Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

tisdag 30 augusti 2016

5-årsmatematik!

5,5-åringen är så förtjust i matte just nu! Eller inte matte kanske men att räkna...han gillar siffror. Han älskar halvor. För han är ju 5 och ett halvt! Den där halvan är väldigt viktig! Det är roligt att hålla på med matte tillsammans med honom för han tycker så mycket om det. Han tycker om när vi:

- snabbräknar upp till 100 - alltså "fuskar" oss upp genom att bara räkna tiotalen.
- räknar på engelska.
- adderar "tvillingar". Han kan 1+1 och ända upp till 6+6 utan problem!
- räknar baklänges från 10 och ner till 0.
- funderar ut hur man delar på saker om man är två personer. Om vi har 4 äpplen - hur många får vi var? Och ännu mycket roligare - om vi är två personer och har 3 godisar - hur många får vi var? Och det är alltid väldigt fantastiskt när han meddelar att det blir en halva var också! Han älskar halvor!

Det är fascinerande hur stort intresset är och hur lätt det kommer. Det verkar som om något slags mattefönster är öppet just nu! Och andra intressen får stå tillbaka lite. Att läsa är inte jätteroligt just nu så det struntar vi i. Men att hitta på historier är roligt! Som mamma får skriva ner! Rita är ganska roligt och roligast är att följa linjer och färglägga, fylla i labyrinter...Det är nog lite matteaktigt det också när jag tänker på det. Och kanske har matteintresset något att göra med det logiska tänkandet i största allmänhet? För frågorna är många och funderingarna på hur världen hänger samman är många. Och det är väldigt fint att få mycket tid tillsammans med en sån liten klok människa och höra allt vad han har att berätta och försöka svara på alla hans finurliga frågor. Det gör mig glad!

måndag 29 augusti 2016

Att acceptera...

I Stockholm inför de ju rätt till obegränsad förskola för alla barn. Nyheten delades på fb och där jag läst har folk uttryckt sitt missnöje. Till och med förskollärare tycker det är dumt. Och de tycker inte bara att det är dumt med tanke på att förskolan redan nu lider av för stora grupper och för lite personal. De tycker också att det är dumt eftersom barnen behöver sina föräldrar och syskon. Några skrev till och med att man borde döpa om förskolan till barnhem. Vissa undrade varför man ska skaffa barn om man inte vill vara med dem. Fast på Förskolan.se, en fb-sida som ägnar sig åt att skriva om hur bra förskolan är, där man ska verka för att göra det bästa av situationen, där blev folk med felaktiga åsikter åthutade. Tydligen är det så att arbetar man i förskolan får man inte vara negativ till förskolan eller till de beslut som tas av politiker. Man får liksom gilla läget. Man måste verkställa politikernas beslut och göra det bästa av det även om man tycker att det är fel. Det finns inget utrymme för att göra motstånd.

Det är skrämmande. Jag tänker på koncentrationslägerverksamhet. (ni fattar? inte bokstavligt utan mentalitetsmässigt) Man skapar en sjuk verksamhet. Det sjuka blir normalt. Man verkar inom det "normala" och försöker göra så gott man kan. Verka inom systemet. Fast systemet är fel. Det finns inte utrymme att göra motstånd. Man måste verkställa uppdraget. Jag ryser. Det är barn som finns i den här verksamheten. Levande människor. Eller människomaterial? Det känns nästan så. Förskolan har blivit en självgående maskin. Den rullar på som en egen levande organism som vi människor göder på olika sätt. En cirkelgång där alla inblandade sköter sin del, håller varandra i schack...för vem? varför? Vi får inte frågasätta. Uppdraget måste fullgöras. Inget motstånd. Arbeit macht frei.


söndag 28 augusti 2016

Helgen som gått...

...var lugn och händelselös...och väldigt trevlig! 

Jag och 5-åringen startade helgen med ett affärsbesök.
Det är så mysigt att vara ute och shoppa med honom. Han tar så aktiv del i handlingen och är så nyfiken. Han vill dra vagnen helt själv fast det är tungt. Och det är roligt att få något uppdrag..att hitta något på egen hand. Sen träffade vi på vår största storebror som sommarjobbar på den här affären. Det var så spännande tyckte N. Att få se var storebror håller hus på dagarna, kika lite bakom mjölkdisken...

Efter lunch gjorde vi en äppelpaj tillsammans! Vi gjorde en vanlig smulpaj för det tycker jag är godast! 
Det var så fint väder hela dagen så var ute mest hela tiden! Grejade i trädgården, lekte och grillade lite senare. De minsta barnen tog fram alla trädgårdsdynor och gjorde en lång rad där de gjorde kullerbyttor och tränade på att stå på händer och huvud. Och N var så glad över att han äntligen kan stå på huvudet utan en vägg bakom. Och dessutom komma upp i huvudstående helt själv! 
 
På lördagen blev det läxläsning på förmiddagen. Engelska med 14-åringen. Vi gjorde en översättning och läste om substantiverade adjektiv i grammatikboken. Och så matte, stavning, grammatik och engelska med 10-åringen och 12-åringen. Det var roligt! Några läxor från skolan fanns inte den här veckan. 

Efter lunch gav vi oss av till vårt istidsområde i närheten. De tre yngsta fick vi med oss. Vi gick en liten slinga och barnen klättrade i förkastningen som finns där. Det är alltid roligt! Jag vet inte hur många gånger jag har stått där och sett mina barn klänga runt på stenblocken! De har gjort det så ofta att de känner till varenda sten! Men i år var det första gången N var med precis lika mycket som storebröderna! Förra året fick han nöja sig med att klättra lite längst ner men nu var han tillräckligt lång och stark och smidig för att klara av allt lika bra som de andra! Han var nöjd! 
Sen tittade vi på grytor och spår efter vatten. Fast vi sett det så ofta är det roligt. Det är så väldigt fascinerande att tänka på vilka krafter som finns i naturen. 
I går, söndag, var det grått och lite kallt. Maken städade ur förråd och garage och jag städade ur klädkammaren. Störste sonen packade och jag var med och kollade lite och pratade och förmanade...han och hans flickvän ska, skulle på semester tillsammans och nu har de gett sig iväg till Grekland! Det är lite pirrigt men samtidigt roligt! Det var härligt att höra hans röst i telefonen när han ringde sent på kvällen och berättade att de kommit fram till sitt hotell! De minsta barnen lekte med grannflickan hela dagen. De lekte stenarbetare i en stenhög de gillar. Och sen åkte de rullskridskor och vi vuxna gick med dem på en lite längre tur! Sen blev det de vanliga söndagssysslorna...bad och nagelklippning och öronrengöring, lite tv och saga och så sängen. Och nu är det måndag och ute är det mörkt och regnet smattrar mot rutan. Hösten är på väg med stormsteg. 








Dagis - nej tack!

Jag har precis läst ut Monica Wiegerts bok "Dagis - nej tack!" från 1982. En underbar bok! Trots att den är skriven för rätt länge sen är det mesta sig likt i Dagissverige! Och det är ju förstås inte så underbart. Tvärtom. Mammor har fortfarande inte råd att ta hand om sina barn. Mammor vill fortfarande inte ta hand om sina barn. Eller de fortsätter att inte säga att de vill det i alla fall. Folk väljer fortfarande pengarna framför barnen. Folk inbillar sig fortfarande att det är mer utvecklande att förvärvsarbeta, vad det än är för arbete, än att ta hand om sina egna barn. Staten motarbetar fortfarande föräldrar som vill ta hand om egna barn genom ett osunt skattesystem som inte tar hänsyn till att vi lever i familjer och inte som individer. Diskrimineringen av hemmaföräldrar fortsätter. Det enda som har ändrat sig är att ännu fler barn går i dagis. De börjar tidigare och de går längre dagar. Och det har blivit billigare. Och det finns jättemånga fler dagis. Det fattas personal och barngrupperna är för stora. Men allt är sig likt. Och man undrar hur länge allt kommer vara sig likt.
Boken är svår att få tag på. Den finns inte att köpa någonstans. Åtminstone har jag inte hittat den någonstans. Men den finns att få tag i genom biblioteken. Det går inte heller att läsa om den någonstans. Jo, den tas upp i ett avsnitt av Är svensken människa förresten. Annars är det tyst om den. 

Jag hade roligt när jag läste. Boken är underhållande skriven. Och jag blev jättearg när jag läste. Jag blev så arg över hur allt är. Att politiker och media har lyckats göra detta mot oss och att vi bara har böjt oss. Monica beskriver så bra hur attityderna var hos folk och myndigheter. Det finns en ilska i boken. Den ilskan är liksom borta ur samhället. Frågan har blivit en icke-fråga. Luften har liksom gått ur Dagissverige och alla har ett nytt utgångsläge. Instiutionsvården av våra barn har gått in i generna på oss. Något annat är otänkbart. Detta har blivit normaltillståndet. Och det är så jäkla svårt för mig att acceptera det. Därför känner jag mig så arg.

Boken tar upp allt möjligt som rör dagis och föräldraskap. Den handlar om hur barnen kan tänkas känna det att bli lämnade när de är små. Den funderar över hur mammorna resonerar. Om de vill lämna bort sina barn. Om de verkligen tycker att det är roligare och mer utvecklande att tex värma mat på en förskola än att ta hand om sina egna barn. Den tar upp politikernas inställning. Att hemarbete inte är något jobb. Samtidigt som det är ett jobb att göra samma sak om man är anställd. Den tar upp orsakerna till att det blev som det blev - SAMBESKATTNINGENS borttagande och JÄMSTÄLLDHETSPROPAGANDAN. Och den förundrar sig över hur föräldrar oftast väljer pengar framför barnen. Det handlar om moderskänslor. Om de finns eller inte? Det står om hur föräldraskap helt har kopplats till förvärvsarbetet och hur orättvist det blir. Det handlar om myterna om dagis. Om att barnen blir mer sociala, lär sig ta hänsyn och fungera i grupp bättre än om de är hemma. Det handlar om alla infektioner som barnen får när de är på dagis.

Det är en jättebra bok helt enkelt som sorgligt nog är precis lika aktuell nu som för drygt 30 år sedan! 














Mer dagis åt folket!

I Stockholm ska man satsa ännu mer resurser på barnen. De ska få mer dagis. Förlåt, förskola. Alla barn ska ha rätt till obegränsad tid på dagis. Det kvittar vad föräldrarna har för sig. Man kan lämna in barnen när man vill och hämta dem när man känner för det. Det spelar ingen roll om man jobbar, är föräldraledig, studerar, vill shoppa, umgås med kompisar...Whatever. Och det här är så bra för barnen som går i förskola i den pedagogiska miljön får bättre förutsättningar senare i livet, när de går vidare i skola och högre utbildning. Så nu kommer stockholmsbarnen bli genier hela bunten kan man tro! För de allra, allra flesta barn går ju redan i förskola och är alltså rustade för att gå vidare i livet som framgångsrika medborgare. Så hur ska det inte bli nu då!? Med ännu fler timmar i dagis? Tänk vad duktiga de kommer bli!  Och föräldrarna blir nog nöjda. Tänk vad bra att kunna lämna in ungarna på dagis och få vardagspusslet att gå ihop smidigt och lätt! Bara iväg till dagis på morgonen, jobba och självförverkliga sig hela dagen och sen hämta hem ungen på kvällskvisten, i med lite mat och så i säng! Tryggt förvissad om att barnet förkovrat sig och rustat sig för framtiden hela dagen i den ultrapedagogiska professionella miljön som dagis utgör! Jippi! Och tänk, om man får en bäbis till. Tänk vad jobbigt att ta hand om två barn! Hu så hemskt! Hur ska man klara av det! Så då är det praktiskt att kunna lämna in det "stora" barnet som man vill. Och det är ju bara kul för ungen som får leka och ha kul med kompisar hela dagen! Synd bara på helgerna och kvällarna. Men man kanske kan reformera vidare så småningom. Barnhem kanske inte är så dumt i alla fall.




fredag 26 augusti 2016

Lussäsongen!

Nu är skolan i full gång! Då är det dags för löss! För så har det blivit i detta landet! Att det är helt normalt för barn att ha löss! Inget konstigt med det. Och det har ABSOLUT inte med hygienen att göra. Så ingen behöver känna skuld. Det är så normalt att ha löss att man numera pratar om "lussäsongen". Nu är lussäsongen här. Och det är dags att agera! Skaffa luskam och luskamma barnen ofta. Håll koll. Och så får man skaffa lusmedel när barnen drabbas. Simple as that! Ett besvär men helt normalt.

Konstigt ändå. När jag var barn drabbades min skola av löss en, EN, gång. Det var snudd på skandal. Alla var helt förskräckta. I min mammas och pappas barndom på 40-och 50-talet hade barnen inte löss. Min mormor berättade att det fanns barn som hade löss när hon var barn men hennes familj (8 barn och 3 vuxna i ett torp på 2 rum och kök) satte en ära i att barnen inte hade löss. De luskammade noga, tvättade sig noga, flickorna hade flätat hår och pojkarna snagg för att minimera riskerna. Hon pratade lite föraktfullt om familjer som inte skötte sånt där så noga som de. Men nu, nu är det helt normalt att ha löss. Så kan det vara. Saker går och blir på modet igen. Men det är absolut inget tecken på fattigdom.

torsdag 25 augusti 2016

För mig känns amning ungefär lika naturligt som att kissa på barnet!

Så skriver en krönikör i Sydsvenskan. Förmodligen ska det vara ironiskt...sarkastiskt...roligt? Det är ju tur att det finns ersättning då. Och att det finns plast att hälla ersättningen i. Och sen att det finns dagis att lämna in dem på när man har tröttnat. Fast man kommer förstås ösa massor med kärlek över barnrackarna ändå mellan varven. Och det är tur att det finns bilbarnstolar och bilar så man kan frakta barnen hit och dit. Och det är tur att det finns gummistövlar och goretex så barnen kan tulta runt i vätan och kylan utan att bli för blöta och kalla. Och det är tur att det finns alvedon och nässprej så man kan lindra förkylningarna som kommer. Och tur att det finns penicillin för att få bukt med öroninflammationer och annat. För det är tur att vi har ett så modernt samhälle att vi kan göra precis vad vi har lust med och ändå skaffa några barnaccessoarer. Båda ha kakan och äta den. Det var annat förr. När det inte handlade om vad man hade lust med utan om vad man måste göra. Barnet måste ha mat och då får man amma. Konstigt nog kunde de allra flesta mammor amma förr i tiden. När de inte behövde känna efter om de hade lust eller inte. Jag tycker synd om den där krönikören som ser på sin framtida bröstmjöl på samma sätt som kiss. En avfallsprodukt. Hon har missat något. Jag hoppas att hon lär sig lyssna inåt på sin inre moder, om det finns någon därinne...

Hon skämdes nog visst lite till slut. Eller så fick hon så mycket på huden att hon blev lite skrajsen. För sen ändrades plötsligt rubriken. Från "För mig känns amning ungefär lika naturligt som att kissa på barnet!" till "Min kropp ergo mina beslut"





onsdag 24 augusti 2016

Skolan...

...är i full gång och vi har kommit in i gängorna ordentligt. Våra inre klockor har ställt om oss och vi vaknar snällt klockan 7 av oss själva. Vi kommer i säng i rimlig tid på kvällarna. Barnen åker och kommer och ryggsäckar packas i och ur och gympakläder hängs på tork och packas ner igen. Det går bra. Fast skoldagarna är långa. Riktigt långa ofta. Och lite sovmorgnar har smugit sig in. De har ändrat starttiderna för barnen så de börjar lite senare. Det är skönt. Men jag är glad att jag är hemma för annars vet jag inte...skulle jag lämna hemmet innan barnen? Det skulle inte kännas bra alls. I alla fall inte för mellanstadiebarnen. Undrar vad andra föräldrar tycker. Några läxor har trillat in. Glosor och det känns roligt. Att någon lärare tycker att barnen ska plugga på ord. Annars har det inte riktigt börjat hända något än. Jag försöker att inte tänka så jättemycket på skolan. Jag blir så lätt irriterad. Fast en sak har redan irriterat mig. Sonen i 9:an ska läsa en bok. Det är ju bra. Men den ska läsas på lektionstid. Så där sitter de i skolan och läser roman i 40 min i streck tre gånger i veckan. Är det inte lite slöseri med tid? Med lärarkompetens? Blir det inte trist? Vore det inte bättre att eleverna fick läsa hemma, som läxa? Och så kunde de få lite undervisning på svensklektionerna istället.

Sjukt!

Nu i augusti drar livet igång igen. Det är inskolningar och så är det ju det där med sjukdomarna som också ska dra igång igen. För barn blir ju rätt sjuka när de går på dagis. Och det måste vabbas. Och expertisen informerar och råder. I går kunde man lyssna på en barnläkare på tv4.

Vad har hon att säga då?

Man kan se till att barnen inte blir riktigt lika sjuka om man lär dem att:
- nysa, hosta i armvecket.
- tvätta händerna väldigt ofta.
- snyta barnen med engångnäsdukar.

Och det är inte bara förskolepersonalen och barnen som ska ta ansvar utan föräldrarna måste hjälpa till också. De måste, som programledaren, fortsätta personalens goda arbete (för det är ju förstås förskolepedagogerna som inleder det goda arbetet, inte föräldrarna) genom att:
- tvätta barnens händer och räkna till 10 och tvåla in allt ordentligt. Och skölja i 10 sekunder också. Och torka noga.
- förklara för barnen varför man blir sjuk.

Läkaren berättar att förskolebarnen aldrig är riktigt friska egentligen. För småbarnen har 8-10 infektioner varje år. Och så tar det minst en vecka innan de är bättre. Så de är snoriga jämt. De kan hosta och snörvla flera veckor efter en infektion. Men man får titta på allmäntillståndet. Man får vara snorig och hostig men man måste orka.

Dagisbarn har också ofta gult i ögonen. Och är det gult så är det bakterier. Men det finns ingen regel om att de ska vara hemma. Men blir det för mycket så ska de vara hemma. Förstås.

Barnen kan få hosta och de kan hosta länge. Men det är ingen fara. Hostmedicin hjälper inte. Fast det kan också vara förkylningsastma. Då kan de behöva medicin.

Och så pratas det om bäbisar. Om bäbisen har ett litet storasyskon som går i förskolan. Är det då farligt att om storasyskonet drar hem förkylningsvirus? Nej, förkylning är inte farligt för bäbisar. Bara lite jobbigt eftersom de bara andas genom näsan. Och RS kan ju förstås vara farligt. Så egentligen borde man kanske ta hem storasyskonet. Fast det kan ju vara rätt jobbigt...skrockar läkaren lite förnumstigt.

Det är jobbigt att lyssna. Jag mår lite illa hela tiden. Det är små barn det pratas om. Och det är normalt att de är sjuka "nästan jämt". 8-10 infektioner om året med envis hosta som hänger i eller förkylningsastma och gul gegga i ögonen. Detta är normalt. Hur kan det vara normalt? Men så är det. Man pratar bara om hur man ska kunna få ner vabbet lite genom handhygien och pappersnäsdukar. Anledningen till att barnen blir så här sjuka nämns lite i förbigående bara. Det blir så när många barn är på samma ställe. Men det är normalt. Och det tycker jag är sjukt.

tisdag 23 augusti 2016

Regeringen har bestämt att...

...höstlovet nu ska heta...tada...LÄSLOV!  Vad käckt! Gissa vilka som kläckte idén! Jo, Gustav Fridolin och Alice Bah Kunke! Smart va! Om barnen får en läsläxa under höstl...jag menar läslovet...så kommer de att bli jättebra i skolan! Det kommer också att anordnas en hel del evenemang och jippon under läslovet i hela landet!

Ja, det blir nog bra det där...eller inte. För hur ser man till att barnen verkligen läser? Kan man kontrollera det på något sätt? Och vet man verkligen att barnen blir bättre i skolan av att läsa romaner? Jag tillåter mig tvivla. Man kan läsa romaner på så många olika sätt. Bara storma igenom på jakt efter mördaren. Bara fatta ytan, handlingen. Eller läsa djupt...reflektera...analysera.. Eller jobba med språket. Men då behöver man hjälp och vägledning. HUR gör man när man läser på ett djupare sätt? Nä, jag tror att det är bättre att jobba med texter i skolan. Och då inte de där erbarmliga läsläxorna lärarna envisas med att ge barnen i hela lågstadiet. Trista, själsdödande, ointressanta och som inte handlar om något relevant. Utan att jobba med faktatexterna som hör till varje ämne. Läsa högt, ge läxa, förhöra, kolla att alla förstått. Och jobba med ordkunskap. Det är ett bra sätt att lära sig nya ord, hur de hör ihop, hur det är uppbyggda, var de kommer ifrån. Och jobba med stavning. Men sånt är visst omodernt.

Så det får bli ett läslov. Och i bästa fall plöjer några elever en deckare. Och blir inte så mycket klokare av det. Och inte särskilt mycket villigare att plugga heller. Man får nog hålla isär skolarbete och romanläsning. Den där lustläsningen...den ska man nog inte schemalägga...den får man driva själv...av lust!

måndag 22 augusti 2016

Man får diskret torka tårarna...

...när man skolar in. Så berättar en pappa att det var när han skolade in sin 16-månaders pojke. Han kommer alltid minnas den där inskolningen. Och han säger att det egentligen är ett fruktansvärt minne. För pojken grät och ville inte bli lämnad av sin pappa. Pappan led och gruvade sig. Tankar på att hoppa av jobbet eller försöka pussla poppade upp i hjärnan. Men det var förstås aldrig något riktigt alternativ. Förstås. Och det var tur att han inte gjorde något åt sina vansinniga tankar. För det gick jättebra. Pojken började tycka jättemycket om sin förskola. Och nästan exakt två år senare är det dags igen. Lillebror ska skolas in. Lika gammal som storebror var. 16 månader. 1 år och 4 månader. Vad kan de då? Gå, säga något ord, peta i sig lite mat kanske på egen hand. Resten behöver de hjälp med. Behöver bli burna. Pratade med för att lära sig prata. Omhuldade. Äh. Det är inte så viktigt. Och något som är bra när man skolat in en gång är att man som förälder blir mycket coolare. Man vet ju att barnet kommer att klara av det här. De gråter lite först och vill inte bli lämnade. Men så blir det sååå bra. Och det är ju jättebra.

Berättelserna om inskolningar och råden om hur man gör flödar alltid i augusti. Den månad när småbarnen ska skolas in. Vad jag hatar det uttrycket förresten. Skolas in. Och jag funderar så mycket på hur vi är, vi människor. Hur är mammorna? De som väntat, fött och kanske ammat sina barn. Vill de verkligen det här? På riktigt? Vill de lämna sina barn så här tidigt? Först till pappan och sen till dagis. Är det vad man tänker när man stryker sig över magen och känner de där underbara sparkarna? Dig ska jag skola in om 480 dagar. Och det kommer bli så kul. Är det det man tänker när man håller sin bäbis i famnen, snusar på det fjuniga doftande huvudet, hör de söta ljuden, ser läpparna formas, härmar dina läpprörelser, huvudet som far i sidled sökande efter mat, söker din doft, när man hör de första riktiga ljuden, det första ordet, ser den tultande gången, bär sitt barn på höften för det vill vara med, se allt, känna din kropp, höra din röst, dra i ditt hår...Är det då man tänker att nu ska det bli kul snart...snart ska vi skola in? Eller känner mammorna att det är outhärdligt? Det vet man inte för ingen säger något. De bara gör. Jag är besviken på oss föräldrar som inte säger vad vi vill. Vi vill ha våra barn. Vi vill bestämma. Eller så är det inte på det sättet. Mammorna VILL lämna bort sina barn efter 480 dagar. Och då är det till och med ännu värre. Då finns det inte ens en strimma hopp. 

Sensommarhelg!

Den första skolveckan har gått! Vi tog oss igenom och det gick bra! Trots långa skoldagar tyckte barnen det var roligt att träffa sina vänner, prova på ett par nya ämnen, en ny skola...Det var grått och trist alla vardagar men på lördagen kom sommaren tillbaka, eller i alla fall sensommaren. För luften är fuktig och himlen hög och en ton av höst är tydlig. När vädret är så härligt kan man ju inte häcka hemma hela dagarna! Så vi gav oss ut till en av våra favoritställen, den där lilla, lilla sjön mitt i skogen, både på lördagen och söndagen! Ena dagen fick vi med oss hela familjen minus det äldsta barnet som jobbade. Och den andra dagen följde våra tre små med. Vi promenerade, tittade på myror, fjärilar, grodor, hästiglar och fick se en skymt av en orm. Och några badade. Och så drack vi kaffe och åt blåbärskakor. Och täljde och klättrade omkring i skogen. Ett par liter blåbär fick vi med oss hem också. Härliga eftermiddagar! 
Naturens egen steninstallation...träden växer direkt på stenbumlingar i olika storlekar...vackert! 
Två världar möts...vilken är den riktiga? Verklighet och dröm, lager på lager, sanningar dolda under ytan...
Och mitt i skogen stötte vi på en enorm myrstack. Det syns inte på bilden hur stor den faktiskt är...men den är faktiskt gigantisk...för att vara en myrstack! 
Och här har myrorna vandrat på led i generationer verkar det som...till och från myrstacken fanns smala små stigar i mossan! Myror på väg åt båda håll...oupphörligt...i sin strävan att upprätthålla sitt samhälle...
Huvudmyrstigen var bred, nästan som en människostig. Först trodde vi att det verkligen var en vanlig stig men sen insåg vi att den bara ledde fram till myrstacken! Den skymtar längst bak i bild. 
Sent på lördag eftermiddag kom regnet. Bara enstaka stora droppar. Sjön blev så vacker och stilla. Färgerna förändrades...grått, silver...det blev bara några droppar den kvällen. Men hela natten regnade det. 
Dagen därpå sken solen. Och sjön var muntert blå igen och skogen friskt grön. 
12-åringen var inte sugen på att promenera så han parkerade sig på en filt och spelade spel istället! Vi andra gav oss in i skogen!
I ena änden av sjön finns en dammlucka. Där brukar vattnet strömma vilt på andra sidan...in i skogen...men den här sommaren har varit så torr. Bara en liten rännil letade sig fram i botten av strömfåran. Det var spännande att klättra ner i den...mystiskt och trolskt...
Sen blev det bad för de modiga! Inte jag! Det var ganska kallt men 10-åringen brydde sig inte om det. Han var i länge och dök efter intressanta saker på botten. Fyra fiskedrag och en ölflaska hittade han! 
Nu är det måndag igen och barnen är i skolan! Det fina vädret är kvar och när de kommer hem kan vi sitta ute i trädgården och dricka eftermiddagskaffe! Och några fler badturer ser det ut att kunna bli innan hösten kommer på riktigt! 

Barnens plats

Jag tittar på tv4. Det handlar om inskolning. Två experter, en utbildare och en förskoleexpert ger sina bästa tips till föräldrarna som ska skola in.  Det finns ingen speciell ålder som är lämplig för inskolning utan när föräldrarna känner att det är dags så...är det dags! Det kan vara att man behöver arbeta eller bara tänka på något annat. Simple as that! Förskolan är så viktig. Personalen är universitetsutbildad. De är experter. Och förskolan är demokratins vagga. Barnen kommer rakt in i det demokratiska samhället när de hamnar på dagis! Oj, förlåt. Förskola.

Och tipsen då...vilka är de?

1. Föräldrarna ska vara nyfikna på förskolan. Förskolan är något spännande och nytt och härligt.
2. Föräldrarna ska skippa skulden. De lämnar inte barnen från sig själva utan till något.
3. Föräldrarna ska kommunicera med personalen. Fråga?
4. Förskolan är inte bara till för att föräldrar ska arbeta. Den är en rättighet! Det är en härlig plats för barnen. Jättekul.
5. Föräldrarna ska vara nyfikna på barnens plats.
6. Det är vanligare att föräldrarna blir ledsna än att barnen blir det. Barnen gråter mindre än föräldrarna.
7. Föräldrarnas känslor smittar av sig på barnen.
8. Personalen kan det där med relationer.

Den viktigaste tanken är: Man ska se fram emot förskolan. Tycka att det är spännande. Och man ska fråga. Äntligen ska barnet få vara med andra barn. Och det blir jättekul.

Intervjuarna myser. "Vad härligt!"

Det kryper i mig. Om man inte är nyfiken på förskolan då? Om man inte tycker att förskolan är en jättehärlig plats? Om man tycker att man är bättre på att ta hand om sina egna barn än vad experterna är? Vad gör man då? Då får man finna sig. Böja sig. Acceptera. För förskolan ÄR barnens plats. Där hör de hemma. Och eftersom det är så så måste vi låtsas att det är en jättehärlig plats. Det här är ett skitsamhälle när det gäller barn. När två unga brudar, experter på barnpassning, får sitta i tv och smöra fram politikernas ideologi. När vi alla måste leka låtsaslekar. Förskolan ÄR ingen naturlag. Förskolan ÄR en inrättning som är till för att skilja föräldrar och barn åt eftersom föräldrar hör hemma ute i arbetslivet. Vad de än arbetar med. Och så får vi rättfärdiga det sjuka genom att låtsas att det är jättebra och jättehärligt. Och intala föräldrarna att de känslor de har, skulden de känner, tårarna som bränner...är fånigt. Lite gulligt men ack så dumt. För barnen, de har det så in i vassen jättebra på sin plats. Omhändertagna av experter i härlig samvaro med jättehärliga barn fostrade enligt läroplanens stadgar.


torsdag 18 augusti 2016

Nu blir barnkonventionen...

...lag i Sverige! Och som en följd av detta ska man också införa barnkonsekvensanalyser inom olika verksamheter. Det gäller att försöka få reda på vilka konsekvenser allt får för själva barnen. Barnens bästa ska vara i fokus i alla verksamheter säger Skolverket. SKL jobbar med att ta fram verktyg för att se till att man kan jobba med barnkonsekvensanalyser. Forskningscirklar har startats för att pröva om verktygen funkar. Kommunerna deltar i forskningen genom att starta projekt. Det kan handla om att stärka ungdomarnas psykiska hälsa genom att starta ett dansprojekt. Och på så sättet stärka barnens rättigheter genom barnkonsekvensanalyser.

Det är ju bra. Konsekvenstänkande ska man alltid ha. Om jag lägger mina barn för sent på kvällen. Hur kommer de att påverkas? Kommer de att bli trötta dagen efter? Kommer de växa dåligt? Kommer de få jobbigare i skolan? Prestera sämre? Må sämre? Ja, då har jag som förälder gjort en barnkonsekvensanalys. Gratis.

Undrar vad de där barnkonsekvensanalyserna kosta? Jag försöker föreställa mig alla människor som sitter ute i Sveriges avlånga land och skrynklar sina pannor i försöken att hitta på olika projekt för att stärka barnens rättigheter. Och pröva om barnkonsekvensanalyser kan göra det hela bättre.

Det är inte utan att man skrattar lite för sig själv. För det är ju inte så att man kommer göra någon fullständig barnkonsekvensanalys över vårt samhälle. Vi startar med vad som är norm just nu. Föräldrar och barn får 480 garanterade dagar tillsammans. Det är rätt lite. Barnkonsekvensanalys på det? Barn lämnas in på dagis i upp emot 10-11 timmar från ca 1 års ålder. Barnkonsekvensanalys på det? Barn går på fritids före och efter skolan från 6 års ålder till ca 10. Syskon separeras. Grupper är stora. Barnkonsekvensanalys på det? Barn över 10 år är ensamma efter skolans slut. På lov. Barnkonsekvensanalys på det. Barn träffar sina föräldrar väldigt lite tid under den sk förskoleåldern. De flesta barn träffar förskolepersonal fler vakna timmar än sina egna föräldrar. Barnkonsekvensanalys på det?

Nä, det blir nog ingen analys på det. Då blir det för svårt. För då måste man backa till starten. Och inse att det i första hand inte är SKL som ska göra barnkonsekvensanalyser. Det är med föräldrarna det börjar. Om inte de kan göra en barnkonsekvensanalys och ta konsekvenserna av sin analys då kan aldrig samhället komma någonstans. De kan analysera in absurdum. Men om inte föräldrarna får ta ansvar för sina barn på bästa sätt då spelar det ingen roll.

Men det är bra tänkt. Det är bra att analysera konsekvenserna av saker och ting. Bara man vet vad det är man ska analysera.

Fisksoppa och blåbärsglass!

Fredag idag! Första arbetsveckan avklarad snart! Då kan det kännas skönt med lite lyxig kvällsmat! Fisksoppa och hemgjord blåbärsglass till exempel! Fast det ska vi inte äta. Vi ska beställa pizza har vi bestämt. Eller barnen har bestämt det! Och jag tycker faktiskt att det ska bli jätteskönt att slippa laga mat! Men förrförra helgen åt vi fisksoppa och förra helgen blåbärsglass! Båda jättegoda och de hade ju passat bra tillsammans egentligen. 

Vi gör nästan alltid samma fisksoppa och vi börjar bli lite trötta på den så den här gången testade vi en ny. Den kommer från det där tv-programmet - Mästerkocken. Årets vinnare lagade den tror jag. Jag gjorde ungefär som det stod i receptet men ändrade lite för jag hade inte riktigt alla ingredienser hemma. Och så tror jag att de hade skrivit lite fel när det gäller mängden vätska men...

Så här gjorde jag:
4 portioner
2 gula lökar
1 stor vitlöksklyfta
2 dl vitt vin
1 l vatten
2 fiskbuljongtärningar
0,5 g saffran
en halv fänkål'
1 msk fänkålsfrö
2 dl grädde
1 knippe färsk dill

Fräs lök och vitlök i olivolja. Fräs en stund utan att det blir brynt. Tillsätt fänkålen.
Häll över vinet och koka ihop lite. Tillsätt saffran.
Tillsätt vatten och buljong och låt puttra 10 min.

Räkfond:
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 nävar räkor
2 msk tomatpuré
2 dl vin
1 dl vatten
salt och peppar

Skala räkorna.
Hacka löken.
Fräs räkskal och lök i smör.
Tillsätt tomatpuré och fräs tills räkskalen nästan rostas.
Häll över vinet och låt puttra en stund.

Tillsätt räkfonden till soppan.
Lägg i fisk efter smak - vi tog lax. I ursprungsreceptet skulle det vara piggvar och blåmusslor också.
Låt fisken sjuda tills den blir färdigkokt.
Smaka av ordentligt - mer salt? peppar? buljong? grädde?
Tillsätt räkorna.
Strö över dill.

Servera tillsammans med vitlöksaioli och gott bröd! 
Blåbärsglass:

Vispa 4 dl grädde.
Vispa 4 äggulor tillsammans med 1 dl socker till en vit och pösig smet.
Vänd ner grädden försiktigt.
Tillsätt ca 2 dl grovhackade blåbär och blåbärssylt efter smak.
Häll i en plastad form och frys i minst 5 timmar.

Jag serverade med maränger och havreflarn! Gott! 




Ashak - afganska mat!

Mina föräldrar prenumererade på tidningen Vi när jag var barn och ung. I den fanns så goda recept. En gång hade de ett uppslag med afganska rätter och vi blev så nyfikna på vad det var! Jag testade och det var jättegott tyckte hela familjen. Vi gjorde det några gånger till och sedan föll receptet i glömska. Men så kom jag på det häromdagen igen! Och igår testade jag! Och det var precis lika gott som jag mindes det! Och alla andra i familjen gillade det också! Supergott helt enkelt! Och den här gången ska inte receptet få falla i glömska igen! 


Ashak - afganska pastarätt

Chaka:
3-4 dl yoghurt
2 vitlöksklyftor
salt

Raviolikuddar:
4 dl hackad gräslök
cayennepeppar
5 dl vetemjöl
1 ägg
ett par msk vatten

Köttfärs:
500 g nötfärs
1 gul lök
2 tomater
smör
vatten
cayennepeppar
salt och peppar

Gör iordning chakan - låt yoghurten rinna av ett par timmar i ett kaffefilter. Smaksätt sedan med vitlök och salt.

Skölj och finhacka gräslöken. Krydda med cayennepeppar och salt.

Gör pastadegen. 

Kavla ut degen tunt och ta ut mått med ett glas. Lägg gräslök på rundlarna och vik ihop. Fukta kanterna så fäster det bättre.

Gör en tjock köttfärssås. Fräs först löken och sedan nötfärsen. Tillsätt tomater och kryddor. 

Lägg gräslökskuddarna i kokande vatten och koka sakta i ca 10 min tills de är mjuka och nästan genomskinliga. 

Bred chaka på ett fat. Lägg på kuddarna. Bred ut köttfärssås. 

Borani-ebadenjani-e siah - aubergineröra

2 auberginer
1 gul lök
4 tomater
salt
cayennepeppar
chaka

Skala auberginerna och skär i skivor.
Stek dem i smör tills de blivit mjuka och ljusbruna.
Finhacka löken och fräs i smör. 
Tillsätt tomater, salt, cayennepeppar och auberginer. 
Koka några minuter på svag värme. 
Toppa med chaka. 





onsdag 17 augusti 2016

Vardag igen!

Ja, så blev det vardag igen. Igår började skolan. Det var grått och trist därute när vi vaknade och det kunde ju passa bra en sån här dag. Försov oss gjorde vi också. Vaknade först 07.22. Men det gick bra! Kläder och ryggsäckar hade jag lagt fram redan kvällen innan. De två skolbarnen som skulle iväg hann få i sig varsin rostad macka framför ett halvt barnprogram på tv:n också. Och sen vinkade vi hej då!

Och så var vi bara två kvar hemma! Jag och 5-åringen. Det var lite ovant men väldigt trevligt! Hela sommaren har han mest hängt med sina syskon så nu var det roligt att rå om honom lite mer igen! Efter morgonstädningen ritade vi riddarsköldar, hittade på egna mönster och färglade. Och sen övade vi att skriva bokstäver och siffror. Och så blev det gymnastik en stund. Sen kom N på att han ville fäktas, precis som en riddare. Och vi ledade efter svärd. Det brukar finnas vapen av alla slag som ligger och skräpar lite här och var. Men nu var det tomt på svärd. Inte ett enda. Så vi fick ge oss ut på en cykeltur och ge oss in i en skog för att hitta lämpliga pinnar som passade till att fäktas med. Och då var det lika bra att ta med en hink. Ifall det skulle finnas blåbär. Och det gjorde det. Så när vi hittat ett par bra pinnar hann vi fylla en liten hink med härliga blåbär.

Någon sa för några dagar sedan till mig när vi pratade om semestrar att det bara är skönt att ha semester om man jobbat innan. Annars skulle det bli tråkigt. Jag har funderat lite på det där. Hur det är egentligen. För jag jobbar ju inte. Ändå känns det som om jag haft semester. Och att mitt arbete har börjat igen. Fast egentligen är det ju inte riktigt så. Semestern för mig innebär ju mer arbete än annars. Fler är hemma. Mer mat ska lagas. Det blir mer stök. Vi gör massa utflykter som gör att jag måste baka mer, plocka fram och tillbaka fler saker. Ändå känns det som att jag är ledig när alla andra är hemma. Det blir en annan stämning. Vi pratar och är tillsammans. Vi sover länge och tittar på tv sent. Vi sitter ute och snackar efter maten på kvällen. Vi promenerar och badar. Och grillar. Det har känts som semester. Och nu är det vardag och arbetet börjar. Och så är vi bara tre hemma på lunchen istället för åtta. Och det är tystare och mindre rörelse. Lugnare. Fast jag bestämmer ju själv. Köksskåpen behöver städas. Garderoberna behöver gås igenom och städas ur inför hösten. Kylskåpet skulle behöva göras rent. Och några dörrar har jag som jag tänker måla om. Och trädgården...den måste tas om hand inför hösten. Och så har ju barnen läxor som jag vill hjälpa till med...och inte läxor som jag tycker att de borde ha som jag får hitta på! Och ...och ...och ... Jo, arbete har jag. Fast det har ju alla andra också. Samma saker antar jag. Fast de ska göras på "fritiden", efter jobbet.

Tja, jag vet inte...men man kan i alla fall tycka om att ha semester även om man inte har förvärvsarbetat. Och man kan tycka att det är att ha semester att göra mer än vanligt, eller andra saker än vanligt. Och det finns många sätt att arbeta på. Jag känner mig lyckligt lottad som kan ha det så här som jag har det. Som kan arbeta med det som angår min familj. Som har min familj och mitt hem som arbete. Som en slags rut-arbeterska deluxe. Fast helt oavlönad. Annat än i det lyxigaste man kan få tag i! Tid!




måndag 15 augusti 2016

Det är inskolningstider...

...och nätet fylls av bilder på barn som ska lämnas in på förskolan. Skolas in som det heter. Barnen är så små så små. Nästan bäbisar. Men de är utrustade med små ryggsäckar, påfallande ofta såna där söta, jättedyra fjällrävenryggsäckar. Jag har nypt lite i dem ibland i sportaffärerna men, nej, jag ger inte mer än 700 spänn för en sån där liten sak. Glassbilens gratisryggsäck med Shrek-tryck på, 10 år gammal, ett arv från ett storasyskon, får duga. Men så ska mitt barn inte skolas in heller. Han har bara sin ryggsäck när han leker att han ger sig ut på äventyr. Och han är ingen bäbis heller förstås. 5 år gammal. Jättestor! Jo, de där små barnen, bäbisarna ska skolas in och mammorna skriver om hur gulligt det är, och hur stora barnen har blivit, och hur bra det går. Och väninnorna skriver att bäbisarna är så söta och att det kommer att gå så bra, bli så spännande för dem att börja, och så roligt, och att det ändå är värst för mamman om bäbisarna gråter. Och så kommer det bilder på sovande barn. Det är så sött att de är trötta när de varit på förskolan. Och så kan det stå att mammorna vill stoppa tiden, och att det gör lite ont i hjärtat. Men det går ju så bra. Det är bara värst för mamman. Fast lite skönt också. För under inskolningen kan mammorna läsa och dricka kaffe och vara helt ensamma i ett par timmar. Det har de inte varit på flera månader förut och det är så skönt, så skönt.

Och så läser jag tipsen som ges om inskolningen. De kommer varje år i augusti. När det är dags. Det är alltid ungefär samma råd. Det kommer att gå så bra, så bra. Och att börja förskolan är förstås en naturlag. Inte något att fundera på egentligen. Utan bara ett faktum. Något som måste ske. Och problem kan uppstå och då får man läsa på hur man på bästa sätt ska lösa dem. Och proffsen berättar hur det ska gå till.

Det handlar om att barnen ska anknyta till någon i personalen. Jag funderar på om det är möjligt på riktigt. Och om det verkligen är möjligt...är det något man som förälder egentligen vill. Att ens barn knyter an till någon man själv inte har någon riktig relation till. Det känns rätt...märkligt, obehagligt...något som får hela mitt anknytningssystem att rusa...incoming! Fara! Någon vill ta mitt barn! Fast man tycker så olika. Man kan ju vilja att ens små barn knyter an till främmande vuxna. Och då är ju allt bra. För dem. Inte för oss som inte vill då. Men det är något man får ta. För så är det bestämt. Föräldramakten, föräldraansvaret räcker inte till för att påverka det beslutet i de flesta fall. Pengarna räcker inte. Och den där naturlagen säger att man inte ska tycka något. Man får nöja sig med att skriva en liten rad...mitt hjärta brister...men det går ju bra. Det är värst för mamma.

Och så handlar det om lämning. Barn som gråter. Det är jobbigt. Men naturligt. Bra egentligen. Och så går det över. Bara mamma eller pappa går därifrån. Och visar att de är trygga och glada och övertygade om att förskolan är en bra plats för deras barn. Och att de förstår att pedagogerna är proffs, utbildade för att ta hand om såna här situationer. Man vinkar bara, ler och säger att vi ses i eftermiddag. Eller i kväll. För det kan bli långa dagar. Och det går ju bra. Det är inte jättejättebra men om det inte kan hjälpas så är det bra. Ändå. Det kan till och med vara skönt att skola in för föräldrarna säger en tyckare på tv. Inte med första barnen för då är man så orutinerad. Då kan det vara känslosamt jobbigt. Men när man blir lite mer garvad. Med andra barnet. Då kan det vara skönt att få ordentliga rutiner kring barnen, med lämning och hämtning som en ram kring det hela.

Ja, så allt blir bra. Det ordnar sig till det bästa. Och så bläddrar jag vidare bland inskolningsfotona på Instagram och känner mig lite deppad. Men det är kanske bara jag.



Vi fortsätter...

...med våra skogsutfärder! Det är så härligt att andas skogsdoften, få röra på benen, vara ute tillsammans! Vi håller oss mest till våra istidsområden och 5-åringen vet precis vad som är speciellt för dessa! Flyttblock! Jättegryta! Titta här - vattnet har slipat stenarna runda! Isräfflor! Så ropar han ibland och visar! Han gillar att tänka på att isen har legat tjock här och tittar upp mot himlen för att försöka förstå hur tjock den egentligen var! Och det är ju inte så lätt! Man förstår det inte riktig själv! 
Nu är sommaren snart slut! I alla fall är sommarlovet snart slut. Och det blev inte en sån där varm och skön sommar som vi hade längtat efter. Men vi har haft det härligt ändå! Vi har badat en hel del men framför allt varit ute i naturen, vandrat, pratat, plockat bär och svamp...

fredag 12 augusti 2016

Snart är sommarlovet slut...

...och i dagens lokaltidning skojar någon krönikör över hur underbart och jobbigt det har varit med några veckors sommarledighet. I de allra värsta stunderna har hon kommit på sig med att stå och banka på förskoledörren efter räddningen (alltså att bli av med ungen) utan att komma ihåg att förskolan är stängd. Hon förstår nu att förskolepersonalen har superkrafter. Att de orkar med allt omak barn innebär. Det gör hon inte själv. Hon är ju bara mamma. Inga superkrafter där inte. Fast hon älskar sina barn förstås. Självklart. Och om en vecka, när sommarledigheten är slut, kommer hon, precis som alla andra föräldrar, ha det största leendet på läpparna när hon lämnar in sitt barn den första dagen efter semestern.

Jag känner mig trött. Jag förstår att det är skrivet för att det ska vara roligt. Och att hon älskar sina barn men vill göra sig lustig över hur jobbiga ungar kan vara ibland. För det kan de ju vara. De är ju barn. Vi vuxna kan också vara jobbiga. Vi är ju människor. Jag förstår att det inte är så allvarligt menat. Jag hoppas det i alla fall. Folk skrattar kanske igenkännande. Jag vet inte. Mitt skratt vill inte komma loss. Det fastnar inte ens i halsen. Det kommer inte ens igång. Hur kan det ha blivit så här? Att det liksom ingår att säga att det är så skönt att kunna lämna in ungarna efter några hemska, men helt underbara förstås, veckor på sommaren. Och att pedagogerna är änglar. De är någon slags annan art. En art som kan det där med barn, som vet hur man gör, som tycker att det är roligt ett helt arbetsliv...en blandning av beundran och nedlåtenhet. För vi vanliga, vi som inte har superkrafterna, vi har så mycket annat viktigt, så vi har inte riktigt den där förmågan att ta hand om de där jobbiga ungarna. Det kan någon annan göra, någon som tycker det är roligt. Det gör ju inte föräldrar. Det fattar väl alla.

Fast det gör jag. Jag tycker om att vara med mina barn. De är jobbiga. Ofta. So what. Vad gör det? Igen har sagt att livet måste vara en dans på rosor hela tiden, att varenda sekund måste flyta på enligt planerna...Det är härligt att leva. Härligt att ta hand om sin familj. Ta hand om, vara tillsammans med, de barn man valt, VALT, att sätta till världen. Jag har superkrafterna. Jag har dem för jag vill ha dem. Jag fick dem när jag tog itu med de uppgifter livet har tilldelat mig. Jag växte med uppgiften. Och tänk, det är till och med väldigt roligt!

torsdag 11 augusti 2016

Falu koppargruva!

Igår gav vi oss ut på en utflykt till Falu koppargruva! Barnen var spralliga och förväntansfulla när vi gav oss iväg i bilen! Vi skulle ju ner i en gruva! Och få se hur det såg ut i ett nytt landskap! Dalarna! Och det var roligt att se hur landskapet förändrades genom bilrutan! Efter några timmar i bil samt en matpaus var vi framme i Falun och kunde köra in i gruvområdet! 
Vi började med att köpa biljetter i receptionen/turistshoppen och fick reda på att det var mer än 2,5 timmar kvar tills vi kunde få gå den guidade turen nere i gruvan. Men det gjorde ingenting! Det fanns så mycket att göra ovan jord. Vi åkte en rundtur med ett litet "tåg". Vi körde vid sidan av den jättestora dagöppningen som uppstått under ett stort ras i slutet på 1600-talet, vi åkte förbi den äldsta byggnaden från 1600-talet, och linslageriet där alla rep tillverkades, de stora slagghögarna...en guide berättade lite då och då. Sen besökte vi gruvmuseet. Det var riktigt spännande. Man fick se och läsa om gruvans historia från allra första början när gruvan ännu var en myr och det var stenålder. Människor levde här redan 6000 f Kr. Koppar började brytas för ungefär 1000 år sedan och på 1200-talet började själva gruvan ta form och metoderna för brytning började förfinas. Det var mycket att läsa och spännande att få reda på hur viktig gruvan var för Sveriges ekonomi under stormaktstiden. Och om Dalarnas betydelse och om dalkarlarnas uppror mot Gustav Vasa och hur han fick bukt med dem. Barnen tittade mest på bilderna och det var spännande det också. Men ännu mer spännande var det att få testa en massa saker...att amputera på gammalt vis, gissa vad i naturen och av människan tillverkat som innehåller koppar, testa att klättra på stegar ner i gruvan, åka i en gruvkorg, smaka på nermalt berg...
Den stora dagöppningen Stora Stöten var fascinerande. Vi stod och tittade bra länge medan vi väntade på att det skulle bli vår tur att få ge oss ner i gruvan! 
Sen blev det vår tur och vi fick gå in igenom det här huset med zodiakens tecken (och några fler) för att komma ner i själva gruvan. De där tecknen var lite roliga. Barnen funderade, och jag också, på varför gruvans huvudtecken var tecknet för kvinnan. De äldsta tyckte det var könsdiskriminerande (sagt med glimten i ögat)! Men en guide gav oss förklaringen. När gruvan fick tecknet hade man ännu inte hittat på tecknen för metallerna som man använder idag. Man gav kopparen tecknet för planeten Venus eftersom kopparen är röd som kärleken. Järn har det manliga tecknet och andra metaller har andra tecken från planeterna. Så enkelt var det! 
Vi blev utrustade med hjälmar och regncaper och sedan fick vi börja klättra ner. 400 trappsteg ner i jorden och en massa spångar att vandra på i mörkret! Det var så spännande att fundera över hur det var förr i tiden, när man inte hade några trappor och ingen elektricitet heller. 
 I ett schakt hängde en stor hink. Den hissade man upp malmen i och på vägen ner fick de som skulle ner åka med. Åtta karlar fick stå på kanten på en fot och hålla i sig med en hand. För att komma av fick man sätta hinken i gungning och hoppa av när den kom tillräckligt nära kanten. Om man var extra våghalsig kunde man glida ner på repet som hängde bredvid. Alternativet var att klättra ner på stegar, smala och hala och med en fackla i munnen för att se. Minst lika farligt. Vi fick redan på att man började arbeta i gruvan när man var 14 år och att arbetstiden var 12 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Innan man blev 14 fick man arbeta ovan jord. Från 5 års ålder fick man börja hjälpa till med att till exempel sortera sten. Kvinnorna fick binda facklor och laga mat. Trots det hårda arbetet var det ett populärt arbete och folk kom från hela Sverige för att söka arbete. Anledningen till det var att man fick både lön, mat, kläder och husrum. 
I slutet fick vi prova på hur det var när mörkret var totalt...guiden släckte lampan... och vi fick stå där i mörkret! Spännande. Och så fick vi höra berättelsen om Fet-Mats som gick ensam ner i gruvan en kväll i slutet av 1600-talet, veckor innan han skulle gifta sig. Ingen visste att han hade gått ner och alla trodde att han hade dragit med en annan tjej. Men så drygt 40 år senare hittades en man liggande i en gruvgång som rasat igen. Man trodde först att han sov men förstod snart att han var död, helt bevarad och mjuk i kroppen. Man trodde att han legat i några veckor och folk fick titta på honom för att se om någon kände igen honom. Han gamla fästmö kom förbi och kände omedelbart igen honom! Hennes fästman Mats. Hon nu en gammal kvinna och han fortfarande ung, men död. Det bestämdes att han inte längre var en människa utan en mineral och han visades upp på museum. Först 1930 fick han en ordentlig, kristen begravning. 
'
Efter rundturen satte vi oss under tak, för det regnade och var så kallt igår, för att dricka kaffe och äta blåbärskakor! Vi satt vid de stora slagghögarna som låg framför fabriken där man tillverkar falu rödfärg. 
Innan vi gav oss hem tittade vi i det gamla linslageriet. Här tillverkade man alla rep av oxhudar. 10000 oxar om året gick det åt till alla rep. 

Vi hade en spännande och rolig dag! Nöjda och glada och lite trötta satte vi oss i bilen och gav oss hemåt igen! 

tisdag 9 augusti 2016

Blåbärspaj och hamburgare och regnbågar!

Igår skapade vi mycket gott i köket! Till eftermiddagskaffet gjorde jag en smulpaj med blåbär! Det är så gott! Det måste jag ha minst en under blåbärssäsongen! Jag och de tre småbarnen gav oss ut i en av våra små skogar efter lunch för att hitta lite blåbär! Vi plockade ju så mycket häromdagen, 15 liter fick vi ihop, så man kan ju tycka att vi inte hade behövt plocka mer men...vi frös in det mesta och det vi inte frös in har vi ätit med socker och mjölk. Och smulpajer blir faktiskt inte lika goda med frysta blåbär så...Men det var mysigt att få en liten skogstur! Barnen plockade varsin näve och slängde ner i min hink och sen började de leka istället! 
Till kvällsmat blev det hamburgare! Jag bakade hamburgerbröd och provade ett nytt recept. Barnen tycker så mycket om de där friscobröden och briochebröden som affärerna säljer. Jag tycker de är för dyra. Och inte så jättegoda om jag ska vara ärlig. Så jag letade efter ett briochebrödsrecept på nätet och gjorde egna istället! De blev jättegoda! Barnen gav dem godkänt också! Godare än i affären! 
Man smälter 40 g smör och blandar sedan i 2,5 dl mjölk och 1 dl vatten. Värm till 37 grader. Tillsätt 25 g jäst och låt det lösas upp. Vispa upp ett ägg. Blanda ner 2 tsk salt, 8 dl vetemjöl special i matberedare och tillsätt mjölkblandningen och ägget. Jäs i 1-2 timmar. Forma 10 runda bullar, platta till dem, jäs i 1-2 timmar. Pensla med ägg och grädda i 200 grader i ca 20 min. 
Till själva hamburgaren hade vi sallad, tomater från växthuset, karamelliserad lök (som äldste sonen är så bra på att göra), sandwichgurka, coleslaw och hemgjord hamburgerdressing. 

Den hemgjorda dressingen är också godare än den man köper i affären och jättelätt att fixa själv.

Man blandar bara (till 2 p) 5 finhackade smörgåsgurksskivor, 1 msk ketchup, 1 msk fransk senap, 025 msk vitlökspulver, 0,25 msk paprikapulver, lite cayennepeppar och 1,5 dl majonnäs. 
Medan vi satt och åt hände det saker utanför huset! Det blev mörkt på ena sidan huset och alldeles ljust på andra, det började blåsa kraftigt och så kom regnet på framsidan av huset och på baksidan dök en hel, jättefin regnbåge upp! Och så efter en stund kom ytterligare en regnbåge, en svagare ovanför den första...men det fick jag inte på foto! Det var vackert! Mäktigt! Och det mäktiga vädret fortsatte hela kvällen, kraftig blåst och regn! Skönt att sitta inne och kura i mörkret!