måndag 20 mars 2017

Mammor

Ibland skrivs och sägs det saker som inte borde skrivas eller sägas. Det är ju det där med mammor. Det där ämnet vi inte får prata om i Sverige. Annat än att mammor är precis likadana som pappor och att både mammor och pappor har en enda uppgift i livet...att efter 480 dagars heltidsomsorg av sina barn återgå till sin huvudsakliga uppgift...förvärvsarbete, på heltid. Men ibland sägs det något annat. Och det är roligt att läsa. Fast ledsamt att så få bryr sig.

Den här gången var det Petra Mede som åstadkom en liten krusning på jämställdhetsytan. Hon sa ju det där farliga med att mamman ska vara hemma längst när barnen är små. Jag trodde att det det här uttalandet skulle väcka lite uppmärksamhet. Men så blev det inte. Det blev inga arga protester. Det bidde inget alls. Ett referat av Petras radiouttalande i vardera Aftonbladet och Expressen. Och så ett i Världen idag. Birro skrev att det var modigt av Mede att stå upp för det hon tycker och våga riskera sitt anseende och sina anställningar. Birro skriver att på grund av att vi skapat etablerade sanningar som man inte säger emot ostraffat så håller nästan alla offentliga människor käften. Han menar att vi har en offentlig åsiktspolis som leds av ett elitistiskt maskineri av tyckare. Och därför vågar ingen säga något annat än det alla andra redan sagt. Ja, så är det nog...fast en offentlig tyckare vågade i alla fall skriva något annat än det vanliga. Det var Lisa Magnusson i DN som skrev en ledare om det Mede tog upp. Och det kändes lite nytt och oväntat. Lisa bekänner att hon varit precis som kvinnorna som sa emot Petra i radion...som tycker att kvinnor inte ska stå tillbaka pga av barnen, utan att de ska ut i arbetslivet, tjäna pengar, ha rätt till heltid, rätt till karriär. Men sen kom barnen och då förändrades allt. Och det kändes märkligt alltsammans. Att när pappor tar stort ansvar för barnen då applåderas de. Men när mammor gör det ses det som något fult. Mammor som följer sin känsla och är hemma med barnen se som lurade i en fälla. Och så ställer Lisa en par viktiga frågor: VARFÖR UTGÅR KVINNOKAMPEN FRÅN ATT INGEN EGENTLIGEN VILL VARA MED SINA BARN? VARFÖR HANDLAR JÄMSTÄLLDHET OM ATT ALLA SKA LÖNEARBETA? Jo, den svenska sortens feminism, den som blivit vår statsideologi inte vill låtsas om att barn förändrar något. Och detta leder enligt Lisa till att särskilt mammorna får stressa sig sönder och samman för att hinna med allt. Den givna ordningen har blivit att lägga livspusslet.

Ja, det var trevligt att läsa någon fundera i andra banor. Att läsa någon som inte tjatar om att mammors största plikt är att jobba heltid och lämna barnen på förskolan mer än heltid för att pyssla med det viktigaste i livet...samla pensionspoäng och skrapa ihop en så hög livslön som möjligt. Och det kändes nyfräscht att läsa någon som börjar fundera på om mammor kanske ändå känner något "biologiskt" som kallar och ropar. Men egentligen så spelar det ingen roll. För de här små, små ropen gav inget eko. De möttes bara med absolut tystnad. Det är farligt nämligen. Det är väl så att om det blir prat om det kan mammakänslorna vakna. Så det är bäst att tassa vidare. Inte lyssna. Inte svara. Inte reagera. Hoppas att det försvinner i bruset. Innan någon hinner lyssna. Och ingen lyssnade. Allt passerade i skymundan. Ordningen stördes inte. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen. Där mammor inte har någon roll att fylla mer än att ploppa ut en unge eller två och sedan återgå till sin huvudsakliga uppgift. Förvärvsarbetet. Biologin. Vad är det? Den har spelat ut sin roll. Nu finns det föräldradagar och förskola och fritids och vab och bilar och goretex och penicillin och skräpmat. Så vem behöver en mamma? Mer än som reproduktionsbehållare alltså.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar