Bedömning

På Sveriges televisions nyhetssida kan man läsa om bedömning i förskolan. En ny avhandling har gjorts. Den visar att förskollärare bedömer sociala förmågor hos barnen snarare än lärande. Förskolläraren som gjort avhandlingen har varit på två förskolor och undersökt bedömningarna som pågår i förskolan. Den ena förskolan låg i ett socialt och ekonomiskt utsatt område med utlandsfödda invånare i majoritet. Den andra förskolan låg i ett privilegierat område.

Förskolorna visade sig ha olika kulturer. Den ena hade en uppförandekultur och den andra en förhandlingskultur. Barnen i uppförandekulturen bedömdes efter sina färdigheter, hur de uppförde sig och vilka ord de kunde. I den andra förskolan bedömdes barnen mer efter hur de kunde prata om olika saker, argumentera och förhandla. Och förskolläraren säger att i vårt samhälle värderar vi förmågan att förhandla och argumentera. Och barn som ges möjlighet att utveckla sådana förmågor får en fördel i samhället.

Så nu vill förskolläraren att personal på förskolor fokuserar både på att ge barn stöd att utveckla fantasi, kreativitet och förhandlande förmågor. Och de ska sätta kunskapsutveckling framför personlighet i bedömningarna.Hon menar att bedöma barnens förståelse för att utveckla ny kunskap särskilt gynnar barn med låg social och utbildningsmässig bakgrund.

Jaha. Det är förskolebarn vi pratar om. Barn mellan 1 och 6 år gamla. De bedöms. Deras personlighet bedöms. Deras kunskapsutveckling bedöms. Man skriver avhandlingar om dem. Och jag ryser. Jag äcklas. Ursäkta ordvalet. Men jag känner mig verkligen äcklad. Det här är barn. De är under utveckling. De har tagits ur sin naturliga miljö. De har tagits in i institutionsmiljöer. Där ska de utvecklas, studeras, undervisas och bedömas.

Sån har den blivit...barndomen. Så tänker vi om barn. Råmaterial för fostran. För studier. Man bryter sönder barnens naturliga miljö. Familjerna. För barn föds av mammor in i en familj, in i ett hem. Det är barnets naturliga miljö. I den miljön sker allt barnet behöver...omsorg, närhet, kontakt, prat, skratt, arbete...ur detta kommer lärande. Allt lärande ett barn behöver. Det är inte svårt. Det kommer av sig själv. Det har så gjort i alla tider. Men när man lyfter ur barnet ur dess naturliga miljö blir det annorlunda. Många barn och få vuxna under många timmar varje vardag i många år...hela barndomen. Vad händer då? Då kanske man måste börja checka av vad som ska läras ut. Hur det ska läras ut. Annars kanske något faller mellan stolarna.

Så får man lappa och laga. Och låtsas att detta lappande och lagande är det riktiga. Det viktiga. Det bästa. När man tar sönder får man laga. Man får återskapa det som tidigare kom av sig själv. Återskapa det mor och far och barn och familj hade på ett nytt sätt. Göra en vetenskap av det naturliga. Och så får vi se hur det blir.

Jaja, det får bli som det kan. Vi har det som vi har det. Våra barn kommer till nytta i alla fall. De är bra att ha till mycket. De ger oss jobb. På alla möjliga sätt och vis. De är vår tids viktigaste råvara tänker jag ibland. Utan barn stannar Sverige. För vad skulle alla kvinnor ägna sig åt om det inte fanns barn att arbeta med därute i förskolor, skolor, fritidshem...handläggning av föräldrapenning och vab...och så kuratorerna och psykologerna och specialpedagogerna...och så forskningen på det. Man kan studera det mesta. Är det inte apungar eller sällsynta fjärilar så kan man alltid ägna sig åt att studera barn. Fundera ut hur de bäst ska bedömas...om det är deras personlighet eller deras kunskapsutveckling. När det är färdigt får vi se hur det gick. Det visar sig vad det lider. Eller inte. För det dagisbygget, dagissverige, blir väl aldrig färdigt. Det finns alltid något nytt att studera. Något nytt grepp att prova. Något nytt projekt att sätta tänderna i. Och det är ju bra. För på så sätt har vi alltid något att pyssla med och fundera över. Och det är ju bra.