torsdag 24 november 2016

"Det hemskaste...

...som gjorts mot mänskligheten är hemmafrun." Så säger Agnes Wold i en intervju. Jag läser detta i tidningen Senioren som jag fått av min svärmor.
Agnes Wold menar väl att hemmafruarna inte hade något att göra, att de inte arbetade, att de var understimulerade, lata...Var de det då? Då när hemmafruarna fanns...fram till ca 1980? Hade de inget att göra? Arbetade de inte och stod i? Jag blir ledsen när jag läser. Jag blir ledsen av hur Agnes Wold trampar och spottar på kvinnorna som var fundamentet i samhället tidigare. Utan alla hemmafruar hade samhället kollapsat. För hur gärna man vill strunta i allt slitgöra, grovgöra, allt monotont som hör till livet, så kan ju inte alla göra det. Alla kan inte bli bakteriologer och tro att samhället fungerar då. De allra flesta människor måste nöja sig med att vara serviceorgan åt alla de andra...de som åstadkommer allt det fantastiska...de som lever sitt arbete...och alla de andra som nöjer sig med att producera allt vi behöver, ser till att de sjuka får vård, bygger våra vägar, våra hus...

Ett samhälle fungerar inte utan barnpassning, städning, matlagning, tvättning...utan hemmafrusysslor. Det går aldrig att få bort. Bara paketera om. Och det har vi ju gjort. Alla de kvinnliga sysslorna finns kvar...utflyttade ur hemmen, omgjorda till förvärvsarbeten. Och hemarbetet får vi vackert strunta i ...eller leja bort till RUT. 

Undrar om i själva verket inte det hemskaste man gjort mot kvinnorna är att organisera en hel stab av statliga hemmafruar som passar andras barn, lagar andras mat och städar andras hem. Det är bara en karriärkvinna som kan kosta på sig att tänka som Agnes. Som kan kosta på sig att se ner på det vanliga kvinnor tycker om och känner behov av att ta hand om...hem, barn, familj...

Nåja, det får bli som det kan...hemmafruarna är borta ur hemmen...de får hemmafrua i offentlig regi...pigor är väl vad man kallade dem förr. Nu kallas det karriär. Tvättmaskinen har slutat surra. Dags att hänga det blöta på tork. Dags att vika ihop det redan torra. Lunchen väntar på att förberedas. Jag ska bara ta undan pennor och papper och boken om Jesusbarnet som jag och 5-åringen ägnade oss åt för en stund sedan. Dammsugaren väntar i sitt hörn. Skolbarnen kommer snart hem. De ska ha lite mellanmål och lite samvaro...några läxor ska göras, fiol och piano ska övas. Sen väntar kvällsmatsfixandet. Om det inte är arbete...ja då vet jag inte vad det är. Men man tycker väl olika. .

2 kommentarer:

  1. Hej
    Det var tråkigt sagt av henne. Allt blir så svart och vitt. Det finns tid för allt. För barn och för jobb. Men att allt ska ske samtidigt är väl det stora felet? Och att man inte behöver jobba i ett hem som hon tycks tro är ju så fel. På min gata tror jag fyra nära grannar har städhjälp. Den utvecklingen av samhället. Någon annan ska göra allt så vi kan jobba.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det...och de där andra...de som städar...och som städar sina egna hem också...vad är de för några då? De kanske också har rutarbeterskor som städar i deras hem. Och förskollärarna...de som ägnar hela sina yrkesliv åt att passa andras barn...så alla andra ska slippa. Hur ska man se på dem? Men sånt är ju något vi aldrig pratar om. Det är snedvridet anser jag. Och det största felet är att staten lägger sig i och sponsrar ensidigt, partiskt...om staten vill sponsra städning och barnpassning så ska den sponsra all sån verksamhet tycker jag. Men lägligt nog kommer jämställdheten in då...och då går det förstås inte att vara rättvis.

      Radera