fredag 31 mars 2017

Dagmammor

Häromdagen var jag hemma hos min mamma och pappa och vi städade lite i deras förråd. Vi tittade på gamla tidningar..skulle något kastas? En bunt Femina från 1977 låg i en garderob och den bunten tog vi in för att se om det fortfarande var något att läsa. Det var det. Det var fascinerande läsning. Tidningen var påfallande politisk...inte alls som nu när det mest är kläder och reklam och kändisintervjuer...70-talsversionen handlade om kvinnans situation i samhället, om jämställdhet...men samtidigt presenterades stickmönster, sömnadstips, matlagningsartiklar...En kluven värld...en fot i det gamla och en i det nya. Jag skummade igenom hela bunten och fastnade för många artiklar som måste läsas ordentligt snart...en artikel kunde jag inte låta bli att läsa noga på en gång. Här är den! 

FEMINA NR 2, 16 januari, 1977

GUNILLA WIKÅKER, dagmamma

Man kan känna sig rätt ensam i barnens värld

Vi ser dem på väg till parken och affären. Med fullastade barnvagnar, barn runt benen. Med van hand slussar de flocken över gator, mellan bilar. Som ankmammor
De är dagmammor. Egentligen heter de dagbarnvårdare nu för tiden, men i folkmun lever det gamla namnet kvar.
De har funnits länge. En lapp i portuppgången eller affären förmedlade kontakterna då. Sedan 1970 anställer kommunen dagmammor.
-Vi är ett absolut nödvändigt alternativ till daghemmen, säger de själva. Men vi betraktas ofta som en nödlösning.
                                                                                                                                         
Av: Amelie Tham Foto: Amelie Tham

Det är en mörk och tidig morgon. Runt om i Husbys många fönster tänds ljusen. Föräldrar förbereder sej för ännu en dags arbete, barn ska till iväg till daghem och dagmammor.
Klockan är halv sju. Gunilla Wikåker har rastat hundarna och pustar ut innan för dörrn. Nu hör hon Jonas vagn rulla loftgången fram. Jonas (3,5) är hennes yngsta dagbarn och kommer först. Klockan sju kommer Tomas (5,5) med sin mamma. Då börjar dagen på allvar.


Gunilla och Göran Wikåker har tre egna barn mellan åtta och två år. De bor i fyra rum och kök i det nybyggda Husby, en förort norr om Stockholm. Familjen har två hundar, en collie och en cockerspaniel. Göran arbetar på posten och ger sig av hemifrån klockan fem varje morgon.
Nu vaknar Madeleine (2), Daniel (5) och Camilla (8). Alla barn ska ha frukost, alla barn ska kläs på. Ibland kommer Morgan (8) vid den här tiden, annars är han hos Gunilla på eftermiddagarna, när skolan är slut. Gunilla tar rätt på resterna av filmjölken och flingorna, diskar och bäddar medan barnen leker. Ljuset växer utanför fönstren och snart ska Morgan och Camilla gå till skolan. Tomas går själv till lekskolan, dit klarar han sej själv.
Den här veckan ska Gunilla skola in Jonas på daghem. Hon tar med sig Madeleine och Daniel. Så här i slutet av inskolningen börjar Jonas vänja sej och Gunilla och de andra barnen går hem efter en stund. Annars brukar hon handla i Husby centrum vid den här tiden.
Inflyttningen i Husby började 1974, men än råder byggkranar och grävskopor över området. Historien har just tagit sin början här och träden lutar sej klena mot sina 
stöttor.
Svartsjuka och isolering
I Husby bor mest unga barnfamiljer, invandrare och en del pensionärer. Här finns få arbetsplatser, flertalet pendlar till Stockholm varje dag. Det tar bortåt tre kvart med buss, väntetider och tunnelbana. Med bil går det betydligt fortare.
På andra sidan Järvafältet reser sig Rinkeby och Tenstas väldiga huskroppar. Det sena sextiotalets förorter.
Promenaden kan inte bli lång. Klockan halv tolv måste Gunilla vara tillbaka för att ta emot Tomas som kommer från lekskolan. Då ska alla ha lunch.
Gunilla har varit kommunal dagmamma sedan juli 1975. Hon arbetade tidigare som ekonomibiträde på sjukhus. Då var Camilla och Daniel på daghem.
-Men det gick inte. Den ena blev sängvätare och den andra blev alldeles hispig. Det var för mycket liv, de orkade inte med det.
Gunilla slutade sitt arbete och började som dagmamma. Först privat, men sedan sökte hon anställning hos kommunen eftersom det kändes säkrare.
-Jag gör det här för att tjäna pengar och för att kunna vara hemma hos mina barn. Jag tar så många jag orkar med, max tre. Gunilla tjänar 2500 kr i månaden före skatt på dagmammejobbet. Nu när Jonas ska sluta har hon anmält sej för ett barn till i ungefär samma ålder.
-Det är bra för barnen att leka med andra. Själv blir jag stimulerad av arbetet och av att det aldrig är tyst och tråkigt. Men det är inte alltid det känns lika bra. Gunillas största problem är att de tre minsta barnen är svartsjuka på varandra. Hon har svårt att räcka till för alla tre. En annan sak är isoleringen. Hon känner inga andra dagmammor i området. De har heller ingen lokal dit de kan gå, för att prata med varandra och leka med barnen.
- Det är psykiskt påfrestande att gå inom fyra väggar hela dagarna. Jag saknar kontakten med andra dagmammor.
Kommunerna vill att dagmammorna ska komma i kontakt med varandra. Assistenterna ordnar ”dagmammegträffar” i sina områden. Men det är inte bara för trivselns skull, de ska också kunna tycka in och hjälpa varandra om det är möjligt. Det kan gälla ett tandläkarbesök, eller annat som dagmamman inte kan förlägga på kvällstid. Gunilla var på en ”dagmammeträff” en gång.
-Jag tyckte inte att det gav mej någonting. De som brukar prata gjorde det och de andra satt tysta.
Kommunerna har en utbildning för sina dagmammor på 90 timmar. Det är nästan alltid på kvällstid och det är inte obligatoriskt. Den har Gunilla inte gått.
-Jag tror inte den kan lära mej något jag inte redan vet. Jag känner ju till vad barn i de här åldrarna behöver. Och jag skulle inte lära mej något, säger hon bestämt, skulle inte ändra mej ändå.  
Tid att prata
Gunilla är inte ensam om att vara ointresserad av kommunens utbildning. Intresset varierar starkt, men i hela landet är det bara cirka 10 procent som gått den. Många gör som Gunilla Wikåker, läser packen med information och anvisningar som kommunen ger varje anställd och nöjer sig med det.
Nu ställer facket (Kommunalanställdas Förbund) krav på en förbättrad och obligatorisk utbildning. Där säger man också att dagmammornas klena intresse för utbildning mycket beror på kommunernas bristfälliga information.
Vad innebär det att vara dagbarnvårdare? Vad vill du ge barnen?
Gunilla tar en klunk kaffe och funderar.
-Ja, som dagmamma vill jag främst ge dem trygghet. De ska inte vara rädda att berätta om det är något. De ska känna att: ”Till Gugge kan man gå”. Jag hinner inte syssla så mycket med pedagogik och lek som jag kanske borde. Det skulle bara gå om jag hade färre dagbarn.
Gunilla känner sig ganska ensam i barnens värld. Hon saknar andra vuxna i arbetet. Det gäller ansvaret också.
-Jag kan känna en rädsla för det här ansvaret. Ofta verkar det som om föräldrarna fullständigt vill lämna över det till mej. Och jag vågar inte säga vad jag tycker. Är rädd för att de ska ta illa upp. I sådana här situationer är det meningen att dagmamman ska kunna tala med assistenten. Men trots att Gunilla har god kontakt med henne, har hon valt att klara upp sina problem själv. Vid ett tillfälle såg hon ingen annan lösning än att säga upp ett dagbarn.
Dagmammornas arbetssituation är kritiserad av många. Främst av dem själva genom facket. Dagmammorna vill ha fler assistenter, gemensamma lokaler, god utbildning och en säker och rättmätig lön. Men allt detta kostar pengar. Och det är få kommuner som sätter barnomsorgen i första hand.
Nu sparar många kommuner pengar genom att anlita dagmammor i stället för att bygga daghem. Det blir billigare på kort sikt. Kräver mindre personal, inga lokaler. Det finns till och med kommuner som uppmuntrar föräldrar att anlita privata dagmammor. På det sättet slipper man ifrån hela ansvaret och får ändå ut föräldrarna i arbetslivet.
Skymningen faller in genom köksfönstret. Gunilla sitter vid bordet med en kopp kaffe och tar igen sej, runt henne kretsar Daniel, Madeleine och hundarna. Ur Camillas rum strömmar grammofonmusiken, ABBA:s ”Waterloo”.
När Morgan gått, mellan fem och halv sex, tar Göran hand om barnen. Då går Gunilla och städar i en förskola i två timmar. Hon gör det för att få en liten extraförtjänst.
Trivs du med att vara dagmamma? Kommer du fortsätta?
- Det är så olika hur dagarna går och hur man känner sej. Ibland när jag vaknar tänker jag: Ska jag gå igenom den här skiten nu igen? Men jag trivs med arbetet i alla fall och jag fortsätter, så länge barnen är små.

BIRGITTA LARSSON, förälder Det är bra hos Gugge, mer som ett riktigt hem
Birgitta Larsson, Tomas mamma, arbetar som vårdbiträde på Akalla bostadshotell. Akalla är också det en alldeles nybyggd förort som tar vid där Husby slutar. Birgitta har tidigare arbetat som kommunal dagmamma i ett och ett halvt år.
-Men när jag skilde mig behövde jag en säker inkomst, det går inte att vara ensam förälder och försörja sej som dagmamma. Det är för osäkert.
Birgitta kände Gunilla Wikåker sedan tidigare och ordnade så att hon blev Tomas dagmamma. Assistenten godkände arrangemanget. Den vanliga gången är annars att assistenten parar ihop barn och dagmammor. Det fanns fler fördelar med Gunillas familj. En var att Göran, Gunillas man, är hemma på eftermiddagarna. Det är viktigt för Tomas som inte längre bor hos sin pappa. Birgitta tycker att daghemmen är alldeles för bråkiga Barnen lär sej så mycket dåligt av varandra, säger hon. Det enda vore om det fanns syskongrupper och mer personal, då kunde hon tänka sej daghem också för Tomas del. Men nu är det bättre hos ”Gugge”, mer som ett riktigt hem.
-Jag gillar inte den där nya uppfostran på dagis heller. Personalen har läst sej till sina kunskaper och vet inte riktigt hur det är i verkligheten. Barn ska inte kunna göra hur som helst, säger Birgitta. De måste lära sej att lägga band på sina känslor.
Birgitta funderar aldrig över om Tomas far illa. Hon känner Gunilla och delar hennes värderingar om uppfostran. Det här förtroendet dem emellan gör att ingen av dem är rädd för att ta upp konflikter som kan dyka upp.
För en tid sedan började Tomas svära. Han gjorde det både hemma och hos Gunilla som reagerade starkast. Madeleine (2) som blivit Tomas följsamma lärjunge i konsten och det stämde inte alls med Gunillas värld. Hon tog upp saken med Birgitta som talade Tomas tillrätta. Konflikten löstes. Exemplet visar i sin enkelhet på något som snarare tycks vara undantag än regel. Relationen dagmammor – föräldrar är ofta helt beroende av deras egen vilja att ta kontakt, kommunen har inga organiserade former där de kan lära känna varandra.
Gunilla har inte god kontakt med någon av sina andra dagbarnsföräldrar. Assistenten är den förmedlande länken i bästa fall. Men många konfliktungar kan ligga orörda och växa, tills det blir för sent och svårt att lösa upp de.
Dagmammor blir inte sjuka i onödan. Många får skuldkänslor gentemot föräldrar som måste stanna hemma från jobbet. Birgitta har löst också den frågan. Skulle Gunilla eller hennes barn bli sjuka har hon tingat en extra dagmamma åt Tomas. Många föräldrar gör sådana privata överenskommelser för säkerhets kull. Det har blivit nödvändigt, kommunen hjälper inte till i sådana här frågor.

ROGER ELMIN, barnstugepsykolog. Kommunerna kräver att barntillsynen lönar sig
-Familjedaghem behövs och många är bra. Men som det nu är sköter många kommuner det här med vänster hand. Orden är Roger Elmins, barnstugepsykolog i Nacka kommun söder om Stockholm. I Nacka finns samma problem som i många andra förorter. Stora, nybyggda områden har befolkats med mest unga barnfamiljer. Det har skapat ett enormt tryck på kommunens barntillsyn. Och man har bara nödlösningar till hands.
Roger Elmin är kritisk.
-Kommunernas barntillsyn domineras helt av lönsamhetstänkande. Kostar det för mycket får kvinnorna vackert stanna hemma hos barnen. Det blir billigare för kommunen än att de kommer ut på arbetsmarknaden.
-Den här synen innebär också att diskussionen om familjedaghemmens kvalitet helt försvinner. På kommunkontoren räknar man antalet platser istället för att ta reda på hur platserna ser ut. Barn hos dagmammor kräver ju lika mycket som barn på daghem. Det borde vara en självklarhet, med är det inte.
Roger Elmin har hand om daghem, fritidshem och lekskolor, varav han hinner med en knapp tredjedel. Därutöver ska han ha tid för kommunens 270 dagmammor. Det hinner han inte alls. Kommunens assistenter är så få att de bara hinner med ett förstagångsbesök hos dagmammorna. Det gör att bilden av de kommunala dagmammorna blir oskarp. De privata vet man ingenting om. Det är som i andra kommuner.
-Det går ofta ganska bra så länge allt löper. Men de dagmammor som har problem, med föräldrar eller barn är utelämnade. Assistenten blir ofta en anonym person och då är det svårt att ta upp sådana här problem. De har heller inga när arbetskamrater att få hjälp av. Roger Elmin menar att dagmammor och daghemspersonal egentligen har mycket gemensamt. Dagmammorna kunde använda deras material och lokaler. Nu finns ett visst motstånd mot det här men det beror mest på daghemspersonalens pressade arbetssituation.
Dessutom borde kommunerna öppna de lekskolor som står tomma vissa timmar under dagen. Det skulle ge dagmammorna möjlighet att arbeta i lag.
Dagbarnvårdarna kallar sej själva dagmammor. Det är deras gamla namn. Dagpappor finns, men de är försvinnande få.
Det finns omkring 30 000 kommunala dagmammor i hela landet. De har hand om cirka 50 000 barn. Om den privata marknaden vet myndigheterna i stort sett ingenting! Det enda man vet är att den är stor och oumbärlig. För närvarande har privata dagmammor förmodligen hand om bortåt 200 000 barn. Om den siffran är riktig täcker kommunerna bara en fjärdedel av behovet av familjedaghem.
En kommunal dagmamma tjänar 5:50 kr per timme och barn. Den lönen beskattas. Därutöver får hon ett skattefritt tillägg på 12:40 kr per barn och dag. Det ska täcka slitage i hemmet och mat.
Kommunen håller i en utbildning på 90 timmar. Den är inte obligatorisk. I hela landet har cirka 10 procent av kommunens dagmammor gått kursen. Nu finns också en vidareutbildning, inte heller den är obligatorisk. Dessutom har AMS en så kallad bristutbildning på 16 veckor.
Kommunerna betalar en del av föräldrarnas avgifter för dagmammor liksom för daghem. De privata sätter pris efter överenskommelse.
Kommunala dagbarn är olycksfallsförsäkrade.
Kommunala dagmammor och deras föräldrar har två veckors uppsägningstid gentemot varandra. Hos privata dagmammor görs allt upp enskilt.
I vissa kommuner, till exempel Stockholm, får dagmammorna 60 kr per barn och termin till leksaker. Men den förmånen varierar starkt. I några kommuner får de använda brukat material från lekskolor och daghem, i andra får de inget alls.
Dagmammor får semesterersättning, ATP och sjukersättning. Men deras lön är osäker. Om dagbarnen är sjuka i mer än fem dagar får de ingen ersättning, samma sak gäller om barnen reser bort en längre tid.
Får dagmamman inga nya barn (om kommunen inte har råd) ska hon få arbetslöshetsersättning. Men det är inte ovanligt att hon själv måste ordna barnpassning till sina egna barn för att få ut den. Om kommunen minskar antalet barn hos dagmamman, men hon fortfarande har ett barn kvar får hon ingen ersättning för förlorad inkomst.
Deras fackförening är Kommunalanställdas förbund. 1974 var anslutningen bara 34 procent. Men på förbundet har man en känsla av att den stigit, sedan informationen om facket blivit bättre.



Ja, så här kunde det tydligen vara år 1977. Sju år efter att särbeskattningen infördes och kvinnorna hade börjat drivas ut ur hemmen pga ekonomiska skäl. Målet med att införa särbeskattning var just att se till att kvinnorna blev tvungna att börja förvärvsarbeta. Kvinnorna hade ju inte lyssnat på propagandan i tillräckligt hög grad...alltför många klängde sig fast i hemmen. Men om en lön inte längre räckte för att försörja en familj så fanns det ju inget att välja på längre. Kvinnorna blev tvungna att sluta upp med att vara hemmafruar. Och sju år efter att man infört särbeskattningen med syftet att driva ut mammorna så hade man inte ordnat med barnomsorg för alla dessa barn som stod utan omvårdnad när mamma inte längre fanns hemma. Sju år senare. Är det inte konstigt? 

Jag tycker ofta att man har en känsla av att daghemmen var bättre förr. Att det var god personaltäthet och få barn i grupperna. Men den här artikeln vittnar om att det inte var så. Man talar om att det är rörigt och stökigt i barngrupperna, om att det är för många barn och för få vuxna, om att arbetsbelastningen på personalen är för hög. Det låter ju som idag. 

Det är ledsamt att läsa om dessa mammor, där i förorterna, på 70-talet...hur de försöker så gott de kan...blir dagmammor för att värna om sina egna små...men får en arbetsbörda som är så tung, för tung. Och kvinnan som skulle bli fri, jämställd, lycklig, förverkliga sig själv...och så blir det så här...kvinnor som utnyttjas...till vilken nytta? Det var fult och onödigt och onyttigt att ta hand om hem och barn. Kvinnokampen skulle ändra på detta. Och så blir det på ett annat sätt...250 000 barn som tas om hand av dagmammor...30 000 kommunala och en armé av privata...ingen vet hur många. Och så daghem. Vilket lyckat resultat av kvinnokampen. Och den har gått vidare på samma spår. Bara att daghemmen bytt namn till förskolor...och blivit enormt många fler, att kommunerna blivit tvungna att ta ansvar...se till att varje barn som fyllt 1 år måste få en plats...och barngrupperna är för stora, och personalen för få, och lokalerna för få och kvinnorna för sjuka och så har det blivit nästan "gratis" att lämna in barnen som fått allt längre dagar på förskolan. 

Så bra det blev. Men nu skrivs det inga såna här artiklar om kvinnor och deras öden. Då trodde man att bara kommunerna hostade upp och fattade att det måste få kosta med dagis så skulle allt bli bra. Nu...vad tror man nu? Bryr nån sig. Nä, vi kör på bara. Vi öppnade portalen mot framtiden på 70-talet och än så länge är det i framtidsvärlden vi harvar runt. Än har vi inte hittat fram till målet. Än är det inte klart. Än är inte problemen som skapades 1971 lösta. 46 år senare. 

torsdag 30 mars 2017

Vårsysslor!

Det är så härligt med vår...även om den står och stampar...tar ett steg fram och ett tillbaka! Men våren är hursomhelst igång! Ingen tvekan! Och det är härligt! Man får lust att vara ute...städa trädgården, klippa och plocka...tänka och planera! Barnen njuter av tunnare kläder, lättare skor...känslan av att vara lätt...hoppa, springa, ta fram sånt som legat i förrådet hela vintern! 

Dagarna blir lite mer varierade, friare...

I förrgår tog jag och 6-åringen cyklarna till Lidl. Där snokade N runt som han brukar och letade spännande saker. Och den här gången hittade han ett par rullskridskor! De ville han ha och pengar kvar från födelsedagen fanns så vi slog till! Han testade direkt vi kom hem och det var ju jättekul! Jättesvårt men jättekul! 
 Sen är det ju fasta...och då ska man väl ha lite fastlagsfjädrar och sånt! Så vi tog ur den gamla ljungen och enriset ur blomlådan och hämtade lite kvistar och satte ner två påskliljekrukor vi också fyndade på Lidl...och några kycklingar och fjädrar! Det känns uppiggande och fint att se det här när vi går ut och in ur huset! 
Och ute i rabatterna pyntar det sig av sig självt! Krokusen har slagit ut och fler och fler kommer varje dag! Detta gör oss glada varje gång vi går förbi! 
Vi har klippt bort allt gammalt och torrt i rabatterna och jag fick mycket hjälp av 10-åringen! Han klippte på i rask takt och passade på att leta insekter på samma gång! En nyckelpiga och många spindlar kröp omkring bland riset! 
 Igår åkte vi till en restaurang tillsammans med mina föräldrar! Där hade de också fixat vårfint och bytt gardiner och stolsöverdrag...allt vitt...ljust och vårigt! Och maten var god som vanligt! Och N tyckte det var roligt att välja själv och hämta själv och känna sig stor! 
Vi har suttit ute och fikat ett par gånger också! Det är så mysigt att jag är hemma och kan ta emot barnen när de kommer hem från skolan! Det gör mig glad! Det är trevligt att kunna duka ut mellanmål åt dem...sitta med vid bordet...prata om dagen som varit, om ditt och datt...träffa någon kompis som ibland följer med hem! 
 N har blivit ännu mer förtjust i att klättra i träd! Och det beror på att hans ben blivit så långa! Nu tar han sig upp i träd där han förut behövde lite bärhjälp för att ta sig upp! Han njuter av sina nya färdigheter! 
Ja, det är härliga dagar! Och härligare blir det...mycket att se fram emot...både stort och smått...allt som kommer att börja växa, de nya färgerna och det nya ljuset, värmen, påsklovet...och sommaren så småningom! 



onsdag 29 mars 2017

Sömnforskning

Man har gjort en studie om sömn och barn. Man gör ju många studier om olika saker och ting. Det handlar om förskolebarn. Och tydligen sover barn i alla åldrar mindre per dygn i dag än jämfört med 10 år sedan. Och på förskolorna får barn över 3 år inte sova middag alls eller bara en begränsad tid. Det är föräldrarna som bestämmer över barnens sömn. Förskollärare kan få order om att väcka barnen efter en bestämd tid. Anledningen till att föräldrar vill begränsa barns sömn på dagtid är att barnen ska somna i tid på kvällen och sova bättre på natten. Och forskare säger att om barnen sover för mycket på dagen så blir nattsömnen kortare. Men andra forskare säger att en sömncykel pågår under ca 90 minuter och därför borde förskolebarn få lov att sova en och en halv timme och inte 30 eller 45 minuter som är ett vanligt föräldraönskemål. Tydligen är det så att det är väldigt få barn som vilar middag i den svenska förskolan. Föräldrarna som deltog i studien berättade att deras barn var jättetrötta när de hämtades hem. Flera barn somnade under bilresan och var svåra att väcka. Och då vore det ju bättre om barnen fick sova 90 minuter på dagen. Forskaren säger att eftersom barn inte sover så många timmar som förr (och som de skulle behöva göra) så finns det inget som hindrar att barn i 3-4-årsåldern fick sova 90 minuter på dagen och ändå somnade tidigt på kvällen. Men föräldrarna gör fel. Och därför får barnen jättesvårt att somna på kvällen. Barnen får se på tv och spela datorspel innan de ska somna.

Ja, kontentan av det hela är alltså att barnens livssituation är helt ok förutom två saker...att de inte får sova middag 90 minuter och att de får se på tv eller spela datorspel på kvällen. Annars är allt bra.

Jag tänker att man nog måste backa lite till. Man måste våga vrida och vända på problemet. Våga ställa alla relevanta frågor. Varför sover barn mindre nu än förr? Svar: barn går numera i förskola och de går längre tid på förskola än vad barn gjorde för 10 år sedan. Följden blir förstås att barnen måste väckas på morgonen för att kunna levereras. Och om dagarna har blivit längre kommer barnen hem senare på dagen och då blir det svårare att hinna stoppa dem i säng i tid. Och barn som varit i gång på en institution en hel lång arbetsdag kanske blir lite trött på kuppen. Det är ju inte precis som hemma där man kan sätta sig och vila en stund, leka i stillhet på egen hand, sitta och titta på tv en stund mitt på dagen, gå en promenad med mamma och få sitta i en vagn om man har lust. Det blir ett mer intensivt liv.

Men allt detta är inte intressant. Basen är alltid rätt. Normen är förskola. Den är oantastlig. Den är en naturlag. Det är föräldrarna som ska korrigeras. Och det är de som har ansvaret för att ställa allt till rätta. Barnen ska sova på dagen. Sen ska de hämtas hem på kvällen. De ska utan att titta på tv eller sättas framför en surfplatta lotsas genom den korta tid som är kvar på dagen genom matlagning, umgänge, nattning. Och efter att ha sovit middag ska de också kunna lägga sig tidigt. Men lek med tanken....det är helt normalt att föräldrar jobbar heltid. Då blir bortavaron från hemmet 8 timmar, plus lunch...9 timmar...plus frakt...10 timmar....kanske 11 timmar. Men i alla fall...minst 9 timmar då. Börjar föräldern jobbet 8 måste barnet gå upp kl 7 och sen är man borta till ca kl 17...eller 18? Och så ska barnet läggas...kl 19? 20? Sen är det väl alldeles för sent..barnet kommer drabbas av sömnbrist...Ekvationen går inte ihop. Det finns inte tillräckligt många timmar för att ta hand om barnet på ett barnvänligt sätt helt enkelt. Och DETTA ÄR FELET. Och det är detta man måste prata om. MÅR BARN BRA AV ATT GÅ HELTID PÅ FÖRSKOLAN? HINNER BARNET SOVA TILLRÄCKLIGT? HINNER BARNET VILA? HINNER BARNET TRÄFFA SINA FÖRÄLDRAR TILLRÄCKLIGT MYCKET? HINNER FÖRÄLDRARNA MED ALLT DE BEHÖVER GÖRA FÖR ATT SKAPA ETT HARMONISKT FAMILJELIV DÄR ALLA INBLANDADE MÅR BRA? Och svaren blir väl förmodligen i väldigt många fall...NEJ.

Det var så "lustigt". Igår när jag läste den här artikeln var vi på barngympa på kvällen med 6-åringen. Gympan börjar kl 17 och slutar kl 18. Barnen i gruppen är mellan 3 och 6 år gamla. De flesta barn kommer direkt från dagis. Och just i går var det tre barn som faktiskt hade somnat på vägen mellan dagis och gympis. Två av dem grät hjärtskärande och klamrade sig fast vid föräldrarna. Det tredje stod bara och stirrade...tummen i munnen...verkade inte ens svara på tilltal...barnet fick gå in i gympahallen iklädd termokläder och sitta på bänken. Föräldrarna till de gråtande barnen lyckades lösgöra sig och fösa in barnen i gympahallen. Efter avslutad gympa kommer alla barnen ut i omklädningsrummet...många är hungriga...smörgåsar och frukt plockas fram...och äts där i omklädningsrummet...det är klart...man är väl hungrig så här på kvällen...det var länge sen mellis serverades på föris. Verkligheten kring hur barn kan ha det blev tydlig där i omklädningsrummet. Mitt barn ser lite förvirrad ut...han verkar inte riktigt förstå det han ser. För honom är barngympan den enda fasta aktiviteten på veckan...en rolig sak att se fram emot. Han är tankad med en banan innan vi gick iväg, han har vilat sig framför tv:n innan vi går, kvällsmaten är påbörjad, han behöver inte stressas att komma i säng eftersom han inte behöver bli väckt dagen efter...Så kan också en barndom vara. Så var barns barndomar om man hoppar tillbaka 30- 40- 50 år i tiden. Det kunde vi också prata om. Hur själva villkoren för hur barn växer upp har förändrats och varför och vad vi tycker om det. Blev det bra? Vad blev bra?

De kan forska sig blå...Det kvittar. Så länge barn ska leva som vuxna...jobba heltid...så kommer barnen ha det jobbigt. Och de vuxna också...som jobbar heltid och fortsätter jobba hemma efter jobbets slut. Men det är ingen intresserad av. Låt ungarna sova middag 90 minuter och slå av tv:n...så är problemet löst.







måndag 27 mars 2017

Programmering

En förskollärare söker tips på hur man jobbar med programmering i förskolan. Det måste ju börja tidigt. Programmeringen. Jag tittar på mitt hemmabarn...han som aldrig gått på förskola. Han kan inte programmera. Han gör annat. Idag har han...byggt lego, ritat en tjur, cyklat på en lång cykeltur till affären, letat bra varor, klurat ut vad saker kostar, förhandlat sig till ett par billiga rullskridskor, åkt på de där rullskridskorna i drygt två timmar, varit i skogen en stund, hoppat studsmatta, spelat tv-spel med sin 13-årige storebror och hans klasskompis...Han har inte programmerat. Jag tror inte han har missat något. Jag tror han kan lära sig programmera om han vill när han bliv äldre. Jag njuter av att se honom i hans liv...den frihet han har...alla de egna initiativ han kan ta...att vi kan prata så mycket tillsammans...att han får vara med sina syskon så mycket som det går...att han utvecklas så mycket...jag hör det..jag ser det...det funkar...

Läsläxa

I skolan är det fokus på läsning nu. Lärarna går läslyftet. Och där ska de laborera med barnens läsning så att de utvecklas. Lärarna ska lära sig av sina kollegor. Det kollegiala samtalet ska leda till att lärarna lär sig lära barnen att läsa. Hmm, under tiden får barnen harva på i skolan...med det som lärarna bedömer vara lämpliga uppgifter. En stor del av veckans hemjobb för sonen i 4an går numera ut på att göra uppgifterna till en text ur en läsebok om en pojke och en katt som går på vandring genom Sverige. Tanken är god. Geografi och historia vävs in i berättelsen...nytta med nöje. Fast boken är inte så värst nöjsam. Det är en typisk lärobok, förnumstig, fantasilös...inte litteratur direkt. Det känns inte njutningsfullt att läsa boken och uppgifterna till gör det hela etter värre. Smartare vore att jobba med faktatexter i geografi och historia. Ärliga texter funkar bättre. Om jag vill ta reda på något om Vadstena kloster är det bättre att läsa en faktatext om det istället för att få några strödda rader i en fantasiberättelse. Men så är det inte...barnen ska lockas och luras att lära sig. Och det funkar inte. 

Men hur som helst. Övningarna till texterna är ett kapitel för sig. Det finns nog en övningsbok eller ett kopieringsunderlag till läseboken (Pojken och Tigern) men i digitaliseringens tidevarv är uppgifterna inscannade på elevernas små surfplattor. Och på denna lilla surfplatta ska barnen svara på ett antal frågor, skriva brev, uppsatser, beskrivningar, skriva av meningar...Och sedan skickas svaren in till läraren genom etern och landar i en annan platta eller dator eller nåt. Och läraren läser...kanske...ingen vet...inga signaler, varken digitala eller analoga, kommer tillbaka till eleven. Alltså...man vet inte om läraren har läst svaren eller inte. Och eleven får ingen respons. 

Så här kan det se ut under en läsläxförmiddag:
Här ska eleven skriva av "händelseorden" - verben. Man ska alltså inte skriva på papper utan på plattan. Frågan är vilken den pedagogiska nyttan är med att skriva av ett antal ord med sina pekfingrar på en pekskärm. Vad lär man sig på det? Nä, vi tar den enkla vägen och ringar in orden. 
Sen är det dags att skriva en efterlysning om en avritad person. Det är jobbigt att skriva med de små pekfingrarna på skärmen så vi väljer att skriva på papper och sen "digitalisera" vår text genom att fotografera av den. Det är fascinerande att tänka på att läraren har haft tillgång till en analog papperstext som den digitaliserat och att sedan eleven analogiserar sin text och sedan digitaliserar den och sänder den till läraren över nätet. 

Sen är det dags att svara på några frågor till texten. Här väljer vi att skriva in text i små textrutor man kan dra hit och dit på skärmen.
Sen är det synonymträning. Vi ringar in och struntar i att skriva av.

Och så blir det dags att skriva stödord till information man fått om Vadstena kloster...ett par meningar i texten berörde slottet och så fanns det en bild av vita murar och något slags torn. Ja, nåt får vi ihop.
Sen får man träna på lite idiom. Visa om man förstår vad vissa fraser betyder. Frågan är vad som händer om barnet inte förstår och läraren inte rättar uppgifterna. Äh, det är säkert inte det viktiga. Att lära sig alltså. Det viktiga är att göra.
Sen får man jobba lite med adjektiv. Man ska komparera. Fast man behöver inte tala om att det heter komparation förstås. Och vad vitsen är att skriva alla dessa 12 meningar är förefaller oklar. Vi gör det riktigt enkelt för oss! Vi gör tre meningar och sätter in alla fyra olika ord på en gång! Vi fnissar lite upproriskt när vi skickar in! 
Och så blir det lite teckning! Rita en gubbe efter en beskrivning! Kul kanske...men varför?
Och så blir det två uppsatsuppgifter. Dessa har vi inte orkat göra än. Men vi ska väl få till dem vad det lider. 

Ja, detta var veckans läsläxa. Lite mastigt...eller hur? Känns nästan som någon slags hemskolning. Fast det är ju förbjudet. I alla fall om det är i föräldrarnas regi. För mitt barn är det ju skönt att han har mig som kan sitta med honom och se till att detta blir gjort.








söndag 26 mars 2017

Våffeldag och byggjobb!

Igår var det våffeldag och vi åt följaktligen våfflor till eftermiddagskaffet! Gott! 
¨
Annars blev det lite av varje gjort under dagen...läxläsning, piano- och fiolspel, lite tvätt och städning, en promenad, massa studsmattehoppande, lek med ett grannbarn...och så har vi börjat förbereda för utbyggnation av vårt hus. Förra helgen började maken och äldste sonen riva bort altanen och igår fortsatte han lite grand och fick hjälp av de två yngsta barnen samt grannbarnet. Det var roligt att gå loss med kofoten! 
Sen blev det tacos på kvällen...det var ett tag sen sist så det var dags nu tyckte barnen. 17-åringen gjorde guacamole och 6-åringen hackade gurka och 10-åringen dukade och gjorde fint. De andra latade sig. Efter maten satt vi kvar och pratade ett tag om ditt och datt...skola, resor, jobb, hundar, historia... och sen blev det tv som vanligt. Vi slötittade på det som var kvar av Talang innan det program vi ville se började...Hotell Halcyon. Sista avsnittet och det var lite sorgligt för vi har tyckt mycket om den här serien! 

fredag 24 mars 2017

Vårdagar

Nu är det fredag kväll och vardagsveckan är slut! Hemmet är städat och en laxsida står i ugnen och är snart färdig! Det känns skönt med helg! Maken har jobbat mycket på sista tiden och är ledig idag! Så det känns som om det har varit helg hela dagen! Vi njuter av våren som är på väg med stormsteg och är ute både före och efter lunch! 

I går var jag och 6-åringen ute i skogen på förmiddagen! Vi ville spana efter fåglar! Vi såg nötväckor och en hackspett och flugor och en fjäril! Och så hittade vi en gammal brunn! Det var lite läskigt fast inte farligt egentligen. Vi gick där i godan ro och spanade uppåt trädkronorna på ett ställe där det legat ett torp för länge sen. Plötsligt såg jag en rund fördjupning och vi stack lite med pinnar i och försökte gräva lite...en murad kant dök upp och sen kunde vi plötsligt sticka ner en lång pinne så nästan hela försvann ner! Det var spännande och lite ruggigt. När vi kom hem ringde vi kommunen och bad dem komma och titta på den. Sen gick vi vidare och uppåt åsen till toppen och däruppe stod en tjej med en så söt hund! En fransk bulldog! Och den fick vi klappa och vi frågade lite om den. N deltog i samtalet och ställde en hel del frågor och klappade och började drömma ännu mer om en egen hund. Det är roligt att se att socialiseringen funkar så bra utan dagisträningen. Det har räckt att umgås med vuxna som pratar med folk på vanligt manér. 

Och så såg vi att en del björkar fått så fina hängen! Ännu fler vårtecken som gladde oss! 
Och så kom vi ner till ett träd som barnen gillar att klättra i! Det är så många grenar att klänga på! Här hade N att göra en bra stund! 
 När vi kom hem fixade vi lunch och sen kom storebröderna hem och 10-åringen blev så nyfiken på brunnen att vi fick ta en cykeltur dit! 
Och sen började barnen leta spår efter den gamla bebyggelsen! De baxade undan stenar och tittade under och hittade porslinsskärvor och gamla plåtburkar och en tom patron! Det var riktigt fantastiskt tyckte killarna! 
Idag har vi städat och varit ute i trädgården och städat. Och så cyklade jag och maken och N till affären för att handla lite inför kvällen! Och på vägen dit såg vi tre harar! De var inte särskilt rädda, bara vaksamma, så vi kunde titta på dem en bra stund innan de hoppade iväg! På bilden nedan sitter en liten hare...så väl kamouflerad att man knappt kan se den! 
 Och när skolbarnen kom hem tog vi fram studsmattan! Det var riktigt kul...så länge sedan de studsade senast! Ett par timmar hade de att göra innan de tröttnade och kom in svettiga och rödblommiga! 
Och snart ska vi sätta oss och äta lite kvällsmat och sen blir det tv och pop corn! 

torsdag 23 mars 2017

En ljusnande framtid

Sossarna och miljöpartisterna ska förbättra förskolan. Det är ett måste om vi ska kunna bygga en kunskapsnation. Förskolan är ju grunden för hela skolan. Visserligen är ju förskolan i Sverige världens bästa! Och forskningen är entydig...effekterna av den här braiga förskolan hänger med upp i grundskolan och in i vuxenlivet. Så allt är ju egentligen jättebra. Men inte bra nog. Det räcker inte att vara bäst och nöja sig med det...man måste ständigt jobba vidare och bli ännu bättre. Och därför satsar regeringen stort på förskolan.

Det här förbättringsarbetet utförs enligt tre principer:

1. Förskolan måste byggas ut. Den måste nå fler barn...för de barn som behöver den mest är oftast inte de som går. Barn måste ha rätt till en förskola med stark pedagogik. Nu måste man återigen ta fram ett FORSKNINGSBASERAT RIKTMÄRKE för barngruppers storlek. Förskoleklassen skall bli obligatorisk så att alla sexåringar får en bra start in i grundskolan!

2. FÖRSKOLAN FORMAR SAMHÄLLET
I ett samhälle med klyftor ska skola överbrygga klyftorna. Och därför satsar staten på Samverkan. En samlad it-strategi ska genomföras i skolväsendet, inklusive förskolan. Alla barn ska få utveckla sin digitala kompetens och vara med och forma det digitala samhället. Och förskollärarna ska också utvecklas. Grunden ska vara jämställdhet, normkritik och trygghet!

3. Ja, och så måste förskolan bli en attraktiv arbetsplats. Förskollärarutbildningen ska byggas ut rejält. Förskolecheferna ska bli riktiga rektorer. Förskollärarna ska få vara del av lärarlönelyftet. Och så ska det bli fler barnskötare!

De här tre principerna är regeringens investering i förskolan! Och detta är inte en liten sak. Genom den här satsningen LÄGGS GRUNDEN FÖR INDIVIDENS PERSONLIGA UTVECKLING, LÄRANDE OCH MEDBORGARSKAP. Och det är också en INVESTERING FÖR SAMHÄLLET. Ett gott och rikt samhälle kan bara byggas av människor som vill utbilda sig till sina drömjobb, känner respekt för sina medmänniskor och kan FRIGÖRA SIG FRÅN BEGRÄNSADE FÖRVÄNTNINGAR OM VEM MAN ÄR OCH VAD MAN SKA GÖRA. OCH GRUNDEN FÖR DEN FRIHETEN LÄGGS AV ALLA DE SOM ARBETAR I FÖRSKOLAN.

Tja, det är ju fantastiskt! Tänk att vi är bäst och ska bli ännu bättre! Tänk att snart, snart, ska alla små barn knådas och formas på ett ännu mer effektivt sätt av den underbara armén av förskollärare och barnskötare, för att inte tala om rektorerna, till de ultimata medborgarna! Medborgare som alla utbildar sig till sina drömjobb...eller ja, i alla fall drömmer om sina drömjobb vilka de nu är...förskollärare kanske? Medborgare som är underbart jämställda, normkritiska, supersmarta, it-certifierade...en skvadron av barn kommer välla ut i samhället och forma om det till...ja, till paradiset.

I fantasivärlden är det så i alla fall. För ingen kan väl på allvar tro att sossarnas och miljöpartisternas visioner kan bli verklighet? Det är ju bara ord. Det är retorik. Populism kanske. Det vibrerar lite bakom alla orden...återklanger av andra retoriker som skanderat om den perfekta människan. Det är obehagligt. Men kanske spelar det ingen roll...för är det någon som lyssnar? Är det någon som tänker och funderar över vad detta betyder? Fast det kanske är det som är det allra otäckaste...att alla vet att detta är nys men ingen bryr sig. Lager på lager av verkligheter ligger därute. Politikernas verklighet, personalens verklighet, föräldrarnas verklighet och barnens verklighet...har de förbindelse med varandra överhuvudtaget? Det spelar ingen roll...förskolepropagandan måste fortgå...fraserna och sanningarna mässas fram...budskapet och löftena blir alltmer fantastiska ju fler skymtar från den mer praktiska verkligheten som slinker fram...Så är det ju ofta med extremism...för det är väl det vi är i detta land? Vår nya religion...jämställdheten, arbetslinjen...det kräver sina offer...vi lägger fram våra barn på altaret övertygade om att det är för deras bästa. Belöningen väntar runt hörnet. Den ljusnande framtid är vår. Senare.





onsdag 22 mars 2017

Frihet

Det är på g nu...en tredje pappamånad. Ett steg till på vägen mot den totala jämställdheten. Det är rätt tyst om det. Politiska tyckare i skriver att det är av nöden att tvinga fram en jämnare fördelning i uttaget av föräldradagarna. Det är ju viktigt för att kvinnor ska hinna jobba fler månader i sitt liv. Det påverkar ju livslönen. Men det är också viktigt för att få kvinnor att inte känna sig ansvariga för hem och barn. Om mamman inte är hemma mer än pappan så kommer hon inte vänja sig vid att ta ansvar och så kommer båda att ta lika mycket och likadant ansvar. Tja. och så är det anknytningen förstås. Papporna får bättre kontakt med sina barn om de tar hand om dem några månader på heltid när barnen är riktigt små. Ja, det är de där statssanningarna som rapas upp som ett mantra. 

Men så är det några få som skriver från en annan infallsvinkel om det. Frida Park skriver ett debattinlägg i Expressen om att hon och hennes man aldrig skulle dela lika på föräldraförsäkringen. Det har inte passat dem helt enkelt och därför har de inte gjort det. Om det hade passat dem att dela hade de gjort det. Poängen är att föräldrar själva ska få bestämma. Ingen annan. Hon skriver också i Dagen att om det förr var mannen som talade om för kvinnan att hon inte hade förmåga att hantera sin frihet och att därför mannen behövde bestämma så är det nu feministerna som har intagit den rollen. Feministerna menar att staten bör bestämma, tex genom kvoterade pappamånader, eftersom kvinnor inte klarar av att bestämma själva. De bestämmer nämligen fel. Frida Park skriver också att en framtvingad jämställdhet utan frihet inte är något värd. 

Jag håller med. En jämställdhet som måste piskas fram...är den något att ha? Men sen tänker jag...det är så futtigt. Diskussionerna. Från alla håll och kanter. Vad är det vi pratar om? 480 dagar. Som kanske ska bli färre. För det är ju så fruktansvärt farligt att föräldrar (särskilt då mammor) är hemma "länge" hos sina barn. Vi pratar om 480 dagar. Av en barndom. Detta har blivit föräldraskapet. Om mödraskapet ska då vara hälften av detta. De första 240 dagarna. För det bliv väl så...att mamman tar det första. Det är ju enklast så. Biologin och det där (ja det finns väl några små biologiska könsrester kvar i oss ändå...) Det är dessa dagar vi pratar om. Ska vi få bestämma över dem eller inte? Ska staten bestämma? Vems är dagarna? Föräldrarnas? Barnets? Statens? De är ju så "snälla" som i sin godhet delar ut dessa dagar. 

Det är sorgligt. Vi kräver så lite. Vi står där som tiggare med mössan i hand. Kan en få en skärv? Snälla herrn. Vi vågar inte klaga. Inte begära. Inte kräva. Inte ens prata. Det är farligt. De kan upptäcka att vi vill något. Bäst att vara tyst...så att vi inte märks...leta kryphål...eller anpassa oss. Bli hårda och starka på ytan och göra som vi blir tillsagda. Gilla läget. Vi har det ju så bra här i Sverige. Världens bästa föräldraförsäkring. Världens bästa förskola. Världens bästa jämställdhet. Och då kan man väl inte klaga. Väl?

Men jag skulle vilja klaga. Jag klagar. Det är inte rätt att föräldraskapet är reducerat till 480 dagar. Det är inte rätt att föräldraskapet är kopplat till en anställning. Det är INTE RÄTT. Vi har rätt att ta hand om våra barn. Hur länge vi vill. Vi borde ha rätt att kunna försörja en familj på en lön. Vi har rätt att i första hand värna vår egen familj. Våra lojaliteter ska i första hand finnas hos de våra.  Vi ska inte behöva nöja oss med 480 dagar. Vi borde vilja har mer. Vi borde vilja ha ALLT.  Det är VÅRA BARN. 

Frihet är det bästa ting, 
där sökas kan all världen omkring, 
den frihet kan väl bära. 
Vill du vara dig själver huld, 
du älska frihet mer än guld, 
ty frihet följer ära.




tisdag 21 mars 2017

Ekorrspaning!

Igår var det en sån där trist dag...ute var det grått och kallt och fuktigt...och natten hade varit bedrövlig...13-åringen hade växtvärk och så ont i benen att jag fick massera och trösta och han fick gå upp och gå med jämna mellanrum...inte mycket sömn för någon av oss. Sen var det utvecklingssamtal med näst äldsta barnet. Min pappa kom hit och var barnvakt åt N. Samtalet gick bra...det brukar ju det eftersom ingen riktigt vet vad barnen har för sig i skolan. Man träffar ju bara en lärare och den kan ju egentligen bara berätta om sina egna ämnen. Resten blir ju lite luddigt. Men i matte och fysik som den här läraren har såg det riktigt bra ut för sonen! Och det var roligt att höra förstås. Sen var det hem och fixa lunch, göra lite matte och engelska och stavning med 13-åringen som fick vara hemma pga sömnbrist. Och så hade nästan halva dan gått...och inget ordentligt hade blivit gjort (läsningen med 13-åringen var förstås både nyttig och rolig men ändå...ingen städning, ingen lek med N...) och jag kände mig så där slö och oengagerad som man kan göra ibland.

Men så gick vi ut jag och 6-åringen. Städningen kunde jag lika gärna lägga ner...det går ju alltid att göra sånt senare, i morgon...Och en promenad var rätta medicinen. Skönt med blåst och vind och fukt mot kinderna. Och att gå raskt bredvid N som cyklade...höra hans funderingar på saker och ting. Och hamna i lekparken vid skolan för 10-åringen skulle snart sluta. Där skulle N åka rutschkana hade han bestämt men innan han hann börja såg vi något röra sig i ett träd...och där satt en liten ekorre och åt på en grankotte! Och den var så nära och inte alls rädd att vi kunde titta länge! Men så gick vi lite närmre och då spratt den till och klättrade högre...kastade sig över till ett annat träd...och vidare! Det var så spännande att försöka hänga med, småspringa under träden och spana uppåt...se vart den tog vägen! 

Sen var vi på gott humör och pigga och glada igen! Och när M slutade skolan promenerade vi hem tillsammans alla tre och pratade om dagen...och fixade fika och satt ner vid köksbordet...och 15-åringen och 17-åringen kom hem och satt med oss en stund. Och så läste jag högt ur en historiebok...om Engelbrekt och bondeupproren...och det var spännande! 

Ja, så blev det en bra dag ändå trots en lite seg början! 

måndag 20 mars 2017

Mammor

Ibland skrivs och sägs det saker som inte borde skrivas eller sägas. Det är ju det där med mammor. Det där ämnet vi inte får prata om i Sverige. Annat än att mammor är precis likadana som pappor och att både mammor och pappor har en enda uppgift i livet...att efter 480 dagars heltidsomsorg av sina barn återgå till sin huvudsakliga uppgift...förvärvsarbete, på heltid. Men ibland sägs det något annat. Och det är roligt att läsa. Fast ledsamt att så få bryr sig.

Den här gången var det Petra Mede som åstadkom en liten krusning på jämställdhetsytan. Hon sa ju det där farliga med att mamman ska vara hemma längst när barnen är små. Jag trodde att det det här uttalandet skulle väcka lite uppmärksamhet. Men så blev det inte. Det blev inga arga protester. Det bidde inget alls. Ett referat av Petras radiouttalande i vardera Aftonbladet och Expressen. Och så ett i Världen idag. Birro skrev att det var modigt av Mede att stå upp för det hon tycker och våga riskera sitt anseende och sina anställningar. Birro skriver att på grund av att vi skapat etablerade sanningar som man inte säger emot ostraffat så håller nästan alla offentliga människor käften. Han menar att vi har en offentlig åsiktspolis som leds av ett elitistiskt maskineri av tyckare. Och därför vågar ingen säga något annat än det alla andra redan sagt. Ja, så är det nog...fast en offentlig tyckare vågade i alla fall skriva något annat än det vanliga. Det var Lisa Magnusson i DN som skrev en ledare om det Mede tog upp. Och det kändes lite nytt och oväntat. Lisa bekänner att hon varit precis som kvinnorna som sa emot Petra i radion...som tycker att kvinnor inte ska stå tillbaka pga av barnen, utan att de ska ut i arbetslivet, tjäna pengar, ha rätt till heltid, rätt till karriär. Men sen kom barnen och då förändrades allt. Och det kändes märkligt alltsammans. Att när pappor tar stort ansvar för barnen då applåderas de. Men när mammor gör det ses det som något fult. Mammor som följer sin känsla och är hemma med barnen se som lurade i en fälla. Och så ställer Lisa en par viktiga frågor: VARFÖR UTGÅR KVINNOKAMPEN FRÅN ATT INGEN EGENTLIGEN VILL VARA MED SINA BARN? VARFÖR HANDLAR JÄMSTÄLLDHET OM ATT ALLA SKA LÖNEARBETA? Jo, den svenska sortens feminism, den som blivit vår statsideologi inte vill låtsas om att barn förändrar något. Och detta leder enligt Lisa till att särskilt mammorna får stressa sig sönder och samman för att hinna med allt. Den givna ordningen har blivit att lägga livspusslet.

Ja, det var trevligt att läsa någon fundera i andra banor. Att läsa någon som inte tjatar om att mammors största plikt är att jobba heltid och lämna barnen på förskolan mer än heltid för att pyssla med det viktigaste i livet...samla pensionspoäng och skrapa ihop en så hög livslön som möjligt. Och det kändes nyfräscht att läsa någon som börjar fundera på om mammor kanske ändå känner något "biologiskt" som kallar och ropar. Men egentligen så spelar det ingen roll. För de här små, små ropen gav inget eko. De möttes bara med absolut tystnad. Det är farligt nämligen. Det är väl så att om det blir prat om det kan mammakänslorna vakna. Så det är bäst att tassa vidare. Inte lyssna. Inte svara. Inte reagera. Hoppas att det försvinner i bruset. Innan någon hinner lyssna. Och ingen lyssnade. Allt passerade i skymundan. Ordningen stördes inte. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen. Där mammor inte har någon roll att fylla mer än att ploppa ut en unge eller två och sedan återgå till sin huvudsakliga uppgift. Förvärvsarbetet. Biologin. Vad är det? Den har spelat ut sin roll. Nu finns det föräldradagar och förskola och fritids och vab och bilar och goretex och penicillin och skräpmat. Så vem behöver en mamma? Mer än som reproduktionsbehållare alltså.





söndag 19 mars 2017

Födelsedag!

Igår firade vi vår nyblivna 17-åring! Han uppvaktades med tårta och presenter -pengar och choklad! Jag testade en ny tårta från Allt om mat...digestivesmul, lemon curd och cheesecakeglass med en aning citronsmak...maränger och bär! Den blev väldigt god! Och fin om jag får säga det själv! 
 Vi var de gamla vanliga, familjen, en flickvän, mormor, morfar och farmor! Vi hade det trevligt som vi brukar...prat och musik och kvällsmat...ett säkert kort...kycklingsallad med två olika såser...caesar eller basilika...Enkelt och gott! 
Och sen tittade vi på tv tillsammans,..Smartare än en 5:e klassare och Hotell Halcyon. Och sen var det tack och god natt! 


fredag 17 mars 2017

Slut på veckan!

Nu är det fredag och helgen börjar snart! Vi ligger i som remmar för i morgon fyller ett av barnen år! Jag har jobbat hela förmiddagen med städning och plock och renbäddning och lite bakning! N hade ingen lust att hjälpa till för han hade fullt upp med att bygga lego. Nu sitter jag och pustar en stund efter maten. N däremot blev sugen på att jobba lite och är igång med att dammsuga! Och det ser riktigt bra ut! Vardagsrummet är nästan klart! Det blir spännande att se hur mycket han orkar! 
Veckan har varit bra! Inget särskilt har hänt förutom att våren är på väg med stormsteg vilket gör oss glada! 

Vi har gjort det vanliga och lite annat.

Gått en promenad till vår fågelsjö och tittat på hästarna vid ridskolan! Isen var nästan borta på sjön och grågässen och gräsänderna hade kommit! Det var roligt att titta på dem!


Och det var jätteroligt att klappa hästarna och försöka hitta lite mat de kunde få! 
På vägen hem såg vi fyra rådjur som stod i en skogsdunge! De verkade inte särskilt rädda, bara vaksamma! Det var fint att se på dem en stund också! 
Vi har storhandlat! Det är alltid kul tycker N. Han får scanna och håller koll på extrapriser och kommer med önskemål om vad som ska handlas. 
 Vi har varit hos barnens mormor och morfar två eftermiddagar! Där pratade vi, spelade lite spel, var ute i trädgården och i skogen. 10-åringen och 6-åringen hjälpte till att tömma ur fågelholkarna och att såga ner några grenar från en björk! Det var kul! 
Mest kul att klättra på stegen tyckte N!
Sen har vi gjort en massa annat. Ritat och lyssnat på musik. Gjort gymnastik och gjort lite matt.

Jag har hjälpt de stora barnen med lite allt möjligt. Räknat matte, gjort engelska, hjälpt till att få ordning på ett arbete om Indien, förhört tyska...spelat piano och fiol. 

Jag läste någonstans att det var fel att kvinnor är hemma mer än män...apropå det Petra Mede sa på radion häromdagen...att mamman ska vara hemma mer än pappan. Det kommenterades ju här och där och någon skrev någonstans att mammor visst kan få vara hemma men att föräldraförsäkringen måste kvoteras eftersom hon som skattebetalare inte vill vara med och betala för att mammor tvingas fastna i hemmets grepp. Jag skrattade lite för mig själv! Jag är ju fast i hemmets grepp. Och jag älskar det! Det är så skönt att hinna göra allt som ska göras utan att bli helt sönderstressad. För mig är det mycket bättre att vara fast i hemmets grepp jämfört med att vara fast i förvärvsarbetets grepp. 

torsdag 16 mars 2017

Hundar och barn...

Jag tittar på när livet vänder. Det är en sorglig historia om tre bröder. Två av dem tog livet av sig samma år. Den tredje brodern berättar. Han saknar sina bröder. Han är inte arg på dem. Men han längtar. Det syns i hela hans ansikte hur svårt det är att prata om detta. Jag är nära till tårar flera gånger. Men så får jag ändå en sån där liten tagg i hjärtat. Den kommer då och då när jag inser att svenska folket är ända in i märgen hjärntvättat. Brodern berättar om att den ene broderns hund låg kvar vid sin döde ägares kropp. Den där hunden tog den levande brodern sedan hand om. Den är viktig. Den är ett minne, en länk till den döde. Den lämnar aldrig hans sida. De är alltid tillsammans. När han lämnar sin lilla dotter på förskolan är hunden vid hans sida. Hunden lämnar aldrig hans sida. dottern lämnar han till förskolan.

Petra Mede...

...sa tydligen på radion att mammor ska vara hemma längst. Jag hörde det inte själv men man kan läsa om det i Expressen. Hon berättar om att sen hon fick barn så har hon blivit biologistisk, konservativ och ganska borgerlig. Hon tycker att mamman ska vara hemma mer med barnet än pappan. Hon tycker det är helt biologiskt. Barnet är en del av mammans kropp det första året. Så var det för Petra i alla fall. De andra i studion säger tydligen emot henne och då skrattar Petra och säger att det kanske inte var så smart att avslöja sina åsikter. "Inget jag sagt de senaste fem minuterna har gagnat min karriär." säger hon!

Och så är det väl förstås! Det är inte smart att säga sånt som förmodligen de allra flesta mammor känner! För nog är det väl så...att det väcks något "biologiskt", något "djuriskt", i oss mammor när ett barn växer i magen och föds? Det känns som om man ska slitas sönder av tanken på att inte få vara med sitt barn. Det känns som om barnet är en del av en själv. Eller så kändes det för mig i alla fall.

Men i detta land är det minerad mark att prata om sånt. Det är förbjudet. Mammor inte annorlunda än pappor. Vi är lika. Vi ska dela lika. Fast mamman åker på den första tiden och pappan den senare förstås...för det blir ju mest "naturligt" så...lite "biologiskt" kanske. Och samtidigt som vi hela tiden blir itutade, ihamrade att mammor absolut inte är annorlunda än pappor och att det är helt som det ska att dela upp den ynka tiden vi har fått tillsammans med våra barn så är det helt ok att mammor/kvinnor ägnar ett helt yrkesliv åt att passa barn. En hel kår av kvinnor jobbar liksom som mammor, eller PEDAGOGER då förstås. Och då är allt som det ska. I landet bakochfram kan sånt vara ok.








onsdag 15 mars 2017

SACO...

...tycker att normerna på arbetsmarknaden missgynnar kvinnorna. Och nu måste något göras. Vad? Jo, det vanliga förstås. Föräldraförsäkringen måste reformeras.

Det är så här att kvinnor har lägre livslön än män. Livslönen är den samlade lönen under hela livet, inklusive pensionen. Och här är det till synes små och obetydliga beslut som får stor betydelse i slutändan. Och inte bara för individens privatekonomi utan också för hela SAMHÄLLSEKONOMIN.

Genom att titta på folks och gruppers livslöner kan man tydligt se hur NORMER och VÄRDERINGAR styr vårt handlande. Och dessa handlingar befäster strukturerna på arbetsmarknaden och hämmar individens möjlighet till SJÄLVFÖRVERKLIGANDE.

Livslönen avslöjar hur långt vi har kvar för att uppnå JÄMSTÄLLDHET på arbetsmarknaden.

Och det finns ett svar! 2,8 miljoner kronor efter skatt tjänar kvinnliga akademiker i genomsnitt under livet.

Och så berättar man om hur en kvinnlig socionom tjänar 700 000 kr mindre än en manlig under sitt liv. Och likadant är det för gymnasielärarna. Och det låter ju väldigt mycket. Men om man sansar sig lite och räknar efter så blir bilden lite tydligare. Livslönen pågår under många år...kanske från 30 till 85 år. Och slår man ut de där 700 000 kronorna så blir det 1060 kr i månaden. Och då har kvinnan fått den lilla lyxen att vara hemma med sina småttingar i kanske drygt 2 år. Och fått vabba och på så sätt få vara tillsammans med sina små barn lite mer. Och kanske jobbat deltid några år. Vet någon om kvinnorna som tog dessa beslut tyckte att det var värt priset? En 1000-lapp i månaden. Kanske tyckte de det. Vem vet. Men ingen är intresserad. För om nu kvinnorna skulle säga att de tyckte att det var värt priset så är de ju ändå bara lurade. De har låtit sig styras av normer och förväntningar och om någon inte sätter stopp på dessa normer så kommer kvinnorna fortsätta låta sig luras och välja FEL.

För det är ju barnen som är själva skon som klämmer. Det är när kvinnorna blir mammor problemen sätter fart och blir stora. Kvinnor tar tre fjärdedelar av föräldraledigheten, sex av tio vabbdagar och en majoritet av det obetalda hemarbetet (men se till att betala för det då...genom tex ett skatteavdrag...då har man ju legitimerat det obetalda arbetet och fört det ut i ljuset in i den vita marknaden och inte som något sunkigt som måste ske på obekväm arbetstid). Det är tre gånger så vanligt att kvinnor arbetar deltid och särskilt vanligt är det under småbarnsåren.

Och detta är SNEDVRIDET. Det här snedvridna ansvaret för hem och familj straffar sig på arbetsmarknaden. Och det drabbar inte bara kvinnor med barn. Även kvinnor utan barn halkar efter eftersom arbetsgivarna omedvetet förväntar sig att dessa kvinnor kommer bli en black om foten när...om...de skaffar barn. Så kvinnorna har ett ANSVAR för alla andra kvinnor (som vi inte heller vet vad de vill). Detta kan man kalla en STATISTISK DISKRIMINERING.  Kvinnor straffas som grupp få grund av förlegade normer och fördomar.

Men det här är inget att hänga läpp för. Allt går att förändra. Regeringen har redan tagit ett stort steg genom att utöka antalet reserverade månader i föräldraförsäkringen till tre. MEN DET RÄCKER FÖRSTÅS INTE. Saco jobbar för fullt med att ta fram SKARPA FÖRSLAG på hur föräldraförsäkringen kan förändras. Det är inte klart hur det ska bli än men systemen måste INDIVIDUALISERAS. En tredelad föräldraförsäkring är på tapeten. En del till mamma och en del till pappa och en del till vem som helst. Och så måste småbarnsföräldrarna informeras om de ekonomiska konsekvenserna av deltidsarbete. Fokus bör ligga på den framtida pensionen. Annars kan man bli negativt överraskad på ålderns höst.

Så även om SACO egentligen är för den individuella valfriheten så är de inte det i det här fallet. Frågan är för viktig. Och det är det här med att HELA SAMHÄLLET DRABBAS när kvinnorna bär sig så dumt åt. Och då har SACO ett samhällsansvar. Det rör sig ju för 17 om 2,8 miljoner kronor som kvinnorna får betala för samhällets normer och förväntningar. OACCEPTABELT.

Mja, det blir nog bra! Om bara kvinnorna kan fatta galoppen och ta skeden i vacker hand så blir allt bra. Och om de inte är mottagliga för lock så funkar nog pock. Och då kommer alla kvinnor att vips...bli 2,8 miljoner kronor rikare. Pärleporten öppnas och paradiset skymtar därbortom...Jag har hört om en stad ovan molnen och allt det där. Är det ingen mer som tycker att jämställdheten mer och mer liknar en religion. Eller någon slags krigföring. På ett fälttåg som aldrig kan lyckas.