söndag 6 november 2016

Det enda de har kvar...

Jag läser om en mamma som undrar om det är fel att belöna sitt barn på 4,5 år om det kan somna själv. Hon har två små barn och det är arbetsamt på kvällarna med nattningar. Det blir ingen tid kvar till de vuxna. Barnet vill helst att någon ligger bredvid tills det somnar. Mamman har infört ett belöningssystem med guldstjärnor. När barnet har fått 10 guldstjärnor får det välja att göra något roligt, bada i badhuset eller så! Men mamman undrar om det är rätt...det känns inte riktigt rätt. Och hon frågar en tidningspsykolog.

Psykologen svarar att visst kan ett så stort barn fixa att gå och lägga sig själv men att nattningen inte bara handlar om att komma i säng och sova.Det handlar om barnets behov av en nära kontakt med den vuxne. Om att få en stund av trygghet, närhet och kärlek. Om att barnet får känna att den vuxne inte har bråttom utan att allt är lugn och ro. Psykologen avslutar med att säga: "Utan detta blir det relativt tomt i barnets värld. De flesta barn är på dagis många långa timmar och kvällstiden är den enda de har med sina föräldrar."

...nattningen är det enda barnen har med sina föräldrar...

Det är sorgligt. Det är sorgligt att barndomen, föräldraskapet...har reducerats till nattning. Att skapa en känsla av trygghet och kärlek en stund innan sömnen kommer till barnet. Det ska vara allt. Sedan upp igen. Om igen. Iväg igen. Och om igen. Det är allt. Det är allt barnen har kvar. Detta är barndomen.





2 kommentarer:

  1. Näe. Nej. Sluta. Akut magknip av att läsa detta. Vill gärna länka till ditt inlägg på Facebook men, nej. Vill inte se det mer. Det är bara för sorgligt. HAr en gång hört en nära vän berätta att hon låter barnen "få som de vill" för hon att de är utan henne så långa dagar att det lilla tid de har på kvällen vill hon inte ha konflikter. "Det enda som blir kvar är nattningen". ....och så ska de förskjutas även DÄR, bort bort från mamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker psykologen ändå var klok som gav detta råd. Det är ju viktigt att barnen får tanka närhet och trygghet och kärlek. KÄnna att föräldrarna finns där utan stress. Men så sorgligt att detta ska reduceras till nattningen. Men jag tänker att det ändå är "stort" att psykologen skriver det på det här sättet..kanske någon annan reagerar, funderar över det tragiska i avslutningen av rådet. Att detta är det barnen har av sina föräldrar. Här är länken om du vill läsa källan: http://www.svd.se/ar-det-fel-att-belona-barnetsa-att-det-somnar-sjalv

      Radera