måndag 22 augusti 2016

Man får diskret torka tårarna...

...när man skolar in. Så berättar en pappa att det var när han skolade in sin 16-månaders pojke. Han kommer alltid minnas den där inskolningen. Och han säger att det egentligen är ett fruktansvärt minne. För pojken grät och ville inte bli lämnad av sin pappa. Pappan led och gruvade sig. Tankar på att hoppa av jobbet eller försöka pussla poppade upp i hjärnan. Men det var förstås aldrig något riktigt alternativ. Förstås. Och det var tur att han inte gjorde något åt sina vansinniga tankar. För det gick jättebra. Pojken började tycka jättemycket om sin förskola. Och nästan exakt två år senare är det dags igen. Lillebror ska skolas in. Lika gammal som storebror var. 16 månader. 1 år och 4 månader. Vad kan de då? Gå, säga något ord, peta i sig lite mat kanske på egen hand. Resten behöver de hjälp med. Behöver bli burna. Pratade med för att lära sig prata. Omhuldade. Äh. Det är inte så viktigt. Och något som är bra när man skolat in en gång är att man som förälder blir mycket coolare. Man vet ju att barnet kommer att klara av det här. De gråter lite först och vill inte bli lämnade. Men så blir det sååå bra. Och det är ju jättebra.

Berättelserna om inskolningar och råden om hur man gör flödar alltid i augusti. Den månad när småbarnen ska skolas in. Vad jag hatar det uttrycket förresten. Skolas in. Och jag funderar så mycket på hur vi är, vi människor. Hur är mammorna? De som väntat, fött och kanske ammat sina barn. Vill de verkligen det här? På riktigt? Vill de lämna sina barn så här tidigt? Först till pappan och sen till dagis. Är det vad man tänker när man stryker sig över magen och känner de där underbara sparkarna? Dig ska jag skola in om 480 dagar. Och det kommer bli så kul. Är det det man tänker när man håller sin bäbis i famnen, snusar på det fjuniga doftande huvudet, hör de söta ljuden, ser läpparna formas, härmar dina läpprörelser, huvudet som far i sidled sökande efter mat, söker din doft, när man hör de första riktiga ljuden, det första ordet, ser den tultande gången, bär sitt barn på höften för det vill vara med, se allt, känna din kropp, höra din röst, dra i ditt hår...Är det då man tänker att nu ska det bli kul snart...snart ska vi skola in? Eller känner mammorna att det är outhärdligt? Det vet man inte för ingen säger något. De bara gör. Jag är besviken på oss föräldrar som inte säger vad vi vill. Vi vill ha våra barn. Vi vill bestämma. Eller så är det inte på det sättet. Mammorna VILL lämna bort sina barn efter 480 dagar. Och då är det till och med ännu värre. Då finns det inte ens en strimma hopp. 

4 kommentarer:

  1. Hej
    Bra skrivet. Jag känner mig också besviken på föräldrarna som överger sina barn. Jag kan faktiskt inte överhuvudtaget förstå hur man kan lämna bort sina barn vid ett års ålder. Ja jag kan inte ens tänka mig att lämna bort min femåring till förskola. Han är hemma med mig ett år till. Och ja jag arbetar som dagbarnvårdare hemma. Helt perfekt- jag kombinerar jobb och hemmaliv. Passar perfekt för mig!

    Många föräldrar klagar på det ena med det andra ang förskola, arbete, fritids mm men de gör ingenting för att förbättra. Utan är rätt tysta ändå. Detta gör mig galen. Många tycker jag har det så "lättsamt" på jobbet och mycket ledighet. De verkar ej förstå hur mycket arbete det faktiskt är att vara dagmamma. Å de flesta har faktiskt möjlighet att göra som jag då kan de ju faktiskt själva ta hand om sina barn. Men NEJ de gör det inte ändå. Så kanske den hemska sanningen är att föräldrar vill lämna bort sina barn samt ge sig iväg hemifrån. Jag vet ej och har tänkt mycket på det. De flesta har faktiskt ett fritt val.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en del möjligheter har man ju faktiskt. Och jag tycker att folk verkar bli allt mindre intresserade av att försöka få mer tid med barnen. Sen är det ju rätt svårt att vara hemma, att leva på en lön tyvärr. Men jag tänker att om alla föräldrar börjar prata, protestera, dela på fb, kommentera på alla nyhetssajter...peppra politiker och media med vad vi vill (om vi nu vill något) så skulle det gå att ändra något. Vad härligt för din 5-åring att få vara hemma med dig! Jag har ju också en i samma ålder och jag ser ju hur bra han mår, hur fint han utvecklas och hur roligt jag får lov att ha det som har förmånen att vara heltidsförälder tills han börjar skolan.

      Radera
  2. Ja - en del vill i alla fall gärna lämna bort barnen. Har en bekant som nyligen beskrev hur hon bara längtade tills föräldraledigheten skulle ta slut. Det var inte hennes grej att vara hemma. Generellt det att inte kunna leva precis som innan man fick barn är inte hennes grej. Och hon har inte tänkt sig att göra om på sin livsstil, varför skulle hon? Barnet lämnas bort och hon åker på semester med mannen osv. Underligt tycker jag... Jag tror det hade varit bra om det att få barn inte nödvändigtvis var "det enda rätta" i vårt samhälle, för jag tror inte att det passar alla. Tyvärr så misstänkliggörs ju många (kvinnor) som aktivt väljer bort barn, det är synd. Det hade varit bra om det kunde bli ett accepterat val.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut vore det bättre att det var mer accepterat eller "normalt" att avstå från barn. Att tänka efter om man verkligen vill ha det eller inte. Och så tänker jag också att det vore bättre om signalerna från staten gick ut på att föräldrarna SKA ta hand om barnen. Inte dagis. Och att vi också fick rättvisa ekonomiska förutsättningar för att göra det. Ta eget ansvar - "betala priset", ta konsekvenserna av vårt handlande - betala för förskola, eller avstå från "karriär" genom att vara hemma...Ja, det där vanliga, sambeskattning, skatt efter försörjningsbörda och betala för vad det kostar att använda dagis (något avdrag på skatten brukar de kanske ha i andra länder - måste kolla upp det! ;) )

      Radera