tisdag 19 mars 2019

Jag tittar på...


...Malou efter 10. Jag sätter mig helt fräckt ner klockan 10 en vanlig vardag och drar på tv:n. Jag vill nämligen se Åsa Axelsson prata om sin bok Jag lämnar ekorrhjulet. Jag har inte fattat att det ska handla om en massa andra saker innan Åsa kommer i bild. Men...jag sitter kvar...jag dricker kaffe och tittar på Agneta Sjödin som pratar om klimakteriebesvär...funderar på vad jag känner själv i min egen kropp...Och så stickar jag mig genom ett avsnitt om håravfall...i reklampauserna blir det fart på mig...jag dammsuger, slänger in tvätt i maskinen...viker annan tvätt framför en läkare som pratar om sömnapné. Jag skäms lite över att sitta ner så länge en vanlig arbetsdag men jag stålsätter mig...visst kan jag unna mig detta en enda gång...och jag viker ju faktiskt tvätt och stickar en hel tröjärm under tiden.

Sen kommer i alla fall det jag egentligen ville se...Åsa Axelsson. Hennes man är där också. Malou introducerar Åsa...och vi får reda på att hon blivit utbränd och varför. Och sen börjar Malou fråga. Det är snälla, trevliga frågor och samtalet flyter bra. Åsa och maken svara bra på alla frågor och ämnet är intressant. En forskare kommer och fyller på med mer information om arbete och downshifting.

Jag funderar lite ändå. Fast allt är trevligt och snällt. Jag är ju sån där...kan aldrig låta bli att fundera och vara lite motvalls.

Jag tänker lite på att den där frågan kommer, den som alla alltid frågar...ska du jobba sen? Och Åsa svarar att hon får se. Som man alltid gör förstås. Vad svarar man annars? Men jag tänker att på något sätt känns det lite konstigt att Åsa som just berättat att hon varit utbränd, haft nervskador, har fyra barn och dessutom drabbats av stor sorg...ska få den frågan. Frågan borde kanske ha varit om det är rimligt att en familj med fyra barn har två förvärvsarbeten. Är inte själva hemarbetet och ett förvärvsarbete mycket nog arbete?

Forskaren berör det lite...om att vi måste prata om definitionen av arbete. Men den frasen landar liksom bara på golvet. Annars kunde det vara intressant att prata om vad arbete är. Och för vem vi arbetar. Och varför. Och hur mycket.

Pensionen kommer upp. Det gör ju alltid det när man pratar om att kvinnor arbetar för lite. Och så är det ju. Pensionen tar stryk när man inte jobbar heltid, hela det vuxna livet. Aldrig pratar man om ifall det är rätt och riktigt att en mamma som fött och fostrat ett antal barn, gått ner i arbetstid för att få sig själv och familjen fungera, eller helt och hållet varit hemma för länge av samma anledning...ska straffas med en urusel pension. Vi pratar inte om att kvinnor (och män) kan få en pension, som dessutom ska skattas för, som ligger under vad som betraktas som existensminimum i andra länder. Det sjuka systemet är alltid normen...den ansvarige är individen...den som försöker klara av sitt eget liv.

Man pratar om välfärden...hur ska vi klara av den om fler hoppar av ekorrhjulet? Åsa visar siffror...sjukskrivningskostnaderna för 1 år är 80 miljarder. De allvarliga orden faller också platt till marken. 80 miljarder...för att så många är sjuka. Och i sammanhanget borde de 80-90 miljarderna förskolan kostar ha tagits upp. Samt kostnaderna för vabbet. Och kanske i förlängningen kostnaden för barn som mår dåligt, behöver hjälp av samhället, diagnosticeras med diverse diagnoser, kostnader för läkemedel av olika slag. Frågorna som dyker upp i mitt huvud är flera...är detta välfärd? Eller är det vansinne? Vore det inte billigare att mammor (eller pappor) som kände sig hugade fick ta hand om sina barn själva? Och vore det inte billigare om vi hade sambeskattning i kombination med ett högre grundavdrag? Detta skulle möjliggöra för människor som känner att de inte orkar eller vill heltidsförvärvsarbeta att gå ner i arbetstid eller kanske vara hemma helt och hållet i stället för att belasta samhället i form av sjukskrivningar, utredningar, åtgärder.

Och detta leder in på det forskaren endast vidrör...att många människor i Storbritannien och Australien går ner i arbetstid. Hon säger visserligen att vi i Sverige är smått unika som har heltidsarbete som norm. Men något som också kunde ha sagts är att i andra länder finns det fortfarande hemmafruar. De behöver alltså inte gå ner i tid eftersom de inte förvärvsarbetar. I Tyskland tex är ca 30 % av kvinnorna hemmafruar och av de som förvärvsarbetar arbetar många deltid. I många andra länder har man dessutom kortare arbetstid än här. I Danmark har de 35-timmarsvecka. I Storbritannien ingår lunchen i arbetstiden. I Norge likaså.

Malou frågar om hur barnen har reagerat på downshiftingen. Åsa svarar att det är klart att barn tycker om när föräldrarna mår bra och inte sitter och gråter. Jag själv tänker på en episod i Åsas bok...där hon hämtar sin dotter efter skolan. Och dottern vill inte ens ha med sig en kompis hem, vilket förstås är helt möjligt om man har en mamma som är hemma och slipper gå på fritids eller måste vara ensam hemma, utan vill gå hem och vara med sin mamma. Det är väl helt uppenbart för vem som helst att barn mår bra av att en förälder är hemma!! Hur kan det inte vara det!? Hur har vi blivit så galna att vi inte fattar det längre?

När man pratar föräldraskap eller familj har det blivit som något slags krig mellan man och kvinna. Åsas man tar upp det när han säger att det är märkligt att när en kvinna är hemma så blir det en backlash medan om det gäller en man så är det istället nästan positivt. Ämnet kommer tillbaka i slutet av samtalet när Åsas man får frågan om inte han också ska hoppa ur lite grand. Och han har också dragit ner på arbetstiden. På något sätt får jag känslan av att det måste vara lika. Om en mamma går ner i arbetstid är det inte ok förrän också pappan gör det. Om en mamma hoppar ur systemet borde pappan också vilja göra det. Men om man funderar lite mer noga på det...och det har jag ju gjort i och med att jag är hemma och min make jobbar heltid...så spiller kvinnans avhopp över på mannen. Mycket. En man som har en kvinna som är hemma gör automatiskt en slags downshifting i arbetstid. Om kvinnan inte är en riktig latmaja förstås. Om en i hushållet har tid att sköta om hemmet och barnen så avlastas ju den förvärvsarbetande parten förstås. Det totala arbetet som utförs inom familjen minskar. Mycket.

När jag tänker på hela diskussionen blir jag lite full i skratt. Det har blivit så konstigt alltsammans. Åsa och hennes make får sitta och liksom vara konstiga...märkliga...unika...det har blivit så underligt att en familj har mamman hemma och lever på en inkomst att man måste visa upp dem på tv och försiktigt prata om hela fenomenet. Om vi hade hoppat tillbaka bara 40-50 år i tiden hade detta inte varit något att prata om. Det var nämligen helt normalt att en familj tog hand som sig själv och att man fördelade sitt arbete kring familjen. Det räckte med en lön för att driva en familj och det ansågs normalt att en mamma var hemma och tog hand om hem och barn. Det ansågs vara ett arbete att göra det.  Nu anses det helt normalt att en familj klarar av både två heltidsarbeten och ett arbete hemma, oavsett hur stor familjen är eller hur små barnen är, eller hur föräldrarna mår, eller vad de arbetar med. Det anses normalt för en familj att inte ta hand om sina egna barn och sitt eget hem. Det anses normalt att en familj med barn ger de flesta av sina vakna timmar i samhällets och näringslivets tjänst och låter barnen tas om hand av främmande vuxna eller klara sig själva. Och det anses normalt att sköta allt hemarbete på kvällar och helger. Det anses helt i sin ordning att lägga otroliga mängder pengar på familjer och barn från samhällets sida...men inte om de vill ta hand om sig själva och sitt eget. Det tycker jag är onormalt.










2 kommentarer:

  1. Hann se lite på YouTube men blev avbruten av barnen, ska titta på det senare :) ville bara dela det från dagen efter - såg du det? Det är ju samma tema. Jag får titta mer noggrant senare som sagt, barnen kräver sitt just nu, men jag fick intrycket av att Malou var dåligt påläst, ointresserad, standardfrågor (som du själv skrev)... Vad skulle hända om alla gjorde som ni... Ja, då skulle nog världen vara en bättre plats! https://youtu.be/ATofqcGCdik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag såg inte det som gick dagen innan...ska göra det så fort jag får tid! Jag såg däremot det som gick dagen efter...Familjen Fri samt politiker som pratar. Familjen Fri - inspirerande. Politikerna - inte lika mycket så. Man pratar ofta om den här medelklasslyxen...vilket det ju är att kunna vara hemma mer. Men man tar aldrig upp vad som skulle krävas av vårt politiska system för att ge den "lyxen" så att alla kan få ge tid åt sin familj. Man kunde det förr - för inte så länge sen. Samhället gick inte under. Vilken ytterligare välfärd har vi fått sedan 60-talet? Jo, dagis och fritids och en hel massa mer skola. Behöver och vill vi ha all denna "välfärd"? Man pratar om att kvinnor har fått komma ut och bli ekonomiskt oberoende men glömmer bort att det faktiskt är andra kvinnor som möjliggör detta genom att hela sitt yrkesverksamma liv ägna sig åt hemmasysslor i offentlig verksamhet.

      Radera