fredag 29 mars 2019

Rapport från kvinnofällan

Fredag kväll...pustar ut lite innan sista rycket...kvällsmat...Barna är på vift...två på boxning och en ute med kompis, två hemma...Efter jobbet mellanlandade maken på Maxi för veckans storhandling, mellanlandade hemma och fyllde kylen med varorna och så iväg för leverans av boxningsbarnen. Men snart är han hemma...och då drar vi på bra musik på Spotify och lagar mat tillsammans...så jag sitter här och väntar lite vid köksbordet och läser och tänker medan jag väntar.

Fredag...förr var det städdag...hemmafruarnas städdag. Så är det för mig också. Det är skönt att ha rent inför helgen. Så det är dammsuget och dammat och golvet är skurat i de rum där det behövdes, toaletterna städade, fem sängar renbäddade, kaffebröd till helgen finns, tvätten...ja den är i alla fall på g...det blev en hel del tvätt med alla lakan, kött står och puttrar inför något slags texmexmat. Jag har jobbat hårt alltså.

Lite trevligt har jag hunnit med...8-åringen är hemma för kraftig hosta men är rätt pigg för övrigt...vi gjorde matte, skrev skrivstil och spelade piano. Det var roligt tyckte vi båda. Och sen hann jag ut en sväng i trädgården...igår klippte jag av alla gamla skräpiga perenner men hann inte ta hand om högarna. Och idag blåser det...och högarna for lite hit och dit...och behövde samlas ihop i säckar. Så fyra säckar skräp står nu prydligt vid uppfarten och väntar på att maken kan åka till tippen med det. Ja, och så hann jag se ett avsnitt av Breaking Bad tillsammans med 15-åringen...han slutade sent och jag höll honom sällskap när han fikade framför tv:n.

En dag...rakt ur kvinnofällan. Visserligen har jag inte dubbelarbetat. Jag har enkelarbetat och maken har enkelarbetat...långa arbetsdagar har vi haft på var sitt håll...men snart kan vi ta ledigt båda två. En bra dag. En trevlig dag.

8-åringen passade på att rita några påskbrev! Det gäller att börja i tid om man vill få mycket godis på påskafton! 
Golvtorkning...doften av linoljesåpa gör en på gott humör även om jobbet är hårt! 
Så här fint blev det när allt gammalt torrt försvann! Redan spirar det här och var...kärleksört och vallmo är igång och irisarna är beredda! Och krokusarna gör mig glad! 



torsdag 28 mars 2019

Den overkliga verkligheten



I Örebro jobbar man med demokrati i förskolan. Och man
kokar ihop en hel brygd av trevliga saker för barnen...det är Örebro stad,
demokrati, trygghet, frihet och barnens upplevelser. Man arbetar med tema
staden. Målet är att barnen ska lära känna sin stad genom många upplevelser och
känna trygghet och delaktighet. Barnskötaren som driver det här projektet vill
att barnet ska stå i centrum. De ska känna lust, glädje och meningsfullhet i
sin stad. Och då är demokrati viktigt. Var hittar man demokrati...jo, i
rådhuset förstås. Och rådhuset har blivit en central punkt för barnen.
Kommunstyrelsens ordförande har till och med blivit en viktig person för
barnen. Barnen har fått se sessionssalen. Ordföranden ser barnen som likvärdiga
samhällsmedborgare. En annan viktig figur för barnen är en pingvinstaty på
stan. Och tack vare den här pingvinen har man fått Arktis som fokusområde.
Innan man beger sig till staden förbereder man sig. På förskolan läser man om
barnens rättigheter och diskuterar olika begrepp..."trygghet" och
"frihet". Sen reser man iväg. Och efter det har man
samlingsreflektion och dokumentation. De som driver projektet vill att barnen
ska ha staden som en naturlig plats och att barnen får ta större plats i det
demokratiska samhället. Projektledaren säger att "det är dags att staden
gör plats för våra yngsta." Men man vill mer. Man vill att barnen ska få
ökad kontakt med politiker för att de ska få se hur barnens tankar och idéer
kan tas tillvara och komma till uttryck i staden. Barnen kan nämligen det där...de
vet så mycket bra som vårt samhälle kan växa av. En femåring sa "världen
handlar om att hjälpa varandra, tillsammans kan vi skapa en bättre värld."
Det är förmodligen mig det är fel på. Det måste väl vara så. Men det kryper i
mig. Röster ekar svagt i mitt medvetande...barn som politiska verktyg...DDR,
Nordkorea...en ständig indoktrinering med ord..."demokrati",
"solidaritet", "världen en bättre plats" För det är ju bara
ord, det här. När barnen var hemma hos mamma var staden en naturlig plats för
dem...de fick följa med mamma och handla på stan, gå på fik kanske, gå till
bibblan, hänga med till tandläkaren...eller vad nu mamsen tyckte om att göra
och behövde göra. Dagisbarn är förstås likvärdiga samhällsmedborgare...men kan
de verkligen vara med och påverka politiken? Räcker det med att släpa in dem i
en sessionssal för att få dem delaktiga, eller klippa till en halsduk till en
frusen metallpingvin? Om man verkligen tar barnen och deras behov på allvar
måste nog mer till...tycker barnen om att gå i förskola från 1 års ålder? Om de
fick välja...var skulle de vilja vara? Tycker de om att gå upp tidigt varje
morgon hela sin barndom? Tycker de om att tillbringa de flesta av sina vakna
timmar utan sin mamma, pappa och syskon? Hur vill barnen ha det? Ingen frågar.
Ingen svarar. Normen är i alla fall fastlagd. Det börjar i förskolan. Det är
nollpunkten och utgångspunkten...alfa och omega...därifrån orienterar vi oss
och låtsas fram en verklighet långt från verkligheten. Halleluja.









måndag 25 mars 2019

Helgen är slut...

...och en ny vecka har börjat! En vanlig måndagmorgon har infunnit sig...tvättmaskinen surrar som vanligt en dag som denna...kläder och prylar som hamnat på lite felaktiga ställen under helgen har "hamnat på" rätt ställen igen, diskmaskinen är tömd och sängarna bäddade...Utanför köksfönstret bygger skatorna vidare på sitt bo...håller mig sällskap med sitt arbete...
 Förra veckan ligger bakom oss. En sån där övergångsvecka...våren kämpar på för fullt...det blåser och stormar och snöar och smälter och det har börjat växa och svanarna har flugit över huset nästan varje dag...på väg! Barna har varit i skolan utom några som blev sjuka...hosta och halsont...och fler verkar vara på ingång...Maken var bortrest hela veckan så vi fick klara oss själva...min pappa hjälpte till med skjutsningar och så hakade jag på när han och mamma var och storhandlade...som vanligt när maken är borta!
Helgen var trevlig och trivsam. Både på fredagen och lördagen var vi ute lite i naturen. På fredagen tillsammans med mormor och morfar...vi gick ner till vår fågelsjö för att se på svanarna...men de var borta! Kanske har de tröttnat på att häcka här, i den lilla sjön, och dragit vidare mot större vidder? Kanske hade de bara gömt sig lite i en undanskymd vik. Vi får se. Grågässen hade i alla fall kommit i stora skaror, och ett kanadagåspar...och starar skimrade i solskenet...
På lördagen tog jag, maken och de två yngsta cyklarna till ett annat hörn av fågelsjön...gick genom skogen och ner till sjön och vidare till ett fågeltorn. 
Väl hemma igen lockade solen oss att fortsätta vara utomhus. Vi städade i trädgården...tog bort granris och gladdes åt krokusarna som hade tittat fram...maken tvättade bilen och 8-åringen åkte rullskridskor...Resten av dagen...kaffe framför Last Kingdom med 12-åringen och 15-åringen...fascinerande med vikingar och saxare och britter...Lundun/London invaderades av danska styrkor och Alfred den store mobiliserade styrkor från sitt eget Wessex och svärsonens Mercia...spännande! Mat på kvällen...thaifläskfilé med jordnötter, bananer och mango chutney...nybakta baguetter och ris. Och så tv igen...andra avsnittet av Das Boot...spännande det också! 
Ute skiner solen...himlen är blå...en fin vårdag inleder denna vardagsvecka!  











söndag 24 mars 2019

Psykisk ohälsa


Det verkar som om det är något galet med barna i landet. Eller om det bara är så att det rapporteras mer nu än tidigare. Kanske har barn alltid mått dåligt. Ingen vet väl det. Men det rapporteras ändå om att det inte står så bra till med barnen. Samhällets tjänster räcker inte till för att ta hand om och hjälpa alla barn som mår dåligt.

Chefen för BUP rapporterade 2019 om att det blivit ännu sämre. Han skriver att Barn- och ungdomspsykiatrin inte räcker till för att ta ansvar för barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa. Om andelen barn och unga med psykisk ohälsa ökar uppstår också ett ökat behov av insatser. Barnpsykiatrin kan inte ensamt lösa det. Nu vill ju regeringen skapa en köfri barn- och ungdomspsykiatri…men vet inte riktigt hur det ska gå till. Vad barnpsykiatrin vill är att hela samhället ska engageras och att en förstärkning görs på de ställen där de har störst effekt.

De som arbetar inom BUP jämför den här ökningen av psykisk ohälsa med andra sjukdomar. De menar att om en smittsam infektion sprids och det finns en risk för epidemi så kraftsamlar samhället. Det är inte infektionskliniken som ensamt ansvara för att ta hand om sjukdomen eller mobilisera resurser. Man informerar i skolor och förskolor och i samhället om vikten av handhygien. Man erbjuder vaccinering. Primärvården tar hand om flest insjuknade. Endast de svårast sjuka vårdas på infektionsklinik. Så här måste man tänka också kring psykisk ohälsa. Fler än BUP måste ha kunskap om och arbeta med psykisk ohälsa.

Representanterna för BUP skriver om skolan. De verkar mena att mycket av den psykiska ohälsa som uppstår kommer ur situationen i skolan. Och då menar de att det har blivit så att bara de barn som har en diagnos kan få anpassningar i skolgången. Men det finns många fler barn som skulle behöva anpassningar men som inte kan få det eftersom de inte har den där diagnosen. Detta menar man är olyckligt. Om skolan är så tuff att kraven blir för höga är barnens reaktioner normala och ska inte behandlas som ett psykiskt problem. Personalen i skolan måste i stället hjälpa barnen att få verktyg för att hantera sin krävande vardag.

Ja, det låter ju rimligt och rätt. Men ändå…borde inte själva startpunkten i diskussionen vara VARFÖR barnen mår dåligt. VI har ju skapat det samhälle man drömde om på 60-talet och 70-talet. Ett samhälle där de vuxna arbetar utanför hemmen på lika villkor och där barnen tas om hand av proffs från ca 1 års ålder tills de går ut skolan vid 19 års ålder. Så vad är problemet? Varför ökar de psykiska problemen hos barn och unga?

BUP vill att hela samhället ska engageras kring barn och unga. En fin tanke. Men hur går det till? Hur engagerar man ett helt samhälle som redan är engagerat kring barnen och de unga? Statens, politikernas uttalade önskan är att alla vuxna människor ska förvärvsarbeta heltid. Barnen ska gå på förskola, skola, fritids samt ta ansvar för sig själva i hemmen från ca 12 års ålder (i många fall mycket, mycket tidigare). Det är vad staten vill. BUP:s önskan om ett samhälleligt engagemang får nog förbli en önskan. Det finns ingen hemma.

Och ännu allvarligare. I takt med att familjen utarmats och nedmonterats har andra krafter tagit över. Barn fostras inte i ett vacuum. ÄR de inte hemma så är de borta. Och de är i barngrupper. Från tidig ålder. Långt innan de formats av en mamma och en pappa, av en familj. Barnen formas i institutionsmiljö. Det är en fysisk miljö, där mänskor befinner sig. Pedagoger. Barn. Få pedagoger. Många barn. De vuxna är där i egenskap av personal. De personliga banden finns inte mellan de vuxna och barnen. Banden är lösa och ska knipsas av när tiden på avdelningen är slut. Och barnen…hur fungerar det när många jämnåriga små barn tillbringar timme efter timme tillsammans. En hel barndom. Vad gör det med barnens inre liv? Hur påverkas deras beteende? Vilka tankar formas under alla dessa timmar av samvaro med jämnåriga barn? Hur formas språket? Hur påverkas känslolivet? Ingen vet. Och psykologerna verkar inte vara intresserade av att rota i det heller.

fredag 22 mars 2019

Damer diskuterar


Jag tittar på Malou igen. Det är tre kvinnor som sitter och snackar, Linda Skugge, någon ung hjärnforskare och Åsa Beckman. De pratar om ekorrhjulet. Det är ju roligt att man äntligen pratar om hur hårt livet är för många, särskilt kvinnor, som inte räcker till någonstans och blir utslitna. Men samtidigt…det är inga vanliga kvinnor som pratar. Det är kvinnor som jobbar med spännande saker, om man ska vara elak, nästan hobbybetonade saker. Sånt som de tycker är kul. De är inte städerskor. Inte lagerarbetare. Inte förskollärare eller barnskötare. Inte undersköterskor. Deras arbeten är meningsfulla för dem. Antar jag. Men jag vet förstås inte. De kanske lider alla helvetes kval när de går till sina, eller sitter hemma och arbetar, jobb och drömmer om att sadla om till lärare, städerska, undersköterska...

Pratet blir i alla fall lite snett. Det handlar inte riktigt om verkligheten.

Arbetsnormen svävar som en dimma över dem. Arbete=förvärvsarbete. Linda pratar om att Åsa Linderborg skrev så dumt om Åsa Axelsson, om att hon var en snyltare som lånade böcker på bibliotek…snyltade på dem som betalar skatt. Linda skrattar och fnyser åt hur dumt Åsa L skrev…Åsa A hade ju sjukpenning och sen gjorde hon sitt ledighetsprojekt. Och nu jobbar hon väl igen. För det gör hon väl. Ledigheten var ju liksom bara ett projekt. Åsa är ju ingen hemmafru. Hu! Så klart inte! Det fattar ju alla…inte 17 är man hemmafru. Så då så…då får hon ju förstås vara med och få välfärd. 
Linda, precis som Åsa L, glömmer bort att även en hemmafru betalar skatt. Hon bor – skatt. Hon äter – skatt. Hon har kläder på kroppen – skatt. Hon värmer upp sitt hus – skatt. Hon slänger sopor – skatt. Osv osv. ALLA levande människor i detta land betalar skatt. Och har man ingen inkomst så betalas skatten av någon annan. Den förhatliga maken. Han som försörjer en kvinna, en hemmafru. Barnen betalar skatt. Bäbisar betalar skatt. Gamlingar betalar skatt. Föräldralediga betalar skatt. Arbetslösa betalar skatt.
I andra länder, helt och hållet moderna länder med sjukvård och vägar och skolor och bibliotek tänker man lite annorlunda. Där menar man att INNAN man betalar skatt ska man få ta undan en summa pengar som ska räcka till livets nödtorft. I Tyskland rör det sig om 80 000 kr per vuxen person i familjen. Om frun är hemmafru får maken ta undan detta belopp från sin lön åt sin fru. Och för barnen får man ta undan ca 70 000 kr per barn och år. När de pengarna är undantagna betalar man skatt. Man ska ju inte betala skatt två gånger liksom – en gång på lönen och sen en gång till för att köpa det man behöver för att överleva. Och barn ska inte betala skatt för det de behöver för att överleva. Men i det här landet räknar vi inte så. Den enda skatt vi talar om är inkomstskatten. Alla andra skatter alla andra människor betalar de glöms lite lägligt bort.

Malou filosoferar. Det kan ju bli en kvinnofälla om folk, och det betyder ju kvinnor förstås, det vet alla, börjar göra saker själv. Om man tar hem gamla mamma istället för att ha henne på hem. Om man tar hem barnen från fritids. Då hamnar man i kvinnofällan. Och Åsa B fyller på…jo, för det fanns ju ett skäl till att vi utvecklade det här samhället där man inte skulle behöva ta hand om gamla mamma eller sina egna barn precis hela tiden. 
Åsa och Malou glömmer bort en sak. En ganska viktig sak. Det är alltid någon som måste ta hand om gamla mamma. Eller om barnen. Det är någon annan som gör det. Kvinnor. Så kvinnornas ”frigörelse” skedde på bekostnad av andra kvinnors ”slaveri”. Vilket är bäst…om man tänker efter noga…ta hand om sina egna barn några år, vänta med arbete en period i livet…eller lämna in de egna barnen på dagis efter ett eller ett par år och sen gå och passa andras ungar i år efter år efter år? Vilket är mest meningsfullt? Vilket är lugnast? Vilket är mest tillfredsställande? Vad är frihet? 


onsdag 20 mars 2019

DEN DÄR JÄMSTÄLLDHETEN…OCH HUR SKA VI FÅ TILL DEN?


Jämställdheten är ett ständigt bekymmer. Det hjälper inte att vi lever i världens mest jämställda land. Det finns alltid mer att göra.

Det är så bekymmersamt med kvinnorna och männen. Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, skriver om alla problem rörande landets kvinnor och män i Aftonbladet, mars 2019. Det är så mycket som är fel och som måste rättas till. Arbetsmarknaden är könssegregerad. Kvinnorna jobbar med saker som ger lägre löner. De jobbar deltid oftare. De har högre risk för ohälsa. Och så har förstås kvinnorna huvudansvaret för hem och familj.

Ett jämställt föräldraskap är inte hela lösningen säger Annika. Men en del av det. Kvinnor ska inte behöva påbörja ett andra skift i hemmet när de kommer hem från jobbet. Det är ohållbart. Det är dubbelarbetet som gör kvinnorna dubbelt så sjuka som männen. Nä, det är ju inte bra. Inte alls. Så kvinnorna måste ju jobba heltid förstås. Då slipper de hemmet. För då orkar de inte göra ett andra pass. Och har bara pappa varit hemma 240 dagar när ungen var runt året har han lärt sig att jobba på mycket bättre och orkar ta ett litet större pass hemma på kvällen. Mamma får hjälpa till efter förmåga. Barnen får väl klara sig själva. Det finns ju surfplattor. Där kan de digitalisera sig och bli källkritiska också. Bra.

Och kvinnorna har lägre pensioner. 6000 kr mindre än män i pension, varje månad. Synd. Konstigt nog jobbar de flesta kvinnor inom offentlig sektor. Det är väl skattepengar som finansierar deras löner. Tror jag. Staten kunde ju höja lönerna. Pensionerna skulle gå uppåt direkt. Och så skulle ju fler skattepengar flöda in i statskassan. Win-win. Haha!

Allt går åt rätt håll. Men det går för långsamt.

Så hur ska sossarna göra då?

Steg 1 – föräldraskapet ska bli mer jämställt. Och för att göra det ska en familjevecka införas. Föräldrar ska slippa från all stress när det gäller att kombinera familj och arbete. Och det gör de här dagarna tydligen. Tre dagar var ledigt om året och, vips! All stress borta. På de där tre dagarna kan man umgås med barnen, ta dem till tandläkar’n och ge dem en hamburgare efteråt. Man hinner ju kanske fixa nya vinterkläder också. Eller vårstäda garderoberna. Gör man det ihop med ungen så blir det ju umgänge också på köpet. Lite som LEAN. Och då förstår ju också alla att det faktiskt räcker med en familjevecka och en snabbrutin på städning som man lärt sig under sina 240 pappadagar för att klara av att driva en harmonisk familj.

Men så är det de där erbarmliga föräldradagarna förstås. De som föräldrarna är så gruvligt dåliga på att dela lika. De har verkligen inte fattat. Så detta måste ändras. Barnen har ju rätt till båda sina föräldrar. 240 dagar till mamma och 240 till pappa. Och så tre dagar om året med mamsen och papsen sen efter det då. Hoppas bäbisarna har bra minne och kommer ihåg att pappa snöt dem och böt hälften av blöjorna. Sossarna vet inte riktigt hur de ska få bukt med alla svårfostrade föräldrar. De återkommer i saken. När de tänkt färdigt.

Sen ska kvinnorna få friska arbetsplatser. Så de orkar jobba på lite bättre.

Pensionerna ska bli jämställda. För alla ska ju leva gott och fattig ska ingen gammal va’! Därför ska bostadstillägget höjas och garantipensionen likaså. Ja, jag tackar ju förstås för det. För hur gärna de skulle vilja klämma till en hemmafru kan de ju inte svälta ihjäl mig…en höjd garantipension kommer mig till godo också! Jippi! Och de som inte har några förmögenheter, är gift med någon som har lite för hög pension och bor på rätt ställe får ju bostadsbidrag! Det gäller att bara de som verkligen behöver ska få med av pengarna. Fattigpensionärskvinnan som är gift med en vanlig manspensionär får inget bostadsbidrag. Mannen ska försörja kvinnan då. Man kunde ju annars leka med tanken på att man inte beskattade inkomster som låg under existensminimum. Det gör man visst inte i andra länder. Men då blir det lite för rättvist och bra. Inte bra.

Nä, det är mycket som inte är bra i jämställdhetsparadiset Sverige. Trots att vi vinner tävling på tävling i jämställdhetsjämförelser mellan olika länder är vi inte bra nog. Så nu är det dags för nödvändiga reformer. Vi får inte vara rädda! Nu är det dags att kavla upp ärmarna! We can do it!

tisdag 19 mars 2019

Jag tittar på...


...Malou efter 10. Jag sätter mig helt fräckt ner klockan 10 en vanlig vardag och drar på tv:n. Jag vill nämligen se Åsa Axelsson prata om sin bok Jag lämnar ekorrhjulet. Jag har inte fattat att det ska handla om en massa andra saker innan Åsa kommer i bild. Men...jag sitter kvar...jag dricker kaffe och tittar på Agneta Sjödin som pratar om klimakteriebesvär...funderar på vad jag känner själv i min egen kropp...Och så stickar jag mig genom ett avsnitt om håravfall...i reklampauserna blir det fart på mig...jag dammsuger, slänger in tvätt i maskinen...viker annan tvätt framför en läkare som pratar om sömnapné. Jag skäms lite över att sitta ner så länge en vanlig arbetsdag men jag stålsätter mig...visst kan jag unna mig detta en enda gång...och jag viker ju faktiskt tvätt och stickar en hel tröjärm under tiden.

Sen kommer i alla fall det jag egentligen ville se...Åsa Axelsson. Hennes man är där också. Malou introducerar Åsa...och vi får reda på att hon blivit utbränd och varför. Och sen börjar Malou fråga. Det är snälla, trevliga frågor och samtalet flyter bra. Åsa och maken svara bra på alla frågor och ämnet är intressant. En forskare kommer och fyller på med mer information om arbete och downshifting.

Jag funderar lite ändå. Fast allt är trevligt och snällt. Jag är ju sån där...kan aldrig låta bli att fundera och vara lite motvalls.

Jag tänker lite på att den där frågan kommer, den som alla alltid frågar...ska du jobba sen? Och Åsa svarar att hon får se. Som man alltid gör förstås. Vad svarar man annars? Men jag tänker att på något sätt känns det lite konstigt att Åsa som just berättat att hon varit utbränd, haft nervskador, har fyra barn och dessutom drabbats av stor sorg...ska få den frågan. Frågan borde kanske ha varit om det är rimligt att en familj med fyra barn har två förvärvsarbeten. Är inte själva hemarbetet och ett förvärvsarbete mycket nog arbete?

Forskaren berör det lite...om att vi måste prata om definitionen av arbete. Men den frasen landar liksom bara på golvet. Annars kunde det vara intressant att prata om vad arbete är. Och för vem vi arbetar. Och varför. Och hur mycket.

Pensionen kommer upp. Det gör ju alltid det när man pratar om att kvinnor arbetar för lite. Och så är det ju. Pensionen tar stryk när man inte jobbar heltid, hela det vuxna livet. Aldrig pratar man om ifall det är rätt och riktigt att en mamma som fött och fostrat ett antal barn, gått ner i arbetstid för att få sig själv och familjen fungera, eller helt och hållet varit hemma för länge av samma anledning...ska straffas med en urusel pension. Vi pratar inte om att kvinnor (och män) kan få en pension, som dessutom ska skattas för, som ligger under vad som betraktas som existensminimum i andra länder. Det sjuka systemet är alltid normen...den ansvarige är individen...den som försöker klara av sitt eget liv.

Man pratar om välfärden...hur ska vi klara av den om fler hoppar av ekorrhjulet? Åsa visar siffror...sjukskrivningskostnaderna för 1 år är 80 miljarder. De allvarliga orden faller också platt till marken. 80 miljarder...för att så många är sjuka. Och i sammanhanget borde de 80-90 miljarderna förskolan kostar ha tagits upp. Samt kostnaderna för vabbet. Och kanske i förlängningen kostnaden för barn som mår dåligt, behöver hjälp av samhället, diagnosticeras med diverse diagnoser, kostnader för läkemedel av olika slag. Frågorna som dyker upp i mitt huvud är flera...är detta välfärd? Eller är det vansinne? Vore det inte billigare att mammor (eller pappor) som kände sig hugade fick ta hand om sina barn själva? Och vore det inte billigare om vi hade sambeskattning i kombination med ett högre grundavdrag? Detta skulle möjliggöra för människor som känner att de inte orkar eller vill heltidsförvärvsarbeta att gå ner i arbetstid eller kanske vara hemma helt och hållet i stället för att belasta samhället i form av sjukskrivningar, utredningar, åtgärder.

Och detta leder in på det forskaren endast vidrör...att många människor i Storbritannien och Australien går ner i arbetstid. Hon säger visserligen att vi i Sverige är smått unika som har heltidsarbete som norm. Men något som också kunde ha sagts är att i andra länder finns det fortfarande hemmafruar. De behöver alltså inte gå ner i tid eftersom de inte förvärvsarbetar. I Tyskland tex är ca 30 % av kvinnorna hemmafruar och av de som förvärvsarbetar arbetar många deltid. I många andra länder har man dessutom kortare arbetstid än här. I Danmark har de 35-timmarsvecka. I Storbritannien ingår lunchen i arbetstiden. I Norge likaså.

Malou frågar om hur barnen har reagerat på downshiftingen. Åsa svarar att det är klart att barn tycker om när föräldrarna mår bra och inte sitter och gråter. Jag själv tänker på en episod i Åsas bok...där hon hämtar sin dotter efter skolan. Och dottern vill inte ens ha med sig en kompis hem, vilket förstås är helt möjligt om man har en mamma som är hemma och slipper gå på fritids eller måste vara ensam hemma, utan vill gå hem och vara med sin mamma. Det är väl helt uppenbart för vem som helst att barn mår bra av att en förälder är hemma!! Hur kan det inte vara det!? Hur har vi blivit så galna att vi inte fattar det längre?

När man pratar föräldraskap eller familj har det blivit som något slags krig mellan man och kvinna. Åsas man tar upp det när han säger att det är märkligt att när en kvinna är hemma så blir det en backlash medan om det gäller en man så är det istället nästan positivt. Ämnet kommer tillbaka i slutet av samtalet när Åsas man får frågan om inte han också ska hoppa ur lite grand. Och han har också dragit ner på arbetstiden. På något sätt får jag känslan av att det måste vara lika. Om en mamma går ner i arbetstid är det inte ok förrän också pappan gör det. Om en mamma hoppar ur systemet borde pappan också vilja göra det. Men om man funderar lite mer noga på det...och det har jag ju gjort i och med att jag är hemma och min make jobbar heltid...så spiller kvinnans avhopp över på mannen. Mycket. En man som har en kvinna som är hemma gör automatiskt en slags downshifting i arbetstid. Om kvinnan inte är en riktig latmaja förstås. Om en i hushållet har tid att sköta om hemmet och barnen så avlastas ju den förvärvsarbetande parten förstås. Det totala arbetet som utförs inom familjen minskar. Mycket.

När jag tänker på hela diskussionen blir jag lite full i skratt. Det har blivit så konstigt alltsammans. Åsa och hennes make får sitta och liksom vara konstiga...märkliga...unika...det har blivit så underligt att en familj har mamman hemma och lever på en inkomst att man måste visa upp dem på tv och försiktigt prata om hela fenomenet. Om vi hade hoppat tillbaka bara 40-50 år i tiden hade detta inte varit något att prata om. Det var nämligen helt normalt att en familj tog hand som sig själv och att man fördelade sitt arbete kring familjen. Det räckte med en lön för att driva en familj och det ansågs normalt att en mamma var hemma och tog hand om hem och barn. Det ansågs vara ett arbete att göra det.  Nu anses det helt normalt att en familj klarar av både två heltidsarbeten och ett arbete hemma, oavsett hur stor familjen är eller hur små barnen är, eller hur föräldrarna mår, eller vad de arbetar med. Det anses normalt för en familj att inte ta hand om sina egna barn och sitt eget hem. Det anses normalt att en familj med barn ger de flesta av sina vakna timmar i samhällets och näringslivets tjänst och låter barnen tas om hand av främmande vuxna eller klara sig själva. Och det anses normalt att sköta allt hemarbete på kvällar och helger. Det anses helt i sin ordning att lägga otroliga mängder pengar på familjer och barn från samhällets sida...men inte om de vill ta hand om sig själva och sitt eget. Det tycker jag är onormalt.










söndag 17 mars 2019

Födelsedagsfirande!

Helgen har flugit förbi! Äldste sonen kom hem...det var några veckor sedan vi träffades så det var riktigt härligt att ha honom här igen! Han passade på att laga sin bil tillsammans med sin pappa och så lagade han oxfilé åt familjen också! Näst äldste sonen firades igår...han fyller 19 år i dagarna! 15-åringen bestämde att vi skulle göra sushi dagen till ära! Det var första gången vi provade att göra själva...och det var både roligt, oväntat lätt och väldigt gott! 
Jag gjorde en hallon-citron-tårta som också blev riktigt god! Sockerkaksbottnar, marängbotten, lemon curdgrädde och mosade hallon...och så vit choklad och jordgubbar! 
Vi hade våra vanliga gäster...mormor, morfar och farmor och så var 19-åringens flickvän med också! Vi fikade och pratade och efteråt blev det paketöppning och lite musicerande och filmvisning! Och sen åt vi barnens sushibitar. Jag hade gjort en quiche också för säkerhets skull men maten gick hem och det mesta gick åt! 
Sen spelade vi något frågesportspel på våra mobiler tillsammans! Äldste sonen fick oss att ladda ner det...jättekul! Ja, sen blev det tv...vi såg Das Boot...nån ny tysk serie som verkar bli bra!

Och nu är det söndag! Regn och rusk ute...snön som föll i natt håller på att försvinna. Helgen gick fort! Jag tänker som vanligt på att det är så skönt att vara hemmafru...kalas är kul men det är en del jobb med det också. Maken var bortrest hela förra veckan och det är också lite tuffare än vanligt för den som är kvar hemma...mig alltså! Jag fick sköta om både det vanliga jobbet och själva kalasjobbet! Mycket jobb alltså. Tänka, baka, städa, göra fint! Och jag gillar sånt...men det tar sin tid och man blir lite trött. Fast det gör inget...idag har jag slappat och inte gjort nåt särskilt och jag väntar med i morgon med att ta itu med efterarbetet från helgbestyren. Det kan jag ju göra...jag är ju hemma...går inte till något jobb. Jag funderar ibland på hur jag hade känt om jag hade varit förvärvsarbetande, dubbelarbetande...hade det varit lika roligt att förbereda ett kalas om man bara hade haft fredag kväll och lördag förmiddag på sig? Hade det varit lika roligt att förbereda ett kalas när man vet att man är lite trött på söndagen och inte riktigt orkar ta itu med allt som borde göras och vet att man ska iväg på måndag morgon? 

torsdag 14 mars 2019

BRIS

...rapporterar att antalet kontakter till Bris har ökat en hel del. Det vanligaste ämnet när barn söker stöd hos Bris är psykisk ohälsa. Många barn upplever att vuxna inte ser dem, lyssnar eller förmår stötta.

Barns utsatthet i vardagen ökar. Mobbing ökar men också våld, övergrepp och kränkningar.

Den psykiska ohälsan är utbredd och allvarsgraden i samtalen ökar.

Samhället brister allt mer i sitt stöd. Det är inte lätt att få hjälp helt enkelt.

Man avslutar med att säga att Sverige är på många sätt ett bra land för barn och det är positivt att barn söker kontakt och stöd. Men utvecklingen är oroande.

Ja, det är ledsamt att läsa. Och samtidigt så konstigt. Jag trodde att allt skulle bli bättre när det gäller barnen. Man satsar ju så mycket på barnen. Man betalar 92 % av vad en förskoleplats kostar /ca 140 000 kr per barn och år)...därför att det är barnens rättighet att få gå på förskolan. Det är där barnen lär sig det sociala samspelet, solidaritet, empati, jämställdhet, får grunden i skolkunskaperna lagda...och en hel massa andra saker. Sen fortsätter den sociala träningen i skolan och på fritids i många år. Hur kan det ha blivit så här? Vad är det som skaver?





Vardag...

...var dag. Och vinter och vår kämpar. Jag gör mitt vanliga jobb. Vardagsjobbet. Det känns bra. Mellan varven gör jag annat. Stickar som en tok. De tre små har fått varsitt par sockor. Ja, minstingen har fått två par. De tyckte det var kallt på morgnarna och jag nappade direkt...sockor är ju kul att sticka.
De mönstrade hittade jag på själv! Sonen ville ha mönster och jag orkade inte följa något krångligt mönster som kräver dagsljus. Så det fick bli trianglar...lätt att sticka i soffan framför tv:n.
Sen köpte jag så roliga garnnystan från Drops...såna där som har olika färger i ett nystan liksom...de blev fina tycker jag!
Jag är så van att vara ute på dagarna...21 år som hemmamamma har väl satt sina spår...barnen skulle ju ut varenda dag och få röra på sig, få luft och sol på kroppen! Nu är jag ju ensam i ganska många timmar. Och ingen hund har jag...maken är ju allergisk...men va 17...man kan väl gå ut på egen hand. Det är trevligt att ta en tur före maten tycker jag. Det är skönt att märka av vädret...denna vecka har det pendlat mellan full vinter, dimma, solsken...Våren är i alla fall på väg...i fågelvärlden är det full fart!
Skatorna bygger bo mitt emot vårt hus...det är trevlig underhållning...ett äkta par som hjälps åt...fram och tillbaka med kvistar...som de stoppar in och trycker till och flyttar om på. 
Jag och barnen brukar ofta gå i skogen och spana på fåglar...det går också bra att göra det själv. Det blir en ny upplevelse att vara ensam i skogen...tystnaden är större, man hör mer och ser mer! Hackspetten i närmsta skogen är i full gång med att hacka nytt hål! En liten talgoxe satt bredvid och spanade lite! 
Ett märkligt läte hördes högt över mig...ett lite väsande pipande kort ljud...två domherrar festade på den utslagna viden! 


måndag 11 mars 2019

Kvinnans frigörelse

På kvinnodagen skriver någon på en förskolesajt...någon letar bilder som ska visa sambandet mellan förskolan och kvinnans frigörelse. Det var svårt att hitta några bilder som visar på sambandet...men några sovjetiska tändsticksomslag får tjäna som illustration.

Bilden kan innehålla: 1 person
Sambandet mellan förskolan och kvinnans frigörelse...smaka på det. Vad exakt är sambandet? Kvinnor frigörs ur hemmen och gör insteg på arbetsmarknaden. De vanligaste yrkena kvinnor har är:

1. undersköterska, hemtjänst
2. barnsköterska
3. grundskollärare
4. butikssäljare
5. förskollärare

Listan fortsätter...idel omsorgsarbeten av olika slag. Inget av de 20 vanligaste yrkena för kvinnor är fantastiska karriärjobb.

Så vad exakt blev det för frigörelse?

Kvinnan befriades ur sitt hem, med allt det obetalda omsorgsarbetet...och fick arbeta med exakt samma saker...fast utanför hemmen. De fick lämna sina barn för att frigöras till att arbeta med andras barn.

Och som illustration på detta passar kommunistisk propaganda alldeles ypperligt.

fredag 8 mars 2019

Jag lämnar ekorrhjulet!

 Denna bok...
...har varit min kompis denna dag! Kvinnodag som det är och allt! En helt underbar bok som fick mig att skratta och må bra och tänka efter! För fastän jag aldrig hoppat in i ekorrhjulet utan instinktivt gjort allt för att hålla mig utanför berörde den mig djupt och gav mig en hel del att tänka på!
Jag lämnar ekorrhjulet handlar om hur Åsa inte alls mår bra av dubbelarbete och barn och blir utbränd…och gör något åt det! Tar makten över sitt liv och organiserar om allt så att hon kan vara hemma istället för att lönearbeta! Sin livsresa beskriver Åsa så målande och humoristiskt…och med språkliga tvistar och finurligheter på var och varannan sida! Man ler och skrattar åt ordvändningarna! Och blir sorgsen och ledsen över hur det har blivit här i Sverige och kanske hela västvärlden…att vi utan att tänka fostras in i ekorrhjulet av samhällets normer och vår inre polis. Vi gör som man ska. Vi ska jobba och lämna våra barn, strunta i oss själva, stressa stressa för att hinna med allt som ska hinnas med. Men Åsas berättelse inger hopp! Man kan ta kommandot över sitt liv. Man kan fundera över sina val och välja om. 
Åsas bok fick vara med i media ett par veckor efter att den kom ut. Jag blev först inte särskilt nyfiken på boken. Jag har ju liksom redan fixat mitt lugna liv och tyckte inte att jag behövde någon information om hur jag ska lämna något jag inte ställt mig i. Så mitt första möte med Åsas bok var via de recensioner som skrevs om den. Jag fascinerades av hur kvinnor (för det var väl bara kvinnor som skrev om den) resonerade om och reagerade på den. Jenny Strömstedt blev oroad när hon insåg att Åsa blivit hemmafru. Trots att Åsa och hennes make och hela familj mådde bra av deras nya livsstil var det ändå inte bra. En hemmafru är nu ändå något helt outrageous. Det är man bara inte. Hemmafrun ska vara död. Punkt.  Och Åsa Linderborg tyckte att Åsa Axelsson var falsk och en snyltare. Visst var det väl bra för miljön att växla ner lite men ändå…betala skatt måste man ju göra, annars har man liksom inte kvalificerat sig för att få vara med i vårt samhälle. Åter andra tyckte det var bra för klimatet att downshifta men att det i så fall helst ska fördelas rättvist mellan man och kvinna…annars blir det dåligt för jämställdheten. Jag tycker att Åsa avfärdas på det där gamla vanliga sättet…kvinnoförnedrande…hemmafrukortet dras så lätt. Budskapet tas inte på allvar.
Men jag tycker att Åsas budskap är tungt och verkligen värt att lyssnas på. Hon tar upp så många viktiga frågor. Felet är kanske att hon är kvinna. Man behöver inte lyssna. Man vet redan. Hon är en sån där som druttlar med fånerier…barn och hem och grönsaker…det hon säger förklenas. Man väljer att skriva om presentpapper och mjölkkonsumtion…men struntar i den klarsynta samhällsanalysen Åsa gör. 
Trots att boken är lättläst och underhållande får Åsa med många viktiga frågor. Hon skriver om:
-        Det faktum att vi konsumerar alldeles för mycket. Vi jobbar mycket för att konsumera och konsumerar för att vi jobbar för mycket. Men förmodligen är väl just detta rätt medvetet från statens sida (min kommentar) eftersom momspengarna är en stor inkomstkälla för staten.

-        Att det räckte med en lön för att försörja en familj på 1960-70-talen.

-        Att hemmafruarna inte var särskilt villiga att lämna sina spisar för att jobba på fabrik. Särskilt inte som männen inte skulle in i hemmen i motsvarande grad som kvinnorna skulle ut ur det. ”allt fler kvinnor insjuknade i dubbelarbetandedepression.”

-        Att produktiviteten i Sverige har fördubblats sedan 1970-talet medan vi medborgare faktiskt inte har fått det dubbelt så bra.

-        Att dubbelarbete inom familjen inte är ekologiskt hållbart. En hemmaförälder, eller hemmafru om man så vill, innebär ett mycket mindre ekologiskt avtryck.

-        Att barnen har blivit så ensamma. ”It takes a village to raise a child, sägs det. Var är byn nu för tiden? I kuddrummet på fritids där fröken Fia förgäves försöker få en mängd energiska barn at sänka volymen?”

-        Att många kvinnor tar rejält med stryk av vår moderna livsstil. Och att våra reaktioner i själva verket är normala. Det är normalt att reagera på en orimlig situation.

-        Att vi har skapat en ny norm – att både mamma och pappa förvärvsarbetar – men att det inte behöver betyda att det är normalt.

-        Att pensionen inte blir så värst mycket större om man sliter sig halvt, eller helt ihjäl, jämfört med om man är hemma i många år.

Allt detta kunde de som recenserade boken ha intresserat sig för. Det är riktiga, tunga frågor som rör hela vårt samhälle på så många olika plan. Men tyvärr är det ingen däruppe i toppen, varken politiker eller mediamänniskor som har lust att diskutera på allvar. För då skulle mammorna kunna få för sig att lämna det där ekorrhjulet, eller stanna kvar om de ville det, eller lämna några år eller många år…eller hur vi vill. Men det spelar ingen roll hur många vinster vårt samhälle, vårt klimat, våra barn, våra familjer, våra pappor eller mammor skulle göra! Det är inte värt det ändå. Det är sprängstoff. Och därför måste Åsa och andra som knystar om en annan verklighet tryckas ner och tystas ner.

Sen finns det ju så många tips i boken…sånt som folk visste förr men som har blivit helt bortglömt i vårt snabba samhälle! Man får tips om hur man sparar in på alla möjliga saker! Jag tänker också en hel del på att dra in på sånt vi kan…kläder och mat och att helt strunta i en del saker…hårklippningar och prenumerationer och sånt…men Åsa inspirerar till mer! Jag kommer på mig själv med att börja fundera på vad vi kan dra ner på eller hoppa över!

Jag har i alla fall haft en härlig dag tillsammans med Åsa Axelssons bok Jag lämnar ekorrhjulet! Denna kvinnodag, denna helt vanliga lönearbetardag, har jag gett mig själv i present att då och då under dagen ligga i soffan och läsa och läsa denna härliga, roliga, tänkvärda och inspirerande bok! 

Grattis...

...alla kvinnor! För idag är det ju internationella kvinnodagen! Det finns nog en hel del att kämpa för när det gäller kvinnors situation ute i världen men här i Sverige...tja, det vanliga kommer upp förstås...att kvinnor har lägre löner än män (man kan i och för sig räkna lite olika på den saken verkar det som), att det finns dolda strukturer som gör att det blir ojämställt, att kvinnor tar ut fler föräldradagar än männen, att kvinnor är mer sjukskrivna än män, att kvinnor är otrygga i det offentliga rummet, att kvinnor jobbar mer obetalt hemma, att kvinnors pensioner är mindre än männens, att kvinnorna inte får lov att jobba så mycket som de vill eftersom vi inte har heltid som norm och att det inte finns nog med dagis på helger och kvällar och nätter.

Så ja, det är synd om kvinnorna. Alltid synd om kvinnorna.

Och jag håller med. Det ÄR synd om kvinnorna. Men inte för att vi tjänar för lite och inte för att vi inte sitter med i tillräckligt många bolagsstyrelser. Det är synd om oss för att vårt kvinnoskap är trampat ner i dyn. Att vara kvinna betyder i de flesta fall att man också ska bli eller är mamma. En mamma som drömmer om, väntar, föder, ammar och tar hand om bäbisar. Och det får vi ju göra bäst vi vill. Inom ramarna. Men sen blir bäbisen lite större och då är det slut med dumheterna. Då är det dags att föras tillbaka in i jämställdhetssystemet, det som ska vara vår vän, men som blivit vår största fiende. För ärligt, hur många mammor vill egentligen lämna bort sin lilla parvel till pappan och gå och jobba utanför hemmet? På riktigt alltså? Om man skulle våga säga högt det hjärtat viskar om? Hur många mammor vill egentligen jobba utanför hemmet när man har lite större barn som fortfarande behöver en? Hur många tycker att det är toppen att lämna in ungen på dagis varje dag, lämna och hämta och trycka in både jobb och närvaro på överblivna timmar? Hur många tycker om att ha halvstora barn ensamma hemma när man själv är på jobbet? Hur många mammor (och pappor) tycker om att kämpa med hela familjelivet tidiga morgnar, på kvällarna och helgerna...göra allt arbete som ska göras efter lönearbetet?

Men då säger någon förstås...papporna då? Och då säger jag att...det är toppenbra att jämställdhetskampen har lett till att även pappor kan ta hand om barn och sköta om hemmasysslor. Och det är jättebra att mammor får utbilda sig och skaffa de jobb de vill ha. Men baksidan av det är ju att på samma gång som vi fick dessa rättigheter togs vi från tiden. För det har ju inte blivit så att mamma jobbar 4 timmar och pappa 4. Det har blivit så att mamma jobbar 8 (målet är det i alla fall och många gör det, vi ser en heltidstrend därute i riket) och pappa jobbar 8 timmar. Och 8 timmars arbete är ju egentligen fler timmar. Det är minst 9, kanske 10 eller tom 11 i vissa fall med lunch och restid och förskolelogistik. En familj har alltså berövats många, många timmar som förr kunde användas för att sköta om ett hem och en familj och som mamman kunde ge i omsorg till sina barn.

Och att det inte funkar ser vi ju tydligt...kvinnornas sjukskrivningstal är höga, högst i EU...som av en händelse har vi också den högsta kvinnliga sysselsättningen i EU. Och den vanligaste sjukskrivningsorsaken för kvinnor är psykisk ohälsa. Så kvinnor mår inte bra verkar det som. Frågan är hur staten ska "hjälpa" kvinnorna nu. Vad behöver vi kvinnor för att må bra? Att pappan tar fler föräldradagar för att i det långa loppet lära sig dammsuga mer? Att heltid blir norm? Att fler kvinnor blir ingenjörer och byggnadsarbetare? Att vi får fler nattis och helgis? Eller är det nåt helt annat som behövs?




onsdag 6 mars 2019

Vabrekord

Ja, då var det dags igen då...för den årliga summeringen av vabbet i februari. Vabruari. Och som alla andra år blev det nytt vabrekord. Försäkringskassan betalade ut 963 654 dagar för vård av sjukt barn under februari. Detta innebär 99 322 fler vab-dagar jämfört med förra årets vabruari.

Det kostar på att ta hand om barn. Och är staten huvudansvarig för barnens omsorg och båda barnens föräldrar förvärvsarbetar blir det statens, eller rättare sagt, skattebetalarnas angelägenhet om barna blir febriga och hostiga. Det är inte som under hemmafrueran...familjens angelägenhet...när barnen kunde få lov att vara sjuka bäst de ville utan att det medförde någon kostnad för någon.

En bekant räknade ut att årets kostnad för vabbet...och då bara i vabruari...blev 655 miljoner kronor. Men det är det väl värt kanske. Man brukar ju säga att man inte ska spara in på barnen.





tisdag 5 mars 2019

Det man aldrig pratar om - om psykisk ohälsa

Tydligen är det så att den psykiska ohälsan bland barn ökar. Det har man skrivit om i många år nu. Varje år presenteras en ny rapport om att den återigen har ökat. Och så även i år alltså. Det verkar som om ca 10 % av alla barn och ungdomar har haft någon kontakt med BUP.

Man funderar på vad det här kan bero på.

SKL menar att om ungdomarna hade haft en bättre livsstil med bättre sömn, mat och motion hade köerna till BUP varit kortare. Ungdomarna har en livsstil som sliter på hjärnan helt enkelt. Så på något sätt måste samhället jobba med livsstilen och de val man gör kring hur man organiserar sitt liv.

Sen finns det andra tankar. I GP lyfte man att skolan stressar barnen. I skolan utsätts barnen för orimliga krav, molande stress och en plats där psykiskt och fysiskt våld hör till vardagen.

Samtidigt är skolan den bästa plattformen för att vända trenden med ungas psykiska ohälsa. Tyvärr finns det inte resurser att arbeta förebyggande. Och sen är det rätt svårt att förstå hur man rent konkret ska gå tillväga. Men en sak är klar. Man måste starta hälsoarbetet tidigt och sen ska hälsotänket genomsyra hela skolgången. Demokraterna, som har skrivit artikeln, har inte svaren men de vet att man bör involvera lärare, vårdnadshavare och elever. Det viktigaste är att ha kunskap. Barn och unga bör få kunskap och inre verktyg att navigera i vårt alltmer komplexa samhälle men också vad hjärnan och kroppen behöver för att må bra. Föräldrar och pedagoger ska med på tåget och så kan en enig vuxenvärld skapas som blir en trygghet för barn och ungdomar.

VLT funderar man också. Det handlar om att många unga har utmattningssymtom. Där menar man att skolan måste kunna erbjuda en tyst och lugn arbetsmiljö. Man måste ta itu med mobbing och övergrepp. Det måste helt enkelt få kosta att förebygga stresskador som annars kan bli livslånga!

I Aftonbladet kan man läsa om att utskrivningen av hormonet melatonin har ökat drastiskt bland barn i åldrarna 0-17 år.  Det är också så att runt hälften av de barn som får melatonin har minst en psykisk diagnos. Det rör sig om autism, depression, ångest och framför allt om adhd.

Ja, så är det också på det viset att 90-talisterna dominerar landets psykakuter. Detta är något som här helt nytt. Att det är unga vuxna som mår sämst alltså. 90-talisterna söker också hjälp för mer diffusa symptom. Det handlar om kris, ångest, panik och "kaoset i sig". En chefsläkare inom psykiatri menar att det finns tre förklaringar: otrygghet, stress och höga krav på att livet ska vara lyckligt. Det politiska läget påverkar förmodligen också de unga. De är präglats på 11 september-dåden i USA och konfliktnivån i samhället är hög och hoten verkar vara många: jihadism, klimatkatastrof, finanskriser, välfärdskollaps. Så, ja, det är inte konstigt att de unga känner stress.

Ja, inte vet jag. Det är klart att det inte finns något enkelt svar. Och det är förmodligen (tror jag) så att ihärdigt datoranvändande och ett ständigt uppkopplat tillstånd stör sömnen och detta är förstås dåligt för de som är med om det. Och skolan, jo, den är nog stressande så att det förslår...höga ljudnivåer, allmänt spring, stökiga barn och mycket otydliga och stora krav från lärarnas sida...för att inte tala om betygssystemet. I en av artiklarna talades det om att vuxenvärlden ska skapa en trygg enhet för barn och ungdomar. Och då menar man förstås i samhällets regi, inom institutionerna. Alltså att skolan ska jobba med den psykiska hälsan och få med föräldrarna på sitt tåg. Och där finns något tänker jag...fast på ett helt annat sätt...jag tänker på det vi aldrig pratar om...det faktum att barn och unga faktiskt fostras utanför hemmen, av utomstående människor, i institutionsmiljö. 90-talisterna är den första generationen som varit med om detta på riktigt. Kanske är det helt enkelt som så att när barn blir berövade sin mamma i unga år, får vara med om att fraktas fram och tillbaka varenda vardag, får spendera timme efter timme av sin vakna tid, varje vardag, i många många år innan de ens har börjat skolan...så sätter det spår. Kanske finns det ingen trygg vuxenvärld som omfamnar barnen, som är en botten, något att ta avstamp från...och då blir man vilsen, mår dåligt, känner sig otrygg. Men det skulle vara för svårt att prata om. Och omöjligt att göra något åt. Så det är bättre att prata om att skolan ska få ungarna att stänga av datorerna (och samtidigt vräka ut sin digitalisering över dem) tidigare, gå ut och motionera (ensamma när mamma och pappa är på jobbet) samt äta nyttigare mat (skolmat samt den mat föräldrarna orkar sno ihop efter avslutat vardagligt värv). Lycka till. Vi får se hur det går.


söndag 3 mars 2019

Helgen...

...är snart över! En bra helg. Ungefär samma som de flesta andra helger. Vi har ätit gott, spelat en del kort, promenerat, fikat, läst, spelat tv-spel, gjort läxor, spelat piano och gitarr...och tittat på tv. Vi är nästan färdiga med Borgias. Och så följer jag och 15-åringen Breaking Bad...så himla bra! Och så såg vi en bra tysk film tillsammans nästan hela familjen i går...Er ist wieder da...som handlade om att Adolf Hitler vaknade upp på platsen där hans bunker stod...fast året var 2014. Folk tar honom för en look-alike...en som spelar Hitler och han får vara med på tv som komiker. Fast det är bara det att han själv menar allvar med det han säger. Fast folk gillar hans budskap...de är villiga att följa honom åter en gång. Rolig och tänkvärd.


fredag 1 mars 2019

I förskolan...

...är det tufft. Man forskar om det. Hur man ska kunna förbättra situationen. Tusentals förskollärare är sjukskrivna för utmattning. En förskollärare säger att de vuxna i alla fall har ett val. De kan hoppa av. Barnen har inte den möjligheten.

Forskarna har tittat på det här. De har förslag på hur det kan bli bättre.

Först konstaterar man att när man har många krav som ska uppfyllas och måste välja och prioritera och man inte lyckas. Då kommer en känsla av otillräcklighet. Surprise va. Otippat. Kanske.

Men i alla fall...man måste begränsa förskollärarnas uppdrag tydligt. Antar att man ska ta in assistenter som torkar bord, snyter barn, dukar av och sånt där. Så att pedagogerna enbart kan ägna sig åt själva fostran. Jag antar det i alla fall.

Och så måste man utbilda mer personal och minska barngrupperna. Fast. Det blir nog inte så lätt. Tittar man 10 år framåt i tiden måste 70 000 förskollärare (en hel kvinnoarmé alltså) examineras. Statistiken visar att man bara kommer att ha examinerat 39 000 tills dess.

Ja, det verkar ju rätt kört. Jaha. Vad säger man då. Antar att det får gå ändå. Forskarna har ju i alla fall forskat lite. Och det är ju bra. Nånting som man kunde ha forskat lite på är det faktum att barna har föräldrar. Det finns en hel del mammor i gömmorna som kanske skulle kunna tänka sig att ta hand om sina paltar i hemmet. En idé bara. Antar att den inte skulle bli populär hos de som bestämmer. Precis som när de stora manliga arméerna stormade fram genom Europa på stormaktstiden gick idéerna före förnuftet.





Vårt matrum...

...är klart! Nästan i alla fall...det fattas nya taklampor över köksbordet. Och så drömmer jag om en lite mindre orientalisk matta att lägga framför den bruna byrån. Och om en fin byrå från Bruka...köpmansdisk med betongskiva...att ha i ett hörn...men den är rätt mycket för dyr så det får fortsätta vara en dröm tills vidare! Det är i alla fall helt underbart att vi är färdiga med en sak till i vår husrenovering! För ett och ett halvt år sen började maken med att riva bort ena änden av nedervåningen...och nu har vi kommit så här långt! Det som är kvar att göra är att byta kök och bygga en altan! 
Vi valde tapeten Fruit i färgen gold/coral av William Morris...och jag älskar den! Det blev precis så där som jag ville ha det...mysigt och varmt...engelskt...hemtrevligt! Färgerna gick precis till tavlorna och så fick ett par broderade tavlor i rätt färger också flytta in i matrummet! 
Den bruna stora sekretären fick byta hörn och där blev den mycket bättre tycker jag...bordet ställde vi tillbaka framför fönstret och det gillar jag också...ljusare och lite mer golvyta kvar!
Det allra bästa är att vi har fått så otroligt mycket mer plats än vi hade innan! Förut var det trångt och alldeles fullt med möbler...nu är det luftigt och gott om plats att breda ut sig! Och golvet...vitlutad furu...gjorde det hela mycket ljusare!