måndag 15 augusti 2016

Det är inskolningstider...

...och nätet fylls av bilder på barn som ska lämnas in på förskolan. Skolas in som det heter. Barnen är så små så små. Nästan bäbisar. Men de är utrustade med små ryggsäckar, påfallande ofta såna där söta, jättedyra fjällrävenryggsäckar. Jag har nypt lite i dem ibland i sportaffärerna men, nej, jag ger inte mer än 700 spänn för en sån där liten sak. Glassbilens gratisryggsäck med Shrek-tryck på, 10 år gammal, ett arv från ett storasyskon, får duga. Men så ska mitt barn inte skolas in heller. Han har bara sin ryggsäck när han leker att han ger sig ut på äventyr. Och han är ingen bäbis heller förstås. 5 år gammal. Jättestor! Jo, de där små barnen, bäbisarna ska skolas in och mammorna skriver om hur gulligt det är, och hur stora barnen har blivit, och hur bra det går. Och väninnorna skriver att bäbisarna är så söta och att det kommer att gå så bra, bli så spännande för dem att börja, och så roligt, och att det ändå är värst för mamman om bäbisarna gråter. Och så kommer det bilder på sovande barn. Det är så sött att de är trötta när de varit på förskolan. Och så kan det stå att mammorna vill stoppa tiden, och att det gör lite ont i hjärtat. Men det går ju så bra. Det är bara värst för mamman. Fast lite skönt också. För under inskolningen kan mammorna läsa och dricka kaffe och vara helt ensamma i ett par timmar. Det har de inte varit på flera månader förut och det är så skönt, så skönt.

Och så läser jag tipsen som ges om inskolningen. De kommer varje år i augusti. När det är dags. Det är alltid ungefär samma råd. Det kommer att gå så bra, så bra. Och att börja förskolan är förstås en naturlag. Inte något att fundera på egentligen. Utan bara ett faktum. Något som måste ske. Och problem kan uppstå och då får man läsa på hur man på bästa sätt ska lösa dem. Och proffsen berättar hur det ska gå till.

Det handlar om att barnen ska anknyta till någon i personalen. Jag funderar på om det är möjligt på riktigt. Och om det verkligen är möjligt...är det något man som förälder egentligen vill. Att ens barn knyter an till någon man själv inte har någon riktig relation till. Det känns rätt...märkligt, obehagligt...något som får hela mitt anknytningssystem att rusa...incoming! Fara! Någon vill ta mitt barn! Fast man tycker så olika. Man kan ju vilja att ens små barn knyter an till främmande vuxna. Och då är ju allt bra. För dem. Inte för oss som inte vill då. Men det är något man får ta. För så är det bestämt. Föräldramakten, föräldraansvaret räcker inte till för att påverka det beslutet i de flesta fall. Pengarna räcker inte. Och den där naturlagen säger att man inte ska tycka något. Man får nöja sig med att skriva en liten rad...mitt hjärta brister...men det går ju bra. Det är värst för mamma.

Och så handlar det om lämning. Barn som gråter. Det är jobbigt. Men naturligt. Bra egentligen. Och så går det över. Bara mamma eller pappa går därifrån. Och visar att de är trygga och glada och övertygade om att förskolan är en bra plats för deras barn. Och att de förstår att pedagogerna är proffs, utbildade för att ta hand om såna här situationer. Man vinkar bara, ler och säger att vi ses i eftermiddag. Eller i kväll. För det kan bli långa dagar. Och det går ju bra. Det är inte jättejättebra men om det inte kan hjälpas så är det bra. Ändå. Det kan till och med vara skönt att skola in för föräldrarna säger en tyckare på tv. Inte med första barnen för då är man så orutinerad. Då kan det vara känslosamt jobbigt. Men när man blir lite mer garvad. Med andra barnet. Då kan det vara skönt att få ordentliga rutiner kring barnen, med lämning och hämtning som en ram kring det hela.

Ja, så allt blir bra. Det ordnar sig till det bästa. Och så bläddrar jag vidare bland inskolningsfotona på Instagram och känner mig lite deppad. Men det är kanske bara jag.



3 kommentarer:

  1. Hej
    Bra skrivet och jag håller med dig om allt faktiskt. Jag funderar på det där som sägs att barnen knyter ann till personalen. När jag arbetade på förskola hade jag hand om några barn som inskolades och det var speciellt en flicka som blev otroligt fäst vid mig. Hon ville sitta i min famn mest hela tiden och det var svårt pga massor av andra barn. Men jag försökte i alla fall ha henne med mig överallt. Sedan kom det tråkiga- en ny avdelning öppnades och där hamnade den lilla ett åriga flickan. De olika avdelningarna var ute på baksidan av dagiset samtidigt och när hon fick syn på mig blev hon så glad- hon rusade till mig och ville direkt upp i famnen. De äldre pedagogerna som arbetat i massor av år muttrade - så blir de när man har dem i famnen... Sedan när småbarnsavdelningen skulle in så fick de nästan bända den lilla flickans grepp lös från mig. Hon skrek hjärtskärande och räckte ut armarna efter mig. Ja det var hemskt och jag tyckte så synd om henne. Det här är inte sunt tänkte jag. Jag kände mig som en svikare mot henne. Jag arbetade på avdelningen med större barn

    Jag vaktade henne extra noga genom fönstret när hon var ute och när de lekte på deras avdelning. Konstigt nog såg jag henne knappt sitta i famnen hos någon vuxen. Hon som älskade att sitta i famnen och iaktta. Jag tror ingen av de äldre personalen lät henne knyta an till dem utan mer gav leksaker till henne eller försökte få henne att vara med andra barn. Ingen ide knyta ann till barn eller vuxna som ändå försvinner kändes det som. Så tror jag det fungerar på förskolor.

    Alla är utbytbara och försvinner så det är ingen ide knyta ann till varandra. Möjligen till de andra barnen för de är i alla fall oftast där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch, man får ont i magen när man läser det, så ledsamt. Hur kommer denna lilla flickan vilja knyta an till någon annan när hon nästan blir lärd att inte göra det, risken finns ju att det sitter i även upp i åren.
      Så glad att mina barn sluppit detta, och de personer de har i sin närhet har de kunnat knyta an till och de finns där för dem.
      Förstår att detta måste ha varit väldigt jobbigt för dig också, hur du skulle förhålla dig till henne och hela situationen. Kan inte alla gånger vara så lätt att vara personal heller.
      Hörde av en mamma säga, när jag frågade hur hennes barn trivdes på förskolan, jodå hon/han är så anpassningsbar så det är ingen fara. Det är väl det vi får, anpassningsbara barn med få egna åsikter men det passar väl samhället som handen i handsken antar jag.

      Hälsningar från Skåne

      Radera
    2. Så sorgligt att läsa. Fruktansvärt för den lilla flickan och för dig som inte kunde ge henne det hon hade behövt ha - sin mamma närvarande. Men det känns ändå bra att höra att det finns folk som försöker, som ser barnen och försöker göra så gott de kan. Men det är ändå så ledsamt att detta har gått och blivit normalt - att småbarn systematiskt skiljs åt från sina mammor. Och att mammorna inte protesterar...fast hur gör man det? Men det är väl som du i Skåne säger - tänkt så att vi ska bli anpassningsbara och svaga..inte tänka, bara acceptera. Men de biter sig kanske i svansen - för såna medborgare kanske ändå på sikt inte är så värst.

      Radera