söndag 30 november 2014

Första advent!

Lagom till första advent knåpade småbarnen ihop varsin egen adventsljusstake av papper. Tanken var sen att vi skulle sätta en gul papperslåga för varje söndag. Inget kort blev det på det men nu finns i alla fall en låga på ljus nummer 1!
Jag klippte delar till 3-åringen och 8-åringen klippte själv. Stjärnorna och svamparna försökte han klippa men blev inte nöjd så han fick av mig. Prickarna till svamparna kommer från en hålslagsapparat. När allt var klippt klistrade barnen fast sina delar. 8-åringen fixar det förstås själv och 3-åringen fick lite hjälp med att styra rätt så allt hamnade där det skulle.

Brownietårta med hallonmousse

I helgen lyxade vi till det med en brownietårta med hallonmousse. Uppskattat av stora och små i huset.
Gör först browniebotten:
Smält 120 g mörk choklad tillsammans med 100 g smör. Jag brukar göra det i mikron. Det funkar fint. Rör ner 2,5 dl socker och 2 ägg tills det blir slätt och fint. Tillsätt 1,5 msk vaniljsocker, 0,5 tsk salt och 1,5 dl vetemjöl. Bred ut smeten i en springform med bakplåtspapper i botten. Grädda i ca 25 min i 200 graders värme.
 
Gör under tiden hallonmoussen:
Mixa 250 g hallon och koka upp den tillsammans med 1 dl syltsocker. Man ska egentligen sila bort hallonkärnorna men det brukar jag strunta i eftersom de också blir lite mixade och inte stör något. Rör ner 2 tsk vaniljsocker. Låt svalna. Vispa 3 dl grädde och blanda med hallonsåsen.
 
Bred ut moussen på tårtbotten och låt stå i minst 3 timmar, helst över natten.
 
Spritsa över grädde. Om det finns färska hallon är det både gott och fint att dekorera med såna!
 

onsdag 26 november 2014

På gränsen till vinter!

I går morse var världen full av silver när vi vaknade och silvret fick vara kvar hela dagen. Jag har bävat lite för vintern men det klack till i mig lite av lycka när jag såg allt det vackra. Nu blir det ju inte vinter på en gång utan det ska vackla lite fram och tillbaka ett tag först men...Barnen blev också glada. 8-åringen gladde sig åt att äntligen få ta på sina termobyxor som han längtat efter ett tag nu eftersom han tycker att de är så fina. 3-åringen tänkte ta fram sina skridskor men blev inte besviken när det inte blev så utan nöjde sig med att halka runt på sina fötter senare under dagen när vi gick ut och tittade hur det såg ut på riktigt.
Det är så skönt att kunna få hem barnen efter skolan. Tiden går så fort och barnen är små bara ett litet tag. De stora barnen vill gå in direkt när de kommer hem från skolan men ännu ett litet tag vill vår 8-åring vara ute och leka. Det tycker lillebror är toppen. Jag tycker att det är roligt att jag får vara med och se vad de håller på med, höra deras samtal lite på avstånd, vara med lite på ett hörn i bland...Det är mysigt och jag är glad över att jag får den här tiden med barnen. Det är skönt för mig själv också att vara utomhus i dagsljus och dessutom tillsammans med mina barn! I går gick vi upp i skogen en stund. Barnen klättrade på stenar och letade efter arkeologiska fynd i en gammal husgrund. Jag hittade några nedrasade grangrenar som jag klippte kvistar från för att ha i en kruka utomhus. Lite lingonris fick också följa med hem och hamnade i en blomlåda tillsammans med lite köpt ljung.
 Det var så skönt ute att vi inte hade lust att gå in på ett bra tag. Efter skogsturen var vi i trädgården en stund. Vi beundrade alla frostiga blad och studerade hur allt såg ut och efter frosten. Hur vissa saker blivit vackrare och andra bara sjunkit ihop av kylan.
 Sen var det dags att jobba lite. Under november månad har vi gjort det sista i trädgården. Vi har dragit upp det sista ogräset, kupat runt rosorna och lagt på granris, tagit in blomsterstöd...Bara en sak var kvar att göra, att vända jorden i trädgårdslandet. Det har jag fått lära mig ska göras när jorden frusit till lite. Så igår var det dags. Tidigare hade vi strött ut de nedrasade löven från våra äppelträd och de vändes alltså med ner i jorden. Barnen var med och grävde, förvånansvärt länge också. Det dök upp intressanta saker att titta på. Maskarna som kom upp till ytan grävdes ner igen så att de inte skulle frysa. Vi talade lite om vad maskar gör och var de trivs bäst. Vi talade om när vi ska plantera något igen och 3-åringen mindes det mesta. Var morötterna hade varit, att jordgubbarna var så goda...Gradvis förvandlades arbetet till en lek. En bobbybil kördes fram och parkerades bredvid trädgårdslandet. Den lastades full med jord (ja, han fick göra så - det går att häva tillbaka jorden) och den skulle köra till något bygge verkade det som. Pratet blev mer sparsamt och 3-åringen gick djupare in i sin lek. Det är fantastiskt att det funkar så. Att samvaron med allt prat plötsligt glider över i en annan verklighet för 3-åringen. Hans inre värld aktiveras av våra gemensamma sysslor och sedan fortsätter han på egen hand. Det är fint att se och också skönt för mig. Jag kan gå in i min inre värld. Tänka och fundera på annat när jag vände jorden. En fin samvaro fast vi var och en är i vår egen värld alldeles bredvid varandra.

 

söndag 23 november 2014

Chokladmuffins och lek med ficklampor!

En av sönerna gjorde chokladcupcakes till eftermiddagskaffet. Receptet hittade han på Leilas hemsida. De blev riktigt smaskiga och fina också tycker jag.
 De små barnen gav sig ut i trädgården tillsammans med en liten kompis efter kaffet. De hade ficklampor med sig ut och det var så roligt att smyga runt i mörkret.

fredag 21 november 2014

Det kanske är dags att börja prata om när och hur föräldrar ska fostra sina barn!

Då var det dags igen! En ny artikel där man kan läsa om att föräldrarna måste fostra sina barn!  vaga-bestraffa-barnen-for-deras-egen-skull Barnen uppför sig inte i skolan och det är föräldrarnas fel! Lärarna ska inte behöva fostra barn. De ska ägna sig åt undervisning. Föräldrarna ska fostra!

Precis som jag skrivit förut tycker jag också att föräldrarna ska fostra barnen! Självklart! Men varför ställer ingen någonsin frågan om NÄR och HUR fostran ska gå till. Vad är fostran förresten? Just den här artikeln och en massa andra också verkar vara inne på att man kan separera fostran från andra aktiviteter. Det tror jag inte på. Fostran pågår hela tiden. Varje vaken minut av barnets (och den vuxnes med för den delen) pågår fostran. Jag tycker fostran är ett märkligt ord egentligen. Man är tillsammans och då uppstår ständigt situationer där man inte vill göra riktigt likadant. Det uppstår bråk och konflikter. Någon blir ledsen och behöver tröst. Någon är dum mot någon och något måste ställas tillrätta. Alla besvärligheter som inträffar i livet är hoptvinnade med själva närvaron - invävda i det harmoniska normaltillståndet. Fostran eller vad man ska säga sker liksom hela tiden.

Fostran kan inte ske utan närvaro. Och om barnet inte är helt isolerat så ingår det ju i en närvaro nästan hela sin vakna tid. Ju mindre barnet är desto mer ingår det i en närvaro tillsammans med andra personer eftersom små barn inte kan vara ensamma. Den närvaron kommer förmodligen att prägla barnet, i den närvaron kommer fostran ske. Om föräldrarna inte ingår i den närvaron mer än några få timmar om dagen då kan inte föräldrarna fostra barnen. För fostran kommer ur närvaro. Om barnet är i förskolan många timmar om dagen, förmodligen fler vakna timmar än hemma - då är det där fostran sker. Om barnet är i skolan och därefter fritids många timmar om dagen, kanske fler vakna timmar där än hemma - då är det där fostran kommer att ske. De som är tillsammans med barnen kommer per automatik att fostra dem. Det finns liksom inget annat sätt.

Därför är såna här artiklar som alla gillar så mycket rent ut sagt korkade. Föräldrar ska fostra barnen, något annat är också korkat. Det är väl klart att de som har bestämt sig för att skaffa barn till den här världen ska och bör ta hand om sin avkomma!? Vem skulle göra det annars? Och varför skulle någon annan göra det i stället? Jo, i Sverige är svaret enkelt. Staten ska ta hand om barnen därför att barnens föräldrar ska kunna jobba och bli jämlika och förverkliga sig själva och göra mer meningsfulla saker än att ta hand om barn (egna alltså) och öka landets bnp, tjäna in pensionspoäng och allt det där andra. Men staten kan inte fostra barn. Staten är ingen person nämligen. Det blir då förskollärare, lärare och fritidspedagoger som fostrar barnen. Eller ska fostra barnen. Problemen är flera. Förskollärare är inte barnens föräldrar. De kan kanske få någon slags anknytning med varandra men relationen är ändå märklig. Relationen är nämligen villkorad. Den ska vara i max 5 år för att sedan brytas. Ofta bryts den tidigare i och med att man ofta byter barngrupp när man fyllt 3. Då är det dags för andra vuxna personer. Relationen är också underlig i och med att den vuxne och barnet bara ses på den här institutionen, deras "riktiga" liv pågår någon annanstans och de vet inget om varandras andra verkligheter. Sen är det flera olika vuxna som kommer och går, de är sjuka (förskollärare är den sjukaste yrkesgruppen i Sverige) och då kommer vikarier. Och slutligen är det få vuxna och många barn. De vuxna kan omöjligt hinna ge barnen den närvaro som barn behöver och skulle ha fått om de varit hemma hos en förälder. Men fortfarande ingår barnen i ett sammanhang - och i alla sammanhang sker fostran. Barnen är mest tillsammans med andra jämnåriga barn och det är i den gruppen fostran kommer att ske. Barn fostras alltså av andra barn till största delen.

Och nu kommer vi fram till problemet som alla de här artiklarna tar upp. Att barn inte sköter sig i skolan. Men tänk om barnen inte har intresse av att sköta sig? De kanske struntar i om de får en tillsägelse eller blir utskällda. Det kanske inte är det som är viktigt för dem. Kanske är kompisarna viktigare? Om det funkar så som jag skrivit ovan och som Gordon Neufeldt skriver om i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv då spelar det ingen roll vad lärare och föräldrar tycker om sina barns uppförande. Det som spelar roll är att uppfattas rätt av kompisarna. För att bli mottaglig för fostran måste man vara anknuten. Om föräldrarna är frånvarande de flesta av barnets vakna timmar från ca 1 års ålder kan det kanske bli lite svårt med anknytningen.

Så, om vi ska hävda att föräldrarna ska fostra barnen och att det är de som har ansvar för att barnen lär sig att uppföra sig, respektera vuxenvärlden och lär sig att anpassa sig efter olika situationer då får vi nog börja prata om HUR och NÄR föräldrarna ska kunna fostra sina barn. Och om vi föräldrar är intresserade av att fostra våra barn ska vi nog börja kräva tillbaka rätten att få göra just det.

tisdag 18 november 2014

Om att rätta språkövningar

Jag har de senaste veckorna blivit varse en ny metod inom språkundervisningen (och även inom matematiken förhållandevis ofta). Grammatikundervisning med tillhörande övningar verkar ha blivit något som inte längre är helt självklart hur det ska gå till. Jag funderar på hur det gick till när jag själv gick i skolan. Jag minns bestämt att när vi skulle lära oss ett nytt moment eller repetera något som var svårt eller gå vidare och fördjupa något vi redan gjort så stod läraren framme vid tavlan och förklarade och skrev ner hur det fungerade. Sedan pratade vi om det en stund. Läraren ställde frågor och elever fick räcka upp handen och svara. På så sätt skapade man en förförståelse. På gymnasiet kompletterades lärarens förklaringar av grammatikboken. Vi fick läxa på den paragraf som gåtts igenom, Vi skulle kunna vissa saker utantill. Vi skulle kunna exempelmeningarna. Vi fick göra uppgifter som lät oss träna på den aktuella grammatiken. Uppgifterna rättades ofta på så sätt att vi gick fram till tavlan, några elever i taget och skrev ner våra meningar. Sedan gick läraren igenom så alla fick de rätta svaren.  Slutligen kontrollerades det att eleverna hade lärt sig något vid de återkommande prov som gavs. I högstadiet rörde det sig om ca 3 prov per termin där både ord, specifika grammatiska moment och lite översättning testades. I gymnasiet hade vi 2 aulaskrivningar varje termin där man fick visa vad man hade lärt sig, bli medveten om sin språkliga förmåga. Jag inbillar mig att läraren fick gott om information om huruvida undervisningen och övningarna har givit resultat. Läraren får signaler om hur den ska gå vidare helt enkelt och kan finslipa sin undervisning så att den blir så effektiv som möjligt.

Hur är det nu då? Jag vet bara hur det ligger till på två skolor och med ett antal lärare så jag kan inte uttala mig om hur det ser ut i resten av landet. Men det jag har noterat är intressant och jag tror inte att det är unikt för mina barns skolor. Så här går det till:

Eleverna får läsa om grammatiska moment i läroböcker eller på lösblad. De får själva försöka förstå hur det hänger ihop. Ibland får de välja vilket moment de vill jobba med. De kan gå och hämta papper på katedern.

När de har läst färdigt får de göra övningar på egen hand och när det är färdigt får de hämta facit och rätta det de gjort. Sen är det klart. Ingen genomgång, ingen diskussion, inga läxor, inga förhör, inget litet prov...

Jag fattar ingenting! Hur kan man göra så här? Hur tänker läraren? Vilken är den pedagogiska idén? Hur vet läraren om eleverna förstår eller inte? Jag blir så ledsen när jag tänker på det här. Det är våra barns tid, utveckling, framtidsutsikter de spelar med. Jag blir arg också! När jag tänker på det får jag hjärtklappning nästan. Jag skulle vilja att folk fick reda på hur det kan gå till och att någon skulle reagera, göra något! Det är våra skattepengar som används till undervisningen. Det är våra barn som utsätts för den. Det är våra barns liv som rinner förbi. Det vore bättre om eleverna fick gå hem och läsa och träna hemma istället. Varför ska de sitta i skolan och göra sånt här för? Varför ska man ha en lärare anställd till sånt här! Vem som helst skulle kunna sitta där vid katedern, en vaktmästare, en matpersonal eller en lokalvårdare...Om den vuxne i klassrummet inte tänker undervisa har den ju gjort sig helt överflödig.

Jag märker att föräldrar är rädda för att tala om sånt här. Det är så känsligt. Det kan slå tillbaka på ens egna barn och straffa sig i låga betyg tror jag att många tänker. Det är synd att vi föräldrar inte pratar mer om det vi ser, eller inte ser, och talar om vad vi tycker...Skolan är en sluten värld och så länge den är det kommer inget att förändras.

Hur ser det ut på era barns skolor? Är ni nöjda med undervisningen som ges? Vet ni tillräckligt mycket om vad era barn lär sig?

söndag 16 november 2014

Kladdkaka med jordnötter och chokladtopping

Vi testade en ny kladdkaka i helgen. Den var god men trots att jag valde den långa gräddningstiden var den i kladdigaste laget så nästa gång ökar jag på med ca 5 min extra. Här är receptet vi testade: http://mittkok.expressen.se/recept/crunchy-kladdkaka-med-jordnotter-och-mjolkchoklad/

onsdag 12 november 2014

Schweiziskt bondbröd!

Idag har vi provat ett nytt recept - schweiziskt bondbröd. Det var lättbakat och jättegott tyckte vi alla!
 
2 bröd:
Deg 1:
50 g jäst
3 dl ljummet vatten
6 dl rågsikt
 
Blanda jäst och vatten och tillsätt mjölet. Jäs i 1 timme.
 
Deg 2:
2 dl ljummet vatten
2 msk olja
1,5 tsk salt
6-8 dl vetemjöl special
 
Blanda ner i deg två. Arbeta kraftigt. Jäs 1 timme.
 
Knåda lätt och dela degen i 2 delar. Forma till runda bröd.
Jäs i 30 min.
Skåra och pensla med vatten. Strö över rågsikt.
Grädda i nedre delen av ugnen i 200 grader i ca 30 min.
 
Det är så mysigt när barnen kommer hem från skolan. Vi brukar vänta in varandra och fika tillsammans. Idag blev det te och det nybakade brödet med pastrami eller ost på. Turkisk yoghurt och mandariner fanns också för de som ville ha. Vi pratade om det som hänt under dagen. Det är roligt för mig att höra vad barnen har för sig och också för syskonen att få reda på vad alla andra gjort. När vi pratat om ditt och datt en stund passade jag på att prata lite modala hjälpverb igen. http://hemmahosfrug.blogspot.se/2014/11/lite-ledsen-och-modala-hjalpverb.html Jag kollade så att den äldste visste hur de fungerade och det gjorde han glädjande nog. 12-åringen visste inte riktigt hur man skulle göra men blev lite insatt nu och så bestämde vi oss för att han skulle jobba lite med det på lördag förmiddag. 10-åringen lyssnade intresserat och försökte översätta de delar av meningarna som han klarade av. Det är roligt att prata språk och annat tillsammans. Jag märker hur barnen blir mer och mer intresserade och det är sällan de protesterar eller säger att det är tråkigt.

tisdag 11 november 2014

Skolstart!

Jag och 3,5-åringen är på biblioteket. Det är lite folk där. Mest äldre personer som läser tidningar. I ett angränsande rum sitter ett gäng mammor med pyttesmå barn i famnarna. Det verkar röra sig om en sån där föräldrakurs. En skolklass är på biblioteket också. Barnen verkar vara ganska unga, kanske en förskoleklass, eller en 1:a. Några andra barn ser vi inte till. Det är bara mitt barn som är där i egenskap av "privatperson" - alltså ett fritt barn som inte deltar i någon verksamhet. Vi har det mysigt i alla fall. Vi väljer ut några böcker vi vill låna hem, några barnböcker, en receptbok och en bok om hjärnans utveckling. Sen lägger vi lite pussel och besöker kojan för barn där det finns utklädningskläder.
 En bibliotekarie kommer och frågar om lillen vill ha ett glas saft med ett sugrör i. Det blev ett över när skolbarnen fick saft och frukt. Sonen blir jätteglad och säger tack och börjar dricka. Vi sitter vid ett bord och när saften är urdrucken börjar han titta lite själv i en bok med fina bilder i. Själv hittar jag en tidning i en hylla för föräldrar. Det är Föräldrar och Barn. Det var längesen jag läste såna tidningar så det känns lite mysigt att bläddra och titta på fina barnkläder, prylar för hem och barn...Tidningen är från i somras, innan valet och innan skolstarten. Ett helt avsnitt ägnas åt de olika partiernas syn på föräldraledighet och barn. Intressant att läsa även om valet är över sen länge och jag redan vet vad de olika partierna tycker. Sen kommer ett avsnitt om skolstarten. Jag hajar till lite och tittar flera gånger. Det här är vad jag såg:
En liten pojke klädd i "gubbiga" kläder. Han ska tydligen börja skolan! Själv ser jag en bäbis. Kan han ens gå? Ska den lilla börja skolan!? Och är det dags för en nystart när man är så här liten? Man har ju just startat sitt liv. Kan man inte få fortsätta på samma spår ett tag till?
 
Sen kommer texter om att börja i förskolan. Tips och råd. Ett avsnitt handlar om  huruvida alla barn passar i förskolan:
Är det här verkligen sant? Passar vissa småbarn i stora barngrupper? Och andra inte? Vet vi hur barnen reagerar egentligen, innerst inne? Är det bara reaktionen som skiljer, eller är det känslorna i barnet också? Vem vet? Och är det rätt att bara de som tror att deras barn trivs i stora barngrupper får ekonomisk stöttning (förskolesubventioner) medan de som har barn som inte trivs inte får något?
 
Sen kommer ett avsnitt om avsked och bakslag:

Vilka råd!! Ska man strunta i ett barn som gråter hysteriskt? Kan det vara bra för barnet? Vad händer när barnet utsätts för detta? Tvingar vi barnet att resignera, inse att hur jag än gråter så hjälper det inte. Mamma kommer inte. Pappa kommer inte. Det är naturligt med bakslag. Men det är inga problem om man bara håller fast vid rutinerna. Men tänk om bakslaget är barnets sätt att visa föräldern att det här är inte bra för mig? Barnets sätt att ge föräldrarna en andra chans att förstå hur barnet känner inför separationen. Jag blir ledsen och rädd när jag tänker på att hysteriskt gråtande barn, barn som inte vill bli lämnade, barn som på alla sätt visar vad de vill men inte blir lyssnade på har blivit normalt, naturligt, en del av barndomen...En käck nystart, skolstart! 

 
 
 

 

 

 

 

 
 
 
 
 

 
 
 
 
 

måndag 10 november 2014

Lite ledsen och modala hjälpverb!

Skolan gör mig ledsen ofta. Arg och ledsen och frustrerad känner jag mig ofta när mina högstadiebarn och deras vänner berättar om hur det kan gå till i skolan. Det är så mycket som upprör. Här är saker som upprört mig de senaste dagarna:

- att barnen tittar på film många lektioner i sträck och att läraren då bara sitter och väntar.
- att barnen läser romaner på lektionstid - hela lektioner, många lektioner i sträck.
- att barnen får rätta sina egna saker i tex engelska. Hur kan då läraren veta om alla förstår?
- att barnen får välja om de vill jobba med grammatik på egen hand i en liten grupp eller sitta och prata i grupp. Varför inte göra både och? lett av läraren?
- att lärarna inte skickar hem prov så att barnet får visa hur det går för oss föräldrar. Så att vi får se med egna ögon hur det har gått. Så att barnet får vara stolt eller få hjälp med stöttning om det behövs. Så att vi hemma ser vilken nivå, vad som kollas.
- Att lärare man skriver till inte svarar på mejl.

Jag försöker skaka av mig. Tänka att vi får försöka klara oss själva. Tänka att om bara barnen förstår att kunskap är viktigt och att jag kan ge dem så mycket jag kan hemma...då kanske det går bra ändå. Men jag blir ändå ledsen. Det känns märkligt att gå så många timmar, år i skolan och så blir det inte riktigt bra, man slösar tid...tänk om vi kunde få den där tiden...vi skulle kunna göra mer...eller ännu bättre...om skolan vore bra - det skulle vara härligt!

Vi får jobba vidare helt enkelt. Jag försöker undervisa barnen i grammatik i både svenska, engelska och tyska och se till så att de övar på de olika momenten. I fredags var det dags för modala hjälpverb i engelska. Det är intressant i och med att de funkar annorlunda än i svenskan. 14-åringen blev ganska intresserad och vi hade ett fint samtal där vi jämförde hur det funkar och sedan fick han översätta några meningar. Varje gång vi gör något passar jag på att låta honom böja de starka verb som dyker upp i grammatikparagrafernas exempelmeningar samt i de översättningsmeningar vi gör.

Jag började med att ställa några frågor:

Vad heter på engelska:
1. Jag kan läsa.
2. Jag kunde läsa.

Lätt som en plätt men sen:

3. Jag har kunnat läsa.
4. Jag hade kunnat läsa.
5. Jag kommer att kunna läsa.

Inte lika lätt eftersom de modala hjälpverben inte kan böjas annat än i presens och imperfekt. Man får skriva om istället. 14-åringen förstod att man skulle hitta på ett annat sätt att få fram betydelsen men behövde lite hjälp med att komma på det.

I have been able to read.
I had been able to read.
I will be able to read.

Vi pratade vidare om att man skriva om på andra sätt beroende på vad man vill få fram, will be permitted to, will be allowed to, have had to... osv.

Sen fick han översätta på egen hand och så kollade vi igenom meningarna efteråt och diskuterade de svårigheter som dök upp.

1. Kan du betala biljetterna?
2. I kunde inte hitta nycklarna.
3. Det är nödvändigt att kunna läsa.
4. VI har inte kunnat sova i de här sängarna.
5. Planet har inte kunnat lyfta.
6. Om du sätter dig, kan de andra se bättre.
7. I det här vädret kan planet antagligen inte starta.
8. Han behöver glasögon för att kunna läsa.
9. Gästerna hade inte kunnat komma.
10. Fred kan inte klippa gräsmattan i morgon.
11. Jag måste kunna arbeta nästa vecka.
12. Jag trodde att du skulle kunna hjälpa mig.



torsdag 6 november 2014

Börja snacka skuld!

Alla de där artiklarna och fb-inläggen och bloggposterna där föräldrar ges skulden för skolans dåliga resultat gör mig så trött. Jag känner bara att jag har lust att kräkas en smula. Hur i hela helvete kan det vara föräldrarnas fel att barnen misslyckas i skolan, eller att det är stökigt i skolan. Om jag fattar alla dessa artiklar rätt så ligger det till så här:

1. Föräldrarna har inte fostrat sina barn. Därför kan de inte uppföra sig. De stimmar och bråkar och skriker könsord och är allmänt otrevliga.

2. Föräldrar lägger sig i lärarnas jobb. De har synpunkter på undervisning och på betyg och allt möjligt annat.

3. Föräldrar pratar skit om skolan och ser därmed till att barnen tappar respekten för lärare och skolverksamhet.

4. Förresten är det en myt att det går dåligt för svensk skola. PISA och andra tester visar inte hela sanningen i alla fall. Man mäter inte rätt saker. Egentligen är allt bra. Och om det är något fel så är det i alla fall inte på lärare, rektorer, skolan i största allmänhet. Det är då barnens och i förlängningen föräldrarnas fel.

Jaha!? Vad ska vi säga om detta då!! Om det här nu är sant då måste man väl gå till botten med det. Börja nysta i orsaker och konsekvenser och komma med förslag på lösningar.

1. Föräldrarna har inte fostrat sina barn ordentligt. Visst, vi säger det. Men VARFÖR har inte föräldrarna fostrat barnen? Är föräldrarna kassa? Varför är de kassa? Vad gör man åt det? När ska föräldrarna fostra barnen? På heltid i ett år och sen ett par timmar om dan på vardagarna - gärna lite inklämt mellan handlingen och matlagningen och frakten till och från förskola, skola, aktiviteter...eller vid nattandet kanske? Kanske borde vi prata om att föräldrar måste ha tid, riktig fysisk tid, att fostra sina barn. Där barnen är mest, där kommer fostran ske. Är barnen på förskolan från 1 år på heltid är det förskolan som ska fostra barnen. Är barnen i skola och på fritids hela långa dagen - då är det där fostran ska ske. Om lärarna har något problem med det ska de börja ifrågasätta samhällssystemet vi har - det som separerar föräldrar och barn från 1 års ålder och hela vägen upp till barnen flyttar hemifrån. Vill vi föräldrar fostra våra barn på egen hand ska vi börja prata om det - kräva rätten att ta hand om våra egna barn så att de blir väluppfostrade skolbarn så småningom - barn som tillsammans med nära vuxna lärt sig hur man är när man är vuxen.

2. Det har rapporterats att de föräldrar som lägger sig i mest har rätt hög utbildning. Det går bättre för deras barn än för föräldrar som inte lägger sig i lika mycket. Då är det väl bra att föräldrar lägger sig i då?! Vill inte lärarna att det ska gå bra för barnen? Är det inte bra att föräldrar vill att deras barn ska få bra undervisning, rättvisa betyg? Om lärarna gör sitt jobb ordentligt då tappar nog många föräldrar lusten att lägga sig i! Det är inte kul att lägga sig i egentligen - men om man känner oro över att ens barn inte får lära sig det de borde då blir man orolig och då är det en naturlig följd att man lägger sig i. Om föräldrar får insyn i det som händer i skolan - genom så enkla saker som att prov rättas i tid, lämnas tillbaka till eleverna rättade och skickas hem så att föräldrar kan se hur det går för barnet, eller att skriftliga arbeten läses igenom av läraren, kommenteras och bedöms, genom att arbeten och prov gås igenom så att eleverna lär sig något av det de gör, genom att skolarbetet resulterar i något som går att ta på, en uppsats, en bok som arbetats igenom, om man ser att barnet lär sig stava, lär sig nya ord, lär sig böja starka verb, lär sig arbeta med texter, skriva allt bättre uppsatser... då blir man som förälder lite lugnare. Man kan se att barnet går framåt och lär sig nytt. Om inte ---då blir man orolig och undrar och ...lägger sig i.

3. Pratar föräldrar skit om skolan? Vilka gör det? Och vad exakt är det de säger? Det vore kul att få reda på. Kanske borde man göra någon form av undersökning. Försöka kartlägga föräldrarnas missnöje! Kanske finns det något att hämta här? Om det är skitprat om lärares personlighet, uteseende och sånt ovidkommande är det ju fördjävligt. men om det är skitprat om kvaliteten på undervisningen och innehållet - då är det en annan sak. Kanske ligger det något i det?

4. Om det är en myt att det går dåligt för svensk skola då är ju allt bra! Då borde det gå bra i PISA och andra undersökningar. Och om det är proven det är fel på då kan vi väl sluta att delta!? Så får vi bort det orosmomentet. Och om det är lögn att läsförståelse och matematikkunskaper har gått ner då är ju allt bra. Vad är det vi snackar om?

Jo, det var ju det där med föräldrarna förstås. Det är ju deras fel att barnen inte klarar av skolan så bra som de borde. Men då får vi väl lösa det då. Kanske är det bäst om vi avvecklar föräldraskapet. Det är ju inte så mycket kvar att ta bort ändå. Ta ungarna från början och fostra dem av proffs på institutioner som inte lägger sig i, inte har några synpunkter...då blir det nog bra. Not! Att lägga sig i är sunt! Det är ett tecken på att man bryr sig. När vi slutar lägga oss i våra barns liv då är det nog något som har gått helt på tok! Sätt igång och lös skolans problem istället. Utbilda lärare som kan något. Börja tala om innehåll i undervisningen. VAD ska barnen lära sig? Snitsiga pedagogiska metoder är nog bra men utan innehåll står man sig slätt. OCH framför allt - låt föräldrar vara ansvariga för sina barn på riktigt. Då kan vi börja skylla på föräldrar. De som har valt att uppfostra sina barn själva har då gjort ett medvetet val och de som hellre har lagt ut uppgiften på entreprenad har  gjort sitt val - med öppna ögon, av egen fri vilja! Då kan vi börja snacka skuld!

måndag 3 november 2014

Förvirring!

Det där med jämställdhet och föräldraskap och hur man ska dela... och närhet med både mamma och pappa är något som lätt verkar leda till förvirring och frustration.  Det är krångligt att ha barn. Känslor och tankar säger så olika saker och vad är "rätt"? Läser man runt på olika sajter för föräldrar förstår man att det är ganska förvirrat. Här är några frågor som gjorde mig både förbryllad och sorgsen.

En mamma är bekymmersam eftersom hennes lilla bäbis vill ligga nära henne på nätterna. Hon funderar på om hon ska flytta över barnet i sömnen till pappan. Så att han också får känna närheten till barnet.

Många mammor uttrycker att de känner sig så ledsna och uppjagade av att höra sina små bäbisar skrika och gråta när papporna ska natta dem. Men pappan måste ju få natta, eller? Det är viktigt att barnet får närhet med båda. Att pappan också får uppleva närheten.

En mamma är bekymrad över att hon mår dåligt när hon är ifrån sin 10-månaders bäbis. Hon känner så starkt att hon vill vara tillsammans med barnet hela tiden. Men pappan måste ju få vara ensam med barnet. Han måste få känna närheten. Många förstår hur hon tänker och känner likadant. Några föreslår att hon ska prata med BVC för att reda ut sina känslor, lära sig att separera från barnet.

Jag förundrar mig och blir lite ledsen över att mammor, för det är bara mammor som skriver sånt här, har tappat självförtroendet, inte känner att deras känslor visar rätt väg. För det är väl rätt enkelt egentligen? Små barn hör oftast ihop med sin mamma (om inte något har hänt som gör att någon annan, oftast pappan, måste rycka in och ta över huvudansvaret). Jag vet, sånt får man inte säga. Man får bara känna det innerst inne, i hemlighet. Men i ord måste man säga att mamma och pappa är lika "viktiga" - trots att det inte handlar om det, om vem som är viktigast alltså. Det handlar om ett litet, hjälplöst barn. Barnet behöver mat, närhet, värme för att må bra. Maten finns ju där i mammans bröst. Brösten är mjuka och sköna att ligga mot! Ett kvinnobröst är lite annorlunda på den punkten än ett mansbröst. Mamman har haft barnet i sig. Det sätter sina spår - man sitter liksom ihop ett tag till. Det betyder inte att pappan inte är viktig. Han är superviktig. Men han kanske inte måste bära runt på barnet om barnet hellre är hos mamman? Mamman och barnet behöver pappan. Pappan kanske kan stå ut med att barnet helst ligger nära mamman på natten en tid av sitt liv? Jag tror att de flesta män gör det också. Det finns så många tillfällen att bära runt på barn - de älskar att bli burna och pappans tid kommer förr eller senare. Man får ta det som det kommer tror jag Barnet visar vägen. Barnet är ingen sak som kan lämpas hit och dit med, ingen leksak man turas om att leka med. Barnet menar inget illa med sin gråt. Det tänker inte, går bara på sin överlevnadsinstinkt. Jag önskar att mammor kände att de fick gå in för sitt mammaskap på riktigt, utan att skämmas eller ha dåligt samvete. Lita på sina instinkter. Vara lite "chefer" utan att därmed utestänga pappan. Låta saker ta lite tid om det behövs. Vara barnets förlängda jag ett tag efter födelsen.