måndag 12 februari 2018

Människorollen!

DN kunde man häromdagen läsa om mansrollen....och så fick man sig lite till livs vad gäller kvinnorollen också på köpet.
Det hela tog sitt avstamp i en dokumentär om gruppterapi för manliga fångar i nåt fängelse i USA. De flesta fängelsekunderna har haft ett fattigt substitut för gemenskap i olika kriminella sammanslutningar. Och så slutar det i katastrof. Det som var gemensamt för männen var frånvarande pappor, pappor som behandlat barnen illa. Och så blir de likadana själva mot sina egna barn. 
Ja, det låter inte så märkligt. Det är väl så här det är och alltid har varit. Blir man illa behandlad och sviken är det inte så lätt att få någon ordning på livet. Det är lätt att upprepa mönster från barndomen i sitt vuxenliv. 
Lisa Magnusson som skrivit krönikan drar paralleller mellan dokumentären och det jämställda Sverige. Det är så här illa här också. Hon refererar till en undersökning om vilka barn pratar med om de behöver prata...fler barn pratar med "ingen" än med "pappa. Så dålig kontakt har svenska barn med sina pappor. 
Man förstår att Lisa menar att det är mansrollens fel. Det är mansrollen som förstör kontakten mellan pappa och barn. 
Och så kommer slutklämmen. Och den förbryllar mig. Mycket.
"Och säga vad man vill om kvinnorollen, den är snäv och gör ont och skadar oss. Men den förnekar oss åtminstone inte våra innersta väsen, den hindrar oss inte att bygga djupa och meningsfulla relationer, den berövar oss inte våra barn."
Ok. Kvinnorollen är snäv och gör ont och skadar oss. Vilken kvinnoroll? Den nya? Den där man som kvinna förväntas lämna ifrån sig sina barn kring 1 års ålder. Helst tidigare. Till pappan. Och efter det är det dagis tur. Den kvinnoroll där man förväntas hellre göra karriär inom vilken bransch som helst, tex som kassabiträde, än att ta hand om sina egna små? Den kvinnoroll vi tilldelats som gång efter annan slår fast att familj, barn, hem är dåligt för oss? Den där vi ska jaga pensionspoäng, göra karriär, inte vabba en dag mer än papporna, inte jobba deltid, inte vara föräldralediga en enda dag i onödan, inte vilja ta hand om barn? Eller menar hon den traditionella kvinnorollen? Den som innehöll en förväntan om att kvinnan skulle ta hand om hem och barn? Som innehöll en förväntan om att mammor tyckte att det var viktigt, meningsfullt, kanske roligt, att ta hand om egna barn och dessutom att sköta om hemmet? För det talar Lisa inte om. 
Hon berättar inte vad hon syftar på. Om hon menar att den nya kvinnorollen är snäv, gör ont och skadar oss är jag helt med på noterna. Det tror jag att den gör. Men jag antar att hon inte menar så. Hon menar nog att den traditionella kvinnorollen är snäv, gör ont och skadar oss. Och då blir det lite märkligt. 
Kvinnor kunde arbeta utanför hemmet förr. Inte alla, och inte inom alla de branscher som finns nu...för de fanns inte. Det fanns ingen massbarnomsorgsmarknad som kunde svälja en mängd kvinnors förvärvsarbetsinsats. Det fanns inte en mängd affärer där folk skulle lägga sina surt förvärvade slantar...på i många fall skräp...plast, onödig heminredning, godis, snacks, färdigmat...Det fanns inte en enorm offentlig sektor...det fanns inte en massa socialsekreterare och kuratorer och psykologer...jag antar att de inte behövdes. Men kvinnor kunde förvärvsarbeta...vissa när barnen var små...det fanns barnflickor...andra kunde vänta till barnen började skolan...och andra hade inget behov eller lust att göra det alls. Nu är det snävare. Nu måste kvinnor förvärvsarbeta. Punkt. Annars räcker inte pengarna. Annars tittar folk snett på dem. Det är inte normalt att inte arbeta utanför hemmet. 
Kvinnorollen gör ont. Ok. Den nya kvinnorollen gör nog ont. Där är jag med. Det gör nog ont att inte få ta hand om sina små. Att vara tvungen att lämna in dem på förskoleinstitutionerna när de är knappt mer än bäbisar. När de inte kan prata. Inte göra sig förstådda. Nyss lärt sig gå. Det gör nog ont att vara ifrån barnen många timmar varje dag. Att missa det finaste man fått av livet. Den gamla kvinnorollen? Tja, jag vet inte. Kanske tyckte alla mammor att det var vidrigt att vara tvungen att ta hand om sin egen avkomma? Vad vet jag. De jag känner, kände, som varit med om det, inklusive mig själv...not så much. Tvärtom. Att ta hand om hemmet...städa och laga mat och tvätta...Tja, det måste göras. Någon måste göra det. Om inte man själv så är det någon annan...kanske jag själv i ett annat hem...på en arbetsplats...Ungefär likadant alltså. Och om man inte gör det på dagen så blir det...på kvällen, på helgerna. Bättre? 
Kvinnorollen skadar oss? Jag antar att Lisa syftar på den nya kvinnorollen här. Och jag håller med. Den nya kvinnorollen skadar oss. Den slår fast att vi ska arbeta heltid utanför hemmen. Vi ska ändå hinna med hälften (karln tar hand om resten om det är nån ordning på hans mansroll) av hushållsarbetet och omsorgen och omtanken av barnen. Man ska vara snygg. Vältränad. Lyckad. Man ska ha ett vackert hem. Det är mycket man ska. Allt utom att ta hand om sitt eget på dagtid. Och det är klart att man blir skadad. Och utsliten. Och ledsen. Eller så tror jag i alla fall. Jag skulle bli det. 
Så here we are...ett nytt samhälle har växt fram. Och jag tycker att det är fånigt att prata om könsroller alls. Vi har ingen mansroll och ingen kvinnoroll längre. Vi har en människoroll. Den fastslår att syftet med vår existens är att arbeta för staten. Vi ska göra rätt för oss, gå till jobbet och bidra. Hemmet och barnen. De kommer sist. På nöjeskontot. Och den här nya människonormen...den tycker jag är snäv, gör ont och skadar oss. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar