tisdag 27 september 2016

Expertis

För några dagar sedan skrev en vikarie i förskolan om att barnen stressades genom aktiviteter! Vikarien menade att all pedagogik blir en stress för barnen och att det hela tiden finns en idé om att barnen måste lära sig något. Vikarien menar istället att barn måste ha en lugn, trygg och fri uppväxt för att kunna utveckla sina intressen och kompetens.

Idag fick vikarien svar på tal av en rektor på en svensk högstadieskola. Rektorn menar att i förskola och skola finns en expertis som vet hur det ska vara. Folk har så mycket åsikter utan att veta något om hur det är. Det kan gälla föräldrar, media, politiker och intresseorganisationer. Alla har en åsikt och ofta heter det att "det var bättre förr" säger rektorn. Han menar att människor som inte läst en minut pedagogik på högskolenivå har åsikter om betygsättning och pedagogik och bemötande. Men i förskola och skola finns en kompetens och expertis som inte går att återfinna utanför deras verksamheter. Rektorn drar det hela så långt som att jämföra med Brexit! Experter säger inte alltid det vi andra vill höra och gör inte alltid det vi andra vill att de ska göra men detta faktum betyder inte att experterna inte vet vad de gör! Tvärtom! Låter det inte fruktansvärt? Känn på det! Vi vanliga förstår inte vad experterna gör. Och vi behöver inte förstå, vi behöver inte ens gilla det de gör. Vi ska bara godta. Det låter lite...totalitärt. Staten tar våra barn genom att se till att det inte går att leva på en lön, genom att bara ge ekonomiska bidrag om man "väljer" att sätta barnen i förskola och vi föräldrar ska bara godta. Vi lämnar våra barn i experternas vård. Vi behöver inte förstå och inte tycka om. Bara lyda. Inte tänka. Inte fråga. Bara lyda. Jag ryser.

Insändarna finns att läsa här:
http://www.sydsvenskan.se/2016-09-25/sluta-stressa-barnen-med-forskolans-pedagogik--lat-dem-leka-ifred
http://www.sydsvenskan.se/2016-09-27/i-skola-och-forskola-moter-vi-dagligen-manniskor-som-anser-att-de-vet-battre-an-expertisen







måndag 26 september 2016

Det har skrivits lite om...

...sexuella övergrepp på förskolor i tidningarna på sistone. Vissa förskolor har börjat jobba mot just sexuella övergrepp. Man jobbar med öppna ytor så att personalen aldrig blir ensamma. Man jobbar normkritiskt. Man har tex könsneutrala leksaker. Tex stoppade man ett inköp av en stor röd brandbil till utemiljön. Man lär barnen om deras kroppar. Vad deras kroppsdelar heter - rumpa, snopp, snippa - och att dessa delar är privata. OCH så har man genomskinliga dörrar till både toaletter och rum där man byter blöjor.

Ja, det är väl bra att man jobbar med att förebygga sexuella övergrepp av barnen på förskolan. Jättebra. Jag har svårt att fatta vad könade leksaker skulle ha med saken att göra i och för sig. Men det är väl de där patriarkala strukturerna som ska brytas ner förmodar jag. Och det är ju jättebra att man lär ut till barnen att deras kroppar är deras egna och att vissa delar av kroppen är mer privata än andra. MEN det blir lite konstigt att barnen sedan får vara med om att få hjälp med sitt allra mest privata av människor som inte ingår i deras allra närmsta krets. Alltså att bli torkade i rumpan eller bytta blöjor på av människor de inte har någon äkta relation till. Till och med av vikarier, människor de inte känner alls. OCH dessa känsliga situationer ska alltså ske bakom glasrutor...där alla kan se in vad som föregår. Att ens bli bytt på, torkad av andra människor än mamma eller pappa eller någon annan väldigt, väldigt nära person, är något slags övergrepp i sig. Att sedan bli utsatt för det bakom en glasruta...Jag vet inte...hur får man ihop det? Jag får inte ihop det.

Små grupper

Jag läser om några förskollärare som säger att barngrupperna är för stora. De säger att alla forskning visar att barn mår bättre av att vistas i små grupper med färre kontakter. Språkutvecklingen kommer fram på ett annat sätt när man kan prata med varje enskilt barn och behålla fokus på under en längre stund utan att ständigt bli avbruten. Det blir också bättre när det gäller ljudnivån om barngrupperna är mindre. Det finns studier som visar att pedagogiken blir lidande om barngrupperna är för stora. Och studier visar också att barn som gått i stora barngrupper oftare är inblandade i konflikter när de går i skolan. 

Förskollärarna säger att om politikerna satsar på förskolan och de små barnen så bygger man en bra grund för senare skolresultat. De säger att det blir dyrt att spara på barnen. Det är bättre att bygga en bra grund. 

Ja, det är dyrt att inte satsa på barn. I slutänden blir det dyrt. Men dagis är också dyrt. Det är jättedyrt och därför går det inte att satsa mer på barnen. Det är därför politikerna är tysta. Det finns inte mer pengar. Tror jag. För det är ju paradoxen. Stordriften som skulle göra det billigare att ta hand om barn visar sig vara dyr, för dyr. Och stordriften som skulle ge våra barn den perfekta fostran visar sig inte riktigt fungera. Och förskollärarna funderar. De försöker återskapa hemmafostran inom storskaligheten. Små barngrupper, en vuxen som kan lyssna...precis som hemma. Men borta blir aldrig hemma. Hur man än försöker. Särskilt inte när det inte finns pengar till det.











Jag läser att...

...kvinnors sjuktal når historiska nivåer. Skillnaden mellan kvinnors och mäns sjukskrivningar har aldrig varit större. Kvinnorna har nästan 90 % fler sjukdagar än männen. Kostnaderna för sjukpenningen har gått från 21 miljarder (2010) till drygt 40 miljarder (i år). Fast nu mattas ökningen av i alla fall. Och det är ju rätt skönt. Och vi är inte unika i Sverige. För männen ligger sjukskrivningen på EU-snittet. Det är KVINNORNA som är bekymret. Svenska kvinnors sjukfrånvaro ligger klart över EU-snittet. Och gapet har vuxit de senaste åren.

Försäkringskassan vet ju varför. En analytiker säger att fler kvinnor deltar i arbetskraften i Sverige jämfört med i andra länder. Svenska kvinnor arbetar också högre upp i åldrarna.

Socialförsäkringsministern Annika Strandhäll är frustrerad. Hon säger att regeringen måste sätta fokus på JÄMSTYÄLLDHETEN. För det är ju så att kvinnors och mäns hälsa följs åt tills de bildar familj. Det är sen börjar kvinnornas ohälsa att öka. Och det beror på att kvinnorna tar mer ansvar för att LIVSPUSSLET ska gå ihop. Och då förstår ju alla att det är JÄMSTÄLLDHETEN som måste komma i fokus. Ett exempel på hur man kan jobba med detta är förstås ETT MER JÄMSTÄLLT UTTAG AV FÖRÄLDRAPENNING. Ja, och sen är det ju kvinnornas arbetsmiljö förstås. Kvinnor arbetar i sektorer där den psykosociala pressen är stark, i skola, vård och socialtjänst. Hur man ska göra med det är oklart. Men det ordnar sig kanske om kvinnorna kan fostras att välja jobb i mer manliga sektorer. Om arbetsmarknaden blev mer jämställd skulle ju kvinnor och män vara lika mycket sjukskrivna. Kvinnorna i de kvinnliga sektorerna skulle förstås fortsätta att vara sjuka men det skulle ju blandas upp lite..i de manliga sektorerna skulle de bli friskare. Ja, och så kanske männen blir sjukare också..och det vore väl bra. Jämställt och rättvist på något sätt ändå. Men man vet inte riktigt. För ingen säger hur arbetsmiljön ska kunna bli bättre. En garanti kanske skulle lösa problemet. Typ: nu garanterar vi att det ska vara bra.

Tja, vad ska man säga. Alla vet att en kvinna inte riktigt tål att jobba som en hel karl! I länder där kvinnor inte förvärvsarbetar har de ju inte riktigt samma problem som vi. Kvinnorna blir inte lika sjukskrivna där. Man kanske kan tänka så här att...hemarbete är ett jobb...när barnen kommer i alla fall...för problemen börjar ju när barnen kommer. I andra länder kan man välja att fokusera på familjen om man vill det. Jobba hemma helt enkelt. För det är ju liksom ett jobb att ta hand om barn och städ och tvätt och matlagning...det erkänner vi ju här också...annars skulle ju inte dagisfröknar, matbespisningspersonal, städerskor ha betalt...Om det inte vore ett jobb alltså. Kvinnor verkar ju ha någon slags märklig drift att fokusera på barnen. Eller så är det männen som är elaka och lata. Hur som helst så måste detta osunda beteende korrigeras. För man kan ju absolut inte pejla in vad människor mår bäst av. Det går ju inte. JÄMSTÄLLDHETENSRELIGIONEN förbjuder det. Så då får man tänka tvärtom. Kvinnorna måste ytterligare förhindras att ta hand om de där små varelserna som ställer till det så hemskt...ja, barnen alltså. Så om bara mammorna inte är hemma så erbarmligt länge hos dem...det är väl ett år per unge det rör sig om...så kommer allt att ordna sig. Mammorna får förvärvsarbeta mer och papporna får byta blöjor och amma...nej, flaskmata...nån månad längre. Och som genom ett mirakel har livspusslet fallit på plats...och så levde de lyckliga för ever after. Eller nåt.






söndag 25 september 2016

Äppelpaj och annat!

Söndag kväll! Helgen är slut för den här gången! Vi har inte gjort något särskilt. Bara jobbat i trädgården, varit lite i skogen, lagat mat, gjort lite skoljobb, spelat lite fiol och piano, tittat på tv...Det vanliga! 

I fredags gjorde jag en äppelpaj! Wilhelm Erövrarens äppelpaj! Den är så god! Jag måste ha den en gång om året! Den är lyxig men inte svår att göra!
Botten:
Nyp i hop: 
75 g kallt smör
2 msk socker
2 msk vatten
3 dl mjöl
Tryck ut i springform och förgrädda i 10 min i 225 grader.

Fyllning:
ca 500 g finskivade äpplen
2 dl socker
2 msk kanel
1,5 msk calvados
Bland allt och bred ut över pajdegsbottnen.
Grädda i ca 25 min.

Maräng:
3 äggvitor
9 msk socker
Vispa äggvitorna till hårt skum.
Vänd försiktigt ner sockret.
Bred ut över äpplena och grädda tills marängen fått fin färg, ca 5 min.
Sikta över florsocker.
Servera med vaniljglass! 
I lördags eftermiddag tog vi en tur i en av våra små skogar. Jag och maken och de två yngsta barnen och en kompis till dem. Jag plockade blåbär! De är fortfarande fina och fasta! Barnen hoppade och klättrade på stenar! Det är så roligt! Jag minns hur det var för det här är min barndoms skog! Här har jag klättrat och lekt äventyrare många, många gånger...känslan finns kvar i kroppen än! Jag älskade det. Och så känner tydligen barnen också! 10-åringen ställde sig plötsligt högst upp på en stor sten och bredde ut armarna och ropade: Jag älskar den här skogen! Och 5-åringen fyllde i: Jag också!
 
När vi kom hem från skogen blev det lite trädgårdsarbete! Jag och 12-åringen satte alliumlökar och planterade en så fin buske jag fått av min mamma. Hon hade inte plats för den och frågade om jag ville ha den! Det ville jag gärna! En benved av något slag är det! Färgen nu på hösten är sagolik! 
5-åringen och 10-åringen ville också göra nytta och fick i uppdrag att gräva lite i landet! De skakade jorden av ogrästuvor jag grävt loss och låtit ligga och torka lite just för att jorden lätt ska ramla av! De gick hårt in för det och hackade och grävde för brinnande livet! Men sen blev det plötsligt mer intressant att leta maskar och skalbaggar och se till att de inte blev skadade under grävningsarbetet! 

Sen blev det kväll och matlagning och middag! Och så såg vi Enkel resa till Korfu. Jag har tyckt den varit lite så där men det fjärde avsnittet var riktigt bra! Barnen tycker också om den och när betjänten Dennis dök upp blev vi alla förtjusta! Han kändes igen från Downton Abbey och är en favorit! Han spelar så underbart bra! Och nu är det söndag kväll och mörkt ute. De små barnen sover redan och snart ska jag och ett halvstort barn se på Follow the Money! Och sen är helgen slut på riktigt och nästa arbetsvecka kan börja! 


fredag 23 september 2016

Grekiska köttfärsbiffar och engelska scones!


Fredag idag! Härligt! På fredan vill man ju ha lite extra god mat och då kan det passa bra med grekiska köttfärsbiffar! Fast det ska vi inte ha idag! Vi åt det redan i onsdags! Men gott var det! Och enkelt att fixa till! Man bara:

Blandar ihop 
1000 g nötfärs
1 ägg
1,5 tsk salt
1,5 tsk oregano
persilja efter smak
svartpeppar
ett smulat fetaostpaket

Forma till biffar och stek dem i smör och olivolja.

Till det är det gott med stekt klyftpotatis, sallad, tomater, rödlök, svarta oliver, ev mer fetaost. Och så tsatsiki till det! Mums! 

När barnen kommer hem från skolan på fredan kan det ju vara mysigt att bjuda på något gott också! Scones kan passa bra! Den här gången provade vi ett nytt recept, av engelsk typ! Jättegott! 
Till 8 runda scones!

Blanda 1 dl mjölk och 1 dl yoghurt och 1 tsk vaniljsocker. 
Blanda 8 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 0.5 dl strösocker, lite salt och mosa i 75 g kylskåpskallt smör till en smulig massa.
Rör ner mjölken och blanda till en smidig deg.
Kavla ut och ta ut mått med tex ett glas. 
Grädda i 225 grader i ca 10 min. 
Servera ljumma med smör och marmelad!

God helg! 

torsdag 22 september 2016

Hemmabarn och bortabarn

Igår var det dags för idrottstävling igen! Den här gången var det 12-åringens klass som tävlade mot tre andra klasser i friidrott! Jag och 5-åringen åkte dit en sväng och tittade förstås! N känner många av barnen i 12-åringens klass och hejade glatt! Han tyckte också att det var roligt att träffa på sin storebror! Det blir lite annorlunda att träffas på andra ställen än i hemmet! Lite märkvärdigare, lite högtidligare!

När vi kom hade barnen rast en stund och då passade N på att prata och busa med sin storebror. Sen drog tävlingarna igång igen och N tittade på en stund. Sen började han fixa med egna saker. Klättrade på räcket runt arenan, började balansera på en hög trottoarkant och till slut...började springa upp och ner för en ramp...hoppade upp lite på väggen när han kom till botten, slutet av rampen, sprang upp igen och avslutade med ett hopp och så ner igen! En gång ramlade han för rampen var rätt brant...det gjorde ont i handflatorna men inget blod kom som tur var...och efter lite pussar och blåsande gick det snabbt över.
En grupp dagisbarn höll till en bit längre bort. De satt stilla på en bit gräsmatta och tittade. Kanske 10-15 barn iklädda orangea reflexvästar. De såg ut att vara mellan 3 och 5 år. När de tittat en stund var det dags att gå. Under en märklig tystnad kom alla på fötter och greppade tag i promenadrepet. Och så började de gå. Alla barn rörde sig i stadig och jämn promenadtakt. En fröken först och en fröken sist. Ingen pratade. Ingen sprallade, Ingen skrattade. Allvarliga och bleka ansikten. Ansikten vändes mot N som klättrade på räcket. N verkade inte se dem fast de gick precis bredvid honom.
Det är väl hemskt att säga det...men jag kan inte låta bli. Kontrasten var stor. Dagisbarnens stillsamhet kontra mitt ensamma barns sprallighet. Dagisbarnens allvarliga och bleka ansikten kontra mitt barns skrattande och rödblossande ansikte. Det är nåt olustigt med barn som fostras i grupp. Jag funderar på hur det känns att anpassa sig till en grupp i timmar varje dag. Hur det är för ett barn att inordna sig, gå på led, vara tillsammans med en grupp människor man på ett sätt delar liv med men ändå inte...hur det är att vara ute på små äventyr utan sin mamma eller en annan riktigt nära person. Jag tycker ofta att det ser så ensligt och eländigt ut. Men jag vet inte. Jag är i alla fall glad över att mitt barn inte är en av dem som går och håller i ett rep när han går på utflykt. Jag är glad över att han är med mig och andra nära personer. Att han pratar och skrattar, funderar och frågar...Att han springer fritt. Och att jag är med.