Dagis - nej tack!

Jag har precis läst ut Monica Wiegerts bok "Dagis - nej tack!" från 1982. En underbar bok! Trots att den är skriven för rätt länge sen är det mesta sig likt i Dagissverige! Och det är ju förstås inte så underbart. Tvärtom. Mammor har fortfarande inte råd att ta hand om sina barn. Mammor vill fortfarande inte ta hand om sina barn. Eller de fortsätter att inte säga att de vill det i alla fall. Folk väljer fortfarande pengarna framför barnen. Folk inbillar sig fortfarande att det är mer utvecklande att förvärvsarbeta, vad det än är för arbete, än att ta hand om sina egna barn. Staten motarbetar fortfarande föräldrar som vill ta hand om egna barn genom ett osunt skattesystem som inte tar hänsyn till att vi lever i familjer och inte som individer. Diskrimineringen av hemmaföräldrar fortsätter. Det enda som har ändrat sig är att ännu fler barn går i dagis. De börjar tidigare och de går längre dagar. Och det har blivit billigare. Och det finns jättemånga fler dagis. Det fattas personal och barngrupperna är för stora. Men allt är sig likt. Och man undrar hur länge allt kommer vara sig likt.

Boken är svår att få tag på. Den finns inte att köpa någonstans. Åtminstone har jag inte hittat den någonstans. Men den finns att få tag i genom biblioteken. Det går inte heller att läsa om den någonstans. Jo, den tas upp i ett avsnitt av Är svensken människa förresten. Annars är det tyst om den. 

Jag hade roligt när jag läste. Boken är underhållande skriven. Och jag blev jättearg när jag läste. Jag blev så arg över hur allt är. Att politiker och media har lyckats göra detta mot oss och att vi bara har böjt oss. Monica beskriver så bra hur attityderna var hos folk och myndigheter. Det finns en ilska i boken. Den ilskan är liksom borta ur samhället. Frågan har blivit en icke-fråga. Luften har liksom gått ur Dagissverige och alla har ett nytt utgångsläge. Instiutionsvården av våra barn har gått in i generna på oss. Något annat är otänkbart. Detta har blivit normaltillståndet. Och det är så jäkla svårt för mig att acceptera det. Därför känner jag mig så arg.

Boken tar upp allt möjligt som rör dagis och föräldraskap. Den handlar om hur barnen kan tänkas känna det att bli lämnade när de är små. Den funderar över hur mammorna resonerar. Om de vill lämna bort sina barn. Om de verkligen tycker att det är roligare och mer utvecklande att tex värma mat på en förskola än att ta hand om sina egna barn. Den tar upp politikernas inställning. Att hemarbete inte är något jobb. Samtidigt som det är ett jobb att göra samma sak om man är anställd. Den tar upp orsakerna till att det blev som det blev - SAMBESKATTNINGENS borttagande och JÄMSTÄLLDHETSPROPAGANDAN. Och den förundrar sig över hur föräldrar oftast väljer pengar framför barnen. Det handlar om moderskänslor. Om de finns eller inte? Det står om hur föräldraskap helt har kopplats till förvärvsarbetet och hur orättvist det blir. Det handlar om myterna om dagis. Om att barnen blir mer sociala, lär sig ta hänsyn och fungera i grupp bättre än om de är hemma. Det handlar om alla infektioner som barnen får när de är på dagis.

Det är en jättebra bok helt enkelt som sorgligt nog är precis lika aktuell nu som för drygt 30 år sedan!