tisdag 14 mars 2017

Lekgrupper

Det har blivit inne och prata om lekens betydelse. Därute i samhället är man är bekymrad över att leken är hotad. Barn har för lite tid för lek. Och det är ju inte bra...för enligt FN:s barnkonvention har ju alla barn rätt till lek. Ja, och då måste man agera. Och det har en förskollärare i Stockholm gjort. Detta kan man få höra om på UR:s avdelning för skolnyheter. Lärarrummet heter sajten.

Och vad är det då den här förskolläraren har hittat på? Jo, han har inrättat så kallade lekgrupper. Han samlar i hop ett gäng barn. Och inte vilka barn som helst utan det är fråga om ett noggrant utvalt gäng. Något barn ska ha svårt att leka, något kan vara för hårdhänt och så ska det vara ett par som är bra på att leka. Och så ska de här barnen träffas en stund om dagen, eller om det var en gång i veckan. Barnen och leklotsen...för fri lek kräver också en lots förstås...för då kan barnen lära sig leka fritt på ett bra sätt...pratar ihop sig. Vad ska vi leka? Barnen får komma med förslag och så får man jämka och kompromissa. Och sen leker man. Klockan ställs på 30 minuter. I 30 minuter ska man leka fritt tillsammans med en lots. Och så ska det hela filmas och dokumenteras och studeras. För det är ju forskning det är fråga om.

Leken är ju så viktig för barnens utveckling. Och i dessa lekgrupper kan barnen träna sin förmåga att just leka, om de nu inte har den förmågan, och så lär de sig samarbeta och samtala på kuppen. För det hela är en övning...en organisk övning berättar leklotsen. Fast det är så finurligt att barnen inte fattar att de övar. De tror att de leker. Fritt.

Leklotsen ägnar sig åt att samla vetenskapligt underlag. Fast det är ju förstås svårt att mäta sånt här med lek och hur det påverkar barnen. Men att barnens deltagande i leken påverkas och att deras självförtroende växer...det är uppenbart. Fast inte mätbart.

Ja, vad säger man? Jag säger att det hela är vrickat, bakvänt, osmakligt. Jag säger att barnen har förvandlats till någon slags råmaterial för vuxenvärldens märkliga idéer. Man pressar in barn i förskolor. Man ser till att nästan hela deras vakna tid spenderas på institutioner. Och sen upptäcker man att leken hotas. Och så får man hitta på metoder för att lära barn att leka, ge dem tillfällen att leka. Men så här går ju inte lek till. Lek är något barn gör. De har det i sig. Om de får vara ifred. Med sig själva eller med andra barn. Det räcker med att en vuxen, kanske en mamma, håller ett öga på barnen, lyssnar, ingriper om det behövs, men inte annars. Barn kan leka. De har det i sig. Men inte i bakvända världen. Där måste alla enkla problem lösas på ett krångligt sätt. Och det är väl det som är så bra...att barnen ger stoff åt så mycket verksamhet och tankearbete för en mängd vuxna. Det finns alltid något att fundera över, något att skriva om, något att hitta på som ska fixa till alla problem som uppstår kring barnverksamheterna.

När jag hör leklotsen prata vill jag bara gråta...eller kräkas lite. Det är andras barn han pratar om. Det är andras barn han väljer ut och sätter in i lekgrupper. Det är andras barn han leker med, skriver om, filmar, dokumenterar, bygger en karriär på...Det är inte hans barn. Det är inte förskolans barn. Det är inte statens barn. Ändå gör de som de vill med barnen. Skapar miljöer som inte är bra för barnen. Och sen får man plåstra. Hitta på hittepålösningar för att fixa till eländet man skapat. Utan att fråga föräldrarna om lov. Det tycker jag är skit. Det tycker jag är ett övergrepp. Så gör man inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar