torsdag 28 mars 2019

Den overkliga verkligheten



I Örebro jobbar man med demokrati i förskolan. Och man
kokar ihop en hel brygd av trevliga saker för barnen...det är Örebro stad,
demokrati, trygghet, frihet och barnens upplevelser. Man arbetar med tema
staden. Målet är att barnen ska lära känna sin stad genom många upplevelser och
känna trygghet och delaktighet. Barnskötaren som driver det här projektet vill
att barnet ska stå i centrum. De ska känna lust, glädje och meningsfullhet i
sin stad. Och då är demokrati viktigt. Var hittar man demokrati...jo, i
rådhuset förstås. Och rådhuset har blivit en central punkt för barnen.
Kommunstyrelsens ordförande har till och med blivit en viktig person för
barnen. Barnen har fått se sessionssalen. Ordföranden ser barnen som likvärdiga
samhällsmedborgare. En annan viktig figur för barnen är en pingvinstaty på
stan. Och tack vare den här pingvinen har man fått Arktis som fokusområde.
Innan man beger sig till staden förbereder man sig. På förskolan läser man om
barnens rättigheter och diskuterar olika begrepp..."trygghet" och
"frihet". Sen reser man iväg. Och efter det har man
samlingsreflektion och dokumentation. De som driver projektet vill att barnen
ska ha staden som en naturlig plats och att barnen får ta större plats i det
demokratiska samhället. Projektledaren säger att "det är dags att staden
gör plats för våra yngsta." Men man vill mer. Man vill att barnen ska få
ökad kontakt med politiker för att de ska få se hur barnens tankar och idéer
kan tas tillvara och komma till uttryck i staden. Barnen kan nämligen det där...de
vet så mycket bra som vårt samhälle kan växa av. En femåring sa "världen
handlar om att hjälpa varandra, tillsammans kan vi skapa en bättre värld."
Det är förmodligen mig det är fel på. Det måste väl vara så. Men det kryper i
mig. Röster ekar svagt i mitt medvetande...barn som politiska verktyg...DDR,
Nordkorea...en ständig indoktrinering med ord..."demokrati",
"solidaritet", "världen en bättre plats" För det är ju bara
ord, det här. När barnen var hemma hos mamma var staden en naturlig plats för
dem...de fick följa med mamma och handla på stan, gå på fik kanske, gå till
bibblan, hänga med till tandläkaren...eller vad nu mamsen tyckte om att göra
och behövde göra. Dagisbarn är förstås likvärdiga samhällsmedborgare...men kan
de verkligen vara med och påverka politiken? Räcker det med att släpa in dem i
en sessionssal för att få dem delaktiga, eller klippa till en halsduk till en
frusen metallpingvin? Om man verkligen tar barnen och deras behov på allvar
måste nog mer till...tycker barnen om att gå i förskola från 1 års ålder? Om de
fick välja...var skulle de vilja vara? Tycker de om att gå upp tidigt varje
morgon hela sin barndom? Tycker de om att tillbringa de flesta av sina vakna
timmar utan sin mamma, pappa och syskon? Hur vill barnen ha det? Ingen frågar.
Ingen svarar. Normen är i alla fall fastlagd. Det börjar i förskolan. Det är
nollpunkten och utgångspunkten...alfa och omega...därifrån orienterar vi oss
och låtsas fram en verklighet långt från verkligheten. Halleluja.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar