon visste väl redan att barnen var stressade. Hon menar att fynden kan hjälpa föräldrarna att reflektera mer över tiden de använder till sina barn. Hon menar att man inte kan låta bli att berätta om detta även om föräldrarna kommer att få dåligt samvete. Hon tänker att om föräldrarna vet om detta kan de försöka se till att barnen får kortare dagar eller i alla fall fundera över hur eftermiddagarna och kvällarna ser ut för barnen.

Ja, inte blir man överraskad över dessa forskningsresultat. Om man tänker efter så förstår man väl att om en vuxen blir lite trött av att jobba heltid så blir förmodligen också ett barn det. Och att det är slitsamt för småbarn att väckas i ottan och fraktas iväg, kläs på, kanske vinterkläder, sättas in i en bil och så ut igen, av med kläderna...träffa alla dessa barn, vistas i en institutionsmiljö där inte mamma eller pappa finns, inte de egna sakerna, inte syskonen...och så äta, bytas blöja på, sova, kläs på för att gå ut, kläs av, äta...och så frakten hem igen. Det är mastigt för ett litet barn. Varje dag. Hela barndomen.

Jag funderar över de där råden forskaren ger...om att föräldrarna måste veta för att kunna göra något. Jo, det är viktigt att föräldrarna får veta. Fast här i Sverige är det nog ingen forskare som har lust att forska fram sånt här och det finns nog inget intresse för att föräldrarna får reda på det heller förstås. Så, ja, det är viktigt att föräldrarna får kunskap så att de kan göra något. MEN - är det inte ännu viktigare att politikerna som har bestämt hur det ska gå till får reda på vad som forskats fram? Det är ju de som genom sin familjepolitik har orsakat barnens långa dagar på förskolan. De ska alltså få ställa till det och sen är det föräldrarna som ska ordna upp det?

Fast egentligen spelar det ingen roll. Folk kan forska och ta reda på hur småbarn fungerar. Ingen bryr sig egentligen. Det är som det är. Barn går på dagis. Ju mer desto bättre. Det är bra för arbetslinjen. Det är bra för jämställdheten. Det är bra för de vuxnas självförverkligande. Det är bra för samhället. Det är bra för tillväxten. Det är bra för BNP:n. Det är bra för allt...utom möjligtvis för barnen. Och det är smällar man får ta.









Barngympa!

Igår började vår snart 6-åring på barngymnastik! Han har stått i kö en termin och nu kom han äntligen med! Detta blev mitt barns allra första möte med en grupp barn, hans allra första möte med jämnåriga barn och hans allra första möte med en organiserad verksamhet. Det var spännande att se hur han reagerade och vad han tyckte! Han var förväntansfull över att få gå dit! Han var nyfiken på hur det skulle vara! Han var lite tveksam till att det skulle vara massa andra barn där! Han tyckte det var toppen att få ta på sig gympakläder!

Först fick barnen sätta sig i en ring. Jag märkte att N var lite tveksam. Han har ju aldrig gjort något sånt här förut. Men jag satte mig bredvid och så var allt bra. De flesta barnen hade gått förut men det var några nya och de fick säga sitt namn. N hade inga problem med att säga sitt namn inför alla de andra. Sen var det upprop och en bamsedocka skickades runt mellan det barnet som blev uppropat och nästa...N gick glatt iväg genom ringen och levererade dockan till nästa barn.

Sen var det uppvärmning. N var fortfarande lite avvaktande men jag var med och värmde upp och allt gick bra. Det var kul! 

Och sen blev det olika gymnastiska övningar i tre stationer...balansgång, kullerbyttor, upphopp på språngbräda till en plint...Nu var N igång och behövde inte mig längre! Det var jättekul och lätt att hänga med på vad han skulle göra! 

Till sist var det en liten lekstund...under hökens vingar! Och detta var ju jättekul! Kul att springa som 17 och slinka undan de som skulle fånga en! 

Ja, allt var kul och allt gick bra! Utan att N har tränat i en pedagogisk miljö bemästrar han alltså att:

sitta i en ring
stå i en kö
lyssna på instruktioner
göra som alla andra
svara på ledarnas tilltal

Och det motoriska funkade också bra! Riktigt bra! Han gjorde fina kullerbyttor, rullade toppenbra, gick balans både på golv och bom och uppåt och nedåt, hoppade upp på en plint utan problem, hoppade ner hur lätt som helst, hoppade sidohopp galant...

Fostran har alltså funkat utan yttre hjälp från förskolan. Det visste jag ju förstås! För så har det ju alltid varit! Barn lär sig det mesta när det gäller hur man uppför sig när de är tillsammans med nära vuxna. Det är ju fantastiskt att det är så...men också helt naturligt. För det är väl så det är tänkt att det ska gå till både för oss människor och för djur. 

tisdag 17 januari 2017

Då var det dags igen!

En lista med uppmaningar till skolföräldrar cirkulerar på facebook.


Tja, det är det vanliga. Barnen är stökiga. Det är föräldrarnas fel. Föräldrarna ska fostra sina barn. I skolan ska de undervisa.

Jag håller med. Det är föräldrarnas ansvar att fostra barnen.
Det är skolans ansvar att undervisa barnen.

Detta är A.

Jag väntar....
Jag väntar hela tiden på att någon ska säga B.

NÄR ska föräldrar fostra barnen?
Under barnets första levnadsår, på morgnar, kvällar och helger?
Ja, och så under semestern förstås?

Vad är fostran?
En förälder som på överblivna stunder förmanar sitt barn?
Sitt stilla.
Torka dig om munnen.
Prata inte med mat i munnen.
När läraren pratar ska du vara tyst.
Säg tack när du får något av någon.

Eller går fostran till så att ett barn härmar vuxna, noterar hur de gör, får modeller för hur man uppför sig? 

Jag tror på den senare varianten. Och den kräver förstås att förälder och barn tillbringar mycket tid tillsammans. Delar vardagen tillsammans så att tillräckligt många olika ingredienser som ingår i vardagslivet kommer med, tillräckligt många gånger så att mönster och modeller integreras i barnet. 

Vidare antar jag att anknytning - kärlek - krävs i fostransprocessen. Barnet vill följa den älskade föräldern, den som älskar barnet...vill likna förebilden. Senare använder barnet denna anknytning i relationer till andra vuxna i andra situationer, tex lärare. Barnet har blivit vuxenanknutet och vill vara vuxenvärlden till lags. Barn som är barnaknutna genom att de fostrats av andra barn i barngrupperna på institutionerna har inte samma intresse av att vara de vuxna till lags, de är hellre kompisarna till lags. 

B innebär att:

Om föräldrar ska kunna fostra sina barn...om de ska kunna på allvar hållas ansvariga för sina barns beteende... så måste de få ta ansvar för fostran. Och då måste föräldrar få bestämma var och hur fostran ska ske och vem som ska ge den. Men ingen säger B. Det räcker med A. 



Skridskopremiär!

I går när vi var ute och gick såg vi att "isbilen" var i farten på fotbollsplanen! Det skulle bli skridskois! Härligt! Skridskorna hämtades ner från vinden och idag var vi redo! Snabbt städade vi undan och vid 10 var vi på plats på skridskoisen, jag och N! Han var lite bekymrad över att hans storebröder inte skulle få ha lika kul som han! Men så är det ju när man går i skolan. Och skoldagarna är långa och det är svårt att hinna med så mycket skridskoåkning efter skoltid. Men på fredag...då slutar de tidigt och då kommer de hinna åka skridskor på eftermiddagen! 
Vi hade det kul i alla fall! Lite knaggligt gick det först för det var ju ett helt år sedan vi åkte sist! Och förra året blev det inte mycket skridskoåkning för det var ingen särskild ordning på isen vare sig på sjön eller fotbollsplanen! 
Vi åkte både länge och väl...tränade på att glida fram, åka fort, spela hockey...Roligt! Och vi hade hela isen för oss själva! Några skolbarn kom ner och sprang runt lite men deras rast var kort och de fick skynda därifrån! Och några andra barn sågs inte till. Bara ett litet barn i en barnsadel på cykel med en liten ryggsäck hängande på pappans cykelstyre..på väg till dagis förmodligen. Det är ju så här...barnen är inte längre ute och leker tillsammans med andra barn eller med sina mammor. Det finns ju inga små barn hemma på dagarna. Men man får ta det onda med det goda! Vi hade gott om plats! Och pigga och glada i sinnet blev vi...och härligt trötta i ben och fötter och kinderna blev rödblommiga och fina! 


måndag 16 januari 2017

Föräldrarna är på tapeten igen

I skoldebatten är ju föräldrarna ofta det, på tapeten alltså. Ibland är de tydligen väldigt bra för de har stor betydelse när det gäller att se till att det går bra för deras egna barn. Och det sägs ibland att det är positivt med föräldraengagemang. Fast de är också dåliga. Ofta är de dåliga. De har synpunkter på skolan. Och de uttrycker dem. Och det är inte schysst. Det kan man läsa om i en krönika i Aftonbladet idag. Föräldrarna har alla möjliga åsikter som de framför. Det kan vara betygsättningen, läxor, själva undervisningen eller huruvida deras barn blivit tillrättavisade. Det skrivs mejl, sms och telefoneras i tid och otid. Och det värsta är att ju högre utbildningsbakgrund föräldrarna har desto mer verkar de vilja påverka lärarna. Det här är inte ok. Lärarna har ju lagt ner 4-5 år på sin utbildning. Det är de som vet vad barnen klarar och inte klarar i klassrummet. Föräldrar ska inte leka lärare. Och den här utvecklingen är farlig. För skolorna sätter för höga betyg. Det har visat sig att 1 av 10 eleverna inte når upp till godkänt när de testas i början av gymnasiet. Lärarna har alltså känt sig tvungna att sätta högre betyg än de bord. Ja, eller så tolkar jag det. 

Men hur ska det vara då? Utbildning är viktigt. Det är nyckeln till framgång. Utan tillräckliga kunskaper och tillräckliga betyg kan man inte välja vad man vill utbilda sig till. Och det finns bara en institution som tillhandahåller en godkänd utbildning här i landet. Den kommunala skolan. Om man som förälder är missnöjd med kvaliteten kan man inte ta sitt barn ur skolan och undervisa barnet hemma. Inte ens om man är lärarutbildad själv. Föräldrar och elever måste acceptera den undervisning som ges. Även om den inte är bra nog. Och det är den oftast inte. Så kanske är det helt naturligt att säga till, uttrycka sina åsikter, klaga, försöka påverka. Det borde ju vara det. Och det faktum att just föräldrar med hög utbildningsgrad klagar är väl ett tecken på att det är missnöje med kvaliteten som är själva grejen. Man märker väl att undervisningen inte håller måttet. Och då försöker man göra något åt detta. Tyvärr är det nog lönlöst. I skolans värld verkar man inte ha som prio 1 att försöka ha en så bra och innehållsrik undervisning som möjligt. Det handlar om helt andra saker. Och även om lärarna vill ge barnen en så bra och innehållsrik undervisning som möjligt är det inte säkert att de kan. De kanske själva saknar bildning nog för att kunna ge det.