Jag läser i Sydsvenskan om en moderatpolitiker som blivit familjehemspappa. Han och hans fru har öppnat sitt hem för fyra ensamkommande tonårspojkar. Det verkar vara ett fint familjehem...med en familjehemspappa som verkligen bryr sig och finns där för de ungdomar han tagit sig an.
Familjehemspappan fick sitt familjehemsjobb genom ett privat bolag som rekryterar familjehem som de senare erbjuder kommuner.
För sitt arbete får familjehemspappan 18 300 kr per barn och månad i arvode och omkostnader. Det blir totalt 73 200 kr i månaden. Familjehemspappan tycker att det är en lagom stor ersättning. Han säger att han går plus minus noll om han räknar i förlorad lön och omkostnader. Han berättar om allt som måste hinnas med. Han ska laga frukost och middag, köra till fritidsaktiviteter, ha möten på skolan, folktandvården, sjukvården och med gode män. Det ska skickas in rapporter till familjehemskonsulenten varje månad och de har massor av läxor.
Tja, vad säger man?
Jag tänker att det känns konstigt att man kan få så mycket pengar varje månad för att ta hand om barn. Få så mycket pengar att man både har råd med alla omkostnader som fyra barn innebär och dessutom ha råd att vara hemma, avstå från arbete på samma gång. Detta är ju något familjer som tar hand om egna barn inte så lätt klarar av. Någon säger då att ensamkommande barn har så mycket med sig i bagaget att de är jobbigare att ta hand om jämfört med att ta hand om andra barn. Och så är det förstås. Det är en helt annan sak att ta hand om andras barn, särskilt barn som varit med om saker, jämfört med att ta hand om egna barn. Fast ändå...det är ju det där med pengarna. Att man i det ena fallet sätter en prislapp på vad omsorg av barn är värt och i det andra fallet inte ens erkänner att barn innebär både arbete och kostnader. Det blir lite skevt. Eller mycket skevt.
I Sverige är vi lite unika om man jämför med andra EU-länder och med USA också. Här tar man inte hänsyn till försörjningsbörda. Det gör man i många andra länder. Det innebär att man från den inkomst som kommer in i familjen får räkna av en viss summa som man inte skattar för. Den summan är tänkt ska gå till barnet som ska försörjas. I Tyskland rör det sig om 7000 euro per barn och år. Pengar man får behålla oskattade alltså. I andra länder har man också sambeskattning. Det innebär att man delar den lön som kommer in i familjen i två delar och så skattar makarna för varsin del. Detta innebär alltså att man betalar lägre skatt om man lever på en inkomst i familjen. Så i andra länder har liksom föräldraskapet en prislapp. Man tar hänsyn till att barn kostar pengar och kan innebära att en förälder vill vara hemma för att hinna med och räcka till.
Det var intressant att läsa att den här familjehemspappan inte tycker att han hinner med att förvärvsarbeta. Och då kanske någon tänker att det är väl klart...barnen har ju så mycket med sig i bagaget så det blir lite annorlunda. Fast familjehemspappan säger inget om det. Han räknar upp matlagning och skjutsningar och läxor och kontakt med skola, vård och gode män. Praktiska sysslor. Sysslor som ingår i varje familj. Och jag tycker han har helt rätt. Det ÄR svårt att hinna arbeta när man har hand om många personer, familjemedlemmar...det är mycket praktiskt arbete.
Den springande punkten är förstås blodsbanden. Det är som med RUT. I Sverige vill man inte att människor ska få bry sig och på ett rättvist sätt ta ansvar för sina familjemedlemmar. Detta måste förhindras till varje pris. Därför kan inte vi ha skatt efter försörjningsbörda i det här landet. Och inte sambeskattning heller. För om vi hade det skulle folk, kanske till och med mammor, kunna få en chans, precis som den här familjehemspappan, att vara hemma med sina barn, arbeta i sitt eget hem. Och då blir det ojämställt. Och det går inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar