onsdag 30 november 2016

Historieätarna 3

Historieätarna är en intressant programserie. Det sägs saker som skulle kunna vara någon slags kritik mot nutida förhållanden i detta land...kanske helt oavsiktliga...men om  man tänker lite så förstår man...ser likheterna i stolligheterna som begicks i förfluten tid. Jag tänker på programmet där man berättade om tandvårdsexperimenten som genomfördes på sk sinnesslöa människor. Man gav dem mängder av kola och annat sött för att se om de fick karies av det. Och det fick de. Och så lärde man sig att laga hålen också. Det sa de inte i programmet men det har jag läst någonstans tidigare. Kanske är det sant? Programledarna var tagna över människosynen...att utnyttja svaga människor på det här sättet. En historiker berättar att det var logiskt ändå...alla skulle bidra, dra sitt strå till stacken i folkhemsbygget. Kunde man inte arbeta och stå i så kunde man i alla fall bidra med sin kropp. Komma till nytta. 

Det är inte helt lätt att se likheterna...men de finns...håller inte vi också på med ett experiment där vi utnyttjar de svaga? Vad annars är det att separera mor och barn från 1 års ålder, eller ännu tidigare? Det har aldrig prövats förut. Jo, i Kina, Ryssland, DDR, Nordkorea...Men annars har mänskligheten inte i stor skala ägnat sig åt att med ekonomiska styrmedel skilja mor och barn åt för att bedriva fostran av barnen, under i princip hela deras barndom, på institution. Det är något nytt. Och nyttotanken finns där också. Mammorna måste ut ur hemmen. De måste bidra till tillväxten. Och utan barnen...skulle vi ha en betydligt mindre arbetsmarknad...så de kommer till nytta de också. 

Undrar om ett par käcka programledare om 50 år eller så kommer att stå och himla med ögonen och oja sig över att man experimenterade med våra svagaste och minsta medborgare. Undrar om man kommer att kunna se vårt eget experiment utifrån, värdera det, analysera det, döma ut det.

Historieätarna 2

Jag tittade på Historieätarna del 3 igår kväll. De minsta barnen och jag tittade tillsammans. Det handlade om stormaktstiden. Det var spännande och intressant tyckte både jag och barnen. Så kom vi fram till slutet av programmet och slutet av stormaktstiden. Vi hade krigat i mer än 100 år och krigsåren hade varit fler än fredsåren. 30 % av alla män hade strukit med i krigen. Sverige hade krympt rejält. Vi blev ett av Europas fattigaste länder. Av de storvulna drömmarna blev intet. Men vi kämpade på...ända till pengarna var slut. Jag tänker lite...vi är väl såna här, vi svenskar...driver våra drömmar bortom allt förnuft...ända tills vi blir besegrade av verkligheten. Är det inte krig för att skapa ett storslaget rike till ytan så är det krig mot familjerna och barnen för att bygga...ja, vad? Ett jämställt samhälle? Ett rationellt samhälle där allt är mätbart och kommer till nytta...där alla gör rätt för sig i samhällets tjänst...alla blir någon slags soldater...allt för saken. Vi får kämpa på. Fast det börjar knorra lite i leden. Hoppas pengarna tar slut. Ibland tänker jag att det finns tecken på att de håller på att ta det. Slut alltså.

Sånt man inte kunde säga för ett tag sedan

De där 40 timmarna man infört i Stockholm...alltså de där timmarna barnen ska ha rätt att vara på förskolan har fått folk att börja säga saker...saker som inte riktigt har sagts högt förut. Saker man kanske inte ens riktigt tänkt förut.

Här är en del av det som sagts i alla trådar på fb och som kommentarer till olika tidningsartiklar:

- Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

- Varför ska skattebetalarna vara med och betala för barnpassning?

-  Hur kan det vara rätt att barnen är mer borta än hemma?

- Förskolan är bra men inget kan vara lika bra som föräldrarna.

- Hur kan det vara rätt att småbarn har längre arbetsdagar än vuxna? Längre arbetsdagar än skolbarn?

- Hur ska förskolepersonalen orka ta hand om alla dessa barn när föräldrarna inte ens orkar med två?

Jag blir glad när jag läser sånt här...Det känns lite som att det kanske är en vändning på gång. Kanske. Så det är ju bra att politikerna driver på åt sitt håll. Mer och mer kanske är den bästa medicinen. När det blir alltför uppenbart hur sjukt det vi håller på med är...då kanske korken snart är ur. Det kanske redan pyser? Snart kanske någon börjar fundera på varför någon annan än föräldrarna överhuvudtaget ska bestämma hur barnen ska tas om hand. Snart kanske någon börjar fundera på varför staten vill betala 130 000 kr per barn och år i förskolesubvention men inget till de som hellre sköter om omvårdnaden hemma. Vem vet. Man får se. Det är spännande.


tisdag 29 november 2016

40 timmar

I Stockholm ska nu alla barn få rätt att vara 40 timmar i veckan på förskolan. Oavsett vad föräldrarna har för sig. Det är nu bestämt. Många arga röster både från förskollärare och föräldrar har hörts. På tv4 uttalar sig en barnpsykolog. Hon tycker att förskolan är väldigt bra, den var alltid bra säger hon...och jättebra för de lite äldre barnen på 2-3 år, att kunna få behålla sina kompisar och sina rutiner. Men hon tycker ändå att 40 timmar i veckan ändå är...väldigt länge...nästan lika länge som en arbetsvecka för en vuxen person, i alla fall om en förälder är hemma. Hon ville reservera sig mot just det här med tiden säger hon. Annars är det inga problem.

Jag tänker...nu när man börjat säga att 40 timmar är en väldigt lång tid för ett barn att vara i verksamhet...nu när man tycker att det blir konstigt att ett barn ska kunna ha så lång arbetsvecka om en förälder är hemma...när börjar vi prata om att 40 timmar är 40 timmar och att det är en väldigt lång arbetsvecka oavsett vad föräldrarna har för sig? För barnet blir det ju ingen skillnad menar jag. 40 timmar är 40 timmar.

Tisdagsbestyr...

En helt vanlig tisdag har kommit och nästan tagit slut. Inget särskilt har hänt alls. Vi har bara grejat här hemma som vanligt. Barnen gick till skolan i morse och jag fixade med de dagliga sysslorna. Och så har jag sytt gardiner Har grejat med det i tre dagar nu...nya gardiner i fyra barnrum och en till vår lilla toalett och så nya till mitt och makens sovrum. Inga märkvärdigheter men det är lite pyssel ändå...mäta, nåla, sy...Som tur var hade jag lite extra hjälp i hushållet idag och igår...äldste sonen var ledig från jobbet och fixade lunch båda dagarna. Idag gjorde han risotto! Och det blev riktigt gott! En riktig lyxlunch! Det är en extra bonus med att vara hemmafru - att man får lov att träffa även sina äldre barn på dagtid om det slumpar sig så! Mysigt att ha honom här och kunna småprata lite, greja i köket tillsammans...
N har roat sig bäst han kan när jag har sytt! Han har suttit med lite vid köksbordet och grejat med egna saker...ritat lite, pratat, kollat in sömnadsarbetet. Men annars har han grejat själv. Och han har många idéer! I går eftermiddag hölls han med utklädningskläder...rotade fram allt möjligt och satte på sig...blev en soldat med gasmask (tillverkad av storebror M av en glasslåda, sprejad med guldfärg) ...men jag skulle inte vara rädd för han var god! Och så satte han iväg igen och hämtade mer saker att förbättra utklädnaden med...och kom tillbaka och skrämdes lite...berättade vad han hade tänkt ut! Det är härligt att se hur fantasin är rik och att han själv kan trolla fram en lek som är rolig en lång, lång stund...och allt skapar han själv! En blå poncho hade han på sig...den väljer han nästan jämt när han klär ut sig...precis som mina äldre barn har gjort. Den där ponchon är tydligen en prefekt utklädningsdräkt. Och jag blir lite rörd när jag ser den. Det är min mormor som virkat den. En till mig och en till en av mina kusiner. Och jag blev så glad när jag fick den i julklapp...jag kanske var 10-11 år gammal. Den var så fin men också lite opraktisk att ha på sig i skolan och när man var i skolan eller satt och ritade eller så...men den blev en älskad utklädningsdräkt. Jag och min bror använde den ofta...perfekt när man var indian...eller vad som helst. Och sen har mina sex barn alltså använt den flitigt! Tänk om min mormor hade vetat hur många barn som skulle få glädje av ponchon hon virkade till sitt äldsta barnbarn! 

söndag 27 november 2016

Första adventshelgen!

Den första adventshelgen är slut! Julen börjar närma sig...det känns mysigt! I fredags tog jag och N fram de första julsakerna...inget som känns för juligt...några änglar, snögubbar, adventsljustaken och stjärnor att hänga i fönstren! N tyckte det var helt fantastiskt och grejade länge med julpyntet...tittade, ställde ut på olika saker, dekorerade katten...En tomtedräkt fick han också fram och tog genast på sig...och var tomte hela förmiddagen. 
Före lunch satte vi en saffransvetedeg...eller det var vad jag trodde att jag gjorde...men jag glömde visst saffranet! Typiskt! Och när degen väl är blandad går det inte att tillsätta saffran och blanda lite till...det blir ingen smak på det hela då tyvärr...vilket jag har lärt mig av egen erfarenhet! Men vi gjorde bullar istället, med kardemumma och kanel i. Och så fort vi hade bakat ut bullarna satte jag en riktig saffransdeg och gjorde saffranslängder! Och när saffranslängderna var utbakade satte jag en pitabrödsdeg...för vi behövde bröd till kvällsmaten! Så det blev en hel del bakande under dagen! Och mellan jäsningar och utbakningar gjorde vi annat...städade, tvättade, strök gardiner och bytte i tre fönster! På kvällen var jag ganska trött och då var det skönt att maken och äldste sonen fixade det mesta av matlagningen! Vi åt någon slags nordafrikansk ugnsstekt kyckling, marinerad i harissa, youghurt och citron, och ugnsrostade grönsaker, bulgur och raita! Det blev riktigt gott! 
På lördagen åkte vi till badhuset på förmiddagen! De små barnen har längtat så och nu var det dags! N brukar hålla till i den minsta varmaste bassängen och han var där rätt mycket den här gången också. Men han testade de båda stora bassängerna och nu hade han tydligen blivit så pass stor i kroppen att han tålde det kallare vattnet bättre! Det var så roligt att kunna vara med storebröderna och få leka det de gillar att göra! Och på slutet ville han till och med hoppa från 1:an, precis som bröderna! Jag trodde nog inte att han skulle våga språnget men efter lite tvekan gjorde han det! Och sen var det bara kul och han ville inte sluta hoppa... iförd puffar och cyklop! Det var härligt att se honom njuta av det nya han vågat lära sig! När vi kom hem var vi trötta och gjorde just ingenting! Satt vid köksbordet, läste tidningar, drack kaffe, spelade tv-spel, datorspel och på slutet spelade vi fiol! Det är så roligt för jag och 12-åringen och 10-åringen börjar bli hyfsat bra och håller på att träna in några julsånger...ett par i olika stämmor, både två och tre! Vi ska försöka bli riktigt bra till julafton! 
På kvällen lagade vi mat igen! Jag och maken hjälptes åt...barnen hade ingen lust! Vi gjorde stekt utskuren biff, hemgjord bearnaisesås...nytt recept med mer dragon i och det blev godare, hasselbackspotatis, paprikafräs (paprika, chipotle, finstrimlad bacon) och stekta champinjoner! Det blev väldigt gott! 
Sen blev det söndag, första advent! Förmiddagen gick till läxläsning och matlagning och sen gav vi oss ut på julmarknad tillsammans med mina föräldrar! Det var mysigt som det brukar men väldigt, väldigt kallt! Nästan plågsamt kallt! Men vi härdade ut ett par timmar, tittade på marknadsstånden och i butikerna...skönt att värma sig lite...tittade in hos smeden och 10-åringen började fundera på att bli smed! ...köpte nybakt tunnbröd i bakerstugan! Så träffade vi tomten som bjöd på tomteskum och tittade in i tomtens koja! Och så fick N rida på en liten ponny! Det var roligt! Vi hade tänkt dricka kaffe i cafét men det var så fullt och inget gott kaffebröd hade de kvar heller så vi åkte hem till oss istället! Det var mysigt det också! 
Glad första advent på er! 

fredag 25 november 2016

Partiledardebatt

Jag tittade på partiledardebatten på tv4 i förrgår...där Jonas Sjöström och Ebba Busch Thor debatterade familjepolitiken. V vill ha individualiserad föräldraledighet och Kd vill att man ska få välja själv. Och dessutom kunna vara hemma till barnet blir 3 år. Jonas tyckte att Kds inställning innebär en tillbakagång...alltså att om kvinnan får välja så vill hon förmodligen välja att ta mest av föräldradagarna och då blir det ju ojämställt. Och det blir väldigt synd om henne för hon får så dålig löneutveckling och så dålig pension. Det handlade tydligen om flera miljoooner. Ha! Som om en förkortning av föräldraledigheten med några månader skulle innebära enorma mängder mer pengar i lön och pension. Tror jag inte på. Och synen på jämställdhet blir väl lite tokig. En jämställdhet som måste tvingas fram, förbjudas fram...är det verkligen jämställdhet? På riktigt? Synen på människan, särskilt på kvinnan, är låg. Riktigt låg. Men V vet hur det ska vara. Det ska vara lika. Mamma och pappa ska knyta an till barnet rättvist...7 månader till mamma och 7 månader till pappa. För det är det bästa. Och sedan har vi tack vare bland annat V en fantastisk barnomsorg här i landet. Föräldrar behöver inte vara hemma mer än de där 14 månaderna. Och absolut inte 3 år som Kd föreslår. Det är att gå tillbaka i utvecklingen nämligen.

Tja, barnomsorgen...är den verkligen så fantastisk? Det verkar inte riktigt så. Artikel efter artikel, insändare efter insändare, publiceras i olika tidningar...och det är inget positivt som skrivs direkt. 

I tidningen Lärarnas Nyheter kan man läsa att barngrupperna i förskolan är alldeles för stora. 88 % av förskollärarna i en undersökning angav att de arbetade på avdelningar där barngrupperna är för stora. De har inte möjlighet att uppfylla sitt uppdrag och hamnar ofta i situationer där det handlar om ren barnpassning och inte om pedagogisk verksamhet. Några berättar att de inte kan garantera barnens säkerhet. 

I en annan artikel i samma tidning kan man läsa en del kommentarer från några av de 17 000 pedagoger som deltog i ovan nämnda undersökning. Det handlar om att tillbud rapporteras men att inget händer. En förskollärare säger att det är så många barn i gruppen att det liknar barnmisshandel. Det kan vara så tajt med personal att det blir katastrof om ett barn bajsar...det går inte att hinna med detta. Både barn och personal lider av stress och koncentrationssvårigheter. Någon berättar att småbarnen på 1-3 år har väldigt långa dagar, fler timmar än en heltidsarbetande förskollärare. Det berättas om sjukskrivning pga utmattning. Det är en sjukdom man får räkna med som förskollärare. 80 % av de som arbetar på en viss förskola har symptom på utmattning. Det finns inte vikarier och personal är ofta borta. Det är svårt att garantera säkerheten. Det är ett yrke som vissa förskollärare inte skulle vilja rekommendera till någon. Någon säger att förskolan endast är förvaring. Det berättas om höga ljudnivåer. Förskollärarnas hörseln blir sämre. Det är svårt att ha koll på alla barn. Det händer ofta att personalen inte hinner hindra eller ens har en aning om att något sker. Personal går ner i tid för att orka men barnen är där en större del av dagen. Någon säger att det rent är farligt att ha det som det är. Barnen far illa. 

Nä, det verkar inte som om Jonas Sjöström har rätt...förskolan ÄR inte fantastisk. Och ändå kostar den ca 70 miljarder kr om året. Men den är väl bättre än mammorna. För den är ju i alla fall jämlik. Märkligt nog...eftersom det i princip bara är kvinnor som jobbar där. Så vi går i ring. Jämställdheten förbjuder mammor att vara hemma för länge hos sina barn. Det måste vara rättvist. Mamma ska få sin del och pappa ska få sin och när detta är avklarat...föräldraledigheten alltså...då kommer mammorna väl till pass. För de finns på förskolan. Och där förvandlas barnpassandet till en godkänd syssla. Och för dessa kvinnor är denna syssla så meningsfull och fantastisk att den är godkänd i ett helt arbetsliv- ca 45 år. Men en mamma...för henne är det lagom med 7 månader. 3 år...det är ju något oerhört...det slungar mamman tillbaka till spisen på direkten och fotbojan knäpper igen i ett nafs. Ja, det är märkligt. Det är inte lätt att förstå logiken i resonemangen alltid. Men det beror väl på att det inte finns någon logik i dem. Bara ideologi. 

torsdag 24 november 2016

"Det hemskaste...

...som gjorts mot mänskligheten är hemmafrun." Så säger Agnes Wold i en intervju. Jag läser detta i tidningen Senioren som jag fått av min svärmor.
Agnes Wold menar väl att hemmafruarna inte hade något att göra, att de inte arbetade, att de var understimulerade, lata...Var de det då? Då när hemmafruarna fanns...fram till ca 1980? Hade de inget att göra? Arbetade de inte och stod i? Jag blir ledsen när jag läser. Jag blir ledsen av hur Agnes Wold trampar och spottar på kvinnorna som var fundamentet i samhället tidigare. Utan alla hemmafruar hade samhället kollapsat. För hur gärna man vill strunta i allt slitgöra, grovgöra, allt monotont som hör till livet, så kan ju inte alla göra det. Alla kan inte bli bakteriologer och tro att samhället fungerar då. De allra flesta människor måste nöja sig med att vara serviceorgan åt alla de andra...de som åstadkommer allt det fantastiska...de som lever sitt arbete...och alla de andra som nöjer sig med att producera allt vi behöver, ser till att de sjuka får vård, bygger våra vägar, våra hus...

Ett samhälle fungerar inte utan barnpassning, städning, matlagning, tvättning...utan hemmafrusysslor. Det går aldrig att få bort. Bara paketera om. Och det har vi ju gjort. Alla de kvinnliga sysslorna finns kvar...utflyttade ur hemmen, omgjorda till förvärvsarbeten. Och hemarbetet får vi vackert strunta i ...eller leja bort till RUT. 

Undrar om i själva verket inte det hemskaste man gjort mot kvinnorna är att organisera en hel stab av statliga hemmafruar som passar andras barn, lagar andras mat och städar andras hem. Det är bara en karriärkvinna som kan kosta på sig att tänka som Agnes. Som kan kosta på sig att se ner på det vanliga kvinnor tycker om och känner behov av att ta hand om...hem, barn, familj...

Nåja, det får bli som det kan...hemmafruarna är borta ur hemmen...de får hemmafrua i offentlig regi...pigor är väl vad man kallade dem förr. Nu kallas det karriär. Tvättmaskinen har slutat surra. Dags att hänga det blöta på tork. Dags att vika ihop det redan torra. Lunchen väntar på att förberedas. Jag ska bara ta undan pennor och papper och boken om Jesusbarnet som jag och 5-åringen ägnade oss åt för en stund sedan. Dammsugaren väntar i sitt hörn. Skolbarnen kommer snart hem. De ska ha lite mellanmål och lite samvaro...några läxor ska göras, fiol och piano ska övas. Sen väntar kvällsmatsfixandet. Om det inte är arbete...ja då vet jag inte vad det är. Men man tycker väl olika. .

onsdag 23 november 2016

Apor...

Jag läser om apor. Schimpanser närmare bestämt. Schimpanserna putsar varandra livet ut. Mamman börjar med det när de är bäbisar och så fortsätter det hela livet. Men så har man upptäckt att det finns variationer. Schimpanserna putsar varandra på ett särskilt sätt, på olika sätt i olika populationer. Forskare blev nyfikna på varför. Och det visade sig att det inte hade med social position, ålder, kön eller hur länge man tillhört gruppen att göra. Skillnaderna kunde istället förklaras med att barnet lärt sig av sin mamma och fortsätter att putsa på just det speciella sättet. Mamman har haft gott om tid att föra vidare sitt särskilda sätt att putsa...i hela 12 år hänger de ihop...mamma och barn.

Det är konstigt ändå. Apor tar hand om sin avkomma i många år. För vidare det de vet. Ägnar tid och omsorg. Vi människor, fastän vi är så mycket smartare än våra kusiner primaterna, har inte tid med sånt. Vi lejer glatt ut omsorgen av våra små från 1 års ålder. Undrar om någon funderar över skillnaden. Undrar om någon funderar över vad resultatet blir. Vad förs vidare? Och vad inte? Förs den nya typen av institutionsomvårdnad vidare i barnens beteenden precis som putsandet mellan mor och barn i apvärlden gör det? Någon gång kanske någon börjar forska i det.

Historieätarna


Jag tittar på Historieätarna, del tre, säsong 3. Det handlar om efterkrigstiden, 50-talet. Det är framåtanda, rekordår, utveckling..,Maten är gammeldags, husmanskost, men nymodigheter tränger sig in. Det var pastellfärgat och vackra kläder, härlig musik och den riktiga tonårstiden gjorde sitt intåg. Men allt var inte bara frid och fröjd. Hemmafrun fanns. Under kriget hade hon fått förvärvsarbeta som en hel karl verkar det som men sen kom freden och allt återgick till det normala. Kvinnorna fick gå hem igen och bli hemmafruar. Yvonne Hirdman kommer och berättar över en drink. Hon säger att det fanns en omedveten föreställning om att mannen skulle försörja hustrun. Samtidigt var arbetskraftsbristen stor. Så kvinnan slets mellan alla krav...barnen, mannen, arbetsmarknaden och skönhetsindustrin...och kvinnan försökte svara mot alla krav...för så var kvinnorna fostrade. "Att vara kvinna på 50-talet var ett straff, skulle jag vilja säga." säger Yvonne. Man försökte få bukt med kvinnoproblemet. Problemet bestod i att kvinnorna inte hade egna pengar, blev försörjda, var överflödig och onödig. Det var en hel katalog av eländen som avslutades med klimakteriet. Kvinnorna själva försöker rättfärdiga sin roll. De försöker förvandla sitt hemmafruande till ett riktigt jobb genom att göra scheman,,,städa på måndag, mangla på torsdag... Och det var psykiskt utmattande att leva hemmafrulivet. Många fick knapra tabletter. Fenedrin för att bli pigga och valium för att bli trötta. Problemen var särskilt stora i storstäderna med sina trånga lägenheter. Kvinnorna hade helt enkelt för lite att göra.

Programmet avslutas med några väl valda visdomsord. Programledarna älskar 50-talet för de fina kläderna, den goda maten, mopparna, pastellfärgerna...den gamla goda tiden. Men det är inte hela sanningen. Det finns en mörk baksida - de deprimerade hemmafruarna, alla barn som inte såg till sin pappa, papporna som inte förväntades ta del i sina barns liv. Vi uppmanas att tänka på detta när vi längtar tillbaka...

Ja, hur var det då? Stämmer bilden? Jag vet inte...jag levde inte på 50-talet. Men jag känner ju folk som gjorde det...min egen mormor och farmor var två av de där hemmafruarna på 50-talet. De lagade mat, städade, sydde kläder, vävde mattor, gick och handlade, tog hand om barn...Var de olyckliga? Nä, just dessa hemmafruar var ju inte det. De var nöjda och glada människor. Kände de sig överflödiga? Nä, de utgick från att de hade ett värde. De hade ju det. Hur skulle det ha gått om de inte hade utfört sina arbeten? Vem skulle ha lagat maten, tagit hand om barnen, sytt kläderna, städat och tvättat? Det fanns inga dagis, ingen snabbmat, inga storköp...

Nu har vi allt det där. Dagis så kvinnorna slipper ta hand om barnen. I alla fall om sina egna. De andras måste fortfarande tas om hand. Bilar. Så vi kan frakta både oss själva och barnen till våra institutioner. Dammsugare. Men någon måste köra runt dem. Frys och kyl. Någon måste fylla dem. Snabbmat. Bara in i mikron. Härligt. Vi kan nöja oss med att titta på god mat i glassiga kokböcker som kändisarna förser oss med. Vi kan sleva i oss maten någon annan tillverkat vid löpande bandet. Det är härliga tider.

Så då mår vi bra då. Alla vi kvinnor som inte längre lever i en tid där det är ett straff att vara kvinna. Vi står inte i våra kök och låtsas utföra ett riktigt arbete. Vi förvärvsarbetar och är nyttiga. Vi tjänar egna pengar. Vi är fria. Fria från allt. Både man och barn och hem. Vi knaprar inte fenedrin och valium längre. Vi knaprar annat.

Sedan 1991 har användningen av psykofarmaka ökat kraftigt bland unga. Antidepressiva medel i åldrarna 15-19 år har ökat med 16247 % bland kvinnorna. För kvinnor i åldrarna 20-24 har antidepressiva medel ökat med 3570 %. De unga kvinnorna är alltså inte riktigt lyckliga. Ändå står världen öppen för dem. De MÅSTE försörja sig själva. De FÅR inte förlita sig på en man. De FÅR inte ta hand om sina egna barn: De MÅSTE lämna bort dem, Med de framtidsutsikterna borde de sprudla av lycka. Men det gör de alltså inte. Och när barnen kommer blir det värre. Då ökar sjukskrivningarna. De har ökat kraftigt bland kvinnor sedan 1980-talet...när den riktigt stora utbyggnaden av dagis kom igång och när kvinnorna mangrant lämnade sin hemmafrutillvaro. Inte av egen fri vilja utan på grund av ekonomiska incitament. De tog nämligen inte reson förrän skattesystemet förändrades så att det blev omöjligt att driva en familj på en lön.

Så här står vi nu. I ett Sverige i verklighetens grå färger, inte solblekt pastell. Och den gamla goda tiden kommer aldrig tillbaka. Det vill vi inte...inte nu när vi blivit fria!

tisdag 22 november 2016

Rötter...

Idag läser jag tre nyheter som gör intryck på mig. De är helt olika till sin karaktär. Men på något sätt känns de sammanlänkade. Som rottrådar i ett nät av sånt som pågår.

Det första jag läser handlar om träd. Det är en tysk skogvaktare som har skrivit om skogar. Om att träden lever och att skogen är en superorganism. Träden bildar tillsammans en levande organism som samarbetar, kommunicerar, skyddar varandra. Han har skrivit en bok om detta...Skogens hemliga liv...heter den. Skogvaktarens huvudsakliga budskap är att vi måste bevara våra naturliga skogar. De naturligt växande och fritt växande skogarna är en slags superorganism, ett enormt och intrikat wood wide web där varje enskild varelse eller växt på något sätt är förbunden med resten. Men av människan planterade skogar är annorlunda. Träden hinner inte bygga samma gemenskap. Det hetsiga framdrivandet av skog för avverkning skapar onaturligt isolerade träd utan nätverk. Dessutom har förädlade växter förlorat förmågan att kommunicera, vilket gör dem känsligare för till exempel insektsangrepp, vilket i sin tur tvingar fram mer besprutning.

Efter detta läser jag om förskolan. En rektor för en grundskola säger att barnen blir bättre i skolan om de gått fler timmar i förskolan. De har då fått lära sig att räkna tal, lite om naturkunskap och annat som ger dem allmänbildning. Men det viktigaste är att de har socialiserats. De har lärt sig sitta på mattan i samlingen, vänta på sin tur och att leka de speciella lekar som de jämnåriga på förskolan leker. Barn som varit hemma med mamma, pappa och syskon har inte alls samma utgångsläge. Det blir inte detsamma när det gäller varken allmänbildning eller socialisering.

Det tredje jag läser handlar om lågstadieelever i Malmö. Där har våldet ökat. Det händer att barn blir sparkade i huvudet, tvingas att betala pengar för att slippa bli slagna, blir tagna stryptag på...

Hänger det samman...har vi blivit som de hårt framdrivna skogarna...utan förmåga att bygga våra rotsystem, utan att kunna kommunicera...känsliga för yttre angrepp, med större behov av besprutning i form av mediciner, kuratorer, psykologer, åtgärder...Är förädlingen av barnen bra? Blir de starka och fast förankrade av många timmar i drivhusen...med kunskaper om källsortering och att kunna räkna 2+3 innan de börjat skolan...växer sig rötterna starka nog? Kanske är det bara fragment. Kanske är det bara galna fantasier. Vem vet.


Moderna griffeltavlor...

Alla barn i min skolkommun har numera surfplattor. Mycket av undervisningen sker genom dessa surfplattor. Eleverna skriver uppsatser, räknar matte, gör frågesporter, får sina läxor inskickade, gör små roliga filmer, har musikundervisning, kan läsa sammanfattningar av sånt som kunde ha lästs i en lärobok - om de hade haft någon lärobok alltså.

I går upptäckte jag en ny funktion surfplattan har. Barnen skriver inte bara med sina små pekfingrar på "tangenterna" som finns på surfplattan. De skriver även för hand...alltså de använder sitt pekfinger som en penna...för pekfingret och skriver "för hand" på skärmen. Det blir kladdigt...pekfingret är tjockt jämfört med en penna...

Det är fascinerande. Förr hade man griffeltavlor. Man hade inte råd med papper och penna i skolan. Sen fick man det. Råd med papper och penna alltså. Så harvade man på med sina papper och pennor. Skrev och plitade...kunde fylla skrivhäften, kunde spara det som skrevs lärde sig skriva fint. Och så gick utvecklingen framåt. Man fick surfplattor. Och nu sitter barnen där igen. Med en liten digital griffeltavla. Pekfingret har blivit kritan. Allt går i ring. Uppåt och framåt...till det bättre? Tveksamt.

söndag 20 november 2016

Dela på det

Länsstyrelsen kör med en kampanj nu. Dela på det heter den. Här kan man läsa om det: http://xn--delapdet-e0a.se/

Det går förstås ut på att mammor och pappor måste dela lika på föräldradagarna. De fantastiska 240 dagarna...som vi får i landet med en av de mest generösa föräldraförsäkringarna. Fast utan några möjligheter att vara hemma med barnen efter avslutad föräldraledighet förstås...vilket man faktiskt kan i de flesta andra länder i EU. Men det pratar vi inte om. Och det vet nog folk i allmänhet inte om.

I alla fall. Det ska delas. Och varför? Jo:

"Forskning visar att delad föräldraförsäkring har positiva effekter både på individ- och samhällsnivå. Trots det är kvinnor i snitt hemma 15,3 månader under barnets första två år medan män är hemma 3,8 månader."

Det här är förstås helt oacceptabelt...det förstår väl alla när nu forskningen visar det och allt. Vilken forskning det är som visar det nämns förstås inte. Inte heller hur den är gjord. Man bara vet det. För det är så det ser ut i dagisland.

Det är inte bara barnen som blir lidande av att mammorna är hemma så förskräckligt länge. Kvinnorna själva tar skada. Kvinnor är nämligen dubbelt så sjukskrivna som männen när barnen är två år. Det här är en konsekvens av att mammorna är hemma för mycket jämfört med papporna. För det är ju så att de där 15,3 månaderna jämfört med 3,8 månader skapar livslånga mönster...mammorna börjar dubbelarbeta, tar mer ansvar för hem och barn. Om mammor och pappor är hemma lika länge då kommer mammorna att bli lika friska som papporna. Det är ju självklart förstås.

Om föräldrarna delar lika ges både mamma och pappa förutsättningar att skapa en bra relation till barnen. Underförstått...om bara mamma är hemma, eller om mamma är hemma mer än pappa, då får barnet en sämre relation till pappa. Det förstår ju alla förstås.

Och så presenteras alla MYTER som finns när det gäller föräldraförsäkringen och föräldraskapet.

En myt är att det är mer naturligt att mamma är hemma under barnets första år eftersom hon ammar. Men FAKTA visar att bara 13 % av barnen ammas när de är 6 månader. Och att 37 % av barnen inte ammas alls. Så då förstår ju alla att det bara är bull shit att gömma sig bakom amningsargumentet. Mamman har inte alls något skäl att stanna hemma ett helt år hos barnet hon burit i sin kropp i 9 månader och därefter krystat ut till världen. Man skulle i och för sig kunna fråga sig varför nästan 40 % av barnen inte ammas alls. Och varför bara 13 % av barnen ammas efter 6 månaders ålder. Men det är inte intressant. Det är som det ska vara.

En annan myt är att det är för att pappan tjänar mest som mamman är hemma mest. Man förlorar så mycket pengar annars. Men FAKTA visar att även i familjer där mamman tjänar mest så är hon ändå hemma mest. Så det är inte allt pengarna som styr. Det sägs inget om det...men man funderar ju på vad det är som styr då. Är det kvinnorna som är fångna i patriarkala normer? Eller är det männen som är fångna? Eller är det kvinnorna som är egoistiska och tar för sig av de heliga dagarna? Eller kanske är det männen som är lata och inte vill vara med sina små bäbisar? Tja, det är oklart. Men fel är det hur som helst. Helfel.

Ja, vad ska man säga. Jag tänker att det är värst vad alla myndigheter och andra maktinstitutioner har blivit skitnödiga. Det är försäkringskassan och länsstyrelserna och LO och tco och organisationen Ledarna... Nu brådskar det...det brinner i knutarna. Och snart kommer det väl. Individualiserad föräldraförsäkring. Den sista detaljen för att skapa den ultimata jämställdheten...de perfekta människorna. För så har det blivit och så ska det vara...mammor väntar, föder och helst inte ammar barn. Hon skall skapa en bra relation till sitt barn under 220 dagar. Sedan skall papporna byta av och skapa en bra relation till sitt barn under 220 dagar. Sedan är det klart. Grunden är lagd. Och Försäkringskassan har sagt att "barn kan knyta starka band till flera vuxna under de första åren av sina liv. Det är oerhört betydelsefullt att ha flera närvarande vuxna i sin närhet under uppväxten, och grunden till det läggs redan vid spädbarnsåldern." Och då är det ju finfint om mamma tar sin lilla del och pappa sin lilla del och sen kommer alla de andra vuxna in i bilden...proffsen på förskolan... och tar den stooora delen, nästan alla vakna timmar av barnens barndom. Och då, äntligen, kan allt bli till det bästa i dagisland.spädbarnsåldern.(Förs

fredag 18 november 2016

Lata ungdomar

Jag läser i Sydsvenskan att många små och medelstora företag har svårt att hitta personal med rätt attityd till arbetet. Vissa pratar om förändringar i attityder...ansvarskänslan är inte lika stor. Det kan handla om att man tror att man ska få använda mobilen på arbetstid, att man tror att man kan få ledigt med kort varsel om något roligare dyker upp som en hockeymatch.

Det är väl konstigt ändå? Hur blev det här nu då? De unga nu är ju fd dagisbarn. Där skulle de gå för att bli socialiserade, fostras till att bli solidariska, förstå hur andra tänker, lära sig lagarbete...Sen har de gått i skolan...i 12 år. En skola där som också fostrar barnen i demokratisk anda. En skola där man ständigt pratar om att lära sig ta ansvar och där man låtit barnen ta stort ansvar med att komma ihåg vad som ska göras, själva fundera ut vad som ska göras och litat på att barnen själva drivs av en sån kunskapstörst att de dessutom kan kontrollera vad de lärt sig.

Så allt borde vara finfint! Varenda ungdom borde vara ansvarstagande och solidarisk. Arbetsmoral borde de också ha i sig med tanke på att de redan från 1 års ålder är inskolade i att som urverk fraktas till sin verksamhet och så hem igen...dag efter dag under hela barn och ungdomen. Ändå funkar det tydligen inte. Märkligt.



torsdag 17 november 2016

Opinion

Sitter och tittar på Opinion Live. De pratar om förskolan. Huruvida föräldrar ska få ha barnen 40 timmar i veckan på förskolan oavsett vad de själva pysslar med. Jag mår illa. En ung kvinna med två barn på 2 mån och ca 3 år säger att det är för hennes "stora" barns skulle som det borde vara 40 timmar i veckan. Hon har rätt till utbildning. På förskolan finns ju utbildad personal. 4,5 år på högskola har de gått för att klara av att utbilda och stimulera hennes barn. Det kan hon inte själv. Hon är ju mamma. Inte lärare. En förskollärare säger att det kan vara lite viktigt för det stora barnet att få vara i sin familj också, nu när det finns ett nytt syskon. Fast fortfarande är det bra med 30 timmar i veckan. Programledaren kontrar med att säga att det kanske är bra för barnet att få ha kvar sin gamla invanda miljö nu när det blivit så nytt med ett syskon och allt. För barnets miljö är ju förskolan. Orkar man bry sig? Det har ju blivit helstolligt allting. Hur kan det någonsin vara normalt att lämna barn ifrån sig i 40 timmar i veckan? Extra onormalt är det om föräldern ändå är hemma. Men det är banne mig onormalt när man jobbar också. Barn ska väl vara mer med sina föräldrar och syskon än med kompisar och förskolepersonal? Barn ska väl vara mer i sitt eget hem än på institution? Barn ska väl tas om hand om mammor/pappor och inte undervisas hela dagarna av lärare? Barn ska väl tillbringa mest tid med dem som känner kärlek för dem? Eller?

Föräldrar har dåligt samvete i onödan!

Jag bläddrar i ett nummer av Må Bra hemma hos min mamma. På ett av uppslagen finns en liten notis: "Föräldrar har dåligt samvete i onödan" står det.
Märkligt tänker jag. Varför finns den här artikeln i denna tidning? En tidning om hälsa och välbefinnande. Vad vill den säga? Det är så underligt...det sägs alltid, överallt, att det inte är så farligt att mammor och pappor lämnar bort sina barn, inte är tillsammans med dem i vardagslag, att det inte var bättre förr. Att allt är bra. Ha inte dåligt samvete. Det finns ingen anledning. 

Men kan det stämma? Att föräldrar är tillsammans med sina barn mer nu är förr? På riktigt alltså? Jag vet ju inte hur det är i USA. Studien är ju gjord där. Men här, i Sverige, kan det ju inte stämma. För 1965 var de allra flesta mammor hemma, hemmafruar. De hade alltså hela dagarna i samma lokaler som sina barn. Numera förvärvsarbetar de allra, allra flesta mammor. De börjar när barnet är ungefär 1 år. Och fortsätter barnens hela barndom. 70 % av mammorna jobbar heltid. Det betyder att de är borta från hemmet 8 timmar, och så lunchen, och så restiden på det...alltså mellan 9 och 10 timmar om dagen. Då är det ju en omöjlig ekvation...man kan inte vara tillsammans med sina barn mer tid om man inte finns där, på plats, som en fysisk person jämfört med om man hade varit just på plats, som en fysisk person hela dagarna. 

Men så är det väl det där med kvalitetstiden. Det är väl det som menas. Att de gamla mossiga hemmafruarna städade och lagade mat och tvättade och donade...krusade örngottsband och bakade leverpastej kanske! Och att de inte brydde sig om barnen alls. Och att dagisen därför var mycket bättre. För där aktiverade och stimulerade och utsatte barnen för fantastisk pedagogik. Men nu...nu är föräldrarna så mycket bättre...de ägnar sig åt sina barn på riktigt...umgås med dem, ger dem kvalitetstid. Men jag funderar...om man är borta 9-10 timmar så är man. Och hemmet finns kvar. Det ska städas någon gång. Maten ska handlas och lagas. Det ska tvättas. Och har man inte gjort det på dagtid så får man göra det på kvällstid och på helgerna. Hur blir det med barnen då? Mamman klämmer alltså in 1 timme och 40 minuter kvalitetstid mellan tvätt, matlagning, handling, städning...ja, och så ska pappan ha sin timme också. Till skillnad från 1965 när mamman som fanns hemma hela långa dagen bara hann med en knapp timme och pappan 16 minuter. Man tar alltså bort föräldrarna ur hemmen och vips så får barnen mer tid? Det är fantastiskt. 

Ja, inte vet jag. Jag är ju hemmafru. Har hela långa dagarna på mig att vara med barnen. Ja, utom med de som är i skolan förstås. Hur mycket tid lägger jag på barnen? Det är inte lätt att svara på. Jag tänker inte kvalitetstid direkt. Vi är här tillsammans. Cirklar runt varandra som planeter i samma solsystem. Ibland nära...ibland längre bort. Just nu sitter jag här vid datorn...sonen sitter på golvet bakom mig och bygger lego. Är vi tillsammans? Vi säger några ord då och då. Jag blir ditropad för att titta på något snyggt han byggt. Vi hör varandras ljud. Det är trevligt. Är det kvalitetstid? Måste jag sitta bredvid honom för att det ska räknas som samvaro? Nä, så tycker förstås inte jag. För oss ÄR detta att vara tillsammans. Och så går dagarna. Ibland gör vi något tillsammans...ritar, gör gymnastik, läser sagor, tar en promenad, lagar mat...annars gör vi var för sig...bredvid varandra, eller i olika rum...men vi är här. Tillsammans. Vi hör varandra. Vi kan prata när vi vill. Vi kan kramas, pussas, skoja...Hur många minuter det blir? Ingen aning. Det spelar ingen roll. Vi har full tillgång till varandras tid. Hela tiden. Och de äldre barnen...de träffar jag förstås mer om jag är här när de kommer hem från skolan. Det är väl liksom självklart. Vi fikar tillsammans. vi gör läxor tillsammans...de grejar med sitt..jag hör dem, kan sätta mig en stund hos dem, ropa på dem om jag vill något, de kan komma ner till mig om de vill snacka...Full tillgång till varandras tid. 

Men så enkelt är det inte i vår tid. Det ska räknas och mätas. Viktas och värderas. Viss tid är mer värd än annan tid. Och hur man än räknar så vet man att det alltid är bäst att inte vara tillsammans med barnen för mycket. Och då måste budskapet hamras in, hela tiden, som droppen urholkar stenen. Ha inte dåligt samvete. Det är ändå bäst att inte vara tillsammans med barnen. Så är det bestämt. Och så får vi tro det. Men samvetet. Det tystnar inte så lätt. 

onsdag 16 november 2016

Engelska starka verb

I skolan har man slutat jobba med starka verb i engelskan. Man antar väl att barnen lär sig ändå. Fast det gör de inte. Inte alla barn och inte alla verb i alla fall. Jag tycker det är synd. Jag jobbar i gamla engelskböcker med mina barn. Det är böcker för folkskolans två sista år, alltså 5:an och 6:an. För det var i 5:an man började med engelska förr i tiden. Nu börjar man i 3:an. I vissa skolor redan i 2:an. Det är fascinerande att inse att man på 50-talet hann gå igenom och träna på mycket, mycket mer på två år jämfört med nu på sju år (3:an tom 9:an). Då gicks grammatikmoment efter grammatikmoment igenom...lite i taget, och om igen...och översättningar där alla moment som tidigare tränats på finns med...upp till bevis! Har man lärt sig eller fattas det något?

Igår gjorde jag och 12-åringen en övning till den senaste texten vi läste. Den handlade om just starka verb. Den var riktigt bra!

Här får man träna sig på att hitta imperfektformen till ett antal starka verb. Man får dessutom skriva av meningar (inga luckor alltså som är så poppis idag) och då tränas stavning och uppmärksamhet på köpet. Vi samlar alla starka verb i en lista i en skrivbok. W får skriva in verben och så förhör jag med jämna mellanrum! Roligt att se hur han kan riktigt många nu! 

Fullmåne, dimma, bröd...

Igår kväll när vi tittade ut var det fullmåne! Och det var ingen vanlig måne utan en jättemåne! Helt underbart vacker och vi var tvungna att ge oss ut och titta...vi gick upp i vår lilla skog och där i mörkret var den ännu vackrare! Vi tittade och beundrade och så försökte vi ta foton! Inte lätt...hur jag än gjorde blev det dåligt...endera bara en liten fjuttig prick eller alldeles för mycket ljus som kom in i kameran så månen inte syntes alls...bara ett mysko ljussken. Men 10-åringen lyckades få till det med skolipaden! Han mixtrade lite med fotot efteråt i redigeringsprogrammet men det spelar ingen roll för fotot blev ungefär likt så som månen faktiskt såg ut! 
Det var härligt att ta sig en liten tur sent på kvällen, i mörkret och kylan och fukten! Vi var riktigt upplivade när vi kom in igen!

I morse var det dimmigt...alldeles vitt och luddigt och lite lilarosa toner på himlen...Också vackert! Och månen var kvar...inte längre full utan lite naggad i kanten. Och nu var den inte silvrig längre utan rosa och lila!
Det var lika vackert som i går kväll fast på ett helt annat sätt och jag blev tvungen att ge mig ut en liten stund igen! Gick ut när barnen tog sig till skolan och vinkade hejdå på uppfarten istället för i dörrn! Gick en vända i trädgården och njöt av färgerna, stillheten som är innan dagen börjar på riktigt...ett litet glapp i tiden mellan natt och dag. Allt väntar. Det är tyst och onaturligt stilla...fåglarna sitter och väntar de också...stilla, tysta i trädtopparna. 
Så cyklade barnen iväg en efter en och för första gången på en och en halv vecka blev jag och 5-åringen ensamma hemma! (eller nästan...äldsta barnet börjar inte jobbet förrän i eftermiddag men han hade inte vaknat ännu så han märktes inte av förrän mycket senare) Lite ovant! Och vi kom tillbaka till våra vanliga rutiner! Städa, bädda, diska, äta en andra frukost tillsammans vid köksbordet med lite pyssel...den här gången ville N läsa lite i vår gamla läsebok och så ville han lära sig gångertabellen...alla andra kan ju! Så vi tog fram kapsyler och så lade vi 1:ans och 2:ans tabeller och rabblade tillsammans! Roligt! Bröd hann jag baka också...eller baka och baka...jag gjorde Nils Emils bröd och det går ju smidigt! Igår blandade jag ihop "gröten" av linfrön och lingosylt och vete/rågkross och innan barnen gick till skolan tillsatte jag kokande vatten, torrjäst och mjöl! Så var det bara att forma två bröd på direkten, lite jäsning och sen in i ugnen! Och så hade vi ljummet bröd till kaffet vid pysselstunden! Mums! 
 





måndag 14 november 2016

Försmak på vintern och Fars Dag!

Helgen är slut! Måndagen är i full gång! Mörkt och grått och rått är det ute! Men i lördags låg lite av snön kvar i alla fall och vi kunde premiäråka bob i backen! Det var inte så värst med snö man det gick bra att åka ändå! Två barn fick vi med oss, 5-åringen och 10-åringen! 12-åringen hade ont i halsen och fick stanna hemma. Och 10-åringen åkte bara några åk och sen var han helt matt...han hade varit hemma hela veckan för halsont och hosta och var inte helt frisk. Så han och pappa fick gå hem och vila lite. Jag och N stannade kvar lite och åkte några gånger till och så ville han leka i skogen en stund! Det finns en så rolig sten...där några barn lagt en planka mellan den och en annan sten. Där kan man balansera och låtsas allt möjligt roligt! 
Idag är 12-årigen hemma från skolan. Halsen värker och han har börjat hosta också. Det är skönt att jag kan vara hemma...slippa lämna honom ensam hemma när han bara är 12 år.

I går var det ju fars dag och vi gick hem till min pappa, ja och mamma också förstås! Vi blev bjudna på kaffe och tårta och så satt vi och pratade och tittade på gamla foton! Det var trevligt! Jag tittade i mina gamla album från barndomen och här är ett par foton på min pappa och mig! 
Jag är så glad för min pappa! Han är snäll och omtänksam! Han har alltid varit nära...ägnat tid åt mig och min bror när vi var barn..pratat mycket, delat med sig av det han tycker om att göra, haft humor och skämtat mycket! Han är en så bra morfar också...pratar med och bryr sig om sina barnbarn...skapar en egen relation med dem. Han arbetade heltid hela min barndom, kom hem på kvällarna och var hemma på helgerna, på semestern...ändå lyckades han bli en närvarande pappa som tog plats och del i hemlivet och barnalivet! Det är fint! 







fredag 11 november 2016

Familjehem och vanliga hem

Jag läser i Sydsvenskan om en moderatpolitiker som blivit familjehemspappa. Han och hans fru har öppnat sitt hem för fyra ensamkommande tonårspojkar. Det verkar vara ett fint familjehem...med en familjehemspappa som verkligen bryr sig och finns där för de ungdomar han tagit sig an. 
Familjehemspappan fick sitt familjehemsjobb genom ett privat bolag som rekryterar familjehem som de senare erbjuder kommuner. 
För sitt arbete får familjehemspappan 18 300 kr per barn och månad i arvode och omkostnader. Det blir totalt 73 200 kr i månaden. Familjehemspappan tycker att det är en lagom stor ersättning. Han säger att han går plus minus noll om han räknar i förlorad lön och omkostnader. Han berättar om allt som måste hinnas med. Han ska laga frukost och middag, köra till fritidsaktiviteter, ha möten på skolan, folktandvården, sjukvården och med gode män. Det ska skickas in rapporter till familjehemskonsulenten varje månad och de har massor av läxor. 
Tja, vad säger man? 
Jag tänker att det känns konstigt att man kan få så mycket pengar varje månad för att ta hand om barn. Få så mycket pengar att man både har råd med alla omkostnader som fyra barn innebär och dessutom ha råd att vara hemma, avstå från arbete på samma gång. Detta är ju något familjer som tar hand om egna barn inte så lätt klarar av. Någon säger då att ensamkommande barn har så mycket med sig i bagaget att de är jobbigare att ta hand om jämfört med att ta hand om andra barn. Och så är det förstås. Det är en helt annan sak att ta hand om andras barn, särskilt barn som varit med om saker, jämfört med att ta hand om egna barn. Fast ändå...det är ju det där med pengarna. Att man i det ena fallet sätter en prislapp på vad omsorg av barn är värt och i det andra fallet inte ens erkänner att barn innebär både arbete och kostnader. Det blir lite skevt. Eller mycket skevt. 
I Sverige är vi lite unika om man jämför med andra EU-länder och med USA också. Här tar man inte hänsyn till försörjningsbörda. Det gör man i många andra länder. Det innebär att man från den inkomst som kommer in i familjen får räkna av en viss summa som man inte skattar för. Den summan är tänkt ska gå till barnet som ska försörjas. I Tyskland rör det sig om 7000 euro per barn och år. Pengar man får behålla oskattade alltså. I andra länder har man också sambeskattning. Det innebär att man delar den lön som kommer in i familjen i två delar och så skattar makarna för varsin del. Detta innebär alltså att man betalar lägre skatt om man lever på en inkomst i familjen. Så i andra länder har liksom föräldraskapet en prislapp. Man tar hänsyn till att barn kostar pengar och kan innebära att en förälder vill vara hemma för att hinna med och räcka till. 
Det var intressant att läsa att den här familjehemspappan inte tycker att han hinner med att förvärvsarbeta. Och då kanske någon tänker att det är väl klart...barnen har ju så mycket med sig i bagaget så det blir lite annorlunda. Fast familjehemspappan säger inget om det. Han räknar upp matlagning och skjutsningar och läxor och kontakt med skola, vård och gode män. Praktiska sysslor. Sysslor som ingår i varje familj. Och jag tycker han har helt rätt. Det ÄR svårt att hinna arbeta när man har hand om många personer, familjemedlemmar...det är mycket praktiskt arbete. 
Den springande punkten är förstås blodsbanden. Det är som med RUT. I Sverige vill man inte att människor ska få bry sig och på ett rättvist sätt ta ansvar för sina familjemedlemmar. Detta måste förhindras till varje pris. Därför kan inte vi ha skatt efter försörjningsbörda i det här landet. Och inte sambeskattning heller. För om vi hade det skulle folk, kanske till och med mammor, kunna få en chans, precis som den här familjehemspappan, att vara hemma med sina barn, arbeta i sitt eget hem. Och då blir det ojämställt. Och det går inte. 

torsdag 10 november 2016

Supergoda tekakor!

Tekakor är gott till eftermiddagskaffet tycker jag! Men de blir ofta så torra och trista! Fast nu har jag hittat ett så bra recept där tekakorna blir saftiga och goda! Hemligheten är tydligen att koka en gröt på havregryn som man blandar ner i degen! 


1. Koka en gröt av 3 dl mjölk, linfrö och havregryn. Låt den svalna. 
2. Värm 2 dl mjölk till fingervarmt, 37°. Smula jästen i en bunke och häll lite av mjölken över. Rör tills jästen löst sig och tillsätt resten av mjölken, gröt, creme fraiche, salt, sirap, bakpulver och nästan allt mjöl, spara lite till utbakningen. Arbeta ihop till en smidig deg. 
3. Låt degen jäsa övertäckt ca 40 min. Kavla ut degen på mjölad arbetsbänk till en ca 2 1/2 cm tjock kaka. Ta ut runda kakor med mått, ca 8 cm i diameter som läggs på bakpappersklädda plåtar. Nagga bröden och låt jäsa ytterligare ca 15 min. 
4. Sätt ugnen på 225°. Grädda mitt i ugnen ca 12 min. Låt svalna på galler. 
5. Bröden går mycket bra att frysa och passar lika bra till frukost, som till mellanmål och som bröd till maten.




onsdag 9 november 2016

Inkludering

Det skrivs så mycket strunt. Och ämnena som det struntpratas om är alltid de samma. Jämställdhet. Skola. Förskola. Barn. Idag kunde man läsa en särskilt korkad krönika, skriven av en specialpedagog inom förskoleverksamheten. Det handlar om att alla barn gör så gott de bara kan i förskolan men att när de inte kan så måste personalen i förskolan komma på varför. Vad är det barn är dåliga på? Hoppa? Gå? Bygga sandslott? Det finns tydligen något bedömningstänk som tagit sig in i pedagogernas förhållningssätt. Kanske är det något nytt? Hur har det kommit dit? Jag känner inte riktigt igen det. 

Pedagogernas ansvar är i alla fall att få barnen att utvecklas mer, ta steget vidare i den PROXIMALA UTVECKLINGSSONEN (sic! zonen med "s"). Pedagogerna, ja alltså förskollärare och barnskötare, ska vägleda och utmana barnen att göra kunskapshopp både i den individuella utvecklingen men också vad gäller hela gruppen! Och här kommer specialpedagogerna in i bilden. För frågor kan uppstå hos pedagogerna och då kan en specialpedagog fungera som en professionell samtalspartner. Den kan ställa de där frågorna som tvingar pedagogerna att formulera sina tankar. Och då gnistrar det till i samarbetet och utvecklingen både hos pedagogerna och barnen på förskolan! 

Och förskolan är den perfekta platsen för där finns unika möjligheter för inkludering och för att skaffa kunskap om andras behov och förutsättningar. Och det är så enkelt att specialpedagogik i förskolan är förutsättningarna för ett inkluderande samhälle på sikt. För inkludering och respekten för den andre är en av de viktigaste byggstenarna i utveckling och lärande hos barnen på förskola. Barnen får genom detta stora möjligheter att utforska sin omvärld och lära av varandra. 
Den svenska förskolan är unik på många sätt säger den här specialpedagogen! För barnet sätts i centrum med arbetssätt som inriktar sig på barnets individuella utveckling men även på gruppens utveckling och lärande. Och detta är en bra förutsättning att barnen utvecklas till trygga individer med god självkänsla och självtillit! 
Och så avslutningen! Specialpedagogik är en förutsättning för utveckling och lärande i förskolan! Halleluja! 
Fattar ni något? Nu har jag ju summerat och skurit bort lite dödkött men själva essensen är kvar. Jag tar in orden. De flödar in i hjärnan på mig. Men jag förstår inte. Det är för konstigt. För märkligt. Fler frågor än svar uppstår. 
Pedagogerna ska utmana barnen att göra kunskapshopp. Hur då? Gör inte barn som inte fostras av pedagoger kunskapshopp? 
Specialpedagogerna ska hjälpa de vanliga pedagogerna att prata på rätt sätt med barnen. Jag antar att det är detta som menas. Jag trodde att det räckte med vanliga pedagoger. Att de klarade av att prata med barnen på rätt sätt. De är ju akademiker. Men det räcker inte längre. Det är en hel vetenskap att prata rätt med barn. Numera finns det tre sorters pedagoger. Vanliga 25-örespedagoger med gymnasieutbildning, akademikerpedagogerna och så nu då specialpedagogerna. Ja, så får vi ju inte glömma de outbildade, vikarierna, som rycker in när de ordinarie pedagogerna är sjuka. För förskollärare är ju en sjuk yrkesgrupp. Det går åt en hel stab för att undervisa våra små numera. Resultatet borde inte låta vänta på sig. 
Förskolan är den perfekta platsen för inkludering. Vad är inkludering? Att man får vara med i en grupp kanske. Tja, är man med i en grupp så inkluderas man. Och om man vill ha förskoleinkluderade barn så är ju förskolan det perfekta stället. Annars kan man inkludera barnen i andra grupper. I familjen. I släkten. Bland vänner. 
Förskolan är den perfekta platsen för att lära sig förstå andra. Ja, i förskolan lär man sig förstå dem som är där. Man förstår spelet mellan kompisarna och man förstår hur pedagogerna är. Om barnet befinner sig på ett annat ställe lär det sig att förstå hur de som finns där är. 
Specialpedagogik är en förutsättning för att bygga ett inkluderande samhälle. ???
Genom specialpedagogik får barnet möjligheter att utforska sin omvärld och lära sig nya saker tillsammans med andra. Utforskar inte barn sin omvärld om de inte möts av specialpedagogik? Vilken omvärld har förresten förskolebarnen omkring sig? Förskolevärlden och förskolelokalerna och förskolegården. Förskolekulturen. Den utforskar förskolebarnen. Det som finns utanför...det utforskas inte så mycket. Det låter torftigt. Vad lär sig barnen tillsammans? Att bygga klossar? Att undersöka olika sorters lims konsistenser och kalla det för kemi? Att dela äpplen i fjärdedelar och låtsas att det är avancerad matte? Att skapa hierarkier mellan förskolekompisarna? 
Svensk förskola är unik eftersom barnet sätts i centrum och arbetssätten inriktar sig på individen. Hur sätts barnet i centrum? Genom att tas bort från mamma/pappa och det egna hemmet och sättas i en institutionsmiljö tillsammans med 15-20 andra småbarn? Hur arbetar man med barnen på ett individuellt sätt? En fröken (förlåt - pedagog) till varje barn? Som försöker utröna vilka specialintressen det specifika barnet har? Vilka sånger det gillar? Vilka sagor? Om det vill bli buret ofta? Om det tycker om att rita? 
Det kryper i mig. Sånt här kan skrivas i en svensk tidning. Sånt här får tryckas. Sånt här läses. Eller läses det? Kanske är det bara jag som orkar läsa sånt här dravel. Bryr sig någon? Tänker någon något? Tänker någon att...ska såna här människor, som tänker och skriver och funderar på såna här saker verkligen ta hand om våra små? Vad blev det av det här förskoleexperimentet egentligen? Barnförvaring som utger sig för att vara någon slags forskningslaboratorier. Forskare som ägnar sig åt att utarbeta den perfekta fostran av våra små. Samhällsbyggare. Själva fundamentet för hela vårt samhälle. Alla ska vi inkluderas. 
Jag vill inte inkluderas. Jag vill inte ha specialpedagogik. Jag vill inte att vårt samhälle ska formas av specialpedagoger. Jag vill inte att barnen ska specialpedagogiseras. Jag vill att barn ska inkluderas i sina egna familjer. Göra glada kunskapshopp alldeles av sig själva. Lära känna sin omvärld tillsammans med mamma, pappa, syskon, familj. Få en äkta individuell fostran och omsorg. Kort sagt...leva sitt liv, leva och lära i en härlig blandning. Och sen vore det bra med en ordentlig skola. En där man ägnar sig åt undervisning. Men det är nog en utopi. Så kan det aldrig mer bli i dagisland. Så enkelt blir det aldrig mer i ett land där alla orden är omgjorda till något annat. Där vi numera talar nyspråk. Så blir det aldrig mer i spegellandet där allt är förvrängt och förvridet. Så vi får låtsas vidare. Bygga om världen så att den passar in. Välja fina ord för att förpacka det som måste vara. Låtsas att det är bra, bättre. En perfekt plats. En perfekt värld. 

tisdag 8 november 2016

Bedömning

På Sveriges televisions nyhetssida kan man läsa om bedömning i förskolan. En ny avhandling har gjorts. Den visar att förskollärare bedömer sociala förmågor hos barnen snarare än lärande. Förskolläraren som gjort avhandlingen har varit på två förskolor och undersökt bedömningarna som pågår i förskolan. Den ena förskolan låg i ett socialt och ekonomiskt utsatt område med utlandsfödda invånare i majoritet. Den andra förskolan låg i ett privilegierat område.

Förskolorna visade sig ha olika kulturer. Den ena hade en uppförandekultur och den andra en förhandlingskultur. Barnen i uppförandekulturen bedömdes efter sina färdigheter, hur de uppförde sig och vilka ord de kunde. I den andra förskolan bedömdes barnen mer efter hur de kunde prata om olika saker, argumentera och förhandla. Och förskolläraren säger att i vårt samhälle värderar vi förmågan att förhandla och argumentera. Och barn som ges möjlighet att utveckla sådana förmågor får en fördel i samhället.

Så nu vill förskolläraren att personal på förskolor fokuserar både på att ge barn stöd att utveckla fantasi, kreativitet och förhandlande förmågor. Och de ska sätta kunskapsutveckling framför personlighet i bedömningarna.Hon menar att bedöma barnens förståelse för att utveckla ny kunskap särskilt gynnar barn med låg social och utbildningsmässig bakgrund.

Jaha. Det är förskolebarn vi pratar om. Barn mellan 1 och 6 år gamla. De bedöms. Deras personlighet bedöms. Deras kunskapsutveckling bedöms. Man skriver avhandlingar om dem. Och jag ryser. Jag äcklas. Ursäkta ordvalet. Men jag känner mig verkligen äcklad. Det här är barn. De är under utveckling. De har tagits ur sin naturliga miljö. De har tagits in i institutionsmiljöer. Där ska de utvecklas, studeras, undervisas och bedömas.

Sån har den blivit...barndomen. Så tänker vi om barn. Råmaterial för fostran. För studier. Man bryter sönder barnens naturliga miljö. Familjerna. För barn föds av mammor in i en familj, in i ett hem. Det är barnets naturliga miljö. I den miljön sker allt barnet behöver...omsorg, närhet, kontakt, prat, skratt, arbete...ur detta kommer lärande. Allt lärande ett barn behöver. Det är inte svårt. Det kommer av sig själv. Det har så gjort i alla tider. Men när man lyfter ur barnet ur dess naturliga miljö blir det annorlunda. Många barn och få vuxna under många timmar varje vardag i många år...hela barndomen. Vad händer då? Då kanske man måste börja checka av vad som ska läras ut. Hur det ska läras ut. Annars kanske något faller mellan stolarna.

Så får man lappa och laga. Och låtsas att detta lappande och lagande är det riktiga. Det viktiga. Det bästa. När man tar sönder får man laga. Man får återskapa det som tidigare kom av sig själv. Återskapa det mor och far och barn och familj hade på ett nytt sätt. Göra en vetenskap av det naturliga. Och så får vi se hur det blir.

Jaja, det får bli som det kan. Vi har det som vi har det. Våra barn kommer till nytta i alla fall. De är bra att ha till mycket. De ger oss jobb. På alla möjliga sätt och vis. De är vår tids viktigaste råvara tänker jag ibland. Utan barn stannar Sverige. För vad skulle alla kvinnor ägna sig åt om det inte fanns barn att arbeta med därute i förskolor, skolor, fritidshem...handläggning av föräldrapenning och vab...och så kuratorerna och psykologerna och specialpedagogerna...och så forskningen på det. Man kan studera det mesta. Är det inte apungar eller sällsynta fjärilar så kan man alltid ägna sig åt att studera barn. Fundera ut hur de bäst ska bedömas...om det är deras personlighet eller deras kunskapsutveckling. När det är färdigt får vi se hur det gick. Det visar sig vad det lider. Eller inte. För det dagisbygget, dagissverige, blir väl aldrig färdigt. Det finns alltid något nytt att studera. Något nytt grepp att prova. Något nytt projekt att sätta tänderna i. Och det är ju bra. För på så sätt har vi alltid något att pyssla med och fundera över. Och det är ju bra.





måndag 7 november 2016

Sista lovdagen!

Sista lovdagen...den var igår! Och idag är första skoldagen efter lovet! Det var riktigt skönt att ha lov! Välbehövligt för barnen att få vila, sova ut, ägna sig åt sånt de tycker är kul! 

Gårdagen blev en lugn historia! Idrottsaktiviteter och lite pyssel inne och ute. Jag och 5-åringen ägnade eftermiddagen åt att fixa det sista i trädgården. Och det var tur på kvällen började det snöa och det blev riktigt kallt. Jag kupade äntligen runt rosorna...det var lite tufft att fixa lite jord att lägga på för i landet var det redan fruset på ytan. Sen skulle granriset vi hämtat läggas ut över rosor och lavendel! N hjälpte till en stund men tröttnade sedan. Han hittade is i några kvarglömda hinkar och ägnade sig åt att hacka sönder rundlarna i lagom stora bitar så de blev till ispussel! Sedan hittade han en massa fina stenar som hamnat i sandlådan och det blev till en stenaffär där jag fick komma och köpa sten då då och då! 
Det var så vackert när snön började fall och små små kristaller hamnade så fint i kärleksörten! 
En sista ros hade orkat slå ut! 
Före kvällsmaten åkte vi en sväng och tände ljus på barnens farfars grav! Det var så vackert med alla ljus som glimmade i mörkret! 









söndag 6 november 2016

Det enda de har kvar...

Jag läser om en mamma som undrar om det är fel att belöna sitt barn på 4,5 år om det kan somna själv. Hon har två små barn och det är arbetsamt på kvällarna med nattningar. Det blir ingen tid kvar till de vuxna. Barnet vill helst att någon ligger bredvid tills det somnar. Mamman har infört ett belöningssystem med guldstjärnor. När barnet har fått 10 guldstjärnor får det välja att göra något roligt, bada i badhuset eller så! Men mamman undrar om det är rätt...det känns inte riktigt rätt. Och hon frågar en tidningspsykolog.

Psykologen svarar att visst kan ett så stort barn fixa att gå och lägga sig själv men att nattningen inte bara handlar om att komma i säng och sova.Det handlar om barnets behov av en nära kontakt med den vuxne. Om att få en stund av trygghet, närhet och kärlek. Om att barnet får känna att den vuxne inte har bråttom utan att allt är lugn och ro. Psykologen avslutar med att säga: "Utan detta blir det relativt tomt i barnets värld. De flesta barn är på dagis många långa timmar och kvällstiden är den enda de har med sina föräldrar."

...nattningen är det enda barnen har med sina föräldrar...

Det är sorgligt. Det är sorgligt att barndomen, föräldraskapet...har reducerats till nattning. Att skapa en känsla av trygghet och kärlek en stund innan sömnen kommer till barnet. Det ska vara allt. Sedan upp igen. Om igen. Iväg igen. Och om igen. Det är allt. Det är allt barnen har kvar. Detta är barndomen.





lördag 5 november 2016

Höstbrasa!

Idag gick vi hem till mina föräldrar på förmiddagen! Vi skulle elda ris och grillar korv! Kommunen har röjt sly och gjort fint i skogen men glömt att ta bort en del högar. Och så har en del folk lassat på med lite trädgårdsavfall också! Det ser så trist ut när det ligger rishögar där det annars ser så fint ut och vi bestämde oss för att elda upp det! 

Det var härligt att få en riktig utedag! Vintern har ju nästan kommit. Det gick så fort i år! Small bara till så var det minusgrader och isande kallt! Men det är skönt! Friskt och härligt! Och när man jobbar och rör på sig blir man ju varm ändå! Barnen njöt av att såga och klippa och hugga och elda! 
Det gick fort att elda upp allt skräp och det blev så fint i skogskanten! Och sen blev det en fin glöd och vi kunde grilla korv. Pappa hade gjort en god potatissallad till! Det var mysigt att sitta vid elden och äta god mat, känna röklukten och hur elden värmde frusna händer! Vid kaffedags började det redan skymma och då drog vi oss in och tog en kopp kaffe och nybakad sockerkaka! 
Sen gick vi ut igen och satt vid den sista glöden som fortfarande värmde gott! Det är något visst med att sitta vid en eld...se in i glöden, känna hettan, svarta natten omkring en...Magi nästan! Och tankar vandrar till fjärran tider och andra liv...jägare och urtid...
En fin lördag fick vi denna höstlovsvecka! 



fredag 4 november 2016

Skogstur!

I går gav vi oss ut i skogen efter lunch! Vi har ett bra ställe där de ofta låter nedhuggna smågranar ligga kvar i skogen! Ett bra sätt att få tag i granris till rosor och andra känsliga växter! 
Efter granrisletningen åkte vi vidare till en liten skogssjö! Här badade vi ofta när jag var barn! Det roligaste med den här stranden var den jättestora stenen som låg precis vid strandkanten tyckte jag när jag var barn! Och det tycker mina barn också! Precis som jag gillar de att klättra upp och sitta på den där bumlingen! 
Barnen lekte, fick prova att skjuta luftgevär (under noggrant överinseende)...vi promenerade lite...och när vi blivit lite stelfrusna värmde vi oss med kaffe eller varm choklad, åt mackor och småkakor som var kvar från vårt kalas förra helgen! Så mysigt att sitta ute vid en vacker sjö, värma händerna runt muggen med kaffe, se hur ljuset förändras när skymningen börjar falla...
Det är härligt med lov! Att kunna vara ute i naturen på dagtid! Umgås med varandra! Ha så här många dagar att gå ner i varv på! Att få glömma skolan helt och hållet några dagar! Och att som mamma få den här tiden med barnen! Det går så fort! Barnatiden...man tror aldrig det ska ta slut när man är mitt uppe i det...men så kommer en dag om man inser att allt håller på att förändras. Balansen skiftar. Utan att man märkt något nästan. Det känns märkligt. Jag förstår mer och mer att varje dag, varje stund är värdefull...en gåva. Så en sån här dag...när vi är ute och är tillsammans, inte hela barnaskaran längre...men halva...känns väldigt fin.