fredag 12 augusti 2016

Snart är sommarlovet slut...

...och i dagens lokaltidning skojar någon krönikör över hur underbart och jobbigt det har varit med några veckors sommarledighet. I de allra värsta stunderna har hon kommit på sig med att stå och banka på förskoledörren efter räddningen (alltså att bli av med ungen) utan att komma ihåg att förskolan är stängd. Hon förstår nu att förskolepersonalen har superkrafter. Att de orkar med allt omak barn innebär. Det gör hon inte själv. Hon är ju bara mamma. Inga superkrafter där inte. Fast hon älskar sina barn förstås. Självklart. Och om en vecka, när sommarledigheten är slut, kommer hon, precis som alla andra föräldrar, ha det största leendet på läpparna när hon lämnar in sitt barn den första dagen efter semestern.

Jag känner mig trött. Jag förstår att det är skrivet för att det ska vara roligt. Och att hon älskar sina barn men vill göra sig lustig över hur jobbiga ungar kan vara ibland. För det kan de ju vara. De är ju barn. Vi vuxna kan också vara jobbiga. Vi är ju människor. Jag förstår att det inte är så allvarligt menat. Jag hoppas det i alla fall. Folk skrattar kanske igenkännande. Jag vet inte. Mitt skratt vill inte komma loss. Det fastnar inte ens i halsen. Det kommer inte ens igång. Hur kan det ha blivit så här? Att det liksom ingår att säga att det är så skönt att kunna lämna in ungarna efter några hemska, men helt underbara förstås, veckor på sommaren. Och att pedagogerna är änglar. De är någon slags annan art. En art som kan det där med barn, som vet hur man gör, som tycker att det är roligt ett helt arbetsliv...en blandning av beundran och nedlåtenhet. För vi vanliga, vi som inte har superkrafterna, vi har så mycket annat viktigt, så vi har inte riktigt den där förmågan att ta hand om de där jobbiga ungarna. Det kan någon annan göra, någon som tycker det är roligt. Det gör ju inte föräldrar. Det fattar väl alla.

Fast det gör jag. Jag tycker om att vara med mina barn. De är jobbiga. Ofta. So what. Vad gör det? Igen har sagt att livet måste vara en dans på rosor hela tiden, att varenda sekund måste flyta på enligt planerna...Det är härligt att leva. Härligt att ta hand om sin familj. Ta hand om, vara tillsammans med, de barn man valt, VALT, att sätta till världen. Jag har superkrafterna. Jag har dem för jag vill ha dem. Jag fick dem när jag tog itu med de uppgifter livet har tilldelat mig. Jag växte med uppgiften. Och tänk, det är till och med väldigt roligt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar