måndag 26 februari 2018

Sluta flumma med barns rättigheter

Det skrivs om förskolan emellanåt. Nyss var det någon som skrev om att det är dags att sluta flumma med barns rättigheter. Det handlade om hur dåligt det har blivit i förskolan. Om att barngrupperna är för stora, lokalerna för trånga, sjukskrivningarna för många. Och om hur mycket bättre allt var förr, på 80-talet...när barngrupperna var små. Jag tänker i mitt stilla sinne...varför stanna på 80-talet? Varför inte gå längre tillbaka? Till den tiden när barn inte gick i förskola alls? Den tiden har också funnits. Det var inte så länge sen om man tänker efter. Den fanns när jag var barn. Och jag är inte direkt utgammal. Än. Men i alla fall. Skribenten landar i 80-talet. Antagligen därför att hon var barn då och minns sin barndom i det där skimret som barndomen väl oftast har. Fast sen släpper hon i och för sig minnena och skriver om de konsekvenser som uppstår när barnomsorgen har kommit att bli som den blivit. Och det är inga roliga saker som forskningen visar...destruktiva lekar, barn som inte blir sedda, stärkande av traditionella könsmönster, konflikter och mobbing. För de yngre barnen (fast är inte ALLA barn på dagis egentligen yngre?) blir det värre...barnen kan bli så stressade att deras framtida inlärningsförmåga kan påverkas. Så kan vi inte ha det i alla fall. Det är fel. Vi måste återinföra normer för storlekar på barngrupper, personaltäthet och storlek på lokaler. Om inte staten kan garantera en godtagbar nivå ska föräldrarna kunna få ersättning för att stanna hemma med sina barn. Skribenten påpekar att detta inte är svårt. Det är bara dyrt. Men det är det värt. För barn har rätt till trygghet, kvinnor till en bra arbetsmiljö och föräldrar har rätt att inte ha ångest på dagarna för att de oroar sig för sina barns säkerhet. "Sluta flumma med barns rättigheter" blir slutorden.

Ja, visst ska man sluta flumma med barns rättigheter. Fast vilka rättigheter bör barn ha? Hur ska de kunna värna om dem? Innebär barnens rättigheter att de borde få bestämma? Hur går det till? Det är svårt. Skribenten vet vad hon menar. Hon vill ha ett samhälle där barn hör hemma på dagis. Till varje pris. Det är dyrt men det är det värt. För barn hör hemma på dagis. Det är där tryggheten finns. Jag tycker att det är tragiskt. Det är tragiskt att ha så lite fantasi. Det är så svårt att föreställa sig något annat än det vi redan har...fast med bättre kvalitet. Barn är barn. Deras rättigheter måste garanteras av någon som har makt. Vem ska ha den makten? Staten? Eller de som fött barnen? De som på pappret är ansvariga för barnen? Föräldrarna. Först när föräldrar görs ansvariga för sina egna barn på riktigt kan det bli fråga om att sluta flumma med barnens rättigheter. Tror jag. Om inte föräldrarna har rätt att värna om sina barns trygghet, avgöra vad som är bäst för barnen och för familjen...då kan nog ingen annan göra det på riktigt heller. Om man i grunden trampar på föräldrars, mammors drift och önskan att ta hand om sina egna barn...då trampar man på hela kitet tror jag. Och det är inte flum. Det är ondska.






Sportlov!

Sportlovet är över för denna gång! Det var skönt att ha lov och vi gjorde lite allt möjligt. 
Ett besök på biblioteket blev det! Alltid kul! 
Lyxlunch på burgarkungen gjorde barnen glada!
Skridskoåkning!
Besök hemma hos mormor och morfar där vi blev bjudna på semlor!
Några timmar i badhuset var kul! Tre barn fick vi med oss och mina föräldrar! Hopp från trampoliner, simning, bastubad och fika! Sen är man härligt trött!
Och så åkte vi och bowlade! Alla barn följde med och vi hade kul och skrattade mycket tillsammans! Efteråt köpte vi pizza! 
Pulka har vi åkt ett par gånger också! 
 Och maken har byggt mer på vårt hus! Han håller på med föräldrasovrummet! Har rivit upp golv och tagit ner gammalt tak! Och vi har fått flytta ut! Vi bor i vardagsrummet och det är rörigt och mycket saker överallt! Men mysigt! Vi är tillsammans mer...barnen använder sängen och ligger och spelar spel, läser böcker, tittar på tv...
Ja, och så har jag och 14-åringen gjort f'ärdigt hans romarriksarbete. Jag har skrivit rubriker åt honom och lagt fram böcker...jag valde ut två han fick jobba med och så kompletterade han själv med wikipedia och so-rummet. Han fick skriva ner kortfattad fakta och sedan göra hela meningar av. Jag läste igenom och kommenterade fel och så fick han rätta. Jag har alltså valt ut fakta, ofta läst högt, lotsat i hur man sammanfattar och korrekturläst. Efter skrivning har jag läst högt igen sammanfattat en tidslinje så att han ska få något slags skelett av hur romarriket kom till, utvecklades och föll sönder. För att förstärka och göra kunskaperna mer levande och intressanta har lovet gått i romarrikets tecken! Vi har tittat på en dokumentärserie om kejsar Commodus. Vi har sett säsong ett av serien Rome som handlar om hur Caesar tog makten. Vi har tittat på filmen Pompeji! Vi har pratat Rom och levt i Rom så mycket vi kunnat! Vi har gillat det! 

På det hela taget har det varit ett bra lov. Jag är som vanligt otroligt tacksam över att jag är hemmafru. Jag gläder mig åt att jag finns här hemma när barnen är hemma. Jag gläder mig åt att kunna dela glädje och intressen med barnen när de är lediga och jag gläder mig åt att finnas här för viktiga samtal och för att kunna se och tänka och ingripa när så behövs. Jag vet inte om det är någon garanti för något. Men det känns bra. Det känns rätt. 

torsdag 22 februari 2018

Behov

Det behövs fler lärare i Sverige. Många fler. Fler än man tidigare trott. Nu behövs det så många att det inte längre räcker att utbilda fler. Man måste börja titta på andra lösningar. Och det är inte bara fler lärare som behövs...det behövs fler sjuksköterskor, ingenjörer, läkare, socionomer osv. Tja, det låter svårt. Hur ska det gå till? Det finns idéer...vidareutbilda redan anställda (ska de då göra två jobb kanske...både det gamla och det nya?), få tag i lärare med utländks utbildning, anställa pensionerade lärare (det blir till att jobba livet ut kankse) öka genomströmningen i lärarutbildningen (för många hoppar ju av) och så nåt om samverkan. Man funderar också på att öka samarbetet mellan lärare (då hinner de kanske undervisa fler klasser?), se till att man koncentrerar sig på skolans kärnuppdrag (låter bra...bort med allt kringtjafs...lekdagar och elevens val och iup-tider och sånt där), variera elevgrupperna (?), fjärrundervisning, få in assisstenter som kompletterar lärarna (var hittar man dem?) och samverkan mellan skolor i samma kommun (slussa runt lärare för att täcka upp varje millimeter av behoven?).

Nåja, det blir kanske bra. Kanske? En idé, som ingen verkar tänka på, skulle ju kunna vara att minska lite på lärarbehovet. Man skulle ju kunna se till att de allra yngsta skolbarnen, de mellan 1 och 6 år, kunde få sin undervisning hemma, av en mamma eller pappa.

fredag 16 februari 2018

Jag läser...

...den här boken...Feltänkt av Inger Enkvist. Den är bra. Fast obehaglig. Den handlar om skolan. Om varför det ser ut som det gör i verksamhetet. Enkvist undersöker alla strömningar som lett fram till den kunskapssyn och den inriktning skolan har fått i Sverige. Och det är inte roligt att inse att allt obehag jag känner och allt tokigt jag ser i mina barns skolvärld är resultatet av decennier av snedvridning av skolverksamheten. 
Jag är inte färdig med boken än. Man får läsa långsamt och tänka. Men hittills har jag läst om hur synen på individualitet, på medfödd kreatitivitet som ska blomma om barnet får vara ifred, om eget ansvar, om autonomi, om en icke-auktoritär lärrarroll som öppnar upp för andra auktoriteter...kompistrycket, och om IT-satsningarna. Allt jag läser får klockor att ringa och larma...jag känner igen...jag förstår varför det ser ut som det gör på riktigt därute i skolan. I mina barns skolor.

Jag tänker på den senaste veckan...det jag hört mina barn berätta om sin skolgång.

I mellanstadiet tittar de på film i engelskan. En tv-serie från utbildningsradion...läraren gör säkert så gott den kan...går igenom innan och låter eleverna jobba med filmen efteråt genom att svara på frågor i ett häfte. En glosläxa har givits också. En av tre hittills denna termin. eller om det var två. Minns inte riktigt. Jag funderar...vad exakt lär sig barnen? På vilket sätt är kunskapsöverföringen systematiserad för att skapa en planlagd inlärning? Jag tror att det mest bli något slags planlöst harvande tyvärr.

I svenskan ska de jobba med att skriva filmmanus. I grupp. Sen ska ett professionellt tv-team komma och filma. Kanske? Eller om sonen fattat fel. Vi får se. Det kommer nog ta sin tid. Undrar vad exakt barnen kommer att lära sig. Hur exakt kommer deras svenska språk att utvecklas? Vad är planen? 

I högstadiet skriver eleverna om romarriket. Ämnet är stort. Och det kan bli hur stort som helst. Läraren har inte riktigt givit några riktlinjer. Barnen ska läsa på olika ställen och sammanställa, tänka själv, resonera, dra slutsatser...och kanske lära sig något om romarriket. Det blir väl kanske något. men blir det en struktur? Vad var innan...varför blev det som det blev...vilket kom först och vilket sen...vad kom efteråt? Tror inte det. Läraren bryr sig inte så mycket om det. Eleverna är sysselsatta på sina plattor och läraren kan gå runt och fråga om någon vill ha hjälp. Sen skickas allt in och läraren kan läsa och stämpla dit en bokstav.

I tyskan i högstadiet jobbar de med realia. Tyska städer. Barnen skulle skriva ner ett antal meningar om några tyska städer på tyska. Först på svenska och sen på tyska. Det är svårt. Särskilt när man inte kan tyska. Och det kan man inte när ingen lär ut något om det. Ett grammatiskt moment har hittills gåtts igenom i tyskan i 7:an. Eller kanske två. Oklart hur det ligger till. Men inte mycket. Barnen vet hur presens fungerar. De har inte lärt sig ackusativböjning, inte dativböjning, inte genitiv, inte hur prepositionerna fungerar, inte perfekt, inte imperfekt, inte adjektivkomparation, inte adjektivets svaga eller starka böjning. Och väldigt få ord har lärts ut och tränats in. Alltså har barnen nästan noll verktyg att kunna skriva tyska meningar. Det blir någon slags terapiverksamhet. Vi leker att vi lär oss tyska. 

Varje vecka får jag ytterligare exempel på hur dåligt det fungerar därute i skolorna. Åtminstone här. Men så ser det nog ut överallt i varierande grad. Annars skulle det inte behöva skrivas böcker om eländet. Och jag sliter mitt hår i frustration. Det känns pyrt att skicka ut sina ungar i en verksamhet i timmar varje dag och veta att de inte lär sig det de ska lära sig. Och att de dessutom är utsatta för timmar av någonting...någonting som förmodligen skadar mer än det ger något. Det är ledsamt. 

Helgen är här...

...och sportlovet börjar snart! Det ska bli skönt! Ute är det härlig vinter...det kommer mer snö...vita stora flingor faller sakta och fyller på snötäcket! Idag blir det städning och lite bakning innan skolbarnen kommer hem! 

Vardagarna går så fort! Jag gillar dem så mycket! Vi har en så bra blandning av jobb och skoj tycker jag! Ramen är fastlagd...städning, tvättning, matlagning och skola...och så ryms det annat också! Igår blev det lite extra mycket målning! Vi tittade i den där boken N fick i födelsedagspresent och fastnade för ett uppslag med fina vallmor! Detta ville vi göra! Och det var kul och blev fint...man fick göra tjocka vattniga färgrundlar och sedan vicka på pappret så färgen rann ner och bildade stjälkar! 
¨
Hela förmiddagen sken solen så fint och snön gnistrade underbart! Jag har länge tänkt bära ner våra skidor från vinden men inte kommit mig för...det har börjat slaska, det har varit för kallt, jag har varit för trött...alltid har det varit något som stått i vägen. Men nu! Nu blev det av! Och N var eld och lågot! Han traskade runt i sina pjäxor och ville bara ut! Och när vi äntligen tog oss ut...efter lunchen...blev himlen vit och snön slutade glittra! Men det gjorde inte så mycket! Vi bar iväg våra skidor till fotbollsplanen i närheten där det finns ett spår i alla fall! Och sen åkte vi! Och det var jättekul! N åkte riktigt bra fastän det var två år sen sist! Och jag åkte också bra fastän det var lika längen sen jag stod på skidor! Nu hoppas vi att snön ligger kvar den här veckan så vi kan åka mer och att storebröderna får vara med! 
Sen var det skönt att komma hem och in i värmen! På förmiddagen hade jag bakat siktkakor och de festade vi på när skolbarnen kom hem! 

En fin dag fick vi igår! En underbar vardag med både jobb och roligheter! 

onsdag 14 februari 2018

Den fantastiska förskolan?

Häromdagen kunde man läsa att den fantastiska svenska förskolan inte mår bra. Den svenska förskolan är fantastisk. Så är det bara. Fokus är omsorg, lek och lärande och detta skapar en trygghet hos både barn och föräldrar. Och barnen får utvecklas tillsammans med sina kompisar coh föräldrarna kan gå till jobbet och veta att barnen har det bra! Så allt är...ja, helt fantastiskt.

Men det är ändå inte riktigt bra.

Runt 40 % av barnskötarna tycker att arbetet är psykiskt ansträngande dagligen.

18 % av barnsktarna har dagligen svårt att hinna med toalettbesök.

45 % av de barnskötare som upplever arbetet som psykiskt ansträngande säger att de dagligen överväger att lämna yrket.

Det är för lite personal. 30% av barnskötarna anser att bemanningen är otillräcklig varje dag.

Barngrupperna är för stora. 60% av förskoleavdelningarna överskrider Skolverkets riktlinjer för gruppstorlekar. Fast detta kanske till och med är en underdrift...på fb-sidan förskoleupproret vände sig flera mot den uppgiften och trodde inte att det var riktigt sant.

Det är för få tillvidareanställda. Personalomsättningen är stor. Tryggheten för barnen minskar och belastningen på ordinarie personal ökar.

Men trots problemen som på något sätt ändå verkar stora råder det inget tvivel om saken. FÖRSKOLAN ÄR FANTASTISK. Fast den måste bli bättre så klart. För fantastiskt är liksom inte fantastiskt nog. Märkligt nog.









.



Barns villkor

Jag läser lite här och lite där om förskolan. Det slår mig hur mycket förskolan har blivit en egen varelse...en samhällskropp som är självgående...den skapades till gagn för människan...tja, så att mammorna skulle kunna bli fria och sen hette det att de skulle bli nyttiga och för att barnen skulle bli fria och sedanblev det mera fokus på att de skulle lära sig...och sedan drog skaparen handen från skapelsen och drog sig tillbaka in i mörkret. Nu lever den vidare och översteprästerna tolkar och funderar, analyserar och löser problem...

I media presenteras glimtar av tolkningarna och samtidigt avslöjas vilken syn på barn och barndom och föräldraskap som har växt fram.

Nyss kunde man läsa om en supernanny som berättar om hur man märker att ens barn inte trivs på förskolan. Man ska fundera lite extra om ens barn börjar ställa ovanliga frågor om sin förskola eller inte ens vill gå dit. Då kan det vara ett tecken på att allt inte är som det ska. Supernannyn säger att det kan vara svårt att som förälder känna att man har tillräcklig inblick i barnens vardag på förskolan och i skolan. Det kan helt enkelt vara svårt att upptäcka när ett barn inte mår bra i skolmiljön, särskilt om barnet ännu inte lärt sig prata.

Men det finns i alla fall yttre tecken..man får titta efter om barnens basbehov är uppfyllda...att barnet är mätt, har vilat och fått sin blöja bytt.

Man får titta efter förändringar i barnets beteende. Om barnet har ett språk får föräldern ställa fiffiga frågor för att få information.

Man kan som förälder vara med i förskolan en halvdag eller en dag. Då kan man se hur  barnets dag ser ut och vad barnet gör där.

Ja, det låter ju fint. Men ändå så outsägligt ledsamt. Plattformen är fastlagd. Barnen ska vara i förskolan. Ja, barnen ska gå i skolan...man kan till och med säga att barn som ännu inte lärt sig prata går i skolan...utan att problematisera just det faktumet. Ska barn som ännu inte kan prata gå i skolan. Det är helt normalt att föräldrar inte riktigt vet hur deras egna barn har det på dagarna. Det är så det är. Och om man börjar misstänka att barnet inte trivs...då får man försöka luska ut varför....försöka få någon slags bild av hur det lilla barnet har det på dagarna. Man får börja med att utröna att barnet får sina basbehov omsedda---mat, vila, blöja. Men vad är det för barndom? Räcker det? Är det verkligen normalt att föräldrar inte vet hur deras små barn har det på dagarna? Är det verkligen normalt att små barn inte fostras nära sina närmsta? Behöver inte barn så mycket mycket mer än att få sina basbehov omsedda? Men ingen undrar. Ingen funderar. Man nöjer sig med att skrapa på ytan. Vi försöker lösa konsekvensproblemen som uppstår när basen är sjuk.


tisdag 13 februari 2018

Tisdag förmiddag!

Tisdag förmiddag har kommit och gått! En dag bland andra. Lik alla de andra vardagarna. En härlig dag. En dag att glädja sig åt. Jag njuter i fulla drag av att ha mitt yngsta barn hemma! Tänk vad härligt att få vara tillsammans med sitt stora barn på det här sättet! Tänk att jag har fått vara med fullt ut i hans utveckling från bäbis till ett ganska stort, mycket kapabelt och klokt barn! 

Vi städade och tvättade och diskade och bäddade och allt det andra precis som vanligt! Jag satte även en semmelbulledeg som fick jäsa när vi startade vår lilla skola! 

N har börjat lära sig klockan! Bara hel och halv timme ännu men någonstans ska man ju börja! Och det går lätt som en plätt än så länge! 
N kan skriva ganska fint nu och ville idag börja lära sig skrivstil! Jag fick skriva på ett papper bredvid och så härmade han! Det gick ju ganska bra!
Sedan bakade jag ut mina semmelbullar och N hade ingen lust att hjälpa till! "Ropa när du är klar!" ropade han och sprang upp på övervåningen och byggde lego! En fin legoradio hade han byggt efter ritning...från en ny legolåda han fick i födelsedagspresent! 
Sen blev det läsning! Det går bättre och bättre...det mesta går med bra flyt nu! Det verkar som om skrivträningen boostar läsningen! Eller så tror jag i alla fall! 
Vi klämde in en teckningslektion också! N fick en bok av mig när han fyllde år...en teckningsbok jag hittade på ICA MAXI! Den var jättebra tycker jag...massor med fina teckningsuppgifter att göra! 
Idag fick det bli ett spökslott! Jag tycker att det blev väldigt fint! 
Och så spelade vi piano! Det är vad N tycker är allra roligast! Han spelar många gånger varje dag och är bra på att ta ut låtar med höger hand själv! Han har kommit ganska långt i boken och det blir lättare och lättare att få ihop båda händerna tillsammans! 
Och nu har vi ätit lunch och röjt upp efter den och N är ute i trädgården och bygger snögrejer i solen och jag ska också gå ut en sväng och få luft och sol! 







måndag 12 februari 2018

Människorollen!

DN kunde man häromdagen läsa om mansrollen....och så fick man sig lite till livs vad gäller kvinnorollen också på köpet.
Det hela tog sitt avstamp i en dokumentär om gruppterapi för manliga fångar i nåt fängelse i USA. De flesta fängelsekunderna har haft ett fattigt substitut för gemenskap i olika kriminella sammanslutningar. Och så slutar det i katastrof. Det som var gemensamt för männen var frånvarande pappor, pappor som behandlat barnen illa. Och så blir de likadana själva mot sina egna barn. 
Ja, det låter inte så märkligt. Det är väl så här det är och alltid har varit. Blir man illa behandlad och sviken är det inte så lätt att få någon ordning på livet. Det är lätt att upprepa mönster från barndomen i sitt vuxenliv. 
Lisa Magnusson som skrivit krönikan drar paralleller mellan dokumentären och det jämställda Sverige. Det är så här illa här också. Hon refererar till en undersökning om vilka barn pratar med om de behöver prata...fler barn pratar med "ingen" än med "pappa. Så dålig kontakt har svenska barn med sina pappor. 
Man förstår att Lisa menar att det är mansrollens fel. Det är mansrollen som förstör kontakten mellan pappa och barn. 
Och så kommer slutklämmen. Och den förbryllar mig. Mycket.
"Och säga vad man vill om kvinnorollen, den är snäv och gör ont och skadar oss. Men den förnekar oss åtminstone inte våra innersta väsen, den hindrar oss inte att bygga djupa och meningsfulla relationer, den berövar oss inte våra barn."
Ok. Kvinnorollen är snäv och gör ont och skadar oss. Vilken kvinnoroll? Den nya? Den där man som kvinna förväntas lämna ifrån sig sina barn kring 1 års ålder. Helst tidigare. Till pappan. Och efter det är det dagis tur. Den kvinnoroll där man förväntas hellre göra karriär inom vilken bransch som helst, tex som kassabiträde, än att ta hand om sina egna små? Den kvinnoroll vi tilldelats som gång efter annan slår fast att familj, barn, hem är dåligt för oss? Den där vi ska jaga pensionspoäng, göra karriär, inte vabba en dag mer än papporna, inte jobba deltid, inte vara föräldralediga en enda dag i onödan, inte vilja ta hand om barn? Eller menar hon den traditionella kvinnorollen? Den som innehöll en förväntan om att kvinnan skulle ta hand om hem och barn? Som innehöll en förväntan om att mammor tyckte att det var viktigt, meningsfullt, kanske roligt, att ta hand om egna barn och dessutom att sköta om hemmet? För det talar Lisa inte om. 
Hon berättar inte vad hon syftar på. Om hon menar att den nya kvinnorollen är snäv, gör ont och skadar oss är jag helt med på noterna. Det tror jag att den gör. Men jag antar att hon inte menar så. Hon menar nog att den traditionella kvinnorollen är snäv, gör ont och skadar oss. Och då blir det lite märkligt. 
Kvinnor kunde arbeta utanför hemmet förr. Inte alla, och inte inom alla de branscher som finns nu...för de fanns inte. Det fanns ingen massbarnomsorgsmarknad som kunde svälja en mängd kvinnors förvärvsarbetsinsats. Det fanns inte en mängd affärer där folk skulle lägga sina surt förvärvade slantar...på i många fall skräp...plast, onödig heminredning, godis, snacks, färdigmat...Det fanns inte en enorm offentlig sektor...det fanns inte en massa socialsekreterare och kuratorer och psykologer...jag antar att de inte behövdes. Men kvinnor kunde förvärvsarbeta...vissa när barnen var små...det fanns barnflickor...andra kunde vänta till barnen började skolan...och andra hade inget behov eller lust att göra det alls. Nu är det snävare. Nu måste kvinnor förvärvsarbeta. Punkt. Annars räcker inte pengarna. Annars tittar folk snett på dem. Det är inte normalt att inte arbeta utanför hemmet. 
Kvinnorollen gör ont. Ok. Den nya kvinnorollen gör nog ont. Där är jag med. Det gör nog ont att inte få ta hand om sina små. Att vara tvungen att lämna in dem på förskoleinstitutionerna när de är knappt mer än bäbisar. När de inte kan prata. Inte göra sig förstådda. Nyss lärt sig gå. Det gör nog ont att vara ifrån barnen många timmar varje dag. Att missa det finaste man fått av livet. Den gamla kvinnorollen? Tja, jag vet inte. Kanske tyckte alla mammor att det var vidrigt att vara tvungen att ta hand om sin egen avkomma? Vad vet jag. De jag känner, kände, som varit med om det, inklusive mig själv...not så much. Tvärtom. Att ta hand om hemmet...städa och laga mat och tvätta...Tja, det måste göras. Någon måste göra det. Om inte man själv så är det någon annan...kanske jag själv i ett annat hem...på en arbetsplats...Ungefär likadant alltså. Och om man inte gör det på dagen så blir det...på kvällen, på helgerna. Bättre? 
Kvinnorollen skadar oss? Jag antar att Lisa syftar på den nya kvinnorollen här. Och jag håller med. Den nya kvinnorollen skadar oss. Den slår fast att vi ska arbeta heltid utanför hemmen. Vi ska ändå hinna med hälften (karln tar hand om resten om det är nån ordning på hans mansroll) av hushållsarbetet och omsorgen och omtanken av barnen. Man ska vara snygg. Vältränad. Lyckad. Man ska ha ett vackert hem. Det är mycket man ska. Allt utom att ta hand om sitt eget på dagtid. Och det är klart att man blir skadad. Och utsliten. Och ledsen. Eller så tror jag i alla fall. Jag skulle bli det. 
Så here we are...ett nytt samhälle har växt fram. Och jag tycker att det är fånigt att prata om könsroller alls. Vi har ingen mansroll och ingen kvinnoroll längre. Vi har en människoroll. Den fastslår att syftet med vår existens är att arbeta för staten. Vi ska göra rätt för oss, gå till jobbet och bidra. Hemmet och barnen. De kommer sist. På nöjeskontot. Och den här nya människonormen...den tycker jag är snäv, gör ont och skadar oss. 

söndag 11 februari 2018

Födelsedagar!

I helgen har vi firat två av våra barn! De fyller med ett dygns mellanrum! Det är så lustigt med de här två...de är så lika varandra...lockigt hår, har samma kroppsbyggnad, har samma humör...deras förlossningar var till och med nästan på pricken lika...start med vattenavgång och sedan gick det så fort att vi knappt tog oss in till förlossningen! 
Här är mina februarikillar som bäbisar! Känns som igår och en evighet sen på samma gång! Den äldste är nu 14 år...på i gränslandet mellan barn och ungdom. Och lillebror är 7 år...också en slags gränsålder...ett lite större barn som förstår och kan på ett helt annat sätt än tidigare. 
Det är roligt att fylla år och det var roligt att vara med och hjälpa till. N hjälpte till med kakbak och tårtförberedelser med liv och lust!
Efter bakning och städning i fredags tog vi en tur hem till mina föräldrar. 11-åringen har varit sjuk i influensan och han har legat och vilat mest hela tiden i nästan två veckor men nu var han så pass frisk att han kunde gå ut! Det var skönt att få luft och sol! Vädret var härligt och lite klättring i våra små "berg" hanns med på vägen! 

Och så blev det dags för kalaset! Kakor och tårtor som vanligt...
kalljästa bullar, wienerlängder, schackrutor och nougatkakor...
Moussetårta med tre olika mousser i lager och en citronsmakande säbytårta blev det den här gången! 
Vi åt kvällsmat tillsammans också....köttfärspaj, ost- och skinkpaj, små smördegspiroger, saffranspasta och kycklingspett...ost och vindruvor och baguetter! 
Efter maten tittade vi på melodifestivalen..och stod knappt ut...både låtar och mellansnack var snudd på olidligt och det var en befrielse när det var slut och vi kunde titta på Mamma Mia istället! Underbar musik och härlig handling! En fin avslutning på födelsedagsfirandet! 

onsdag 7 februari 2018

Historieuppgift

Högstadieskolgången rullar på...dag efter dag...vecka efter vecka...uppgifterna delas ut...eller inte. Det är olika i olika ämnen. I vissa ämnen händer det inte så mycket. I andra går det undan. I SO:n är det mycket. Det stora stoffet om judendomen avslutades med ett prov och sen drog nästa ämnesområde igång...romartiden. En spännande tid! Ett roligt avsnitt! Men...eleverna får sköta det själva. Läraren nöjer sig med någon lite föreläsning och lite filmvisning. I övrigt är det eleverna som ska sköta sin egen inlärning. De ska skriva en uppsats...eller snarare ett prospekt för att locka resenärer att följa med på en resa tillbaka till romartiden. Den ska ha bra flyt och vara intresseväckande...och innehålla information om:

-Roms grundande
-Krigen 
-Slaveri
-Olika kejsare
-Republiken/senaten och kejsardöme
-Rikets utbredning
-Rikets fall

Om man vill får man ha med fakta om andra saker också, tex:
-Pax Romana
-Gudar
-Vardagsliv

Och annat också förstås också om man vill det!

För att få ett högre betyg ska eleverna tänka på mer saker...de ska visa på en större kunskap/förståelse genom att binda ihop sin text, använda fler begrepp, visa på samband/jämförelser med andra kulturer (kulturarv/kulturmöte) och mera av hur vi märker av romarriket idag (arv). 
Mmmm, vad säger man? Det är tufft. Det är mycket. Det är stort. Eleverna, 13 år gamla, ska alltså både läsa in sig på ett mycket stort ämne, sålla och välja, formulera sig...försöka få in många begrepp, försöka jämföra med andra kulturer (som de ännu inte studerat eftersom de just börjat läsa historia på högstadiet), binda ihop sin text (vad nu det är...men jag gissar på att det ska vara fina övergångar mellan styckena...kanske?)
                       
Ja, och så var det kunskapskraven då...dessa outgrundliga formuleringar i tre nivåer som tydligen ska tala om för barnen hur de ska kunna få olika betyg. Nivån känns otroligt hög...lite som universitetsstudier. Finns det någon elev därute i Sverige som verkligen kan uppfylla kraven för betyget A? Finns det någon lärare därute i Sverige som på riktigt, handen på hjärtat, kan utröna hur betyget ska sättas? Finns det någon lärare därute i Sverige som kan undervisa fram kunskaper av det här slaget? Och framför allt...finns det någon elev som på egen hand, kan genom att läsa i läroboken, googla och själv skriva sig fram till en sådan kunskap? Nä, skulle inte tro det.

Uppgiften mitt barn har tilldelats är kankse inte något att bry sig om...bara ett exempel från en skola...ett moment i en treårig utbildning...högstadiet...det är bara en uppgift en lärare har hittat på utifrån kursplanen i historia...ett individuellt exempel på hur det kan se ut i skolan.

Men den här uppgiften är liksom också symbolisk och symptomatisk för svensk skola tror jag. Uppgiften ser rolig ut. Det är roligt att skriva uppsatser (kan vara i alla fall). Och det är roligt att få reda på massor om romarriket. Men är det verkligen roligt att serveras en så stor uppgift som innehåller så många olika svårigheter, av så olika art? Och ännu allvarligare..det är inte bara trist utan det är skadligt för de allra flesta barn som utsätts för den. De barn som har hjälp att hämta hemma kommer att klara av den...de får chansen att lära sig och kanske har kul på kuppen också. De kommer alltså att få ihop en uppsats men det kan i alla fall vara en pyrrhusseger...man kan aldrig veta om man gjort ett bra jobb eller inte...det är upp till läraren att bedöma...och de luddiga verktygen finns där och kan användas i vilka syften som helst...Fanns tillräckligt många begrepp? Var resonemangen väl utvecklade eller kanske bara utvecklade?  Hade man mycket goda eller kanske bara goda kunskaper om historiska förhållanden? och så vidare och så vidare....De barn som inte har någon hjälp...hur går det för dem? De har att välja på att försöka snickra ihop något eller att strunta i det...släppa det...inte tänka på det...varför skulle man tänka på något som i alla fall är övermäktigt? 

Det slås emellanåt upp i tidningarna att skolresultaten blir allt mer avhängiga av föräldrarnas bildning och engagemang. Tja, det är inte konstigt. Inte alls.

tisdag 6 februari 2018

Vinterväder!

Det är fina dagar vi har! Kallt och vackert och det är skönt att vara ute lagom länge! Man blir pigg och klar och känner sig levande! Igår var det riktigt vackert...strålande blå himmel och gnistrande snö! 

Jag och sexåringen tog en liten tur ... vi skulle posta ett brev men hamnade en stund i skogen först! Det blev lite klättring och fågelspaning och trädklättring! Vi hörde hackspettar som durrade i träden...det låter så härligt...skogigt och lite trolskt! 


Vi såg inga spännande fåglar...bara kråkor och skator och blåmesar. Men vi såg ett spännande och skrämmande spår! Små duniga fjädrar och ett par klarröda blodsdroppar...spår av en katt...en stackars fågel som fått sätta livet till! 
Det är fint att få såna här vardagar! Jag njuter av dem så mycket...

söndag 4 februari 2018

Söndag kväll...

...och helgen är snart slut! Det har varit en seg vecka...tre sjuka barn...vara inomhus hela dagarna...folk som legat under filtar i soffan...tv:n på stup i kvarten...Helgen också av det segare slaget...men ändå med trevliga inslag...

I går kväll lagade vi mat tillsammans...en av sönerna fixade en tiramisu på nästan helt egen hand. Det var trevligt att ha honom i köket när jag stökade med annat. Och tiramisun blev god! 
Och så tittade vi på melodifestivalen efter maten och åt den där efterrätten och lite annat smått och gott. Ingen av oss gillar mellot men Edward Blom skulle ju vara med och honom ville de tre yngsta se! De stora (utom den äldste som var på fest) satt också med ett tag och tittade och passade på att gosa med minstingen lite också. Han var inte så värst imponerad av musiken och tyckte att hans pianospelande var bättre...och med jämna mellanrum var han tvungen att spela någon liten låt för att öka på stämningen lite! 
Idag var det så fint väder! Himlen var blå och solen sken fint och snön glittrade så vackert...enstaka flingor singlade ner som små gnistrande paljetter! Det friska barnet och jag och maken tog en liten promenad genom skogen och till pulkabacken. Härligt att komma ut efter flera dagars innesittande! 
På vägen tillbaka blev vi dock sorgsna...för mitt på stigen låg en liten fågel...så perfekt och vacker att vi trodde att den var levande först...men nej, den var helt stelfrusen. N blev så ledsen och ville ta med den hem för att begrava den (inte så lätt med frusen mark men vi ordnade det)...och försiktigt bar han den hem i sina kupade händer. Det var en så söt fågel..en vi aldrig sett förut..ljusgrå med strimmiga vingar och rött fram på pannan...efter lite letande i våra fågelböcker kom vi fram till att det måste vara en snösiska. 
När vi kom hem fortsatte maken med byggjobbandet. Tidigare på dagen hade han fått hjälp av tre stora söner att sätta fast gipsplattor i taket på vår utbyggnad i sovrummet och sen var det lite småfix kvar...N var med och pratade och räckte sin pappa skruvar och klättrade på stegen och hade det trevligt. 

Ja, sen har vi ägnat oss åt trist jobb...skola...sånt man måste. 13-åringen har pluggat på kemi...han har prov på tisdag...vi har förhört och prickat av i listor..atomer, molekyler, kemiska föreningar, grundämnen...roligt att läsa och lära men trist med den där plattan...

Det blir en bra och skenbar ordning. Det är text och frågor och extraartiklar. Bra. men ändå...det ska skrivas här och där och lärarna har sagt att de bedömer barnens arbeten på plattorna. Sonen är noga med att svara på allt... och plattan rättar ju en hel del själv. Men inte allt. Det ska resoneras och redogöras och reflekteras...och ingen reaktion från lärare. Läser någon? Bryr sig någon?
På plattan finns allt barnen behöver (utom tyska - där har de böcker...som de inte direkt jobbar i men ändå) men det händer inte så värst mycket. I svenska är det stiltje...bara en bråkdel av vad som finns på plattan för åk 7 är gjort. I engelskan...ingenting...ett helt kapitel med grammatikövningar (som passar väldigt dåligt att göra på en platta tycker jag men ändå...de finns ändå där.) som inte ens är påbörjat. Mängder med ordövningar...som inte görs. Hur tänker lärarna? I matten räknar barnen på. De har hunnit två kapitel i läroboken som finns på plattan...det finns sex totalt...antar att tre borde ha varit gjorda vid jul...men. Barnen räknar och rättar själva i facit. Undrar hur läraren vet om barnen hänger med? Jaja, vi försöker så gott vi kan. Jag lät sonen göra lite grammatik på plattan...klicka och fylla i små rutor...låg nivå men ändå...bra att repetera lite...och kanske ser läraren att han gjort något? Vem vet. Man får se. 
Nu är det i alla fall söndag och ute glimmar snön i den svarta natten! I morgon är en annan dag...måndag igen...vardag igen! 


torsdag 1 februari 2018

Lärfritids!

Klyftorna i Sverige har ökat på ett skenande sätt i Sverige under de senaste 35 åren. LO har utrett saken. De tillsatte en jämlikhetsutredning och har nu kommit fram till hur man ska skapa en mer jämlik skola.

Skolan är ju grundläggande för att skapa lika möjlihgeter för alla. Men problemet är att den svenska skolan inte klarar av att kompensera de elever som har sämre förutsättningar att klara skolarbetet. Det är nämligen så att det inte bara är klassrumssituationen som spelar roll för lärandet. Hemmet spelar också roll i lärandet. De resursstarka föräldrarna vet om det. Och de ser till att deras barn får en aktiv och stimulerande fritid. De besöker museer, teatrar, bibliotek...barnen får hålla på med idrott och kulturaktiviteter. De får hjälp med läxor och skolarbete av föräldrarna. Och så har inte barn till arbetarföräldrar.

Skolan måste alltså kunna kompensera för skillnaderna i livsbetingelser. Skolan måste förbättras för att skolresultaten ska kunna höjas. Och enligt LO går detta inte om man inte också riktar uppmärksamheten åt de många timmar, majoriteten av dygnet, som barnet INTE befinner sig i skolan.

Och här kommer FRITIDS in. I de lägre åldrarna tillbringar ofta eleverna lika mycket eller mer tid på fritids än i förskoleklassen eller skolan. Ändå får fritids så lite pengar jämfört med skolverksamheten. Och barngrupperna är mycket stora.

I ljuset av allt det ovanstående föreslår LO en av de största välfärdsreformerna på decennier - INFÖRANDET AV LÄRFRITIDS.

Och det här skulle införandet av LÄRFRITIDS innebära:
- Fler anställda. Det skulle röra sig om en fördubbling av antalet anställda per barn.
- Fler barn måste med! 84 % av barnen mellan 6 och 9 år är idag inskrivna men bara 22 % av barnen mellan 10 och 12 år. Barnen måste få en stimulerande fritid när de är äldre än 9 år också! Fler barn måste alltså in i verksamheten!
- Fritids måste innehålla fler aktivieter! Kulturskola och idrottsföreningar ska kunna samverka med fritids och elverna ska få ägna sig åt gratis aktiviter som en del av fritids! Läxläsning och andra former av särskilt stöd ska finnas också! Och inte att förglömma....barnen ska få leka fritt också! Gubevars.
- Och det duger inte att bara barn som har arbetande föräldrar ska få den stora förmånen att gå på fritids! ALLA barn måste få gå. Alla barn måste få gå lika mycket på fritids.
- Personalen måste vara utbildad. Det kan vara yrkesutbildning på gymasienivå, på folkhögskola eller högskola det rör sig om. Idag är det problem att få tag i utbildat folk och så kan man ju inte ha det.
- Skola och fritids måste vara som en helhet. De ska jobba gemensamt med att uppnå läroplanens mål. Skoldagen, inklusive fritids, bör ses som en helhet. Här får barnet utveckla alla sina förmågor. Personalen ska samverka.
- Och en annan viktig sak - fritids måste var GRATIS. Ekonomin utgör nämligen ett hinder för barn till fattiga föräldrar. Och det går icke för sig. Alla måste med.

Japp. Ska det bli nån ordning på torpet måste staten ta ansvar. Staten måste utöka sin fostrarroll. Hela dagen måste täckas in så att alla nås av statens vida famn. Och det är värt precis vad som helst.

Problemet är inte att föräldrar har för dålig ekonomi för att kunna gå ner i arbetstid och finnas där för sina barn efter skolans skut.
Problemet är inte att föräldrar har för dålig ekonomi för att ha råd att erbjuda sina barn roliga och meninsfulla fritidsaktiviteter.
Problemet är inte att föräldrar har för dålig ekonomi för att kunna gå ner i arbetstid och få tid att hjälpa sina barn med skolarbete och läxor.

NÄ. Föräldrar hör inte dit. Staten ska fixa allt. Tanken blir alltså INTE att förbättre de sämst ställda föräldranas ekonomi utan ge dem pengar bakvägen. Mer fritids. Gratis fritids. Mer personal. Mer aktiviter.

Ingen funderar heller över det faktum att även resursstarka föräldrar inte har särskilt mycket tid för sina barn. De arbetar de också...och jag tvivlar starkt på att de efter arbetsdagens slut glatt lallar iväg till teatrar och museer. Jag tvivlar på att de har en mamma eller pappa hemma efter skoldagens slut. Jag tror att de barnen också hamnar hemma i det tomma huset framför en tv eller en dator. Det är moderna barns villkor. Oavsett klass.

Ingen funderar heller på vad som ska hända med barnen när de har fyllt 12 år. Är det alltså rimligt att 12-åringar klarar sig själva efter skolans slut? Är det rätt att omyndiga individer inte har en förälder närvarande på eftermiddagarna och på loven? Vem hjälper dem med läxor? Ser till att de får en meningsfull fritid?

Men det får bli som det kan. Det måste det i detta land. I detta land har man en enda utgångspunkt. Att barn inte hör hemma i sina hem. De hör hemma på institution. Det är DÄR de ska utvecklas, ha det roligt, lära sig. Inte hemma. Barn behöver personal. Inte föräldrar.