fredag 8 mars 2019

Grattis...

...alla kvinnor! För idag är det ju internationella kvinnodagen! Det finns nog en hel del att kämpa för när det gäller kvinnors situation ute i världen men här i Sverige...tja, det vanliga kommer upp förstås...att kvinnor har lägre löner än män (man kan i och för sig räkna lite olika på den saken verkar det som), att det finns dolda strukturer som gör att det blir ojämställt, att kvinnor tar ut fler föräldradagar än männen, att kvinnor är mer sjukskrivna än män, att kvinnor är otrygga i det offentliga rummet, att kvinnor jobbar mer obetalt hemma, att kvinnors pensioner är mindre än männens, att kvinnorna inte får lov att jobba så mycket som de vill eftersom vi inte har heltid som norm och att det inte finns nog med dagis på helger och kvällar och nätter.

Så ja, det är synd om kvinnorna. Alltid synd om kvinnorna.

Och jag håller med. Det ÄR synd om kvinnorna. Men inte för att vi tjänar för lite och inte för att vi inte sitter med i tillräckligt många bolagsstyrelser. Det är synd om oss för att vårt kvinnoskap är trampat ner i dyn. Att vara kvinna betyder i de flesta fall att man också ska bli eller är mamma. En mamma som drömmer om, väntar, föder, ammar och tar hand om bäbisar. Och det får vi ju göra bäst vi vill. Inom ramarna. Men sen blir bäbisen lite större och då är det slut med dumheterna. Då är det dags att föras tillbaka in i jämställdhetssystemet, det som ska vara vår vän, men som blivit vår största fiende. För ärligt, hur många mammor vill egentligen lämna bort sin lilla parvel till pappan och gå och jobba utanför hemmet? På riktigt alltså? Om man skulle våga säga högt det hjärtat viskar om? Hur många mammor vill egentligen jobba utanför hemmet när man har lite större barn som fortfarande behöver en? Hur många tycker att det är toppen att lämna in ungen på dagis varje dag, lämna och hämta och trycka in både jobb och närvaro på överblivna timmar? Hur många tycker om att ha halvstora barn ensamma hemma när man själv är på jobbet? Hur många mammor (och pappor) tycker om att kämpa med hela familjelivet tidiga morgnar, på kvällarna och helgerna...göra allt arbete som ska göras efter lönearbetet?

Men då säger någon förstås...papporna då? Och då säger jag att...det är toppenbra att jämställdhetskampen har lett till att även pappor kan ta hand om barn och sköta om hemmasysslor. Och det är jättebra att mammor får utbilda sig och skaffa de jobb de vill ha. Men baksidan av det är ju att på samma gång som vi fick dessa rättigheter togs vi från tiden. För det har ju inte blivit så att mamma jobbar 4 timmar och pappa 4. Det har blivit så att mamma jobbar 8 (målet är det i alla fall och många gör det, vi ser en heltidstrend därute i riket) och pappa jobbar 8 timmar. Och 8 timmars arbete är ju egentligen fler timmar. Det är minst 9, kanske 10 eller tom 11 i vissa fall med lunch och restid och förskolelogistik. En familj har alltså berövats många, många timmar som förr kunde användas för att sköta om ett hem och en familj och som mamman kunde ge i omsorg till sina barn.

Och att det inte funkar ser vi ju tydligt...kvinnornas sjukskrivningstal är höga, högst i EU...som av en händelse har vi också den högsta kvinnliga sysselsättningen i EU. Och den vanligaste sjukskrivningsorsaken för kvinnor är psykisk ohälsa. Så kvinnor mår inte bra verkar det som. Frågan är hur staten ska "hjälpa" kvinnorna nu. Vad behöver vi kvinnor för att må bra? Att pappan tar fler föräldradagar för att i det långa loppet lära sig dammsuga mer? Att heltid blir norm? Att fler kvinnor blir ingenjörer och byggnadsarbetare? Att vi får fler nattis och helgis? Eller är det nåt helt annat som behövs?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar