tisdag 5 mars 2019

Det man aldrig pratar om - om psykisk ohälsa

Tydligen är det så att den psykiska ohälsan bland barn ökar. Det har man skrivit om i många år nu. Varje år presenteras en ny rapport om att den återigen har ökat. Och så även i år alltså. Det verkar som om ca 10 % av alla barn och ungdomar har haft någon kontakt med BUP.

Man funderar på vad det här kan bero på.

SKL menar att om ungdomarna hade haft en bättre livsstil med bättre sömn, mat och motion hade köerna till BUP varit kortare. Ungdomarna har en livsstil som sliter på hjärnan helt enkelt. Så på något sätt måste samhället jobba med livsstilen och de val man gör kring hur man organiserar sitt liv.

Sen finns det andra tankar. I GP lyfte man att skolan stressar barnen. I skolan utsätts barnen för orimliga krav, molande stress och en plats där psykiskt och fysiskt våld hör till vardagen.

Samtidigt är skolan den bästa plattformen för att vända trenden med ungas psykiska ohälsa. Tyvärr finns det inte resurser att arbeta förebyggande. Och sen är det rätt svårt att förstå hur man rent konkret ska gå tillväga. Men en sak är klar. Man måste starta hälsoarbetet tidigt och sen ska hälsotänket genomsyra hela skolgången. Demokraterna, som har skrivit artikeln, har inte svaren men de vet att man bör involvera lärare, vårdnadshavare och elever. Det viktigaste är att ha kunskap. Barn och unga bör få kunskap och inre verktyg att navigera i vårt alltmer komplexa samhälle men också vad hjärnan och kroppen behöver för att må bra. Föräldrar och pedagoger ska med på tåget och så kan en enig vuxenvärld skapas som blir en trygghet för barn och ungdomar.

VLT funderar man också. Det handlar om att många unga har utmattningssymtom. Där menar man att skolan måste kunna erbjuda en tyst och lugn arbetsmiljö. Man måste ta itu med mobbing och övergrepp. Det måste helt enkelt få kosta att förebygga stresskador som annars kan bli livslånga!

I Aftonbladet kan man läsa om att utskrivningen av hormonet melatonin har ökat drastiskt bland barn i åldrarna 0-17 år.  Det är också så att runt hälften av de barn som får melatonin har minst en psykisk diagnos. Det rör sig om autism, depression, ångest och framför allt om adhd.

Ja, så är det också på det viset att 90-talisterna dominerar landets psykakuter. Detta är något som här helt nytt. Att det är unga vuxna som mår sämst alltså. 90-talisterna söker också hjälp för mer diffusa symptom. Det handlar om kris, ångest, panik och "kaoset i sig". En chefsläkare inom psykiatri menar att det finns tre förklaringar: otrygghet, stress och höga krav på att livet ska vara lyckligt. Det politiska läget påverkar förmodligen också de unga. De är präglats på 11 september-dåden i USA och konfliktnivån i samhället är hög och hoten verkar vara många: jihadism, klimatkatastrof, finanskriser, välfärdskollaps. Så, ja, det är inte konstigt att de unga känner stress.

Ja, inte vet jag. Det är klart att det inte finns något enkelt svar. Och det är förmodligen (tror jag) så att ihärdigt datoranvändande och ett ständigt uppkopplat tillstånd stör sömnen och detta är förstås dåligt för de som är med om det. Och skolan, jo, den är nog stressande så att det förslår...höga ljudnivåer, allmänt spring, stökiga barn och mycket otydliga och stora krav från lärarnas sida...för att inte tala om betygssystemet. I en av artiklarna talades det om att vuxenvärlden ska skapa en trygg enhet för barn och ungdomar. Och då menar man förstås i samhällets regi, inom institutionerna. Alltså att skolan ska jobba med den psykiska hälsan och få med föräldrarna på sitt tåg. Och där finns något tänker jag...fast på ett helt annat sätt...jag tänker på det vi aldrig pratar om...det faktum att barn och unga faktiskt fostras utanför hemmen, av utomstående människor, i institutionsmiljö. 90-talisterna är den första generationen som varit med om detta på riktigt. Kanske är det helt enkelt som så att när barn blir berövade sin mamma i unga år, får vara med om att fraktas fram och tillbaka varenda vardag, får spendera timme efter timme av sin vakna tid, varje vardag, i många många år innan de ens har börjat skolan...så sätter det spår. Kanske finns det ingen trygg vuxenvärld som omfamnar barnen, som är en botten, något att ta avstamp från...och då blir man vilsen, mår dåligt, känner sig otrygg. Men det skulle vara för svårt att prata om. Och omöjligt att göra något åt. Så det är bättre att prata om att skolan ska få ungarna att stänga av datorerna (och samtidigt vräka ut sin digitalisering över dem) tidigare, gå ut och motionera (ensamma när mamma och pappa är på jobbet) samt äta nyttigare mat (skolmat samt den mat föräldrarna orkar sno ihop efter avslutat vardagligt värv). Lycka till. Vi får se hur det går.


2 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag hittade till din blogg för några dagar sen och sitter nu och läser vad du skrivit. Du är så mitt i prick i allt du skriver.
    Jag blev så stärkt när jag förstod att du fortsätter att vara hemmaförälder trots att ert yngsta barn börjat i skolan. Jag har hela tiden känt att jag också vill fortsätta vara hemma även när alla våra fem barn börjat skolan, och när jag läser om dig så får jag mod att ”våga”. För det är lite så jag känner... vad ska man säga till alla som hela tiden ifrågasätter varför våra barn inte går på förskola och fritids.
    Tusen tack för det du skriver! Det ger mig mod att våga stå upp för det som mitt och min mans hjärtan säger!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Vad roligt att du hittat hit och gillar det jag skriver! Och vad roligt att fler än jag har lust att vara hemma även om barnen går i skolan! TYcker också att det har varit svårt att stå för det utåt...har känt mig konstig och udda men jag beslöt mig ändå för att det var det rätta för mig och hela familjen. Du skriver att du blir ifrågasatt...det är så trist...och så märkligt att det blivit konstigt att ta ansvar för sina barn och sin familj. Jag har med åren blivit mer "modig" och vågar säga mer öppet att jag faktiskt är hemmafru och trivs med det. Inte så att jag går runt och säger det men om jag får frågan om vad jag jobbar med. Och det intressanta är att nästan alla som frågat reagerar helt annorlunda än vad jag trodde...de säger oftast att "vad härligt" eller "ja, om man bara hade råd...då skulle jag också vilja vara hemma." Kanske är vi många, många fler som går och drömmer om att kunna vara hemma och ta hand om familjen och hushållet.

      Radera